Ledare; Valdebatten i fondsamhället
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Valdebatten i fondsamhället
Enligt LO/SAP-modellen skall styrelserna i de 24 länsfonderna utses i val. I
dessa val är det enligt Olof Palme medborgarna och inte, som SAP- och LOkongresserna beslöt, löntagarna, som
skall ha rösträtt.
En viktig fråga i sammanhanget är vad
valdebatten inför dessa val skall handla
om. Vad är det för typ av löften som
skall tällas ut till väljarna?
Tanken bakom valen måste rimligtvis
vara att det inte längre skall vara kapita- 6sternas värderingar som skall styra fö-
retagen utan medborgarnas. Valen bör
alltså ha till syfte att få fram medborgarnas önskemål om hur företagen skall
styras. Sedan får det ankomma på fondernas valda styrelser att handla i överensstämmelse därmed.
l en marknadsekonomi är det konsumenterna som bestämmer vad som skall
produceras. Företagets ägare har visserligen den direkta bestämmanderätten,
men företagets ägare måste, om de vill
ba vinst, följa marknadens och därmed
konsumenternas krav. Genom att upprätthålla avkastningskravet tvingar företagets ägare företaget att följa konsumenternas krav.
Den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Sören Mannheimer har sagt,
att han hoppas att valen inte skall bli fullt
så anonyma och tråkiga som valen till
jordbrukarrörelsens banksystem eller
sparbankssystemets demokratiska församlingar. Stig Malm har sagt att det är
svårt att sia om vad valdebatten kommer
att handla om. Berndt Öhman har påpekat att det blir meningsfullt att ha en
diskus ion om kriterierna för fondernas
placeringspolitik enbart om inte kriteriet
är givet. Är kriteriet givet, t ex därför att
man i direktiven har angivit att fonderna
skall vara avkastningsinriktade, då finns
det inte något mer att diskutera. Att man
skall ha val till fonderna måste innebära
att fonderna inte är avkastningsinriktade, menar Berndt Öhman.
Den slutsats man kan dra av detta är,
att det finns en motsättning mellan kravet på att fonderna skall vara avkastningsinriktade och utfästelsen att hålla
val till fondernas styrelser. Man kan också konstatera att fondförespråkarna förefaller vara mycket osäkra på vad valen är
tänkta att ha för funktion.
Tanken förefaller vara att valen skall
ge demokratisk legitimitet åt fondernas
handlande och därmed, med tiden, åt fö-
retagens. Valen till fondstyrelserna verkar bygga på den socialistiska föreställningen, att det är företagets ägare som
bestämmer vad företagen skall producera. Det vittnar om en bristande insikt i
att det i en marknadsekonomi är konsumenterna som via marknaden bestämmer företagens handlande.
Det har hävdats, bl a av konstitutionsutskottets ordförande, att anordoandet
av allmänna val till länsfonderna kräver
grundlagsändring, vilket kräver två riksdagsbeslut med val emellan. Detta skulle
försvåra ett snabbt genomförande av
fonderna.
I praktiken är inte skillnaden så stor
mellan val där bara löntagarna – sannolikt mer än 90 procent av medborgarna –
eller samtliga medborgare har rösträtt.
Principiellt är däremot skillnaden stor.
Det är besynnerligt att tala om löntagarfonder om dessa inte skall styras av löntagarna utan av medborgarna. Principiellt intressant är också, att om valen i
länsfonderna sker endast av löntagarna,
334
så har riksdagen, som är vald av hela
folket, en större demokratisk legitimitet.
Om valmanskåren däremot är densamma, måste man, för att lösa frågan om
det är länsfonden eller riksdagen som har
den yttersta beslutanderätten, sannolikt
grundlagsreglera detta. Och även om frå-
gan är grundlagsreglerad, kan man räkna
med att konflikter kommer att uppstå.
Principiellt mest intressant är dock, att
om fonderna styrs av medborgarna blir
skillnaden mellan fondsocialismen och
statssocialismen hårfin. Då framstår huvudsyftet med fonderna – att överföra
ägandet av samtliga större företag från
privat till allmän ägo – i all sin klarhet.
Fondanhängarna har inte tänkt igenom
valens funktion. Skall man ha gemensam
valdag med riksdagsvalen? Skall man ha
samma mandatperioder? Och vad skall
valdebatten handla om? Skall centern
propagera för att pengarna skall gå till
småindustrier i lokalsamhällen, moderaterna för högteknologiska exportindustrier och socialdemokraterna för att
pengarna skall satsas i döende bruksorter? Och hur skall väljarnas generella
uttalanden kunna översättas till praktiska beslut i länsfondernas styrelser om
fondens deltagande i en nyemission på
vissa villkor i ett visst företag?
