Ledare; Politikens inåtvändhet
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Politikens inåtvändhet
Rr
geringens proposition om en förida avveckling av två kärnkraftseaktorer är ett exempel på politikens tilltagande inåtvändhet. Regeringsförslaget innebär en kostnad för det
svenska samhället på 25-30 miljarder.
Det kommer att leda till en märkbar belastning på vår miljö. Trots påståenden
om motsatsen kommer behovet av elektricitet att framtvinga en utbyggnad av
vattenkraft, kolkondenskraftverk och
gaskondens..Samtliga dessa kraftkällor
kommer – möjligtvis med undantag för
vattenkraften – att medföra avsevärt högre produktionskostnader, samtidigt som
den förtida avvecklingen kommer att
tvinga fram konsumtionsbegränsande
prishöjningar.
Dessa prishöjningar kommer att slå
hårt mot den elintensiva industrin i Sverige. En betydande mängd av vår elkonsumtion måste ”lyftas” bort.
Till en del sker detta genom att hushållen tvingas till en minskad elanvändning.
Till en annan del kommer en effektivare
energianvändning att minska behovet av
producerad el. Det skall dock ses mot
bakgrund av att vi långsiktigt har ett stigande elbehov och att de mest effektiva
besparingarna redan har gjorts under 80-
talet. Detta leder till att en betydande del
av vår elkonsumtion måste slås ut. Kärnkraftsavvecklingen riktar sig direkt mot
verksamheter som i dag har en hög grad
av beroende, samtidigt som de är ekonomiskt känsliga. Det handlar om en
70-100 000 jobb, bland annat i de massafabriker och metallindustrier som dominerar näringslivet i de regioner som i
dag är föremål för omfattande regionalpolitiska åtgärder.
Utan att överdriva konsekvenserna för
vår miljö kan man konstatera att de blir
märkbara. Visserligen kan man förvänta
sig att svavel- och kväveutsläppen kommer att minska mer under 90-talet än vad
t ex elproduktion genom kolkondens kan
tillföra i form av ökade utsläpp. På de
platser där kolkondenskraftverken kommer att byggas, kommer däremot miljö-
konsekvenserna att bli märkbara.
Vad gäller koldioxidutsläppen kommer
utsläppen att bli av en sådan dignitet att
ingen kan betrakta dem som marginella.
Om hela det svenska kärnkraftsprogrammet ersattes med gaskondens – rimligtvis
det minst miljöförstörande- skulle de totala utsläppen av koldioxid öka med
50 %. Det är fullständigt oacceptabelt
med tanke på att koldioxidutsläppen alltmer framstår som det allvarligaste miljö-
problemet i ett globalt perspektiv. En politisk konsekvens av detta är att Sverige
knappast kommer att kunna ta internationella initiativ inom miljövårdsområdet
med några anspråk på trovärdighet. Sannolikt kommer andra länder i stället att
resa krav på att Sverige inte skall nonchalera koldioxiden som miljöfara.
Ytterst är det de svenska hushållen
som kommer att drabbas av den förtida
avvecklingen. En sämre reallöneutveckling är en följd. Minskat ekonomiskt utrymme för att möta t ex vårdkrisen är en
annan. Man skall självfallet inte överdriva
det omedelbara och det dramatiska i dessa effekter. Kärnkraftsavvecklingen kommer inte att påverka 90-talets ekonomiska utveckling som en isolerad företeelse
utan som en av många faktorer. Oavsett
hur svårt det är att precisera vilka konsekvenser avvecklingen faktiskt kommer att
ge, är det emellertid uppenbart att den
kommer att ge 90-talets svenska ekonomi
väsentligt sämre förutsättningar än vad
som annars hade varit fallet.
Det skall inte uteslutas att vissa av dessa konsekvenser kan ha positiva sidor, bara man är beredd att betala priset. Precis
som den solidariska lönepolitiken under
50- och 60-talen framtvingade en strukturomvandling av svenskt näringsliv, kan
kärnkraftsavvecklingen framtvinga ett
uppbrott från energiintensiv industri som
kan öka utrymmet för tjänste-och informationssektorerna. Den energiintensiva
industrin tar kanske inte i första hand i anspråk resurser som tjänste- och informationsföretagen skulle kunna utnyttja men
vi har otvivelaktigt ett växande arbetskraftsbehov. Kanske kommer vårdkrisens
personalbehov att kunna fyllas med tidigare massabruksarbetare om löneansprå-
ken är tillräckligt låga.
På det viset kan kärnkraftsavvecklingen inleda en omvandling av svenskt nä-
ringsliv, från tung industri till en lätt och
teknologiskt avancerad, samtidigt som
qänstesektorn får en arbetskraftsreserv
och informationssamhället forceras fram.
