Ledare; Rörelsen (s) och makten
1976
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Rörelsen (s) och makten
Det finns en grundläggande skillnad mellan
borgerlig och socialdemokratisk valrörelse,
och den skillnaden har varit tydligare i år än
kanske någonsin. De borgerliga partierna
organiserar sin valrörelse med utgångspunkten att kunna övertyga tillräckligt många väljare om att deras program skulle leda till ett
bättre samhälle. Men sedan valkampen genomförts, respekteras självklart den enskildes rätt att ta ställning och rösta efter eget
samvete.
Socialdemokraterna försöker självfallet
också övertyga om riktigheten i sin politik.
Men när valkampanjen planeras och organiseras är själva övertygelsemomentet inte särskilt framträdande. Det gäller i stället att organisera övertalnings- för att inte säga övermanningskampanjer på alla de arbetsplatser
och inom alla de bostadsområden där man
räknar med att ha latenta röstreserver. Respekten för den enskildes rätt att välja fritt
är knappast utmärkande för dessa kampanjer.
I mycket sammanhänger detta med att socialdemokratin inte enbart är ett parti, inte
en frivillig sammanslutning av människor
med likartad samhällssyn, utan en gren av
en historiskt framvuxen ”rörelse” som med
tiden utvecklats till ett enastående ekonomiskt-politiskt-fackligt maktkombinat. Det
finns ett närmast religiöst inslag i denna rö-
relse, en tro på dess historiska mission, som
på en gång försvagar förståelsen för individuella fri- och rättigheter och hämtar kraft
ur övertygelsen att rörelsen ensam företrä-
der ett rättfärdigt samhällsideaL
Någon har liknat den svenska socialdemokratin vid katolska kyrkan, och liknelsen är
inte oäven. Inte heller katolska kyrkan är enbart en frivillig sammanslutning grundad på
en ide, utan är en tämligen auktoritär ”rörelse” som kräver underkastelse av sina anhängare och som utgår från de egna dogmernas exklusiva giltighet. Den katolska kyrkan har inte heller stått främmande för att
bygga ut och befästa sin makt på det världsliga området. I utbyte mot den totala lojalitet
som krävs av varje kyrkans tjänare, lämnas
emellertid också en lika total hemortsrätt i
samma kyrkas famn. Kyrkan ser till de sina.
Den totala samhörigheten och övertygelsen
om det rättfärdiga i den egna saken skapar
också en sammanhållning och lojalitet inom
kyrkan, som i princip utesluter öppna meningsmotsättningar.
Inom den svenska arbetarrörelsen är förhållandena likartade. Rörelsen kräver total
lojalitet, men erbjuder också i stor utsträckning en tryggad försörjning åt sina anhängare inom någon av rörelsens många verksamhetsgrenar. En socialdemokratisk valarbetare slåss därför inte bara för den politiska
makten i en valrörelse, utan nästan lika mycket för att säkra den egna arbetsplatsen och
möjligheterna att ostört befordra de olika rö-
relsegrenarnas ekonomiska tillväxt. Detta
ger socialdemokratiska valrörelser en extra
intensitet. Överdrifter, överslag – liksom rena övergrepp – är därför ofta förekommande inslag. Men det har veterligen aldrig hänt
att man från partiets ledning tagit avstånd
från sådana oarter. Den socialdemokratiska
ledningen blundar konsekvent för vad nitiska partiarbetare begår i buskagitationen.
Det är ett stående inslag i varje valrörelse
att man skrämmer landets pensionärer att
rösta socialdemokratiskt. Att ”borgarna”
kommer att ta bort folkpensionerna och ställa pensionärerna på gatan om de kommer
till makten, är ett påstående som varje valår
sprids på landets ålderdomshem och vårdhem – där tillräckligt många är tillräckligt
gamla och svaga för att agitationen skall ge
avsett resultat i form av s-röster.
l årets valrörelse har förstagångsväljarna
spelat en ovanligt viktig roll genom att de är
så många. För socialdemokraterna har det
alltså gällt att med alla medel fånga in deras
röster. Men förstagångsväljarna har, som
vanligt, visat ett svagt politiskt intresse. Vad
gör då ett parti med stora resurser -jo, kö-
per deras intresse mot vederlag i klingande
mynt! Vid ett stort antal informationsmöten
för förstagångsväjare i hela landet har varje
åhörare fått sitt ”stipendium” på femtio kronor som tack för att han eller hon velat lyssna till partiförkunnelsen. Närmare det rena
röstköpet torde vi inte ha varit i det här landet sedan frihetstiden, och den ligger ändå
mer än 200 år tillbaka i tiden.
Socialdemokraterna har rätt då de hävdar, att en tillräckligt stor ekonomisk över- 30!1
makt i form av t. ex. multinationella företagsgiganter ibland kan göra den politiska
demokratin i ett litet land illusorisk. Demokratin kan inte fungera i ett samhälle där all
reell makt finns koncentrerad på ett enda
håll.
Men samma socialdemokrater vägrar att
inse att detta inte bara gäller mellanamerikanska bananrepubliker, utan också nordeuropeiska låtsasmonarkier. Utan ett visst mått
av maktfördelning blir demokratin också
här illusorisk.
Socialdemokratins kombinerade ekonomiskt-politiskt-fackliga makt har nu vuxit sig
så stor, att vi redan kommit i farlig närhet av
en sådan situation. Skulle ett system med
Meidnerfonder komma att införas är vi definitivt där. Vad Sverige nu skulle behöva, är
en regelrätt anti-trustlagstiftning på det politiska området. Oavsett utgången av årets
riksdagsval – som när detta skrives ännu inte ägt rum – borde det vara en angelägen
borgerlig uppgift att fundera igenom hur en
sådan kan genomföras och en rimlig maktbalans i samhället återställas.
