Ledare; Skolan skall fostra
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Skolan skall fostra
När den nu gällande läroplanen för grundskolan från 1969 fastställdes, strök man resolut bort allt vad som tidigare hade stått om
skolans fostrande uppgift. Det var den logiska slutpunkten för en skolutveckling, som
under en följd av år skjutit fostransaspekten
i bakgrunden. 1960-talets uppfostringsfilosofi utgick från tanken att ungdomen inte
får hindras i sin fria växt av otillbörlig påverkan från en fördomsfull vuxenvärld.
1970-talets skola har i full omfattning fått
erfara följderna av denna filosofi. Den
yttersta konsekvensen av att skolan inte får
fostra (= påverka) har blivit att eleverna
överhuvudtaget inte möter den vuxna skolpersonalen som ansvariga pedagoger och ledare, med rättighet och skyldighet att följa
eleverna i deras verksamhet, ställa krav, ingripa korrigerande när så erfordras, bry sig
om, vara föredömen. Fria-växt-filosofin och
avsaknaden av allt stöd uppifrån för en aktivt fostrande lärarroll har på många håll
gjort både lärare och annan skolpersonal till
en ängslig, passiv personalgrupp, osäker om
sina rättigheter och skyldigheter och med ett
sviktande självförtroende.
Följderna av 1960-talets skolfilosofi har
alltså varit allvarliga. Men genom att dess
framväxt sammanfallit med den traditionella kärnfamiljens gradvisa sönderfall, har de
negativa verkningarna ytterligare skärpts.
Just i det skede, då skolans stöd framförallt
hade behövts, har skolan varit som mest passiv och osäker på sin roll.
Det var mot den bakgrunden som trepartiregeringens skolminister, Britt Mogård,
för ungefår ett år sedan tillsatte ”arbetsgruppen kring normbildning och normöverfö-
ring i skolan”, i dagligt tal kallad normgruppen. Gruppen kom att bestå av 15 personer,
nästan alla med sin dagliga verksamhet förlagd till skolan. Syftet med normgruppen,
som inte har några direktiv i gängse mening,
var att undersöka vad som kan göras för att
återge skolan dess roll som fostrare av ungdomen – givetvis vid sidan av hemmen, som
är och förblir den viktigaste faktorn.
Resultatet av det första skedets arbete fö-
religger nu i form av en debattskrift med
namnet ”Skolan skall fostra”. Den som hade
väntat sig en skrift med enkla och lättbegripliga budskap om hut och hyfsning, ordning
och reda i skolarbetet blir sannolikt ganska
besviken. Skriften är i långa stycken principiellt och abstrakt hållen och ger ibland snarast intryck av att vara skriven för ett högre
sociologiskt seminarium. Detta icke sagt som
en elakhet, utan som ett konstaterande.
”Skolan skall fostra” är helt enkelt ett avancerat försök att ge en sociologisk förklaring
till skolans kris i dag, liksom ett försök att
finna praktiska vägar att lösa problemen.
Skriften slår fast ett antal grundläggande
sanningar, som måste bilda utgångspunkt
för det fortsatta arbetet. Barn och ungdomar kan inte utvecklas i något slags vacuum,
de måste få möta krav, förväntningar, omtanke och intresse från omgivningen. Barn
och ungdomar måste få utveckla självständighet, ta ansvar och samarbeta, men det
fordras att det finns några i förhållande till
vilka de kan bli självständiga och ta ansvar.
Barn behöver också de vuxna som förebiJ.
der, de behöver kunna identifiera sig med
vuxna i sin omgivning, ta del av deras kunskaper och erfarenheter för att utvecklas.
Just i detta avseende är det moderna samhället som bristfälligast. Det sektoriserade
samhället med arbete för sig, fritid för sig,
och de åldersuppdelade boendeformerna bidrar till att beröva barnen det de framför allt
behöver för att kunna växa in i vuxensamhället, nämligen vuxenkontakter.
