Leif Erixell; Babbit och ledarskapets etik
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEIF ERIXELL:
Bahbit och ledarskapets
etik
Hur skapas ett moraliskt och
etiskt högtstående politiskt
ledarskap?
Det finns många skäl att gå
tillbaka till vad klassiska verk
skriver om ledarskapet. Leif
Erixe/1 har fastnat för Irving
Babbits ”Democracy and
Leadership”.
Fil kand Leif Erixe/1 är frilansskribent.
I
tider av ständiga politiska ”affärer”
hemma och utomlands (ingen nämnd
och ingen glömd) är det väl oundvikligt att tvivel uppstår – ogrundat eller ej
– kring vissa demokratiskt valda politikers moral och etik. När så respektive
affär är utredd, de ansvariga förhoppningsvis funna och eventuellt straffade är
det därför inte onaturligt att gå vidare till
den mer principiella – och urgamla –
frågeställningen nämligen: Hur skapa ett
moraliskt och etiskt högtstående politiskt
ledarskap?
Om man anser att denna fråga förtjä-
nar ett svar, torde det vara oklokt att inte
använda den filosofiskt-praktiska metoden d v s man gör först klart för sig vad
man menar med en högtstående moral
och först därefter går man in i det konstitutionella och institutionella ramverket
för att se vad som kan fOrbättras. (Säkert
kan även näringslivets ledare ha behållning av att använda denna metod …)
För vår egen del kanske förbättringar
skulle kunna åstadkommas utifrån frågeställningar som: Hur nominerar partierna
sina kandidater? Skall personval införas?
Kanske en särskild individuell, regelbunden och offentlig ansvarighetsgranskning;
vilka initiativ/beslut har X tagit fr o m ett
visst datum etc? Hur stärka konstitutionsutskottets ställning? Finns det några relationer mellan sanktionerad skolpedagogik och det demokratiska ledarskapets
etik?
När man då börjar med att ”ta tag” i
den ”filosofiska biten” skall man emellertid finna att man står inför ett omfattande
urvalsproblem. Vilka texter och författare
är relevanta? Moderna filosofiska avhandlingar i etik? Bibeln? Konfucius?
Eller skall man kanske söka i den fram- 248
vällande floden av ”management”-litteratur? Lämpligt vore om man kunde finna
en bok som inte bara gjorde en sammanfattning av tidigare århundradets tänkande i ämnet, utan också kom med egna
uppfordrande ställningstaganden.
En sådan bok är Irving Babbits klassiker Democracy and Leadership. (Liberty
Classics/Liberty Fund 1979. Nytryck av
1924 års upplaga.) Detta verk är inte
bara en produkt av en imponerande lärdom och en djup humanism, dess delvis
märkliga begreppsapparat får oss också
att se vår frågeställning utifrån ständigt
nya och oväntade perspektiv.
Irving Babbit föddes i staten Ohio
1865 och dog i Massachusetts 1933. Innan han blev professor i fransk litteratur
– vid Harvard – hade han tillbringat sin
barndom som bondson i Ohio, varit cowboy i Wyoming och journalist i Cincinnati. Han blev också den kanske mest prominente ledaren för den i Babbits generation så inflytelserika rörelsen American
Humanism eller the New Humanism som
den också kallades.
Tre slags politiskt tänkande
Det finns enligt Babbit i huvudsak tre olika typer av politiskt tänkande: det naturalistiska, det humanistiska och det religiösa. Det naturalistiska tänkandet innebär ett koncentrerande på den yttre materien: på vetenskap och teknologi. Det
är denna inriktning på ”tingens lag” som
gett den industrialiserade människan sitt
välstånd. Men denna koncentration på
omvärlden/naturen har krävt sitt pris i
form av en centrifugering och fragmentisering av energi från människans centrum
ut mot pereferin. Han talar om ”yttre
fasthet och inre laissez faire”. Mot tingens
lag står ”människans lag”, den som syftar
mot inre balans utifrån en integrerande
vision av världen. Denna distinktion är
viktig: den mellan lagen för människan
och lagen för tinget. Sistnämnda är utommänskligt och kan aldrig appliceras på
människans behov av ett etiskt förhållningssätt till livet.