Teoretiskt är det således svårt att förstå hur valen skall fungera. Låt oss fundera en smula över hur valen kommer att
gå till i praktiken. Säg att det snart skall
bli val till Värmlands länsfond. Man kan
lätt föreställa sig att väljarna i Värmland
då får höra sina kandidater till länsfonden säga att det är skog och stål som man
skall satsa på. Det betyder i klartext att
man skall satsa på Uddeholm och Billerud. Kanske lovar kandidaterna också,
att man skall satsa på någon industri i
länet som under sommaren före valet rå-
kat i svårigheter och behöver pengar.
Låt oss säga att det i Värmlands läns
löntagarfond blir majoritet för att man
skall satsa på Uddeholm och Billerud.
Naturligtvis säger kandidaterna att de
tror på dessa företag. Det är alls icke
något avsteg från principen att man skaD
satsa på projekt med god avkastning,
heter det. Men problemet är icke löst
med detta. För att fonden skall kunna
förse Uddeholm och Billerud med mera
kapital måste dessa göra nyemissioner
Sådana beslutas av företagens bolagsstämmor. Men där har inte Värmlands
läns löntagarfond m~oritet och kommer
sannolikt heller aldrig att få det. För att
få nyemissioner till stånd – och därmed
den expansion som länsfondernas kandldater har lovat sina väljare – måste
Värmlands löntagarfond liera sig med
andra länsfonder för att tillsammans med
dem få majoritet på bolagsstämmorna
och där driva igenom kravet på nyemissioner och expansion i Värmland.
På samma vis kommer det att gå iandra län. Till Stockholm kommer därför
representanter för landets alla fonder att
styra sin kosa, för att göra upp om hur
Sveriges företag skall styras. Det är inte
lätt att veta vilka faktorer det blir som
fäller avgörandet vid dessa överläggningar om vart pengarna skall gå. En sak kan
man dock räkna med – det kommer inte
att bli rationella ekonomiska avgörande
som fäller utslaget, knappast heller valen
till länsfonderna.
Enligt LO/SAP-modellen skall styrelserna i de 24 länsfonderna utses i val. I
dessa val är det enligt Olof Palme medborgarna och inte, som SAP- och LOkongresserna beslöt, löntagarna, som
skall ha rösträtt.
En viktig fråga i sammanhanget är vad
valdebatten inför dessa val skall handla
om. Vad är det för typ av löften som
skall tällas ut till väljarna?
Tanken bakom valen måste rimligtvis
vara att det inte längre skall vara kapita- 6sternas värderingar som skall styra fö-
retagen utan medborgarnas. Valen bör
alltså ha till syfte att få fram medborgarnas önskemål om hur företagen skall
styras. Sedan får det ankomma på fondernas valda styrelser att handla i överensstämmelse därmed.
l en marknadsekonomi är det konsumenterna som bestämmer vad som skall
produceras. Företagets ägare har visserligen den direkta bestämmanderätten,
men företagets ägare måste, om de vill
ba vinst, följa marknadens och därmed
konsumenternas krav. Genom att upprätthålla avkastningskravet tvingar företagets ägare företaget att följa konsumenternas krav.
Den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Sören Mannheimer har sagt,
att han hoppas att valen inte skall bli fullt
så anonyma och tråkiga som valen till
jordbrukarrörelsens banksystem eller
sparbankssystemets demokratiska församlingar. Stig Malm har sagt att det är
svårt att sia om vad valdebatten kommer
att handla om. Berndt Öhman har påpekat att det blir meningsfullt att ha en
diskus ion om kriterierna för fondernas
placeringspolitik enbart om inte kriteriet
är givet. Är kriteriet givet, t ex därför att
man i direktiven har angivit att fonderna
skall vara avkastningsinriktade, då finns
det inte något mer att diskutera. Att man
skall ha val till fonderna måste innebära
att fonderna inte är avkastningsinriktade, menar Berndt Öhman.
Den slutsats man kan dra av detta är,
att det finns en motsättning mellan kravet på att fonderna skall vara avkastningsinriktade och utfästelsen att hålla
val till fondernas styrelser. Man kan också konstatera att fondförespråkarna förefaller vara mycket osäkra på vad valen är
tänkta att ha för funktion.
