Ledare; Regeringen Palme
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Regeringen Palme
När Olof Palme hösten 1982 bildade sin
första helt egna ministär var den uppenbara avsikten att i statsrådsberedningen
skapa en motvikt till Finansdepartementet. Redan under regeringsperioden
1970-76 byggdes statsrådsberedningen
ut i detta syfte. Men först i samband med
regeringsbildningen 1982 blev det möjligt
att etablera statsministerns kansli som
den verkliga styrgruppen i kanslihuset.
Ytligt sett framstår tyngdpunktsförskjutningen som klar. Olof Palme dominerar massmediabilden av regeringen på
ett sätt som ingen svensk statsminister
gjort i modern tid. Den enda som då och
då kan konkurrera med Palme i nyhetsmedia är Kjell-Olof Feldt. Invar Carlsson arbetar i det tysta. Lennart Bodström syns mest i samband med pinsamma incidenter och då han tvingas dementera det han just sagt. Sten Andersson har glidit in i skuggorna och Hans
Gustafsson tycks aldrig ha hämtat sig
från det TV-inslag som inom socialdemokratin uppfattades vara ett otillbörligt
försök att göra Olof Palme rangen stridig
som partiordförande.
Men massmediabilden säger, även om
den är belysande för vissa fenomen i regeringen, inte hela sanningen. Olof Palme är bevisligen en stark statsminister –
alltför stark för att det skall vara nyttigt
för Sverige och det socialdemokratiska
partiet. Men hans sätt att styra hämmar
verksamheten i kanslihuset i stället för
att inspirera den.
Olof Palme har förskansat sig bakom
en egenhändigt förfärdigad ofelbarhetsdogm. Denna, i kombination med en betydande okunnighet i de stora politiska
sakfrågorna är en viktig förklaring till att
resten av kanslihuset böljar visa sympl
tom på en tilltagande förvirring. Statsråd
och tjänstemän är rädda för att göra bort
sig och ådra sig statsministerns irritation
eller förakt. Det senare brukar han inte
hemlighålla. Det är också svårt att veta
vad statsministern vill skall göras inte
minst som Olof Palme själv har ytterligt
grumliga begrepp om vad som kall
åstadkommas i sak. När arbetet i kans!~
huset övergår från att vara ett mekani kl
upprepande av den Palmeska retoriken
till handling kan ledaren och den politiska formulatören inte längre visa vä-
gen. Han står lika handfallen som de
andra.
Detta är inget nytt. Förr brukade Palme beklaga sig över att reformerna fick
en helt·annan innebörd ute bland män~
skorna än de hade haft i talarstolarna –
det var åtminstone innebörden av vad
han sade, även om han uttryckte det nå-
got mer sofistikerat. Olof PaJmes klassiska uttalande om verkligheten som den
värsta fienden har också sitt ursprung i
hans oförmåga att överbrygga klyftan
mellan retorik och praktisk politik.
Olof PaJmes personliga sätt att leda
regeringen utgör knappast något föredö-
me för en effektiv regeringsapparat
Hans inflytande är defensivt i stället for
operativt och drivande. Kretsen kring
Olof Palme har varit ganska framgångsrik när det gäller att passivisera Finansen
i spararbeteL Detta var åtminstone situationen under hösten och våren. Denna
dragkamp är emellertid till skada för re·
geringens trovärdighet. Oberoende av
om den sker i tysthet leder maktkampen
till handlingsförlamning.
En effektiv regeringspolitik skulle för.
utsätta att statsrådsberedningen och F~
nansdepartementet drog åt samma håll:
att Finansdepartementet anammade en
ekonomisk politik med kvalitet och som
statsrådsberedningen tog som sin uppgift att understödja. Detta skulle vara utgångspunkten för statsrådsberedningens
insatser för att lösa konflikter i regeringen. Men Olof Palme och hans omgivning
383
tycks ännu inte inse vilken viktig uppgift
det är att lägga hans auktoritet i Feldts
vågskål. En förutsättning för att regeringen skall klara en mycket svår höst är
att denna insikt erövras och att det sker
snart.
