Ledare; Vår tid är vänsterns
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
et sena nittiotalet
tillhör vänstern. I
London, Berlin,
Rom och Paris sitter nu vänsterns fö-
reträdare i kanslihusen.
Visst finns det skäl att ifrågasätta
huruvida den politik som förs i
Europas huvudstäder verkligen bär
den traditionella vänsterns prägel –
likheten mellan Tony Blairs New
Labour och Lionel Jospins socialistparti är inte alldeles enkel att finna.
Men ändå, vår tid är vänsterns.
Men tiden har inte bjudit på några
större sakpolitiska framgångar för
vänstern. Styrda av yttre tryck som
den allmänna ekonomiska utvecklingen och EMU:s konvergenskrav
har vänsterregeringar fortsatt på en
linje som närmast är liberal.
Men ändå, vår tid är vänsterns.
Frånvaron av sakpolitiska framgångar får vänstern har dock vägts
upp av det övertag den fatt i idedebatten. Den anda som omsluter
många av de stora ideinspirerade frå-
2
Vår t i d ar
gorna idag har tydlig vänsterprofiL
Asienkrisen och globaliseringsdebatten är två exempel. Och det är inte
vilken vänster som helst som kommit
fram i dessa frågor, utan en principiellt medveten vänster med klara
marxistiska förtecken.
På senare tid har vänstern också fatt
extra krut genom en rad uppmärksammade jubileer. I fjol höst låg ett
dovt Che Guevara-rus över svensk
media. I år 150 årsjubilerar Kommunistiska manifestet och det är 30 år
sedan det mytomspunna året 1968.
Och naturligtvis: det sena sextiotalets
stora generationsfilmer, Bonnie and
Clyde, Mandomsprovet och Easy Rider,
som markerade den ungdomskultur
som nyvänstern destillerades fram i,
har visats på kommersiell teve.
Ja okej, det sista var att ta i. Dessa
filmer har kanske inte gett dagens
vänster något försprång. Men däremot har de två andra jubileerna under året gett vänstern ett extra handtag. Kommunistiska manifestet har på
nytt givits ut i två versioner och satt
SVEN SK TIDSKRIFT
FREDRIK ERIXON:
vänsterns
sin prägel på kulturdebatten under
året. På ett sätt som det senaste årtiondet inte visat prov på har manifestet i år behandlats med så ömma
känslor att Marx och Engels kommunism framstått som något sympatiskt
och genomförbart.
Den lyriska marxismkänsla som de
senaste åren bara uttryckts i den subversiva ytterkantsvänsterns media,
har under året fatt avtryck i stora etablerade medier.
Är 1968-vänstern historia?
Ömma känslor har det givetvis också
visats för händelserna kring 1968 och
den ideologiskt laddade vänster som
runt dessa år formades. Men det är
inte bara ett romantiskt skimmer som
legat över dagens diskussioner.
Många kritiker av den extrema vänster som formades vid denna tid, personer som själva var med, fastän på
andra sidan, har också skapat sig ett
utrymme i debatten.
Men det förtar inte det beklagliga
faktum att det mytomspunna året
1968 idag bara kommit att betraktas
som en historisk händelse. Som en
svunnen tid man kan blicka tillbaka
på, men som genom åren inte burit
med sig något till vårt sena nittiotal.
Som just historia.
Beklagligt därfår att vad som är
tydligt är att politiken idag, såväl i
Sverige som i andra västländer, fortfarande lever på ett arv efter 1968.
Det kan visas på många sätt. Ett är
att många av de högskoleutbildade
omhändertagarna i socialstaten fostrades politiskt i slutet av 1960-talet
och har idag institutionaliserat det
ideologiska värv man då slogs får. Ett
annat är att många av de regeringschefer som på senare år blivit valda
kan datera sin politiska födelse till tiden kring 1968. Bill Clinton, Lionel
Jopsin och Gerhard Schröder är nå-
gra utländska exempel. Carl Bildt
och Göran Persson är två inhemska.
Högern påverkades också
Men vad som kanske är det viktigaste
uttrycket får 1968-vänsterns påverkan på dagens politik är det sätt att
tänka, resonera och fåra politik på
som utvecklades vid tiden.
Den vänster som blev framträdande i slutet av sextiotalet är inte alldeles enkel att fanga. Några inspirerades
av den unge Marx, några av den äldre. Andra läste hellre Herbert
Marcuse. Några såg till och med
Rousseau som en av världshistoriens
största tänkare.
