Ledare; Socialdemokratin har redan förlorat
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
SOCIALDEMOKRATIN HAR
REDAN FORLORAT
N
är detta skrivs visar opinionsundersökningarna på
en betydande socialdemokratisk valframgång i 1994
års val. Det är mycket möjligt att så inte
längre är fallet när detta läses, men hur
det än är med den saken torde det redan
gå att kora en stor förlorare i valet: De
socialdemokratiska ideerna.
Föll med muren
Ty den socialdemokrati som möter väljarna 1994 har inte mycket kvar av ideer
och storslagna visioner. De socialistiska
kampparollerna föll med muren. Hyllningarna till den sk generella välfärdspolitiken är visserligen de klassiska i retoriken, men samtidigt medger de flesta ledande socialdemokrater mellan skål och
vägg att i verkligheten blir det nog mest
att – för att tala med en ledande (s)-
tjänstemans ord – vända upp och ner på
gamle Wigforss. Borta är också drömmen
om det stora politiska klippet i vilket de
flesta problem fann sin lösning. Det som
alltid varit så typiskt för socialdemokratiska valrörelser, vare sig klippet var
ATP, miljonprogrammet, den nya skolan, den aktiva näringspolitiken, ett stålverk i Luleå eller löntagarfonderna.
I stället för att saluföra ideer och visioner har socialdemokratisk valpolitik förvandlats till riskminimering, där följdaktIigen varje traditionell (s)-ståndpunkt
innebär en potentiell risk om den blir
känd.
Privatskolor en styggelse
Justitieministern i (s)kuggkabinettet LarsErik Lövden intygar att (s) minsann vill
ha lika tuffa tag mot brottslingar och
samma straff som moderaterna, fast de
gör det med ett godare hjärta. Lena
Hjelm-W allen säger att privatskolor är en
styggelse, men att alla de som startats under den borgerliga tiden skall ta fortsätta.
Den tilltänkta industriministern meddelar
– att det är slut med utförsäljning av stat- 218 SvEN sK TJOsKRIFT
liga företag, men de som redan sålts är
ingenting att sölja över.
Dömt attförtvina
”Hit men inte längre” blir faltropet för
en sådan politik, som accepterar det som
gjorts men motsätter sig att något mer
görs och framförallt inte förädlar, skapar
eller tänker något nytt. ”Hit men inte
längre”, ”det var bättre förr” eller ”ingenting har hänt” duger som riskminimeringsstrategi i ett enskilt val, men
på sikt är naturligtvis ert parti som står vid
sidan om idedebatt och nytänkande dömt
att förtvina. Det är därför socialdemokratin har förlorat oavsett hur det går för socialdemokraterna i valet.
Man kan spekulera om orsakerna.
Somliga hävdar att tornrummet efter
Palme aldrig fyllts och att den nu styrande generationen politiker är blodfattiga personer, mer måna om att låta
trevliga i cafeprogram eller tuffa på företagarträffar än om vad det politiska mandatet skall användas till. Andra menar att
när den råa socialismen föll så föll också
den snällare i socialdemokratisk tappning.
Begränsade möjligheter
Kanske ligger det något i båda dessa förklaringar. Men helt visst är också att det
ligger en djupare förändring i hela förutsättningarna för politik. Med internationaliseringen, den dramatisk ökade tillgången på snabb och korrekt infonnation, kapitalet – det fysiska såväl som
humankapitalets – ökade rörlighet och
mindre bundenhet till gränser och restriktioner samt medborgarnas högre utbildningsnivå har möjligheterna för politik och politiker begränsas.
Förr hade politiker som gick ri11 val
möjligheten att bestämrna vad som är
problemet. Nu definierar andra problemet och dagordningen, och politikens
uppgift blir att diskutera lösningar på
problem där frihetsgraderna är betydligt
fårre.
Färre frihetsgrader
Dessa ”andra” sägs vara media eller den
anonyma marknaden, men är därmed naturligtvis ingenting annat än verkligheten. Politik kan inte längre ostört definiera problem, och därmed välja problem som passar den önskade lösningen.