Under 1800-talet var det en vanlig
uppfattning att moraliska framsteg skulle
följa automatiskt från de materiella framstegen. Detta var ett felslut som bottnade
Det är inte förnuftet som styr världen utan föreställningsförmågan.
i oförmågan att se att lagen för tinget i sig
själv inte kan ge annat än nya ting alternativ ökad förståelse av dem: den kan
inte generera visdom.
Det humanistiska politiska tänkandet
kan i sin tur sägas innebära måtta i allt, en
inre kontroll av ”expansiva känslor” samt
en sann och integrerande vision av världen. Att visionen är sann d v s icke-demagogisk och enligt den mänskliga lagen
kan man finna ut genom den experimentella metoden (hämtad från det naturalistiska tänkandet) och dess kritiska attityd:
genom att studera relationen mellan vision och faktiska konsekvenser.
Notera att ordet vision inte är liktydigt
med ett rationellt filosofiskt system. Ty
det är inte förnuftet som styr världen (det
har vi ju sett) utan föreställningsförmågan
(”imagination”). Det religiösa politiska
tänkandet slutligen innebär alltid att det
någonstans finns en gudomlig nåd eller
sanktion. Tvisterna har gällt genom vilken kanal denna sanktion är given:
genom påven eller någon annan världslig
representant eller direkt från Gud.
Babbit tar parti för kristendomen i dess
hävdande av den högre viljans vetorätt
över de expansiva begären – ty dessa är i
grunden omättliga och har som sin yttersta konsekvens en förtryckande imperialism – men han hävdar att hans ställningstagande snarare är humanistiskt än
religiöst betingat. ”Jag är således mindre
intresserad av den meditation i vilken all
religion till slut kulminerar än i den måttfullhetens lag som borde styra människan
i hennes sekulära relationer.”
Precis som andra styrelseformer
måste demokratin i det långa loppet
bedömas genom kvaliteten på sitt
ledarskap.
Ledarskapets problem
”Hur relatera detta till ledarskapets problem?
”Det kommer alltid att finnas ledare –
bra eller dåliga – och demokratin blir ett
hot mot civilisationen om den försöker
undkomma denna sanning. Uppfattningen att man kan ersätta ledarskap med
numeriska majoriteter är ingenting annat
än en ödeläggande idiotism. Precis som
andra styrelseformer måste demokratin i
det långa loppet bedömas genom kvaliteten på sitt ledarskap. En kvalitet som i sin
tur är beroende av kvaliteten i dess ledares visioner. Det sägs att utan visioner
tynar samhället. Men där den falska visionen härskar, där tynar det än snabbare.
Jag frestas ibland att tro att den moderna
tidens svårigheter inte så mycket har sin
utgångspunkt i bristen på visioner som i
249
VlSlOnemas falskhet. Eller sagt på ett
annat sätt: vad som är oroande med vår
tid är inte så mycket dess öppna materialism som det den tar för andlighet.”
Falska visioner består av framför allt
tre förvillelser: l. sentimentalismen och
dess anhängare; de som vill underordna
människan under hennes impulser och
passioner, 2. den pragmatiska materialismen; de som behandlar människan uteslutande som en språkbegåvad apa samt
3. den nivellerande kollektivismen; de
som vill radera ut den mänskliga personligheten till förmån för en kollektiv medelmåttighet.
Jag har hittills bara redogjort för en
mycket liten del av Babbits bok. Man finner också i detta verk en genomgång av
olika tänkares teorier och ideer om ledarskap: Aristoteles, Dante, Machiavelli
(ständigt aktuell), Grotius, Luther, Montesquieu m fl. Dessa västerländska tänkare jämförs sedan med några av Asiens
– främst Budda och Konfucius. Han tar
upp Rousseaus demokratisyn och visar
hur den på ett fatalt sätt öppnat slussportama för de expansiva känslornas förödelse – för sentimentalismen.