Tanken förefaller vara att valen skall
ge demokratisk legitimitet åt fondernas
handlande och därmed, med tiden, åt fö-
retagens. Valen till fondstyrelserna verkar bygga på den socialistiska föreställningen, att det är företagets ägare som
bestämmer vad företagen skall producera. Det vittnar om en bristande insikt i
att det i en marknadsekonomi är konsumenterna som via marknaden bestämmer företagens handlande.
Det har hävdats, bl a av konstitutionsutskottets ordförande, att anordoandet
av allmänna val till länsfonderna kräver
grundlagsändring, vilket kräver två riksdagsbeslut med val emellan. Detta skulle
försvåra ett snabbt genomförande av
fonderna.
I praktiken är inte skillnaden så stor
mellan val där bara löntagarna – sannolikt mer än 90 procent av medborgarna –
eller samtliga medborgare har rösträtt.
Principiellt är däremot skillnaden stor.
Det är besynnerligt att tala om löntagarfonder om dessa inte skall styras av löntagarna utan av medborgarna. Principiellt intressant är också, att om valen i
länsfonderna sker endast av löntagarna,
334
så har riksdagen, som är vald av hela
folket, en större demokratisk legitimitet.
Om valmanskåren däremot är densamma, måste man, för att lösa frågan om
det är länsfonden eller riksdagen som har
den yttersta beslutanderätten, sannolikt
grundlagsreglera detta. Och även om frå-
gan är grundlagsreglerad, kan man räkna
med att konflikter kommer att uppstå.
Principiellt mest intressant är dock, att
om fonderna styrs av medborgarna blir
skillnaden mellan fondsocialismen och
statssocialismen hårfin. Då framstår huvudsyftet med fonderna – att överföra
ägandet av samtliga större företag från
privat till allmän ägo – i all sin klarhet.
Fondanhängarna har inte tänkt igenom
valens funktion. Skall man ha gemensam
valdag med riksdagsvalen? Skall man ha
samma mandatperioder? Och vad skall
valdebatten handla om? Skall centern
propagera för att pengarna skall gå till
småindustrier i lokalsamhällen, moderaterna för högteknologiska exportindustrier och socialdemokraterna för att
pengarna skall satsas i döende bruksorter? Och hur skall väljarnas generella
uttalanden kunna översättas till praktiska beslut i länsfondernas styrelser om
fondens deltagande i en nyemission på
vissa villkor i ett visst företag?
Teoretiskt är det således svårt att förstå hur valen skall fungera. Låt oss fundera en smula över hur valen kommer att
gå till i praktiken. Säg att det snart skall
bli val till Värmlands länsfond. Man kan
lätt föreställa sig att väljarna i Värmland
då får höra sina kandidater till länsfonden säga att det är skog och stål som man
skall satsa på. Det betyder i klartext att
man skall satsa på Uddeholm och Billerud. Kanske lovar kandidaterna också,
att man skall satsa på någon industri i
länet som under sommaren före valet rå-
kat i svårigheter och behöver pengar.
Låt oss säga att det i Värmlands läns
löntagarfond blir majoritet för att man
skall satsa på Uddeholm och Billerud.
Naturligtvis säger kandidaterna att de
tror på dessa företag. Det är alls icke
något avsteg från principen att man skaD
satsa på projekt med god avkastning,
heter det. Men problemet är icke löst
med detta. För att fonden skall kunna
förse Uddeholm och Billerud med mera
kapital måste dessa göra nyemissioner
Sådana beslutas av företagens bolagsstämmor. Men där har inte Värmlands
läns löntagarfond m~oritet och kommer
sannolikt heller aldrig att få det. För att
få nyemissioner till stånd – och därmed
den expansion som länsfondernas kandldater har lovat sina väljare – måste
Värmlands löntagarfond liera sig med
andra länsfonder för att tillsammans med
dem få majoritet på bolagsstämmorna
och där driva igenom kravet på nyemissioner och expansion i Värmland.
På samma vis kommer det att gå iandra län. Till Stockholm kommer därför
representanter för landets alla fonder att
styra sin kosa, för att göra upp om hur
Sveriges företag skall styras. Det är inte
lätt att veta vilka faktorer det blir som
fäller avgörandet vid dessa överläggningar om vart pengarna skall gå. En sak kan
man dock räkna med – det kommer inte
att bli rationella ekonomiska avgörande
som fäller utslaget, knappast heller valen
till länsfonderna.