Ledare; Ubåtsaffärerna
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ubåtsaffärerna
Ett par dagar innan ubåtsskyddskommissionen skulle presentera sin rapport om
händelserna i Hårsfjärden och de senaste
årens ökade antal gränskränkningar siktades en främmande ubåt i Nämndöfjärden. Spaningarna hade just avslutats när
kommissionen redovisade sina resultat
för svenska och utländska massmedia.
Knappt en vecka senare stävade en
eller ett par ubåtar in i Sundsvalls hamn.
Ett nytt pådrag av samma storleksordning som under Hårsfjärden-incidenten
följde. Denna gång dock med kraftigare
vapeninsats från marinens sida. Ändå
tvingades det svenska försvaret lägga ytterligare en misslyckad ubåtsjakt till
handlingarna.
Avskedsorden efter grundstötningen i
Gåsefjärden var – på återseende. Idag
vet vi att Sovjetunionen inte haft en tanke på att trappa ner sin aktivitet i de
svenska farvattnen. Gränskränkningarna
fortsätter t o m med ökad intensitet. Helt
ogenerat har den ena ubåten efter den
andra skaffat sig tillträde till våra farvatten och våra militära skyddsområden.
Ubåtsskyddskommissionens arbete
måste ges ett stort erkännande. Öppenheten och noggrannheten gör rapporten
till något av en höjdpunkt i svenskt utredningsarbete. De slutsatser kommissionen dragit om betydelsen av ett förstärkt ubåtsskydd får anses tämligen
självklara. Det är ett minimikrav för att
vår säkerhetspolitik skall vara trovärdig,
att vi kan skydda våra vatten och militä-
ra baser från påhälsning av sovjetisk militär.
Det som däremot inte är lika självklart
är vilka säkerhets- och försvarspolitiska
slutsatser som bör dras av de senaste
årens upprepade gränskränkningar. I viiken utsträckning skall dessa ses som uttryck för en ändrad säkerhetspolitisk situation? Att kränkningarna är uttryck för
en sådan förändring lär vara oomtvistligt
även om meningarna går isär om vidden
av denna. Och vilka bör våra slutsatser
bli när det gäller försvarets allmänna
styrka och inriktning? Utgör ubåtshotet
en indikation på att även de andra för·
svarsgrenarna tvingas möta en ny situation?
Ubåtskommissionens kanske viktigaste slutsats är att det är fråga om förberedelser för militära operationer. Arten
och omfattningen av dessa kan diskuteras. Men alldeles klart är att Sverige pl
ett helt annat sätt än tidigare utnämnts
till krigsskådeplats. Risken är också på-
taglig att vi kan utsättas för militära angrepp på ett mycket tidigt stadium i ea
eventuell stormaktskonflikt. Vi står nu
inför ett mer näraliggande militärt hot äa
någonsin under efterkrigstiden.
De ryska propagandautspelen om Ös·
tersjön som ett Fredens hav, talet om en
kärnvapenfri zon i Norden och de olika
utspelen i nedrustningsarbetet har uppenbart inte någon motsvarighet i de militära dispositionerna. Sovjetunionens
regering har med all önskvärd tydlighet
klargjort vilken prioritering den gör me~
lan de politiska och militära medlen for
att nå sina säkerhetspolitiska mål. Det
politiska spelet underordnas de militära
operationerna. Syftet är att dominera vår
del av Europa.
Sveriges slutsats kan bara bli en. PoJi.
tiska mål som inte baseras på ett starkt
försvar kan inte säkra vårt nationella
oberoende vare sig i krig eller i fredstid.
Sovjetunionens anspråk på dominans 1
norra Europa måste kunna mötas med
militära medel. Annars förskjuts balansen dramatiskt i vår del av världen. På
1ikt riskerar vi att förlora vår självständighet.
Efter många år av hårda prutningar på
försvaret kan det ifrågasättas om vi är
starka nog att möta den förändrade sä-
kerhetspolitiska situationen. Ubåtskränkningarna visar att vi på ett område
inte förmått följa med i den tekniska utvecklingen. Och marinen är inte ensamt
om att ha hamnat på efterkälken. Trots
satsningen på JAS är risken stor att vårt
försvar totalt sett inte kommer att vara
mäktigt att möta hoten i morgondagens
stridsrniljö.
Det senaste försvarsbeslutet fattades
under intryck av en annorlunda säkerhetspolitisk situation än den vi nu känner. Att i försvarsbeslutet inte heller tillräckliga hänsyn togs till den teknologiska utvecklingen är vid det här laget
231
uppenbart. Visserligen förstärktes försvaret något. Men det var otillräckligt.
Ändå – två dagar efter ubåtskommissionens rapport lagts fram – trumfade
socialdemokraterna igenom en sänkning
av försvarsramen med 200 miljoner. Så
sent som våren 1982 föreslog socialdemokraterna en halvering av anslaget till
ubåtsjakt – dvs det anslag som kommissionen nu föreslår skall fördubblas.
Socialdemokraternas försvarspolitik
saknar förankring i den säkerhetspolitiska verkligheten. Händelserna i Hårsfjärden och utanför Sundsvall understryker vikten av att försvarets fredsorganisation bättre anpassas till vår förmåga att
försvara oss i ofred. Det kommer att ta
mycket lång tid att kompensera de förluster en nedrustningspolitik skulle medföra. De senaste årens händelser ger sannerligen inga belägg för att vi skulle ha
råd med detta.
