Ledare; Partimoralen kräver socialism
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Partimoralen kräver socialism
Regeringen vill ge intrycket av att fondsocialismen för all framtid skall begränsas till fem av varandra oberoende fonder som vardera får äga högst 8 procent
av röstvärdet i något företag. Skulle detta vara trovärdigt och faktiskt representera socialdemokraternas nya och förblivande ideologi har fondmotståndarna
vunnit en så gott som fullständig ideologisk seger.
Borta är talet om ”att med fonderna
tar vi över successivt”, den klassiska
rubriken i LO-Tidningen när Meidners
förslag presenterades. Det stora problemet är emellertid att denna ideologiska
omvändelse har skett under galgen – efter den märkligt stora och folkliga demonstrationen den 4 oktober som för alla
gjorde klart att en bred majoritet av det
svenska folket tar bestämt avstånd från
fonder i synnerhet, och växande kollektivism och regleringar i allmänhet.
Det är ingen tvekan om att man inom
LO och stora delar av det socialdemokratiska partiet har haft och i stora delar
ännu har mycket längre gående ambitioner med löntagarfonderna.
Som Stockholm-Tidningen har påpe- .kat uppfattas fondförslaget som inledningen till något betydligt större och genomgripande och debatten är därmed
helt blockerad – inte bara i fondfrågan
utan även i krispolitiken.
Men det är tämligen meningslöst att
regeringen proklamerar fondstopp efter
1990. Det är ju faktiskt inte regeringen
som förfogar över den långsiktiga socialdemokratiska politiken. Rätten att bestämma denna är förbehållen kongressen. Men LOs och socialdemokraternas
kongresser vill ha en längre gående fondsocialism och även om man har insikt
och förståelse för att partier kan ha interna problem så är det mycket begärt att
fondmotståndarna skall acceptera att för
landet skadliga fonder skall genomföras
bara därför att socialdemokraterna har
interna svårigheter att komma ifrån ina
egna låsningar i frågan?
Det har, som Stockholms-Tidningen
påpekat, varit de långtgående ambitioner
och ideologiska förväntningar som från
skilda håll byggts in i tidigare löntagarfondsförslag och deras lansering, som
brutit med svensk socialdemokratisk tradition. Stockholms-Tidningen har talat
om sin starka sakliga misstro mot fonderna som en bra metod att öka den ekonomiska demokratin.
Det har aldrig LO-Tidningen eller Stig
Malm eller Sigvard Marjasin gjort. Inte
heller Olof Palme. Det går inte att så lätt
springa ifrån 10 års fonddebatt och ett
otal kongressbeslut som syftar till fondsocialismens införande.
Socialdemokraterna brukar hänvisa
till att varningarna mot det socialistiska
samhället var överdrivna under efterkrigstidens PHM-debatt (planhu hållningsmotståndet), under ATP- triden i
slutet av 1950-talet och inför tillkomsten
av Investeringsbanken och fjärde APfonden åren kring 1970.
Det blev inte så farligt som borgerliga
politiker och näringslivsföreträdare sagt.
Nej, det må så vara, men det innebär
ingalunda att varningarna var ogrundade. Att utvecklingen blev en annan än
den socialdemokraterna tänkt sig berodde bl a på att den starka kritiken från
oppositionen och en bred allmän opinion
då tvingade socialdemokraterna att avstå
från att ens framlägga sina förslag (PHM)
eller att urvattna genomförandet av dem.
Fondförslaget genomförs nu . Det kan
inte bara urvattnas efter en borgerlig valseger. Fonderna måste avskaffas.
Aftonbladet har som skäl för fonderna
anfört att det annars finns risk för att den
ideologiska entusiasmen i partiet och
facket förlamas om misstanke uppstår
att fonderna manipuleras undan.
– Vad människor som aldrig besöker
rörelsemöten inom facket och socialdemokratin inte vet, skrev Aftonbladet. är
att det numera finns bara en fråga som
får fotfolket att resa sig i bänkarna och
applådera, och det är när någon aktivt
driver på fonderna. Löntagarfonderna är
för ögonblicket den enda frågan med
stark ideologisk mobiliseringspotential
inom partiet.
– Den socialdemokratiska rörelsens
hela politiska kraft har redan mobiliserats bakom löntagarfonderna som modell
för ekonomisk demokrati. Fullföljer man
inte fonderna neurotiserar man lätt nog
ett helt parti, menade Aftonbladet (LO).