Vad som dock kom att bli en av de
tankemässiga huvudlinjerna, som
också överfårdes till den demokratiska vänstern, socialdemokraterna, och
till högern, är den filosofiska rationalism som avskrev värden, moral och
dygder från den politiska börsen och
som istället betraktade politiken med
nyttans termer. Med klara materialistiska fårtecken blev politik ett slags
vetenskap. Segrare var den som på
det mest vetenskapliga sättet kunde
bevisa den egna politikens fördelar.
Att socialdemokratin inspirerades
av dessa intryck från 1968-vänstern
måste sägas vara belagt. För högerns
del är det inte lika tydligt då sjuttiotaatt sättet att resonera – den moderata
politiska epistemologin – hade klara
kännetecken av 1968.
Svensk höger stod dock inte stilla
under 1968 utan gjorde motstånd. I
universitetsbiblioteken kan man från
denna tid hitta ganila nummer av
Svensk Tidskrift där allt annat än en
undfallenhet inför 1968-vänstern
framskymtar. I en ledare beskriver
man den radikala kulturen som en
”gerillakultur” och ett ”moraliskt
förfall”. Med tuffa ord raljeras det
över tonårskulturen och Che
Guevara ses som ”en inkarnation av
ungdomen i sin sexualhunger och sin
våldsmentalitet”.
Unken moralism
Många av texterna andas en unken
moralism som den liberala generation
som fostrats efter 1968 mycket riktigt
vänt sig emot. Men det finns ändå ett
let var en tid då Gösta Bohman satte sympatiskt drag i dessa texter, ett
ett sympatiskt avtryck av småfolksliberalism i moderaterna. Men efter
Bohmans sorti tog moderaternas
1968-generation över och dess politik och partiprogram blev som ett
eko från sextiotalet. Inte i meningen
att man drevs åt vänster eller att man
sakpolitiskt gjorde fel. Men däremot
SVENSK TIDSKRIFT
drag som visar på vilken attityd och
vilka ingångsvärden man bör närma
sig politik.
Politik är ytterst en strid om värden och inte om kronor och ören.
Det återstår får högern att lära sig.
Fram till dess kommer tiden att
tillhöra vänstern.
3
tillhör vänstern. I
London, Berlin,
Rom och Paris sitter nu vänsterns fö-
reträdare i kanslihusen.
Visst finns det skäl att ifrågasätta
huruvida den politik som förs i
Europas huvudstäder verkligen bär
den traditionella vänsterns prägel –
likheten mellan Tony Blairs New
Labour och Lionel Jospins socialistparti är inte alldeles enkel att finna.
Men ändå, vår tid är vänsterns.
Men tiden har inte bjudit på några
större sakpolitiska framgångar för
vänstern. Styrda av yttre tryck som
den allmänna ekonomiska utvecklingen och EMU:s konvergenskrav
har vänsterregeringar fortsatt på en
linje som närmast är liberal.
Men ändå, vår tid är vänsterns.
Frånvaron av sakpolitiska framgångar får vänstern har dock vägts
upp av det övertag den fatt i idedebatten. Den anda som omsluter
många av de stora ideinspirerade frå-
2
Vår t i d ar
gorna idag har tydlig vänsterprofiL
Asienkrisen och globaliseringsdebatten är två exempel. Och det är inte
vilken vänster som helst som kommit
fram i dessa frågor, utan en principiellt medveten vänster med klara
marxistiska förtecken.
På senare tid har vänstern också fatt
extra krut genom en rad uppmärksammade jubileer. I fjol höst låg ett
dovt Che Guevara-rus över svensk
media. I år 150 årsjubilerar Kommunistiska manifestet och det är 30 år
sedan det mytomspunna året 1968.
Och naturligtvis: det sena sextiotalets
stora generationsfilmer, Bonnie and
Clyde, Mandomsprovet och Easy Rider,
som markerade den ungdomskultur
som nyvänstern destillerades fram i,
har visats på kommersiell teve.
Ja okej, det sista var att ta i. Dessa
filmer har kanske inte gett dagens
vänster något försprång. Men däremot har de två andra jubileerna under året gett vänstern ett extra handtag. Kommunistiska manifestet har på
nytt givits ut i två versioner och satt
SVEN SK TIDSKRIFT
FREDRIK ERIXON:
vänsterns
sin prägel på kulturdebatten under
året. På ett sätt som det senaste årtiondet inte visat prov på har manifestet i år behandlats med så ömma
känslor att Marx och Engels kommunism framstått som något sympatiskt
och genomförbart.