Den press på lönerna som friställningar
inom den traditionella industrin kommer
att innebära, kommer givetvis att ha positiva effekter på sysselsättningen inom de
andra sektorerna.
Detta perspektiv kan anläggas av den
som gillar att se saker och ting från den
(lllvetande samhällsingenjörens upphöjda
position. För de enskilda människorna
kommer omvandlingen däremot att kräva
uppoffringar i form av arbetslöshet, lägre
löner och krav på att flytta från invanda
miljöer med upparbetade sociala relationer. En kapitalavveckling på 25 miljarder
går inte spårlöst förbi. Chansningen på att
det nya skall kunna ersätta det gamla –
67
och på att avvecklingen av det gamla gynnar utvecklingen av det nya – kan samhällsingenjören möjligen finna spännande
medan den för människorna kommer att
innebära betydligt mer än ett tärningskast
på ett Alga-speL
Även om chansningen går hem, kommer samhällsingenjören att trots allt bli
besviken. Den industriella omvandlingen
till teknologiskt avancerad industri och
till tjänste- och informationssektorerna
blir också en regional omvandling – precis som den solidariska lönepolitiken –
med storstäderna och befolkningscentra
kring våra universitet och högskolor som
vinnare. Det är inte säkert att den samhällsingenjör som vill se kärnkraftens avveckling kommer att vilja acceptera denna konsekvens.
Man kan då fråga sig vad det är som
motiverar att det svenska folket skall mö-
ta de konsekvenser som kärnkraftsavvecklingen ger. Det frapperande är att
ingen egentligen anger något konkret motiv för avvecklingen, annat än motivet att
kärnkraften enligt riksdagens- inte folkomröstningens – beslut skall vara avvecklad efter 2010.
Regeringen har inget beslutsunderlag
som ger vid handen någon annan riskanalys av kärnkraften än den som ledde socialdemokraterna till att ge folkomröstningens linje 2 sitt stöd. Tvärtom har regeringen kunnat konstatera att det efter
olyckan i Tjernobyl inte finns någon anledning att ompröva den svenska kärnkraftens säkerhet.
Utvecklingen av alternativa energiformer har dessutom inte varit sådan att den
lockat till en förtida avveckling. Samma
sak gäller som ovan redovisats de miljö-
mässiga, de ekonomiska och de syssel- 68
sättningsmässiga konsekvenserna. Parlamentariskt finns det heller inget behov för
regeringen att föreslå en förtida avveckling.
Kärnkraftsavvecklingen är emellertid
inte sakligt betingad. Den har sina rötter i
ett intellektuellt och politiskt förfall inom
socialdemokratin. För att kunna hantera
en intern konflikt och tillmötesgå en liten
marginalväljargrupp, väljer socialdemokratin att frånhända sig ett arv av industriell, trovärdighet man har sedan industrialismens genombrott. Samtidigt gör
man avkall på kravet på intellektuell konsekvens och politisk moral. Hur skall socialdemokratin i fortsättningen kunna fö-
ra en öppen dialog med industrisamhällets eller forskarsamhällets företrädare?
Hur skall man förklara politikens moral
för den som väntar sig att politiken skall
ha sin grund i verkligheten och ej blott i
den politiska taktiken?
Denna politikens inåtvändhet är inte
ny. Inåtvändheten förklarar den bristande
verklighetsförankring som under många
år tagit sig uttryck i försvarets nedrustning, kriminalvårdens utveckling samt i
familje- och utbildningspolitiken. Propositionen om den förtida avvecklingen är
emellertid alarmerande, eftersom den inte ens gör anspråk på att vara något annat
än politik för politiken.
Ofrihet och förfall
••
O
ver världen drar en våg av privatiseringar och avregleringar fram. I
fotspåren på de konservativa i
England följer liberalerna i Japan, socialisterna i Spanien och Nya Zeeland och
kommunisterna i Kina. Det är få regeringar i världen i dag som inte söker förbättra
ekonomin och välfärden genom en ökad
marknadsanpassning.
Sverige är ett av de länder där det är
trögt portföre. Den ideologiska ortodoxin
ges ännu företräde. I inrikespolitiken försvaras och hävdas de offentliga monopolen ihärdigt och outtröttligt och i utrikespolitiken fortsätter stödet och det flitiga
umgänget med socialistiska regimer.
Det är märkligt att bevittna hur svensk
utrikespolitik – för biståndspolitiken är
en del av utrikespolitiken – i så hög grad
har kommit att bli ett stöd för diverse regimer runt om i världen som för en både
förtryckande och utvecklingsfientlig politik.
Socialdemokratin som står för folkstyre här hemma är inte så säker på att detta
är en lämplig styrelseform i de fattiga länderna. Likt forna tiders kolonialmakter
menar svensk socialdemokrati att folken
befinner sig på olika utvecklingsnivå, att
förutsättningarna för en demokratisk utveckling är olika.
