Ledare; Systemförändringar
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Systemförändringar
Socialdemokraterna förlorade valet. Det
var inte så att partiet tappade vänsterut.
Även kommunisternas andel av valmanskåren sjönk. Att den socialdemokratiska förlusten inte blev större kan till
stor del förklaras av att Sverige på valdagen befann sig nära toppen på den högkonjunktur som var ett resultat av kombinationen av en stor svensk devalvering
och en internationell , kraftig konjunkturuppgång.
Hela valrörelsen igenom drev socialdemokratin budskapet att Sverige skulle
vara på rätt väg. Olof Palme förefaller ha
intalat sig själv att det han kallar Den
Tredje Vägen skulle vara både unik och
framgångsrik.
Detta budskap förklarade han redan i
december 1984 i en artikel i Dagens Nyheter. Han skrev där att ”om vi nu –
löntagare, företagare , pensionärer och
alla andra grupper – förmår hålla samman och visa ansvar för Sverige genom
att hålla nere pris- och kostnadsstegringen, då är chansen god att vi lyckas ta ett
avgörande steg ur den ekonomiska krisen. – Men misslyckas vi, så att prisstegringarna åter tar fart, då har vi försuttit en historisk, unik chans att förena
socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik”.
Olof Palme tror, att vi nu i Sverige har
unikt och historiskt goda möjligheter att
lyckas bättre än länder som t ex USA
och England att smärtfritt få ner inflationen.
Olof Palme gjorde till och med i TV
inför det svenska folket ett uttalande om
att vi nu i Sverige har den lägsta inflationen i världen. Det uttalandet fick Bengt
Westerberg att säga att Olof Palme ljuger
så att man baxnar.
Sanningen är, att Sveriges ekonomiska problem efter valet är desamma som
tidigare. Budgetunderskottet och skattetrycket måste reduceras. Båda uppgifterna är svåra att genomföra, både sakligt och politiskt. Än svårare är det att
göra båda sakerna samtidigt.
Kjell-Olof Feldt har sagt att han kommer att behöva använda både osthyvel
och motorsåg för att klara budgetunderskottet. Problemet är att vare sig osthyvel eller motorsåg är särskilt bra instrument för den uppgiften. När man skär
med osthyveln blir skivorna tunna, samtidigt som besparingarna drabbar även
verksamhet som stat och kommun bör
utföra och utföra bra. Motorsågen skär
visserligen djupt, men är inget precisionsinstrument.
Istället för att försöka behandla det
allmännas uppgifter som en ost och
hyvla av en del är det inte bara bättre
utan också nödvändigt att genom privatisering – eller med ett riktigare uttryck
marknadisering – skära bort en kant av
den offentliga sektorn.
Det man behöver är således en systemförändring.
Olof Palme gör vad han kan för att
utmåla sitt valnederlag som en seger
över vad han kallar nyliberalismen. Men
man skall komma ihåg att Bengt Westerberg talade väl så mycket om nödvändigheten av att bryta offentliga monopol
som Ulf Adelsohn. Det är ändå troligt att
väljarna var tveksamma till begreppet
systemförändring. Att så var fallet var
ingen överrasking.
För att en politik innebärande en rejäl
kursomläggning skall te sig om inte attraktiv så åtminstone nödvändig måste en
ganska kraftig majoritet av väljarna vara
rätt bestämt övertygade om att socialdemokraterna och Feldt verkligen har försökt – och verkligen har misslyckats –
med sin modell.
Om vi tittar på Danmark och England
ser vi att man där i varierande men hög
grad har försökt och delvis lyckats att
lägga om kursen. Kanske orsaken till att
Thatcher och Schh1ter har lyckats med
det mer står att finna hos deras företrä-
dare – Callaghan och Jörgensen – än
hos Thatcher och Schliiter. En regering
får”mandate for change” först när deras
företrädares politik har blivit djupt
misskrediterad i väljarnas ögon.
Dit hade vi ännu inte nått på valdagen
1985. Allt talar för att vi har nått dit långt
före valdagen 1988.
Om man skall tro på försäkringarna att
vi har devalverat för sista gången, en
försäkran som varje ansvarskännande finansminister måste lämna på ett trovärdigt sätt, skulle en kraftig åtstramning
med den därmed följande oundvikliga
ökningen i arbetslösheten vara det enkla
alternativet.