Helt enkelt därför att när folk i realtid
kan ta information går det bara att luras,
låtsas och tro en kort stund.
Men innebär inte denna förändring i
politikens frihetsgrader att det därmed
inte längre spelar så stor roll vem som regerar? Inte heller en socialdemokratisk
regering kan bortse från verkligheten
utan tvingas föra en borgerlig politik, så
då kan väl statsministern lika gärna heta
Carlsson som Bildt, sägs det ibland.
Avgörande val
Ingenting kan vara mer fel. Med stora
underskott, en industri som har krympt i
fyrtio år, växande statsskuld samt dyrbara,
okontrollerbara och perverterande tranfereringssystem har Sverige inte särskilt
stora marginaler. I det läget kan en poliSV EN SK TI DS KR.I FT 219
tik som i det längsta söker fortsätta som
forr, med högre skatter, nya uppgifter
och besvärjelser till forfallna system bara
bedrivs i några fa år. Men med Sveriges
små marginaler kan det vara just skillnaden mellan en framgångsrik kursomläggning och ett rent latinamerikanskt scenario med en statsbankrutt.
För den moderna socialdemokratin
tycks längtan till makten bli ett mer framträdande drag och sammanhållande kitt
än ideerna och ideologin. I sin forlängning innebär detta en fara. Demokratin
behöver politisk debatt och politiken har
forfallit om den inte blir en kamp mellan
ideer utan mellan den som anser sig ha
evig rätt att äga makten och den som anses orättfärdigt ha fatt den till låns.
Det är en väsentlig skillnad mellan
pragmatism och anpasslighet. Det forra är
formågan att utan att överge sina ideal ta
hänsyn till realiteter. Det är en god och
nödvändig egenskap i politiken. Anpassligheten, där den politiska makten blir
det enda målet och idealet är däremot
farlig.
Även om alla partier har samma verklighet att hantera, är det skillnad mellan
dem som har verkligheten som sin värsta
fiende och dem som har verkligheten
som vän.
Därfor vore det ödesdigert for Sverige
om socialdemokraterna kom tillbaks till
makten.
220 SVEN SK TIDSKRIFT
SOCIALDEMOKRATIN HAR
REDAN FORLORAT
N
är detta skrivs visar opinionsundersökningarna på
en betydande socialdemokratisk valframgång i 1994
års val. Det är mycket möjligt att så inte
längre är fallet när detta läses, men hur
det än är med den saken torde det redan
gå att kora en stor förlorare i valet: De
socialdemokratiska ideerna.
Föll med muren
Ty den socialdemokrati som möter väljarna 1994 har inte mycket kvar av ideer
och storslagna visioner. De socialistiska
kampparollerna föll med muren. Hyllningarna till den sk generella välfärdspolitiken är visserligen de klassiska i retoriken, men samtidigt medger de flesta ledande socialdemokrater mellan skål och
vägg att i verkligheten blir det nog mest
att – för att tala med en ledande (s)-
tjänstemans ord – vända upp och ner på
gamle Wigforss. Borta är också drömmen
om det stora politiska klippet i vilket de
flesta problem fann sin lösning. Det som
alltid varit så typiskt för socialdemokratiska valrörelser, vare sig klippet var
ATP, miljonprogrammet, den nya skolan, den aktiva näringspolitiken, ett stålverk i Luleå eller löntagarfonderna.
I stället för att saluföra ideer och visioner har socialdemokratisk valpolitik förvandlats till riskminimering, där följdaktIigen varje traditionell (s)-ståndpunkt
innebär en potentiell risk om den blir
känd.
Privatskolor en styggelse
Justitieministern i (s)kuggkabinettet LarsErik Lövden intygar att (s) minsann vill
ha lika tuffa tag mot brottslingar och
samma straff som moderaterna, fast de
gör det med ett godare hjärta. Lena
Hjelm-W allen säger att privatskolor är en
styggelse, men att alla de som startats under den borgerliga tiden skall ta fortsätta.
Den tilltänkta industriministern meddelar
– att det är slut med utförsäljning av stat- 218 SvEN sK TJOsKRIFT
liga företag, men de som redan sålts är
ingenting att sölja över.