Och visst är det så, men samtidigt är
Politikens inåtvändhet
Rr
geringens proposition om en förida avveckling av två kärnkraftseaktorer är ett exempel på politikens tilltagande inåtvändhet. Regeringsförslaget innebär en kostnad för det
svenska samhället på 25-30 miljarder.
Det kommer att leda till en märkbar belastning på vår miljö. Trots påståenden
om motsatsen kommer behovet av elektricitet att framtvinga en utbyggnad av
vattenkraft, kolkondenskraftverk och
gaskondens..Samtliga dessa kraftkällor
kommer – möjligtvis med undantag för
vattenkraften – att medföra avsevärt högre produktionskostnader, samtidigt som
den förtida avvecklingen kommer att
tvinga fram konsumtionsbegränsande
prishöjningar.
Dessa prishöjningar kommer att slå
hårt mot den elintensiva industrin i Sverige. En betydande mängd av vår elkonsumtion måste ”lyftas” bort.
Till en del sker detta genom att hushållen tvingas till en minskad elanvändning.
Till en annan del kommer en effektivare
energianvändning att minska behovet av
producerad el. Det skall dock ses mot
bakgrund av att vi långsiktigt har ett stigande elbehov och att de mest effektiva
besparingarna redan har gjorts under 80-
talet. Detta leder till att en betydande del
av vår elkonsumtion måste slås ut. Kärnkraftsavvecklingen riktar sig direkt mot
verksamheter som i dag har en hög grad
av beroende, samtidigt som de är ekonomiskt känsliga. Det handlar om en
70-100 000 jobb, bland annat i de massafabriker och metallindustrier som dominerar näringslivet i de regioner som i
dag är föremål för omfattande regionalpolitiska åtgärder.
Utan att överdriva konsekvenserna för
vår miljö kan man konstatera att de blir
märkbara. Visserligen kan man förvänta
sig att svavel- och kväveutsläppen kommer att minska mer under 90-talet än vad
t ex elproduktion genom kolkondens kan
tillföra i form av ökade utsläpp. På de
platser där kolkondenskraftverken kommer att byggas, kommer däremot miljö-
konsekvenserna att bli märkbara.
Vad gäller koldioxidutsläppen kommer
utsläppen att bli av en sådan dignitet att
ingen kan betrakta dem som marginella.
Om hela det svenska kärnkraftsprogrammet ersattes med gaskondens – rimligtvis
det minst miljöförstörande- skulle de totala utsläppen av koldioxid öka med
50 %. Det är fullständigt oacceptabelt
med tanke på att koldioxidutsläppen alltmer framstår som det allvarligaste miljö-
problemet i ett globalt perspektiv. En politisk konsekvens av detta är att Sverige
knappast kommer att kunna ta internationella initiativ inom miljövårdsområdet
med några anspråk på trovärdighet. Sannolikt kommer andra länder i stället att
resa krav på att Sverige inte skall nonchalera koldioxiden som miljöfara.
Ytterst är det de svenska hushållen
som kommer att drabbas av den förtida
avvecklingen. En sämre reallöneutveckling är en följd. Minskat ekonomiskt utrymme för att möta t ex vårdkrisen är en
annan. Man skall självfallet inte överdriva
det omedelbara och det dramatiska i dessa effekter. Kärnkraftsavvecklingen kommer inte att påverka 90-talets ekonomiska utveckling som en isolerad företeelse
utan som en av många faktorer. Oavsett
hur svårt det är att precisera vilka konsekvenser avvecklingen faktiskt kommer att
ge, är det emellertid uppenbart att den
kommer att ge 90-talets svenska ekonomi
väsentligt sämre förutsättningar än vad
som annars hade varit fallet.
Det skall inte uteslutas att vissa av dessa konsekvenser kan ha positiva sidor, bara man är beredd att betala priset. Precis
som den solidariska lönepolitiken under
50- och 60-talen framtvingade en strukturomvandling av svenskt näringsliv, kan
kärnkraftsavvecklingen framtvinga ett
uppbrott från energiintensiv industri som
kan öka utrymmet för tjänste-och informationssektorerna. Den energiintensiva
industrin tar kanske inte i första hand i anspråk resurser som tjänste- och informationsföretagen skulle kunna utnyttja men
vi har otvivelaktigt ett växande arbetskraftsbehov. Kanske kommer vårdkrisens
personalbehov att kunna fyllas med tidigare massabruksarbetare om löneansprå-
ken är tillräckligt låga.
På det viset kan kärnkraftsavvecklingen inleda en omvandling av svenskt nä-
ringsliv, från tung industri till en lätt och
teknologiskt avancerad, samtidigt som
qänstesektorn får en arbetskraftsreserv
och informationssamhället forceras fram.
Den press på lönerna som friställningar
inom den traditionella industrin kommer
att innebära, kommer givetvis att ha positiva effekter på sysselsättningen inom de
andra sektorerna.