Ett par dagar innan ubåtsskyddskommissionen skulle presentera sin rapport om
händelserna i Hårsfjärden och de senaste
årens ökade antal gränskränkningar siktades en främmande ubåt i Nämndöfjärden. Spaningarna hade just avslutats när
kommissionen redovisade sina resultat
för svenska och utländska massmedia.
Knappt en vecka senare stävade en
eller ett par ubåtar in i Sundsvalls hamn.
Ett nytt pådrag av samma storleksordning som under Hårsfjärden-incidenten
följde. Denna gång dock med kraftigare
vapeninsats från marinens sida. Ändå
tvingades det svenska försvaret lägga ytterligare en misslyckad ubåtsjakt till
handlingarna.
Avskedsorden efter grundstötningen i
Gåsefjärden var – på återseende. Idag
vet vi att Sovjetunionen inte haft en tanke på att trappa ner sin aktivitet i de
svenska farvattnen. Gränskränkningarna
fortsätter t o m med ökad intensitet. Helt
ogenerat har den ena ubåten efter den
andra skaffat sig tillträde till våra farvatten och våra militära skyddsområden.
Ubåtsskyddskommissionens arbete
måste ges ett stort erkännande. Öppenheten och noggrannheten gör rapporten
till något av en höjdpunkt i svenskt utredningsarbete. De slutsatser kommissionen dragit om betydelsen av ett förstärkt ubåtsskydd får anses tämligen
självklara. Det är ett minimikrav för att
vår säkerhetspolitik skall vara trovärdig,
att vi kan skydda våra vatten och militä-
ra baser från påhälsning av sovjetisk militär.
Det som däremot inte är lika självklart
är vilka säkerhets- och försvarspolitiska
slutsatser som bör dras av de senaste
årens upprepade gränskränkningar. I viiken utsträckning skall dessa ses som uttryck för en ändrad säkerhetspolitisk situation? Att kränkningarna är uttryck för
en sådan förändring lär vara oomtvistligt
även om meningarna går isär om vidden
av denna. Och vilka bör våra slutsatser
bli när det gäller försvarets allmänna
styrka och inriktning? Utgör ubåtshotet
en indikation på att även de andra för·
svarsgrenarna tvingas möta en ny situation?
Ubåtskommissionens kanske viktigaste slutsats är att det är fråga om förberedelser för militära operationer. Arten
och omfattningen av dessa kan diskuteras. Men alldeles klart är att Sverige pl
ett helt annat sätt än tidigare utnämnts
till krigsskådeplats. Risken är också på-
taglig att vi kan utsättas för militära angrepp på ett mycket tidigt stadium i ea
eventuell stormaktskonflikt. Vi står nu
inför ett mer näraliggande militärt hot äa
någonsin under efterkrigstiden.
De ryska propagandautspelen om Ös·
tersjön som ett Fredens hav, talet om en
kärnvapenfri zon i Norden och de olika
utspelen i nedrustningsarbetet har uppenbart inte någon motsvarighet i de militära dispositionerna. Sovjetunionens
regering har med all önskvärd tydlighet
klargjort vilken prioritering den gör me~
lan de politiska och militära medlen for
att nå sina säkerhetspolitiska mål. Det
politiska spelet underordnas de militära
operationerna. Syftet är att dominera vår
del av Europa.
Sveriges slutsats kan bara bli en. PoJi.
tiska mål som inte baseras på ett starkt
försvar kan inte säkra vårt nationella
oberoende vare sig i krig eller i fredstid.
Sovjetunionens anspråk på dominans 1
norra Europa måste kunna mötas med
militära medel. Annars förskjuts balansen dramatiskt i vår del av världen. På
1ikt riskerar vi att förlora vår självständighet.
Efter många år av hårda prutningar på
försvaret kan det ifrågasättas om vi är
starka nog att möta den förändrade sä-
kerhetspolitiska situationen. Ubåtskränkningarna visar att vi på ett område
inte förmått följa med i den tekniska utvecklingen. Och marinen är inte ensamt
om att ha hamnat på efterkälken. Trots
satsningen på JAS är risken stor att vårt
försvar totalt sett inte kommer att vara
mäktigt att möta hoten i morgondagens
stridsrniljö.
Det senaste försvarsbeslutet fattades
under intryck av en annorlunda säkerhetspolitisk situation än den vi nu känner. Att i försvarsbeslutet inte heller tillräckliga hänsyn togs till den teknologiska utvecklingen är vid det här laget
231
uppenbart. Visserligen förstärktes försvaret något. Men det var otillräckligt.
Ändå – två dagar efter ubåtskommissionens rapport lagts fram – trumfade
socialdemokraterna igenom en sänkning
av försvarsramen med 200 miljoner. Så
sent som våren 1982 föreslog socialdemokraterna en halvering av anslaget till
ubåtsjakt – dvs det anslag som kommissionen nu föreslår skall fördubblas.
Socialdemokraternas försvarspolitik
saknar förankring i den säkerhetspolitiska verkligheten. Händelserna i Hårsfjärden och utanför Sundsvall understryker vikten av att försvarets fredsorganisation bättre anpassas till vår förmåga att
försvara oss i ofred. Det kommer att ta
mycket lång tid att kompensera de förluster en nedrustningspolitik skulle medföra. De senaste årens händelser ger sannerligen inga belägg för att vi skulle ha
råd med detta.