Han diskuterar vidare Edmund Burke
och dennes ”moraliska föreställningsförmåga”. Han analyserar demokratins relation till imperialismen och han gör en distinktion mellan sanna och falska liberaler:
den sanne bedriver en ”andlig kamp” medan den falske däremot hänger sig åt
”andligt dagdriveri”. Hårt arbete enligt
den mänskliga lagen är nämligen den
enda vägen till upplyst frihet, menar Babbit. Det är inte alls kärleken – vilket den
humanitäre sentimentalisten vill göra gällande. Kärleken är lagens uppfyllelse inte
en ersättning för den.
250
Ett rättfärdigt ledarskap grundläggs
under uppväxten. Den pedagogiska politiken bör målmedvetetinriktas på att inge
kärlek till och respekt för den demokratiska statsformen såsom varande en produkt av generationers kamp för frihet och
värdighet. Detta kan inte åstadkommas
genom att (som den humanitäre sentimentalisten) insistera på att eleven skall
ges fritt utlopp åt sitt temperaments egenart, utan genom ett etablerande av goda
vanor: av självdisciplin och konventioner.
I dessa konventioner ingår att skapa
respekt för det förgångnas etiska kunskap
och visdom. ”Människor utan konventioner kommer lätt till uppfattningen att antingen de själva eller deras tidsålder är så
unik att all kunskap från det förgångna är
förlegad.”
En stat med ett högtstående politiskt
ledarskap skulle bli en stat som i alla bemärkelser skulle koncentrera sig på sina
inre angelägenheter. Men det skulle inte
bli en självupptagen stat. ”Den kommer
att tjäna andra stater, inte genom att
blanda sig i deras affärer vare sig på kommersiella eller ’idealistiska’ grunder, utan
genom ge dem ett gott exempel. En stat
av denna typ kan hoppas att finna grunder för förståelse med varje annan stat
som på detta vis är etiskt kontrollerad.
Förhoppningen att kunna samarbeta
med en stat som bygger på ett oetiskt ledarskap är utsiktslös. Värdet i det politiska tänkandet står därför i direkt relation till dess förmåga att behandla frågan
om ledarskap.”
En mer intellektuellt och andligt stimulerande bok (av vars innehåll jag här
endast återgivit spridda glimtar) om relationen ledarskap-etik-demokrati, torde
vara svår att uppbringa.Vem gör sin moraliska plikt och översätter den?
Bahbit och ledarskapets
etik
Hur skapas ett moraliskt och
etiskt högtstående politiskt
ledarskap?
Det finns många skäl att gå
tillbaka till vad klassiska verk
skriver om ledarskapet. Leif
Erixe/1 har fastnat för Irving
Babbits ”Democracy and
Leadership”.
Fil kand Leif Erixe/1 är frilansskribent.
I
tider av ständiga politiska ”affärer”
hemma och utomlands (ingen nämnd
och ingen glömd) är det väl oundvikligt att tvivel uppstår – ogrundat eller ej
– kring vissa demokratiskt valda politikers moral och etik. När så respektive
affär är utredd, de ansvariga förhoppningsvis funna och eventuellt straffade är
det därför inte onaturligt att gå vidare till
den mer principiella – och urgamla –
frågeställningen nämligen: Hur skapa ett
moraliskt och etiskt högtstående politiskt
ledarskap?
Om man anser att denna fråga förtjä-
nar ett svar, torde det vara oklokt att inte
använda den filosofiskt-praktiska metoden d v s man gör först klart för sig vad
man menar med en högtstående moral
och först därefter går man in i det konstitutionella och institutionella ramverket
för att se vad som kan fOrbättras. (Säkert
kan även näringslivets ledare ha behållning av att använda denna metod …)
För vår egen del kanske förbättringar
skulle kunna åstadkommas utifrån frågeställningar som: Hur nominerar partierna
sina kandidater? Skall personval införas?
Kanske en särskild individuell, regelbunden och offentlig ansvarighetsgranskning;
vilka initiativ/beslut har X tagit fr o m ett
visst datum etc? Hur stärka konstitutionsutskottets ställning? Finns det några relationer mellan sanktionerad skolpedagogik och det demokratiska ledarskapets
etik?
När man då börjar med att ”ta tag” i
den ”filosofiska biten” skall man emellertid finna att man står inför ett omfattande
urvalsproblem. Vilka texter och författare
är relevanta? Moderna filosofiska avhandlingar i etik? Bibeln? Konfucius?