Detta perspektiv kan anläggas av den
som gillar att se saker och ting från den
(lllvetande samhällsingenjörens upphöjda
position. För de enskilda människorna
kommer omvandlingen däremot att kräva
uppoffringar i form av arbetslöshet, lägre
löner och krav på att flytta från invanda
miljöer med upparbetade sociala relationer. En kapitalavveckling på 25 miljarder
går inte spårlöst förbi. Chansningen på att
det nya skall kunna ersätta det gamla –
67
och på att avvecklingen av det gamla gynnar utvecklingen av det nya – kan samhällsingenjören möjligen finna spännande
medan den för människorna kommer att
innebära betydligt mer än ett tärningskast
på ett Alga-speL
Även om chansningen går hem, kommer samhällsingenjören att trots allt bli
besviken. Den industriella omvandlingen
till teknologiskt avancerad industri och
till tjänste- och informationssektorerna
blir också en regional omvandling – precis som den solidariska lönepolitiken –
med storstäderna och befolkningscentra
kring våra universitet och högskolor som
vinnare. Det är inte säkert att den samhällsingenjör som vill se kärnkraftens avveckling kommer att vilja acceptera denna konsekvens.
Man kan då fråga sig vad det är som
motiverar att det svenska folket skall mö-
ta de konsekvenser som kärnkraftsavvecklingen ger. Det frapperande är att
ingen egentligen anger något konkret motiv för avvecklingen, annat än motivet att
kärnkraften enligt riksdagens- inte folkomröstningens – beslut skall vara avvecklad efter 2010.
Regeringen har inget beslutsunderlag
som ger vid handen någon annan riskanalys av kärnkraften än den som ledde socialdemokraterna till att ge folkomröstningens linje 2 sitt stöd. Tvärtom har regeringen kunnat konstatera att det efter
olyckan i Tjernobyl inte finns någon anledning att ompröva den svenska kärnkraftens säkerhet.
Utvecklingen av alternativa energiformer har dessutom inte varit sådan att den
lockat till en förtida avveckling. Samma
sak gäller som ovan redovisats de miljö-
mässiga, de ekonomiska och de syssel- 68
sättningsmässiga konsekvenserna. Parlamentariskt finns det heller inget behov för
regeringen att föreslå en förtida avveckling.
Kärnkraftsavvecklingen är emellertid
inte sakligt betingad. Den har sina rötter i
ett intellektuellt och politiskt förfall inom
socialdemokratin. För att kunna hantera
en intern konflikt och tillmötesgå en liten
marginalväljargrupp, väljer socialdemokratin att frånhända sig ett arv av industriell, trovärdighet man har sedan industrialismens genombrott. Samtidigt gör
man avkall på kravet på intellektuell konsekvens och politisk moral. Hur skall socialdemokratin i fortsättningen kunna fö-
ra en öppen dialog med industrisamhällets eller forskarsamhällets företrädare?
Hur skall man förklara politikens moral
för den som väntar sig att politiken skall
ha sin grund i verkligheten och ej blott i
den politiska taktiken?
Denna politikens inåtvändhet är inte
ny. Inåtvändheten förklarar den bristande
verklighetsförankring som under många
år tagit sig uttryck i försvarets nedrustning, kriminalvårdens utveckling samt i
familje- och utbildningspolitiken. Propositionen om den förtida avvecklingen är
emellertid alarmerande, eftersom den inte ens gör anspråk på att vara något annat
än politik för politiken.
Ofrihet och förfall
••
O
ver världen drar en våg av privatiseringar och avregleringar fram. I
fotspåren på de konservativa i
England följer liberalerna i Japan, socialisterna i Spanien och Nya Zeeland och
kommunisterna i Kina. Det är få regeringar i världen i dag som inte söker förbättra
ekonomin och välfärden genom en ökad
marknadsanpassning.
Sverige är ett av de länder där det är
trögt portföre. Den ideologiska ortodoxin
ges ännu företräde. I inrikespolitiken försvaras och hävdas de offentliga monopolen ihärdigt och outtröttligt och i utrikespolitiken fortsätter stödet och det flitiga
umgänget med socialistiska regimer.
Det är märkligt att bevittna hur svensk
utrikespolitik – för biståndspolitiken är
en del av utrikespolitiken – i så hög grad
har kommit att bli ett stöd för diverse regimer runt om i världen som för en både
förtryckande och utvecklingsfientlig politik.
Socialdemokratin som står för folkstyre här hemma är inte så säker på att detta
är en lämplig styrelseform i de fattiga länderna. Likt forna tiders kolonialmakter
menar svensk socialdemokrati att folken
befinner sig på olika utvecklingsnivå, att
förutsättningarna för en demokratisk utveckling är olika.
Och visst är det så, men samtidigt är