När Olof Palme hösten 1982 bildade sin
första helt egna ministär var den uppenbara avsikten att i statsrådsberedningen
skapa en motvikt till Finansdepartementet. Redan under regeringsperioden
1970-76 byggdes statsrådsberedningen
ut i detta syfte. Men först i samband med
regeringsbildningen 1982 blev det möjligt
att etablera statsministerns kansli som
den verkliga styrgruppen i kanslihuset.
Ytligt sett framstår tyngdpunktsförskjutningen som klar. Olof Palme dominerar massmediabilden av regeringen på
ett sätt som ingen svensk statsminister
gjort i modern tid. Den enda som då och
då kan konkurrera med Palme i nyhetsmedia är Kjell-Olof Feldt. Invar Carlsson arbetar i det tysta. Lennart Bodström syns mest i samband med pinsamma incidenter och då han tvingas dementera det han just sagt. Sten Andersson har glidit in i skuggorna och Hans
Gustafsson tycks aldrig ha hämtat sig
från det TV-inslag som inom socialdemokratin uppfattades vara ett otillbörligt
försök att göra Olof Palme rangen stridig
som partiordförande.
Men massmediabilden säger, även om
den är belysande för vissa fenomen i regeringen, inte hela sanningen. Olof Palme är bevisligen en stark statsminister –
alltför stark för att det skall vara nyttigt
för Sverige och det socialdemokratiska
partiet. Men hans sätt att styra hämmar
verksamheten i kanslihuset i stället för
att inspirera den.
Olof Palme har förskansat sig bakom
en egenhändigt förfärdigad ofelbarhetsdogm. Denna, i kombination med en betydande okunnighet i de stora politiska
sakfrågorna är en viktig förklaring till att
resten av kanslihuset böljar visa sympl
tom på en tilltagande förvirring. Statsråd
och tjänstemän är rädda för att göra bort
sig och ådra sig statsministerns irritation
eller förakt. Det senare brukar han inte
hemlighålla. Det är också svårt att veta
vad statsministern vill skall göras inte
minst som Olof Palme själv har ytterligt
grumliga begrepp om vad som kall
åstadkommas i sak. När arbetet i kans!~
huset övergår från att vara ett mekani kl
upprepande av den Palmeska retoriken
till handling kan ledaren och den politiska formulatören inte längre visa vä-
gen. Han står lika handfallen som de
andra.
Detta är inget nytt. Förr brukade Palme beklaga sig över att reformerna fick
en helt·annan innebörd ute bland män~
skorna än de hade haft i talarstolarna –
det var åtminstone innebörden av vad
han sade, även om han uttryckte det nå-
got mer sofistikerat. Olof PaJmes klassiska uttalande om verkligheten som den
värsta fienden har också sitt ursprung i
hans oförmåga att överbrygga klyftan
mellan retorik och praktisk politik.
Olof PaJmes personliga sätt att leda
regeringen utgör knappast något föredö-
me för en effektiv regeringsapparat
Hans inflytande är defensivt i stället for
operativt och drivande. Kretsen kring
Olof Palme har varit ganska framgångsrik när det gäller att passivisera Finansen
i spararbeteL Detta var åtminstone situationen under hösten och våren. Denna
dragkamp är emellertid till skada för re·
geringens trovärdighet. Oberoende av
om den sker i tysthet leder maktkampen
till handlingsförlamning.
En effektiv regeringspolitik skulle för.
utsätta att statsrådsberedningen och F~
nansdepartementet drog åt samma håll:
att Finansdepartementet anammade en
ekonomisk politik med kvalitet och som
statsrådsberedningen tog som sin uppgift att understödja. Detta skulle vara utgångspunkten för statsrådsberedningens
insatser för att lösa konflikter i regeringen. Men Olof Palme och hans omgivning
383
tycks ännu inte inse vilken viktig uppgift
det är att lägga hans auktoritet i Feldts
vågskål. En förutsättning för att regeringen skall klara en mycket svår höst är
att denna insikt erövras och att det sker
snart.