Ledare; Terapi eller krishantering
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
..——————————————————————- ~
Il.
LEDARE
Terapi eller krishantering
E
fter socialdemokraternas partikongress finns det fortfarande
ingen socialdemokrat som vet vad
socialdemokratin tycker i 1990-talets avgörande frågor. Fråga en socialdemokrat
vad hans parti anser om energifrågan, om
vattenkraften skall byggas ut, om koldioxidtaket skall genomträngas och om
kärnkraften skall börja avvecklas under
1990-talet!
Det anmärkningsvärda är att samme
socialdemokrat inte skulle kunna ge nå-
got svar om frågan gällde EG, om vi skall
ha fristående tv- och radiokanaler eller
om den framtida skattepolitiken. Samma
problem får han med frågan om vad som
skall privatiseras eller var det skall finnas
utrymme för privata alternativ, må det
gälla Televerk eller barnomsorg. Genom
ständiga reträtter från absoluta positioner
har 1990-talets grundläggande politiska
frågor på bara något år blivit till psykisk
terror av valarbetare.
Det hör till det anmärkningsvärda att
dessa fundamentala oklarheter inte är ett
resultat av att partiledningen misslyckades på kongressen. Tvärtom var det o-beslutens kongress partiledningen efterfrå-
gade.Förklaringen är enkel. Partiledningen vet att den gamla politiken är omöjlig,
både gentemot väljare och verklighet.
Men det är lättare att bryta upp än att finna något nytt. Då är det lättare att tvingas
till 90-talets positioner i förhandlingar
med andra.
Det är inte bara ett moraliskt utan
också ett politiskt debackel för svensk
socialdemokrati att det som var högsta
sanning i valet 1988 -då alla kurvor pekade uppåt, marginalskattesänkningar
var orättfärdiga, löften löften, det oåterkalleliga oåterkalleligt och blotta talet om
EG-medlemskap ett hot mot neutraliteten – var dåligt skämt på 1990 års partikongress. Eller som Allan Larsson, efterträdaren till ”världens bäste finansminister”, uttryckte det; ”så här kan det bara
inte fortsätta”.
Med tanke på att ej heller Allan Larsson gav någon beskrivning av den ekonomiska politik som 1990-talet erfordrar är
det inte svårt att se behovet av politisk
terapi inom svensk socialdemokrati.
Verkligheten kommer att avliva många av
partiets politiska myter. Däri finns förmodligen svaret på statsrådsberedningens fråga ”vad gör de på Odds avdelning”? Den ställföreträdande statsministern och jungianen har självklart sin uppgift i den ideologiska själskris som växer
fram i Ingvar Carlssons fotspår.
För moderaterna är 1990-talets problem det omvända. Verkligheten håller på
att ge partiet rätt på så många punkter att
sannolikheten att man hamnar i regeringsställning är betydande. Då räcker det
inte att veta var man står i den politiska
debattens centrala frågor. Då måste man
ha både modet och initiativkraften att
möta verklighetens tvingande utmaningar. De handlar om frågor som inte nödvändigtvis är desamma som dominerat
den politiska debattens hetluft.
Efter debatten om den tredje vägens
sammanbrott kommer dess resultat. Då
krävs en politik för ekonomisk återhämtning i en miljö av växande arbetslöshet
och inflation. Den ekonomiska krisen
kommer att accentuera den offentliga
sektorns problem. Lockelsen att kortsiktigt lindra dessa problem genom att skjuta
besparingar på framtiden kommer att
vara stark, inte minst bland de regeringspartners som hävdar att världens högsta
skattetryck är en förutsättning för välfärden. Att orsakerna till den välfärdskris vi
är på väg in i är den socialdemokratiska
oviljan att reformera, spara och sänka
skatter måste bli en grund för krispolitiken.
Genom att reformera den svenska välfården skapas nya jobb i privat sektor under samma tid som budgetbegränsningar
tvingar kommuner att friställa personal.
Motverkar man denna omställningsprocess till förmån för vissa etablerade intressegrupper motverkar man sysselsättning för flertalet samtidigt som det drabbar medborgarnas dagliga välfärd.
Sverige har mer att vinna på en reformering av den i dag offentliga tjänstesektorn än vad många andra länder har genom att vinsterna i effektivitet och valfrihet blir större än i andra länder.En liberalisering, en avreglering och en privatisering kan i själva verket ge en nystart åt en
hårt pressad ekonomi, inte minst när det
gäller nya arbetstillfällen. Effektiva verksamheter kommer nämligen att kunna erbjuda nya jobb, det kommer inte pressade
kommunala byråkratier att kunna göra.