Stockholms-Tidningen anser att fonder i någon form behövs för att lösa upp
de knutar kapitalbildningen orsakar i lö-
nerörelsen. Och för all del, fortsatte tidningen, så många olika system som kallats löntagarfonder sedan 1975 så kan väl
den här modellen också få heta det. Särskilt om man med det räddar partimoralen.
Man kan inte lita på att fonderna upphör att växa efter 1990. Förslaget ses
som en seger för de mer ”reformistiska”
krafterna i partiet – typ stockholm-Tidningen. Det måste ses som ” ett första
steg”, vilket det väl måste ses som av
fondanhängarna modell 1981 – majoriteten på LO- och SAP-kongresserna.
441
De aktiva fondanhängarna (modell
LO/SAP 1981) kan inte vara särskilt
nöjda med förslaget, såvida det inte
byggs ut efter 1990.
Det fordras hållfastare ting än försäkringar om Kjell-Olof Feldts goda avsikter vid 1980-talets slut. De åtta årens
fonddebatt med alla dess åsiktsbyten,
dess taktikspel och öppna eller dolda
krav på ”övertagande” kastar en skugga
som man inte kan springa ifrån.
Löntagarfondsförslaget har vuxit fram
ur en debatt som syftar till socialismens
införande. Löntagarfondsförslaget innebär att socialdemokraterna för framtiden
väljer en väg som leder till socialism.
Endast den som inte tror att det finns
någon historia bakom dagens förhållanden och ingen framtid i förlängningen av
vad som sker idag, kan tro att fondförslaget främst rör tekniska detaljer. Fonderna är tekniken för att förvandla gårdagens blandekonomi till morgondagens
fondsocialism.
Socialister har i över hundra år lagt
fram en rad argument varför man bör
införa socialism. Det skäl som till slut
synes ha blivit avgörande för den socialdemokratiska partiledningen är att fonderna – och därmed den kommande
fondsocialismen – behövs för partimoralens skull.
Socialdemokraterna tycks begära att
det är ett argument som skall övertyga
alla dem som har en stark övertygelse
om socialismens många och avgörande
nackdelar att lägga ned sitt motstånd.
Så kommer givelivis inte att ske.
Kampen går vidare med alla lagliga medel. Målet ligger fast. Sverige skall inte
bli socialistiskt.
Regeringen vill ge intrycket av att fondsocialismen för all framtid skall begränsas till fem av varandra oberoende fonder som vardera får äga högst 8 procent
av röstvärdet i något företag. Skulle detta vara trovärdigt och faktiskt representera socialdemokraternas nya och förblivande ideologi har fondmotståndarna
vunnit en så gott som fullständig ideologisk seger.
Borta är talet om ”att med fonderna
tar vi över successivt”, den klassiska
rubriken i LO-Tidningen när Meidners
förslag presenterades. Det stora problemet är emellertid att denna ideologiska
omvändelse har skett under galgen – efter den märkligt stora och folkliga demonstrationen den 4 oktober som för alla
gjorde klart att en bred majoritet av det
svenska folket tar bestämt avstånd från
fonder i synnerhet, och växande kollektivism och regleringar i allmänhet.
Det är ingen tvekan om att man inom
LO och stora delar av det socialdemokratiska partiet har haft och i stora delar
ännu har mycket längre gående ambitioner med löntagarfonderna.
Som Stockholm-Tidningen har påpe- .kat uppfattas fondförslaget som inledningen till något betydligt större och genomgripande och debatten är därmed
helt blockerad – inte bara i fondfrågan
utan även i krispolitiken.
Men det är tämligen meningslöst att
regeringen proklamerar fondstopp efter
1990. Det är ju faktiskt inte regeringen
som förfogar över den långsiktiga socialdemokratiska politiken. Rätten att bestämma denna är förbehållen kongressen. Men LOs och socialdemokraternas
kongresser vill ha en längre gående fondsocialism och även om man har insikt
och förståelse för att partier kan ha interna problem så är det mycket begärt att
fondmotståndarna skall acceptera att för
landet skadliga fonder skall genomföras
bara därför att socialdemokraterna har
interna svårigheter att komma ifrån ina
egna låsningar i frågan?
Det har, som Stockholms-Tidningen
påpekat, varit de långtgående ambitioner
och ideologiska förväntningar som från
skilda håll byggts in i tidigare löntagarfondsförslag och deras lansering, som
brutit med svensk socialdemokratisk tradition. Stockholms-Tidningen har talat
om sin starka sakliga misstro mot fonderna som en bra metod att öka den ekonomiska demokratin.
