Ledare; Riksdagens inre arbete
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Riksdagens inre arbete
Under de senaste åren har rekryteringen av
riksdagsledamöter ändrat karaktär. I ökande
utsträckning har människor med en modern
tids krav på meningsfullhet och rationalitet i
den egna verksamheten kommit att väljas in.
Den traditionella riksdagsmannen med djup
respekt fcir vedertagna former och etablerade
auktoriteter hör allt mer det forgångna till.
För alla partier gäller att de nya riksdagsmännen har betydande svårigheter att finna sig
till rätta i riksdagen – med riksdagens arbetsformer och uppgifter. De nya riksdagsmännen
inser kort och gott att riksdagens arbete huvudsakligen är form och i allt for stor utsträckning
saknar reellt innehåll. De nya riksdagsmännen
inser att det inflytande de kan utöva i utskottsarbete och kammardebatter endast är marginellt. De inser att det är regeringen som i beredning av olika forslag fattar besluten och därmed reducerar riksdagsmajoriteten till ett tämligen osjälvständigt transportkompani. Mot
detta forhållande kämpar en aldrig så skicklig
riksdagsman fåfängt. Varje insubordination
riskerar – eller framställs åtminstone som den
skulle riskera – regeringens fortsatta existens.
Nu är detta inte något forhållande som beror
på just den aktuella trepartiregeringens speciella lydnadskrav eller överhuvud taget på hur
regeringen råkar vara sammansatt for tillfället.
Riksdagens inordnande under regeringen är
paradoxalt nog en rätt naturlig foljd av det
parlamentariska statsskickets starka krav på
riksdagsstöd for regeringen. Regeringen tvingas sätta press på riksdagen for sin överlevnad.
Och regeringen får naturligtvis gehör for sina
krav. Regeringen utgörsju av partiledningarna
fcir de partier som bildar majoritet och det vill
exceptionella forhållanden till fcir att inte partiledningen i ett parti skall möta åtlydnad när
den kollektivt anbefaller en viss politik eller en
viss uppläggning av det politiska arbetet.
Likväl kan det inte fortsätta som nu. För
några år sedan hoppade Anders Wijkman al’
från den moderata riksdagsgruppen med just
arbetsforhållandena och riksdagsmannens roll
som ett viktigt skäl. Något senare har Per
Gahrton fciljt efter med just dessa skäl som
direkt angivna orsaker. O ch det finns fler som
funderar på att folja efter.
Det hade varit en sak om det verkligen varit
så att riksdagen tvingats inordna sig under politiska dekret från regeringen. Men i själva verket har ju även regeringsledamöterna begränsade möjligheter att ta till sig det dagliga inflytandet över alla de fårslag som regeringen forelägger riksdagen. Alla de enskildheter som skapar helheterna ligger huvudsakligen i händerna
på Dänslemännen i regeringskansliet. Och det
kan inte vara rimligt att demokrati skall reduceras till ett absolut krav på att riksdagsmajoriteten skall inordna sig under beslut som i praktiken fattats av enskilda byråkratier i regeringskansliet. Det är forståeligt om inte riksdagens
alla 349 ledamöter tycker att detta är en meningsfull uttolkning av demokratin och en riktig utformning av det demokratiska arbetet.
Under de senaste åren har rekryteringen av
riksdagsledamöter ändrat karaktär. I ökande
utsträckning har människor med en modern
tids krav på meningsfullhet och rationalitet i
den egna verksamheten kommit att väljas in.
Den traditionella riksdagsmannen med djup
respekt fcir vedertagna former och etablerade
auktoriteter hör allt mer det forgångna till.
För alla partier gäller att de nya riksdagsmännen har betydande svårigheter att finna sig
till rätta i riksdagen – med riksdagens arbetsformer och uppgifter. De nya riksdagsmännen
inser kort och gott att riksdagens arbete huvudsakligen är form och i allt for stor utsträckning
saknar reellt innehåll. De nya riksdagsmännen
inser att det inflytande de kan utöva i utskottsarbete och kammardebatter endast är marginellt. De inser att det är regeringen som i beredning av olika forslag fattar besluten och därmed reducerar riksdagsmajoriteten till ett tämligen osjälvständigt transportkompani. Mot
detta forhållande kämpar en aldrig så skicklig
riksdagsman fåfängt. Varje insubordination
riskerar – eller framställs åtminstone som den
skulle riskera – regeringens fortsatta existens.
Nu är detta inte något forhållande som beror
på just den aktuella trepartiregeringens speciella lydnadskrav eller överhuvud taget på hur
regeringen råkar vara sammansatt for tillfället.
Riksdagens inordnande under regeringen är
paradoxalt nog en rätt naturlig foljd av det
parlamentariska statsskickets starka krav på
riksdagsstöd for regeringen. Regeringen tvingas sätta press på riksdagen for sin överlevnad.
Och regeringen får naturligtvis gehör for sina
krav. Regeringen utgörsju av partiledningarna
fcir de partier som bildar majoritet och det vill
exceptionella forhållanden till fcir att inte partiledningen i ett parti skall möta åtlydnad när
den kollektivt anbefaller en viss politik eller en
viss uppläggning av det politiska arbetet.
Likväl kan det inte fortsätta som nu. För
några år sedan hoppade Anders Wijkman al’
från den moderata riksdagsgruppen med just
arbetsforhållandena och riksdagsmannens roll
som ett viktigt skäl. Något senare har Per
Gahrton fciljt efter med just dessa skäl som
direkt angivna orsaker. O ch det finns fler som
funderar på att folja efter.
Det hade varit en sak om det verkligen varit
så att riksdagen tvingats inordna sig under politiska dekret från regeringen. Men i själva verket har ju även regeringsledamöterna begränsade möjligheter att ta till sig det dagliga inflytandet över alla de fårslag som regeringen forelägger riksdagen. Alla de enskildheter som skapar helheterna ligger huvudsakligen i händerna
på Dänslemännen i regeringskansliet. Och det
kan inte vara rimligt att demokrati skall reduceras till ett absolut krav på att riksdagsmajoriteten skall inordna sig under beslut som i praktiken fattats av enskilda byråkratier i regeringskansliet. Det är forståeligt om inte riksdagens
alla 349 ledamöter tycker att detta är en meningsfull uttolkning av demokratin och en riktig utformning av det demokratiska arbetet.