Utflödet av direktinvesteringar till utlandet kan vändas om det erbjuds intressanta och lönsamma investeringsobjekt i
Sverige.Behovet av att hålla igen konsumtion till förmån för sparande kan mötas
genom att hushållens pengar kan användas till att köpa Televerket och Vattenfall i
stället för importerad japansk elektronik.
Aktieköp i Proeardia kan hålla igen dagligvarukonsumtion av inte bara nyponsoppa och cigarretter. Privatisering av
statliga företag kan minska både den statliga ränteskulden och privat konsumtion.
379
Privatiseringar kan härigenom öka det
samhällsekonomiska utrymmet för skattesänkningar. En effektivare välfärdssektor ger inte bara fler trygga jobb utan
också ett budgetutrymme för skattesänkningar.
En sänkning av skattetrycket kommer i
sin tur att vara av strategisk betydelse för
möjligheten att hålla tillbaka de svenska
lönekraven. En moderat skattepolitik
som tar sikte på att ge prioritet åt en sänkt
moms har många fördelar i det korta ekonomiskt-politiska perspektivet. Den ger
löntagarna mer för samma summa pengar. Den minskar behovet av transfereringar. Den reducerar boendekostnader och
bensinkostnader. Den stöder inte bara
konsumtion utan också enskilt sparande
om det paras med en förmögenhetsbildande politik. Det är i det europeiska
perspektivet i vilket fall som helst en nödvändig åtgärd att sänka den svenska
momsen varför det är lika bra att genomföra sänkningen medan behovet att hålla
tillbaka löneökningskrav är som störst.
Moderaterna har tydliga svar i frågor
som rör energi och EG. Ingen tvivlar om
vad moderaterna tycker om privata alternativ och privatiseringar. Men redan efter
valet kommer verkligheten att ställa krav
som måste besvaras omgående. Agendan
för vad som då måste göras i stat och
kommun måste läggas fast nu.Annars kan
arbetslöshet, kostnadskris och offentliga
budgetproblem göra moderata politiker
lika vilsna som sina socialdemokratiska
motståndare trots att man till skillnad från
dessa har 90-talets karta i sin hand.
Il.
LEDARE
Terapi eller krishantering
E
fter socialdemokraternas partikongress finns det fortfarande
ingen socialdemokrat som vet vad
socialdemokratin tycker i 1990-talets avgörande frågor. Fråga en socialdemokrat
vad hans parti anser om energifrågan, om
vattenkraften skall byggas ut, om koldioxidtaket skall genomträngas och om
kärnkraften skall börja avvecklas under
1990-talet!
Det anmärkningsvärda är att samme
socialdemokrat inte skulle kunna ge nå-
got svar om frågan gällde EG, om vi skall
ha fristående tv- och radiokanaler eller
om den framtida skattepolitiken. Samma
problem får han med frågan om vad som
skall privatiseras eller var det skall finnas
utrymme för privata alternativ, må det
gälla Televerk eller barnomsorg. Genom
ständiga reträtter från absoluta positioner
har 1990-talets grundläggande politiska
frågor på bara något år blivit till psykisk
terror av valarbetare.
Det hör till det anmärkningsvärda att
dessa fundamentala oklarheter inte är ett
resultat av att partiledningen misslyckades på kongressen. Tvärtom var det o-beslutens kongress partiledningen efterfrå-
gade.Förklaringen är enkel. Partiledningen vet att den gamla politiken är omöjlig,
både gentemot väljare och verklighet.
Men det är lättare att bryta upp än att finna något nytt. Då är det lättare att tvingas
till 90-talets positioner i förhandlingar
med andra.
Det är inte bara ett moraliskt utan
också ett politiskt debackel för svensk
socialdemokrati att det som var högsta
sanning i valet 1988 -då alla kurvor pekade uppåt, marginalskattesänkningar
var orättfärdiga, löften löften, det oåterkalleliga oåterkalleligt och blotta talet om
EG-medlemskap ett hot mot neutraliteten – var dåligt skämt på 1990 års partikongress. Eller som Allan Larsson, efterträdaren till ”världens bäste finansminister”, uttryckte det; ”så här kan det bara
inte fortsätta”.
Med tanke på att ej heller Allan Larsson gav någon beskrivning av den ekonomiska politik som 1990-talet erfordrar är
det inte svårt att se behovet av politisk
terapi inom svensk socialdemokrati.