Dömt attförtvina
”Hit men inte längre” blir faltropet för
en sådan politik, som accepterar det som
gjorts men motsätter sig att något mer
görs och framförallt inte förädlar, skapar
eller tänker något nytt. ”Hit men inte
längre”, ”det var bättre förr” eller ”ingenting har hänt” duger som riskminimeringsstrategi i ett enskilt val, men
på sikt är naturligtvis ert parti som står vid
sidan om idedebatt och nytänkande dömt
att förtvina. Det är därför socialdemokratin har förlorat oavsett hur det går för socialdemokraterna i valet.
Man kan spekulera om orsakerna.
Somliga hävdar att tornrummet efter
Palme aldrig fyllts och att den nu styrande generationen politiker är blodfattiga personer, mer måna om att låta
trevliga i cafeprogram eller tuffa på företagarträffar än om vad det politiska mandatet skall användas till. Andra menar att
när den råa socialismen föll så föll också
den snällare i socialdemokratisk tappning.
Begränsade möjligheter
Kanske ligger det något i båda dessa förklaringar. Men helt visst är också att det
ligger en djupare förändring i hela förutsättningarna för politik. Med internationaliseringen, den dramatisk ökade tillgången på snabb och korrekt infonnation, kapitalet – det fysiska såväl som
humankapitalets – ökade rörlighet och
mindre bundenhet till gränser och restriktioner samt medborgarnas högre utbildningsnivå har möjligheterna för politik och politiker begränsas.
Förr hade politiker som gick ri11 val
möjligheten att bestämrna vad som är
problemet. Nu definierar andra problemet och dagordningen, och politikens
uppgift blir att diskutera lösningar på
problem där frihetsgraderna är betydligt
fårre.
Färre frihetsgrader
Dessa ”andra” sägs vara media eller den
anonyma marknaden, men är därmed naturligtvis ingenting annat än verkligheten. Politik kan inte längre ostört definiera problem, och därmed välja problem som passar den önskade lösningen.
Helt enkelt därför att när folk i realtid
kan ta information går det bara att luras,
låtsas och tro en kort stund.
Men innebär inte denna förändring i
politikens frihetsgrader att det därmed
inte längre spelar så stor roll vem som regerar? Inte heller en socialdemokratisk
regering kan bortse från verkligheten
utan tvingas föra en borgerlig politik, så
då kan väl statsministern lika gärna heta
Carlsson som Bildt, sägs det ibland.
Avgörande val
Ingenting kan vara mer fel. Med stora
underskott, en industri som har krympt i
fyrtio år, växande statsskuld samt dyrbara,
okontrollerbara och perverterande tranfereringssystem har Sverige inte särskilt
stora marginaler. I det läget kan en poliSV EN SK TI DS KR.I FT 219
tik som i det längsta söker fortsätta som
forr, med högre skatter, nya uppgifter
och besvärjelser till forfallna system bara
bedrivs i några fa år. Men med Sveriges
små marginaler kan det vara just skillnaden mellan en framgångsrik kursomläggning och ett rent latinamerikanskt scenario med en statsbankrutt.
För den moderna socialdemokratin
tycks längtan till makten bli ett mer framträdande drag och sammanhållande kitt
än ideerna och ideologin. I sin forlängning innebär detta en fara. Demokratin
behöver politisk debatt och politiken har
forfallit om den inte blir en kamp mellan
ideer utan mellan den som anser sig ha
evig rätt att äga makten och den som anses orättfärdigt ha fatt den till låns.
Det är en väsentlig skillnad mellan
pragmatism och anpasslighet. Det forra är
formågan att utan att överge sina ideal ta
hänsyn till realiteter. Det är en god och
nödvändig egenskap i politiken. Anpassligheten, där den politiska makten blir
det enda målet och idealet är däremot
farlig.
Även om alla partier har samma verklighet att hantera, är det skillnad mellan
dem som har verkligheten som sin värsta
fiende och dem som har verkligheten
som vän.
Därfor vore det ödesdigert for Sverige
om socialdemokraterna kom tillbaks till
makten.
220 SVEN SK TIDSKRIFT