De flesta väljare är mer bekymrade
över underskottet i den egna familjeekonomin än över underskottet i statens
budget. Detta försvårar för politikerna
att minska statens underskott. Ändå är
en minskning av det statliga budgetunderskottet nödvändig för att få ner inflationen, vilket i sin tur är nödvändigt om
man skall klara kostnadsläget utan devalveringar.
Helt frånsett kostnadsläget, som man
kan klara genom fortsatta devalveringar,
måste inflationen ner redan av det skälet
att en accelererande inflation leder till
389
allt svårare snedvridningar och orättvisor i ekonomin. Man kan skjuta upp ett
stopp för inflationen, men förr eller senare måste man, snart sagt till varje pris,
bryta den stigande spiralen av ökande
inflation och ökande arbetslöshet.
En systemförändring är nödvändig för
att bryta inflationen och återupprätta en
väl fungerande marknadsekonomi.
Marknadsekonomin är det överlägsna
systemet för tillväxt och välfärd. Systemförändringen har således till syfte
att göra det bättre – inte sämre – för
människorna. Detta har inte alla väljare
uppfattat i årets valrörelse.
Skälet är att det var och är svårt att
förklara och genomföra en systemförändring och en nedskärning samtidigt.
Man kan förklara att det blir bättre om
man överför t ex sjukförsäkringen från
ett offentligt monopol till en marknad
med konkurrens. Man kan kanske också
förklara att det av ekonomiska skäl är
nödvändigt med en lägre förmånsnivå.
Men det är svårt att förklara båda sakerna samtidigt.
Systemförändring och nedskärning är
olika saker.
l en sjukförsäkring på marknaden får
var och en själv göra avvägningen mellan
premiekostnader och den förmånsnivå
man vill ha. Det är onekligen en både
enklare och elegantare metod än att avgöra den saken i allmänna val.
Till 1988 kommer insikten bland väljarna om behovet av en systemförändring att ha vuxit avsevärt. Till dess skall
också moderaternas förmåga att förklara
fördelarna med en sådan ha blivit större
än vad den var i år.
Socialdemokraterna förlorade valet. Det
var inte så att partiet tappade vänsterut.
Även kommunisternas andel av valmanskåren sjönk. Att den socialdemokratiska förlusten inte blev större kan till
stor del förklaras av att Sverige på valdagen befann sig nära toppen på den högkonjunktur som var ett resultat av kombinationen av en stor svensk devalvering
och en internationell , kraftig konjunkturuppgång.
Hela valrörelsen igenom drev socialdemokratin budskapet att Sverige skulle
vara på rätt väg. Olof Palme förefaller ha
intalat sig själv att det han kallar Den
Tredje Vägen skulle vara både unik och
framgångsrik.
Detta budskap förklarade han redan i
december 1984 i en artikel i Dagens Nyheter. Han skrev där att ”om vi nu –
löntagare, företagare , pensionärer och
alla andra grupper – förmår hålla samman och visa ansvar för Sverige genom
att hålla nere pris- och kostnadsstegringen, då är chansen god att vi lyckas ta ett
avgörande steg ur den ekonomiska krisen. – Men misslyckas vi, så att prisstegringarna åter tar fart, då har vi försuttit en historisk, unik chans att förena
socialt ansvarstagande med en ansvarsfull ekonomisk politik”.
Olof Palme tror, att vi nu i Sverige har
unikt och historiskt goda möjligheter att
lyckas bättre än länder som t ex USA
och England att smärtfritt få ner inflationen.
Olof Palme gjorde till och med i TV
inför det svenska folket ett uttalande om
att vi nu i Sverige har den lägsta inflationen i världen. Det uttalandet fick Bengt
Westerberg att säga att Olof Palme ljuger
så att man baxnar.
Sanningen är, att Sveriges ekonomiska problem efter valet är desamma som
tidigare. Budgetunderskottet och skattetrycket måste reduceras. Båda uppgifterna är svåra att genomföra, både sakligt och politiskt. Än svårare är det att
göra båda sakerna samtidigt.