Verkligheten kommer att avliva många av
partiets politiska myter. Däri finns förmodligen svaret på statsrådsberedningens fråga ”vad gör de på Odds avdelning”? Den ställföreträdande statsministern och jungianen har självklart sin uppgift i den ideologiska själskris som växer
fram i Ingvar Carlssons fotspår.
För moderaterna är 1990-talets problem det omvända. Verkligheten håller på
att ge partiet rätt på så många punkter att
sannolikheten att man hamnar i regeringsställning är betydande. Då räcker det
inte att veta var man står i den politiska
debattens centrala frågor. Då måste man
ha både modet och initiativkraften att
möta verklighetens tvingande utmaningar. De handlar om frågor som inte nödvändigtvis är desamma som dominerat
den politiska debattens hetluft.
Efter debatten om den tredje vägens
sammanbrott kommer dess resultat. Då
krävs en politik för ekonomisk återhämtning i en miljö av växande arbetslöshet
och inflation. Den ekonomiska krisen
kommer att accentuera den offentliga
sektorns problem. Lockelsen att kortsiktigt lindra dessa problem genom att skjuta
besparingar på framtiden kommer att
vara stark, inte minst bland de regeringspartners som hävdar att världens högsta
skattetryck är en förutsättning för välfärden. Att orsakerna till den välfärdskris vi
är på väg in i är den socialdemokratiska
oviljan att reformera, spara och sänka
skatter måste bli en grund för krispolitiken.
Genom att reformera den svenska välfården skapas nya jobb i privat sektor under samma tid som budgetbegränsningar
tvingar kommuner att friställa personal.
Motverkar man denna omställningsprocess till förmån för vissa etablerade intressegrupper motverkar man sysselsättning för flertalet samtidigt som det drabbar medborgarnas dagliga välfärd.
Sverige har mer att vinna på en reformering av den i dag offentliga tjänstesektorn än vad många andra länder har genom att vinsterna i effektivitet och valfrihet blir större än i andra länder.En liberalisering, en avreglering och en privatisering kan i själva verket ge en nystart åt en
hårt pressad ekonomi, inte minst när det
gäller nya arbetstillfällen. Effektiva verksamheter kommer nämligen att kunna erbjuda nya jobb, det kommer inte pressade
kommunala byråkratier att kunna göra.
Utflödet av direktinvesteringar till utlandet kan vändas om det erbjuds intressanta och lönsamma investeringsobjekt i
Sverige.Behovet av att hålla igen konsumtion till förmån för sparande kan mötas
genom att hushållens pengar kan användas till att köpa Televerket och Vattenfall i
stället för importerad japansk elektronik.
Aktieköp i Proeardia kan hålla igen dagligvarukonsumtion av inte bara nyponsoppa och cigarretter. Privatisering av
statliga företag kan minska både den statliga ränteskulden och privat konsumtion.
379
Privatiseringar kan härigenom öka det
samhällsekonomiska utrymmet för skattesänkningar. En effektivare välfärdssektor ger inte bara fler trygga jobb utan
också ett budgetutrymme för skattesänkningar.
En sänkning av skattetrycket kommer i
sin tur att vara av strategisk betydelse för
möjligheten att hålla tillbaka de svenska
lönekraven. En moderat skattepolitik
som tar sikte på att ge prioritet åt en sänkt
moms har många fördelar i det korta ekonomiskt-politiska perspektivet. Den ger
löntagarna mer för samma summa pengar. Den minskar behovet av transfereringar. Den reducerar boendekostnader och
bensinkostnader. Den stöder inte bara
konsumtion utan också enskilt sparande
om det paras med en förmögenhetsbildande politik. Det är i det europeiska
perspektivet i vilket fall som helst en nödvändig åtgärd att sänka den svenska
momsen varför det är lika bra att genomföra sänkningen medan behovet att hålla
tillbaka löneökningskrav är som störst.
Moderaterna har tydliga svar i frågor
som rör energi och EG. Ingen tvivlar om
vad moderaterna tycker om privata alternativ och privatiseringar. Men redan efter
valet kommer verkligheten att ställa krav
som måste besvaras omgående. Agendan
för vad som då måste göras i stat och
kommun måste läggas fast nu.Annars kan
arbetslöshet, kostnadskris och offentliga
budgetproblem göra moderata politiker
lika vilsna som sina socialdemokratiska
motståndare trots att man till skillnad från
dessa har 90-talets karta i sin hand.