Eller skall man kanske söka i den fram- 248
vällande floden av ”management”-litteratur? Lämpligt vore om man kunde finna
en bok som inte bara gjorde en sammanfattning av tidigare århundradets tänkande i ämnet, utan också kom med egna
uppfordrande ställningstaganden.
En sådan bok är Irving Babbits klassiker Democracy and Leadership. (Liberty
Classics/Liberty Fund 1979. Nytryck av
1924 års upplaga.) Detta verk är inte
bara en produkt av en imponerande lärdom och en djup humanism, dess delvis
märkliga begreppsapparat får oss också
att se vår frågeställning utifrån ständigt
nya och oväntade perspektiv.
Irving Babbit föddes i staten Ohio
1865 och dog i Massachusetts 1933. Innan han blev professor i fransk litteratur
– vid Harvard – hade han tillbringat sin
barndom som bondson i Ohio, varit cowboy i Wyoming och journalist i Cincinnati. Han blev också den kanske mest prominente ledaren för den i Babbits generation så inflytelserika rörelsen American
Humanism eller the New Humanism som
den också kallades.
Tre slags politiskt tänkande
Det finns enligt Babbit i huvudsak tre olika typer av politiskt tänkande: det naturalistiska, det humanistiska och det religiösa. Det naturalistiska tänkandet innebär ett koncentrerande på den yttre materien: på vetenskap och teknologi. Det
är denna inriktning på ”tingens lag” som
gett den industrialiserade människan sitt
välstånd. Men denna koncentration på
omvärlden/naturen har krävt sitt pris i
form av en centrifugering och fragmentisering av energi från människans centrum
ut mot pereferin. Han talar om ”yttre
fasthet och inre laissez faire”. Mot tingens
lag står ”människans lag”, den som syftar
mot inre balans utifrån en integrerande
vision av världen. Denna distinktion är
viktig: den mellan lagen för människan
och lagen för tinget. Sistnämnda är utommänskligt och kan aldrig appliceras på
människans behov av ett etiskt förhållningssätt till livet.
Under 1800-talet var det en vanlig
uppfattning att moraliska framsteg skulle
följa automatiskt från de materiella framstegen. Detta var ett felslut som bottnade
Det är inte förnuftet som styr världen utan föreställningsförmågan.
i oförmågan att se att lagen för tinget i sig
själv inte kan ge annat än nya ting alternativ ökad förståelse av dem: den kan
inte generera visdom.
Det humanistiska politiska tänkandet
kan i sin tur sägas innebära måtta i allt, en
inre kontroll av ”expansiva känslor” samt
en sann och integrerande vision av världen. Att visionen är sann d v s icke-demagogisk och enligt den mänskliga lagen
kan man finna ut genom den experimentella metoden (hämtad från det naturalistiska tänkandet) och dess kritiska attityd:
genom att studera relationen mellan vision och faktiska konsekvenser.
Notera att ordet vision inte är liktydigt
med ett rationellt filosofiskt system. Ty
det är inte förnuftet som styr världen (det
har vi ju sett) utan föreställningsförmågan
(”imagination”). Det religiösa politiska
tänkandet slutligen innebär alltid att det
någonstans finns en gudomlig nåd eller
sanktion. Tvisterna har gällt genom vilken kanal denna sanktion är given:
genom påven eller någon annan världslig
representant eller direkt från Gud.
Babbit tar parti för kristendomen i dess
hävdande av den högre viljans vetorätt
över de expansiva begären – ty dessa är i
grunden omättliga och har som sin yttersta konsekvens en förtryckande imperialism – men han hävdar att hans ställningstagande snarare är humanistiskt än
religiöst betingat. ”Jag är således mindre
intresserad av den meditation i vilken all
religion till slut kulminerar än i den måttfullhetens lag som borde styra människan
i hennes sekulära relationer.”
Precis som andra styrelseformer
måste demokratin i det långa loppet
bedömas genom kvaliteten på sitt
ledarskap.
Ledarskapets problem
”Hur relatera detta till ledarskapets problem?