Det finns en grundläggande skillnad mellan
borgerlig och socialdemokratisk valrörelse,
och den skillnaden har varit tydligare i år än
kanske någonsin. De borgerliga partierna
organiserar sin valrörelse med utgångspunkten att kunna övertyga tillräckligt många väljare om att deras program skulle leda till ett
bättre samhälle. Men sedan valkampen genomförts, respekteras självklart den enskildes rätt att ta ställning och rösta efter eget
samvete.
Socialdemokraterna försöker självfallet
också övertyga om riktigheten i sin politik.
Men när valkampanjen planeras och organiseras är själva övertygelsemomentet inte särskilt framträdande. Det gäller i stället att organisera övertalnings- för att inte säga övermanningskampanjer på alla de arbetsplatser
och inom alla de bostadsområden där man
räknar med att ha latenta röstreserver. Respekten för den enskildes rätt att välja fritt
är knappast utmärkande för dessa kampanjer.
I mycket sammanhänger detta med att socialdemokratin inte enbart är ett parti, inte
en frivillig sammanslutning av människor
med likartad samhällssyn, utan en gren av
en historiskt framvuxen ”rörelse” som med
tiden utvecklats till ett enastående ekonomiskt-politiskt-fackligt maktkombinat. Det
finns ett närmast religiöst inslag i denna rö-
relse, en tro på dess historiska mission, som
på en gång försvagar förståelsen för individuella fri- och rättigheter och hämtar kraft
ur övertygelsen att rörelsen ensam företrä-
der ett rättfärdigt samhällsideaL
Någon har liknat den svenska socialdemokratin vid katolska kyrkan, och liknelsen är
inte oäven. Inte heller katolska kyrkan är enbart en frivillig sammanslutning grundad på
en ide, utan är en tämligen auktoritär ”rörelse” som kräver underkastelse av sina anhängare och som utgår från de egna dogmernas exklusiva giltighet. Den katolska kyrkan har inte heller stått främmande för att
bygga ut och befästa sin makt på det världsliga området. I utbyte mot den totala lojalitet
som krävs av varje kyrkans tjänare, lämnas
emellertid också en lika total hemortsrätt i
samma kyrkas famn. Kyrkan ser till de sina.
Den totala samhörigheten och övertygelsen
om det rättfärdiga i den egna saken skapar
också en sammanhållning och lojalitet inom
kyrkan, som i princip utesluter öppna meningsmotsättningar.
Inom den svenska arbetarrörelsen är förhållandena likartade. Rörelsen kräver total
lojalitet, men erbjuder också i stor utsträckning en tryggad försörjning åt sina anhängare inom någon av rörelsens många verksamhetsgrenar. En socialdemokratisk valarbetare slåss därför inte bara för den politiska
makten i en valrörelse, utan nästan lika mycket för att säkra den egna arbetsplatsen och
möjligheterna att ostört befordra de olika rö-
relsegrenarnas ekonomiska tillväxt. Detta
ger socialdemokratiska valrörelser en extra
intensitet. Överdrifter, överslag – liksom rena övergrepp – är därför ofta förekommande inslag. Men det har veterligen aldrig hänt
att man från partiets ledning tagit avstånd
från sådana oarter. Den socialdemokratiska
ledningen blundar konsekvent för vad nitiska partiarbetare begår i buskagitationen.
Det är ett stående inslag i varje valrörelse
att man skrämmer landets pensionärer att
rösta socialdemokratiskt. Att ”borgarna”
kommer att ta bort folkpensionerna och ställa pensionärerna på gatan om de kommer
till makten, är ett påstående som varje valår
sprids på landets ålderdomshem och vårdhem – där tillräckligt många är tillräckligt
gamla och svaga för att agitationen skall ge
avsett resultat i form av s-röster.
l årets valrörelse har förstagångsväljarna
spelat en ovanligt viktig roll genom att de är
så många. För socialdemokraterna har det
alltså gällt att med alla medel fånga in deras
röster. Men förstagångsväljarna har, som
vanligt, visat ett svagt politiskt intresse. Vad
gör då ett parti med stora resurser -jo, kö-
per deras intresse mot vederlag i klingande
mynt! Vid ett stort antal informationsmöten
för förstagångsväjare i hela landet har varje
åhörare fått sitt ”stipendium” på femtio kronor som tack för att han eller hon velat lyssna till partiförkunnelsen. Närmare det rena
röstköpet torde vi inte ha varit i det här landet sedan frihetstiden, och den ligger ändå
mer än 200 år tillbaka i tiden.
Socialdemokraterna har rätt då de hävdar, att en tillräckligt stor ekonomisk över- 30!1
makt i form av t. ex. multinationella företagsgiganter ibland kan göra den politiska
demokratin i ett litet land illusorisk. Demokratin kan inte fungera i ett samhälle där all
reell makt finns koncentrerad på ett enda
håll.
Men samma socialdemokrater vägrar att
inse att detta inte bara gäller mellanamerikanska bananrepubliker, utan också nordeuropeiska låtsasmonarkier. Utan ett visst mått
av maktfördelning blir demokratin också
här illusorisk.
Socialdemokratins kombinerade ekonomiskt-politiskt-fackliga makt har nu vuxit sig
så stor, att vi redan kommit i farlig närhet av
en sådan situation. Skulle ett system med
Meidnerfonder komma att införas är vi definitivt där. Vad Sverige nu skulle behöva, är
en regelrätt anti-trustlagstiftning på det politiska området. Oavsett utgången av årets
riksdagsval – som när detta skrives ännu inte ägt rum – borde det vara en angelägen
borgerlig uppgift att fundera igenom hur en
sådan kan genomföras och en rimlig maktbalans i samhället återställas.