Det har aldrig LO-Tidningen eller Stig
Malm eller Sigvard Marjasin gjort. Inte
heller Olof Palme. Det går inte att så lätt
springa ifrån 10 års fonddebatt och ett
otal kongressbeslut som syftar till fondsocialismens införande.
Socialdemokraterna brukar hänvisa
till att varningarna mot det socialistiska
samhället var överdrivna under efterkrigstidens PHM-debatt (planhu hållningsmotståndet), under ATP- triden i
slutet av 1950-talet och inför tillkomsten
av Investeringsbanken och fjärde APfonden åren kring 1970.
Det blev inte så farligt som borgerliga
politiker och näringslivsföreträdare sagt.
Nej, det må så vara, men det innebär
ingalunda att varningarna var ogrundade. Att utvecklingen blev en annan än
den socialdemokraterna tänkt sig berodde bl a på att den starka kritiken från
oppositionen och en bred allmän opinion
då tvingade socialdemokraterna att avstå
från att ens framlägga sina förslag (PHM)
eller att urvattna genomförandet av dem.
Fondförslaget genomförs nu . Det kan
inte bara urvattnas efter en borgerlig valseger. Fonderna måste avskaffas.
Aftonbladet har som skäl för fonderna
anfört att det annars finns risk för att den
ideologiska entusiasmen i partiet och
facket förlamas om misstanke uppstår
att fonderna manipuleras undan.
– Vad människor som aldrig besöker
rörelsemöten inom facket och socialdemokratin inte vet, skrev Aftonbladet. är
att det numera finns bara en fråga som
får fotfolket att resa sig i bänkarna och
applådera, och det är när någon aktivt
driver på fonderna. Löntagarfonderna är
för ögonblicket den enda frågan med
stark ideologisk mobiliseringspotential
inom partiet.
– Den socialdemokratiska rörelsens
hela politiska kraft har redan mobiliserats bakom löntagarfonderna som modell
för ekonomisk demokrati. Fullföljer man
inte fonderna neurotiserar man lätt nog
ett helt parti, menade Aftonbladet (LO).
Stockholms-Tidningen anser att fonder i någon form behövs för att lösa upp
de knutar kapitalbildningen orsakar i lö-
nerörelsen. Och för all del, fortsatte tidningen, så många olika system som kallats löntagarfonder sedan 1975 så kan väl
den här modellen också få heta det. Särskilt om man med det räddar partimoralen.
Man kan inte lita på att fonderna upphör att växa efter 1990. Förslaget ses
som en seger för de mer ”reformistiska”
krafterna i partiet – typ stockholm-Tidningen. Det måste ses som ” ett första
steg”, vilket det väl måste ses som av
fondanhängarna modell 1981 – majoriteten på LO- och SAP-kongresserna.
441
De aktiva fondanhängarna (modell
LO/SAP 1981) kan inte vara särskilt
nöjda med förslaget, såvida det inte
byggs ut efter 1990.
Det fordras hållfastare ting än försäkringar om Kjell-Olof Feldts goda avsikter vid 1980-talets slut. De åtta årens
fonddebatt med alla dess åsiktsbyten,
dess taktikspel och öppna eller dolda
krav på ”övertagande” kastar en skugga
som man inte kan springa ifrån.
Löntagarfondsförslaget har vuxit fram
ur en debatt som syftar till socialismens
införande. Löntagarfondsförslaget innebär att socialdemokraterna för framtiden
väljer en väg som leder till socialism.
Endast den som inte tror att det finns
någon historia bakom dagens förhållanden och ingen framtid i förlängningen av
vad som sker idag, kan tro att fondförslaget främst rör tekniska detaljer. Fonderna är tekniken för att förvandla gårdagens blandekonomi till morgondagens
fondsocialism.
Socialister har i över hundra år lagt
fram en rad argument varför man bör
införa socialism. Det skäl som till slut
synes ha blivit avgörande för den socialdemokratiska partiledningen är att fonderna – och därmed den kommande
fondsocialismen – behövs för partimoralens skull.
Socialdemokraterna tycks begära att
det är ett argument som skall övertyga
alla dem som har en stark övertygelse
om socialismens många och avgörande
nackdelar att lägga ned sitt motstånd.
Så kommer givelivis inte att ske.
Kampen går vidare med alla lagliga medel. Målet ligger fast. Sverige skall inte
bli socialistiskt.