”Det kommer alltid att finnas ledare –
bra eller dåliga – och demokratin blir ett
hot mot civilisationen om den försöker
undkomma denna sanning. Uppfattningen att man kan ersätta ledarskap med
numeriska majoriteter är ingenting annat
än en ödeläggande idiotism. Precis som
andra styrelseformer måste demokratin i
det långa loppet bedömas genom kvaliteten på sitt ledarskap. En kvalitet som i sin
tur är beroende av kvaliteten i dess ledares visioner. Det sägs att utan visioner
tynar samhället. Men där den falska visionen härskar, där tynar det än snabbare.
Jag frestas ibland att tro att den moderna
tidens svårigheter inte så mycket har sin
utgångspunkt i bristen på visioner som i
249
VlSlOnemas falskhet. Eller sagt på ett
annat sätt: vad som är oroande med vår
tid är inte så mycket dess öppna materialism som det den tar för andlighet.”
Falska visioner består av framför allt
tre förvillelser: l. sentimentalismen och
dess anhängare; de som vill underordna
människan under hennes impulser och
passioner, 2. den pragmatiska materialismen; de som behandlar människan uteslutande som en språkbegåvad apa samt
3. den nivellerande kollektivismen; de
som vill radera ut den mänskliga personligheten till förmån för en kollektiv medelmåttighet.
Jag har hittills bara redogjort för en
mycket liten del av Babbits bok. Man finner också i detta verk en genomgång av
olika tänkares teorier och ideer om ledarskap: Aristoteles, Dante, Machiavelli
(ständigt aktuell), Grotius, Luther, Montesquieu m fl. Dessa västerländska tänkare jämförs sedan med några av Asiens
– främst Budda och Konfucius. Han tar
upp Rousseaus demokratisyn och visar
hur den på ett fatalt sätt öppnat slussportama för de expansiva känslornas förödelse – för sentimentalismen.
Han diskuterar vidare Edmund Burke
och dennes ”moraliska föreställningsförmåga”. Han analyserar demokratins relation till imperialismen och han gör en distinktion mellan sanna och falska liberaler:
den sanne bedriver en ”andlig kamp” medan den falske däremot hänger sig åt
”andligt dagdriveri”. Hårt arbete enligt
den mänskliga lagen är nämligen den
enda vägen till upplyst frihet, menar Babbit. Det är inte alls kärleken – vilket den
humanitäre sentimentalisten vill göra gällande. Kärleken är lagens uppfyllelse inte
en ersättning för den.
250
Ett rättfärdigt ledarskap grundläggs
under uppväxten. Den pedagogiska politiken bör målmedvetetinriktas på att inge
kärlek till och respekt för den demokratiska statsformen såsom varande en produkt av generationers kamp för frihet och
värdighet. Detta kan inte åstadkommas
genom att (som den humanitäre sentimentalisten) insistera på att eleven skall
ges fritt utlopp åt sitt temperaments egenart, utan genom ett etablerande av goda
vanor: av självdisciplin och konventioner.
I dessa konventioner ingår att skapa
respekt för det förgångnas etiska kunskap
och visdom. ”Människor utan konventioner kommer lätt till uppfattningen att antingen de själva eller deras tidsålder är så
unik att all kunskap från det förgångna är
förlegad.”
En stat med ett högtstående politiskt
ledarskap skulle bli en stat som i alla bemärkelser skulle koncentrera sig på sina
inre angelägenheter. Men det skulle inte
bli en självupptagen stat. ”Den kommer
att tjäna andra stater, inte genom att
blanda sig i deras affärer vare sig på kommersiella eller ’idealistiska’ grunder, utan
genom ge dem ett gott exempel. En stat
av denna typ kan hoppas att finna grunder för förståelse med varje annan stat
som på detta vis är etiskt kontrollerad.
Förhoppningen att kunna samarbeta
med en stat som bygger på ett oetiskt ledarskap är utsiktslös. Värdet i det politiska tänkandet står därför i direkt relation till dess förmåga att behandla frågan
om ledarskap.”
En mer intellektuellt och andligt stimulerande bok (av vars innehåll jag här
endast återgivit spridda glimtar) om relationen ledarskap-etik-demokrati, torde
vara svår att uppbringa.Vem gör sin moraliska plikt och översätter den?