Utifrån dessa konstateranden ställer
normgruppen upp ett antal krav på de
vuxna i skolan, som syftar till att göra dem
till aktiva medagerande i skolans fostran .
Det är visserligen nödvändigt att ställa upp
regler för samvaron i skolan, men fostran
kan aldrig bara bestå i att man lär in ett antal
beteenden. Det är i aktivt samspel och i känslogemenskap med vuxna som bryr sig om
dem, som barn lär sig och utvecklas. Normgruppen stryker under, att det mot den bakgrunden är meningslöst att framställa fostran och kunskapsinhämtande som om det
funnes en motsättning mellan dem. ”Att
skaffa sig kunskaper är ett hårt arbete som
engagerar hela människan”, skriver normgruppen.
De flesta sanningar här i världen är redan
tidigare upptäckta, och det vore naturligtvis
fel att påstå att normgruppen skulle ha kom- 153
mit med några verkliga nyheter. Men det är
inte det intressanta. Vad man har anledning
att notera och glädja sig åt är i stället att
kloka ståndpunkter åter blivit gångbara, och
att tillnyktringen gått så fort att femton personer med vitt skilda politiska, fackliga, religiösa och andra utgångspunkter kan enas
om en delvis ny skolpolitisk filosofi på mindre än ett års tid. Med normgruppens skrift
börjar vi – efter åratal av splittring, missmod och växande klassrumsanarki – skönja
en ny färdriktning för skolpolitiken, som
alla berörda grupper tycks sluta upp kring.
Förvisso är detta bara själva startpunkten.
Först nu kan det viktiga arbetet ute i skolorna börja på allvar. Men det sker nu med
aktivt stöd uppifrån.
Vem vågade 1976 förutspå en så snabb
klimatförändring på skolpolitikens område
som den vi upplevt under de senaste två och
ett halvt åren? Vem hade för några år sedan
trott på framgång för ett projekt om fostran,
normbildning och moral i den svenska skolan? Det var med all säkerhet inte många
som då ville eller vågade tro på något sådant.
Den moderata skolministern ville emellertid,
och vågade.
När den nu gällande läroplanen för grundskolan från 1969 fastställdes, strök man resolut bort allt vad som tidigare hade stått om
skolans fostrande uppgift. Det var den logiska slutpunkten för en skolutveckling, som
under en följd av år skjutit fostransaspekten
i bakgrunden. 1960-talets uppfostringsfilosofi utgick från tanken att ungdomen inte
får hindras i sin fria växt av otillbörlig påverkan från en fördomsfull vuxenvärld.
1970-talets skola har i full omfattning fått
erfara följderna av denna filosofi. Den
yttersta konsekvensen av att skolan inte får
fostra (= påverka) har blivit att eleverna
överhuvudtaget inte möter den vuxna skolpersonalen som ansvariga pedagoger och ledare, med rättighet och skyldighet att följa
eleverna i deras verksamhet, ställa krav, ingripa korrigerande när så erfordras, bry sig
om, vara föredömen. Fria-växt-filosofin och
avsaknaden av allt stöd uppifrån för en aktivt fostrande lärarroll har på många håll
gjort både lärare och annan skolpersonal till
en ängslig, passiv personalgrupp, osäker om
sina rättigheter och skyldigheter och med ett
sviktande självförtroende.
Följderna av 1960-talets skolfilosofi har
alltså varit allvarliga. Men genom att dess
framväxt sammanfallit med den traditionella kärnfamiljens gradvisa sönderfall, har de
negativa verkningarna ytterligare skärpts.
Just i det skede, då skolans stöd framförallt
hade behövts, har skolan varit som mest passiv och osäker på sin roll.
Det var mot den bakgrunden som trepartiregeringens skolminister, Britt Mogård,
för ungefår ett år sedan tillsatte ”arbetsgruppen kring normbildning och normöverfö-
ring i skolan”, i dagligt tal kallad normgruppen. Gruppen kom att bestå av 15 personer,
nästan alla med sin dagliga verksamhet förlagd till skolan. Syftet med normgruppen,
som inte har några direktiv i gängse mening,
var att undersöka vad som kan göras för att
återge skolan dess roll som fostrare av ungdomen – givetvis vid sidan av hemmen, som
är och förblir den viktigaste faktorn.