Den lyriska marxismkänsla som de
senaste åren bara uttryckts i den subversiva ytterkantsvänsterns media,
har under året fatt avtryck i stora etablerade medier.
Är 1968-vänstern historia?
Ömma känslor har det givetvis också
visats för händelserna kring 1968 och
den ideologiskt laddade vänster som
runt dessa år formades. Men det är
inte bara ett romantiskt skimmer som
legat över dagens diskussioner.
Många kritiker av den extrema vänster som formades vid denna tid, personer som själva var med, fastän på
andra sidan, har också skapat sig ett
utrymme i debatten.
Men det förtar inte det beklagliga
faktum att det mytomspunna året
1968 idag bara kommit att betraktas
som en historisk händelse. Som en
svunnen tid man kan blicka tillbaka
på, men som genom åren inte burit
med sig något till vårt sena nittiotal.
Som just historia.
Beklagligt därfår att vad som är
tydligt är att politiken idag, såväl i
Sverige som i andra västländer, fortfarande lever på ett arv efter 1968.
Det kan visas på många sätt. Ett är
att många av de högskoleutbildade
omhändertagarna i socialstaten fostrades politiskt i slutet av 1960-talet
och har idag institutionaliserat det
ideologiska värv man då slogs får. Ett
annat är att många av de regeringschefer som på senare år blivit valda
kan datera sin politiska födelse till tiden kring 1968. Bill Clinton, Lionel
Jopsin och Gerhard Schröder är nå-
gra utländska exempel. Carl Bildt
och Göran Persson är två inhemska.
Högern påverkades också
Men vad som kanske är det viktigaste
uttrycket får 1968-vänsterns påverkan på dagens politik är det sätt att
tänka, resonera och fåra politik på
som utvecklades vid tiden.
Den vänster som blev framträdande i slutet av sextiotalet är inte alldeles enkel att fanga. Några inspirerades
av den unge Marx, några av den äldre. Andra läste hellre Herbert
Marcuse. Några såg till och med
Rousseau som en av världshistoriens
största tänkare.
Vad som dock kom att bli en av de
tankemässiga huvudlinjerna, som
också överfårdes till den demokratiska vänstern, socialdemokraterna, och
till högern, är den filosofiska rationalism som avskrev värden, moral och
dygder från den politiska börsen och
som istället betraktade politiken med
nyttans termer. Med klara materialistiska fårtecken blev politik ett slags
vetenskap. Segrare var den som på
det mest vetenskapliga sättet kunde
bevisa den egna politikens fördelar.
Att socialdemokratin inspirerades
av dessa intryck från 1968-vänstern
måste sägas vara belagt. För högerns
del är det inte lika tydligt då sjuttiotaatt sättet att resonera – den moderata
politiska epistemologin – hade klara
kännetecken av 1968.
Svensk höger stod dock inte stilla
under 1968 utan gjorde motstånd. I
universitetsbiblioteken kan man från
denna tid hitta ganila nummer av
Svensk Tidskrift där allt annat än en
undfallenhet inför 1968-vänstern
framskymtar. I en ledare beskriver
man den radikala kulturen som en
”gerillakultur” och ett ”moraliskt
förfall”. Med tuffa ord raljeras det
över tonårskulturen och Che
Guevara ses som ”en inkarnation av
ungdomen i sin sexualhunger och sin
våldsmentalitet”.
Unken moralism
Många av texterna andas en unken
moralism som den liberala generation
som fostrats efter 1968 mycket riktigt
vänt sig emot. Men det finns ändå ett
let var en tid då Gösta Bohman satte sympatiskt drag i dessa texter, ett
ett sympatiskt avtryck av småfolksliberalism i moderaterna. Men efter
Bohmans sorti tog moderaternas
1968-generation över och dess politik och partiprogram blev som ett
eko från sextiotalet. Inte i meningen
att man drevs åt vänster eller att man
sakpolitiskt gjorde fel. Men däremot
SVENSK TIDSKRIFT
drag som visar på vilken attityd och
vilka ingångsvärden man bör närma
sig politik.
Politik är ytterst en strid om värden och inte om kronor och ören.
Det återstår får högern att lära sig.
Fram till dess kommer tiden att
tillhöra vänstern.
3