Kjell-Olof Feldt har sagt att han kommer att behöva använda både osthyvel
och motorsåg för att klara budgetunderskottet. Problemet är att vare sig osthyvel eller motorsåg är särskilt bra instrument för den uppgiften. När man skär
med osthyveln blir skivorna tunna, samtidigt som besparingarna drabbar även
verksamhet som stat och kommun bör
utföra och utföra bra. Motorsågen skär
visserligen djupt, men är inget precisionsinstrument.
Istället för att försöka behandla det
allmännas uppgifter som en ost och
hyvla av en del är det inte bara bättre
utan också nödvändigt att genom privatisering – eller med ett riktigare uttryck
marknadisering – skära bort en kant av
den offentliga sektorn.
Det man behöver är således en systemförändring.
Olof Palme gör vad han kan för att
utmåla sitt valnederlag som en seger
över vad han kallar nyliberalismen. Men
man skall komma ihåg att Bengt Westerberg talade väl så mycket om nödvändigheten av att bryta offentliga monopol
som Ulf Adelsohn. Det är ändå troligt att
väljarna var tveksamma till begreppet
systemförändring. Att så var fallet var
ingen överrasking.
För att en politik innebärande en rejäl
kursomläggning skall te sig om inte attraktiv så åtminstone nödvändig måste en
ganska kraftig majoritet av väljarna vara
rätt bestämt övertygade om att socialdemokraterna och Feldt verkligen har försökt – och verkligen har misslyckats –
med sin modell.
Om vi tittar på Danmark och England
ser vi att man där i varierande men hög
grad har försökt och delvis lyckats att
lägga om kursen. Kanske orsaken till att
Thatcher och Schh1ter har lyckats med
det mer står att finna hos deras företrä-
dare – Callaghan och Jörgensen – än
hos Thatcher och Schliiter. En regering
får”mandate for change” först när deras
företrädares politik har blivit djupt
misskrediterad i väljarnas ögon.
Dit hade vi ännu inte nått på valdagen
1985. Allt talar för att vi har nått dit långt
före valdagen 1988.
Om man skall tro på försäkringarna att
vi har devalverat för sista gången, en
försäkran som varje ansvarskännande finansminister måste lämna på ett trovärdigt sätt, skulle en kraftig åtstramning
med den därmed följande oundvikliga
ökningen i arbetslösheten vara det enkla
alternativet.
De flesta väljare är mer bekymrade
över underskottet i den egna familjeekonomin än över underskottet i statens
budget. Detta försvårar för politikerna
att minska statens underskott. Ändå är
en minskning av det statliga budgetunderskottet nödvändig för att få ner inflationen, vilket i sin tur är nödvändigt om
man skall klara kostnadsläget utan devalveringar.
Helt frånsett kostnadsläget, som man
kan klara genom fortsatta devalveringar,
måste inflationen ner redan av det skälet
att en accelererande inflation leder till
389
allt svårare snedvridningar och orättvisor i ekonomin. Man kan skjuta upp ett
stopp för inflationen, men förr eller senare måste man, snart sagt till varje pris,
bryta den stigande spiralen av ökande
inflation och ökande arbetslöshet.
En systemförändring är nödvändig för
att bryta inflationen och återupprätta en
väl fungerande marknadsekonomi.
Marknadsekonomin är det överlägsna
systemet för tillväxt och välfärd. Systemförändringen har således till syfte
att göra det bättre – inte sämre – för
människorna. Detta har inte alla väljare
uppfattat i årets valrörelse.
Skälet är att det var och är svårt att
förklara och genomföra en systemförändring och en nedskärning samtidigt.
Man kan förklara att det blir bättre om
man överför t ex sjukförsäkringen från
ett offentligt monopol till en marknad
med konkurrens. Man kan kanske också
förklara att det av ekonomiska skäl är
nödvändigt med en lägre förmånsnivå.
Men det är svårt att förklara båda sakerna samtidigt.
Systemförändring och nedskärning är
olika saker.
l en sjukförsäkring på marknaden får
var och en själv göra avvägningen mellan
premiekostnader och den förmånsnivå
man vill ha. Det är onekligen en både
enklare och elegantare metod än att avgöra den saken i allmänna val.
Till 1988 kommer insikten bland väljarna om behovet av en systemförändring att ha vuxit avsevärt. Till dess skall
också moderaternas förmåga att förklara
fördelarna med en sådan ha blivit större
än vad den var i år.