Resultatet av det första skedets arbete fö-
religger nu i form av en debattskrift med
namnet ”Skolan skall fostra”. Den som hade
väntat sig en skrift med enkla och lättbegripliga budskap om hut och hyfsning, ordning
och reda i skolarbetet blir sannolikt ganska
besviken. Skriften är i långa stycken principiellt och abstrakt hållen och ger ibland snarast intryck av att vara skriven för ett högre
sociologiskt seminarium. Detta icke sagt som
en elakhet, utan som ett konstaterande.
”Skolan skall fostra” är helt enkelt ett avancerat försök att ge en sociologisk förklaring
till skolans kris i dag, liksom ett försök att
finna praktiska vägar att lösa problemen.
Skriften slår fast ett antal grundläggande
sanningar, som måste bilda utgångspunkt
för det fortsatta arbetet. Barn och ungdomar kan inte utvecklas i något slags vacuum,
de måste få möta krav, förväntningar, omtanke och intresse från omgivningen. Barn
och ungdomar måste få utveckla självständighet, ta ansvar och samarbeta, men det
fordras att det finns några i förhållande till
vilka de kan bli självständiga och ta ansvar.
Barn behöver också de vuxna som förebiJ.
der, de behöver kunna identifiera sig med
vuxna i sin omgivning, ta del av deras kunskaper och erfarenheter för att utvecklas.
Just i detta avseende är det moderna samhället som bristfälligast. Det sektoriserade
samhället med arbete för sig, fritid för sig,
och de åldersuppdelade boendeformerna bidrar till att beröva barnen det de framför allt
behöver för att kunna växa in i vuxensamhället, nämligen vuxenkontakter.
Utifrån dessa konstateranden ställer
normgruppen upp ett antal krav på de
vuxna i skolan, som syftar till att göra dem
till aktiva medagerande i skolans fostran .
Det är visserligen nödvändigt att ställa upp
regler för samvaron i skolan, men fostran
kan aldrig bara bestå i att man lär in ett antal
beteenden. Det är i aktivt samspel och i känslogemenskap med vuxna som bryr sig om
dem, som barn lär sig och utvecklas. Normgruppen stryker under, att det mot den bakgrunden är meningslöst att framställa fostran och kunskapsinhämtande som om det
funnes en motsättning mellan dem. ”Att
skaffa sig kunskaper är ett hårt arbete som
engagerar hela människan”, skriver normgruppen.
De flesta sanningar här i världen är redan
tidigare upptäckta, och det vore naturligtvis
fel att påstå att normgruppen skulle ha kom- 153
mit med några verkliga nyheter. Men det är
inte det intressanta. Vad man har anledning
att notera och glädja sig åt är i stället att
kloka ståndpunkter åter blivit gångbara, och
att tillnyktringen gått så fort att femton personer med vitt skilda politiska, fackliga, religiösa och andra utgångspunkter kan enas
om en delvis ny skolpolitisk filosofi på mindre än ett års tid. Med normgruppens skrift
börjar vi – efter åratal av splittring, missmod och växande klassrumsanarki – skönja
en ny färdriktning för skolpolitiken, som
alla berörda grupper tycks sluta upp kring.
Förvisso är detta bara själva startpunkten.
Först nu kan det viktiga arbetet ute i skolorna börja på allvar. Men det sker nu med
aktivt stöd uppifrån.
Vem vågade 1976 förutspå en så snabb
klimatförändring på skolpolitikens område
som den vi upplevt under de senaste två och
ett halvt åren? Vem hade för några år sedan
trott på framgång för ett projekt om fostran,
normbildning och moral i den svenska skolan? Det var med all säkerhet inte många
som då ville eller vågade tro på något sådant.
Den moderata skolministern ville emellertid,
och vågade.