Leka med elden
1972
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Leka med elden
Vad miljövårdskonferensen i Stockholm i
juni uträttade, skall ej undemkattas. Några stora resultat kommer kanske inte fram
snabbt. Hade detta varit väntat, skulle
knappast Sovjetunionen under en uppenbar förevändning dragit sig undan från
att delt:aga. På längre sikt blir konferensen i varje fall betydelsefull, så som alla
förnuftiga former av mellanfolkligt samarbete har förutsättningar att bli det. Ur
svensk synpunkt är det angeläget att
framhålla, att den genomfördes på ett för
arrangörerna mycket hedersamt sätt. I
statsrådet Ingeround Bengtsson hade den
dessutom en skicklig ordförande.
Denne fick i samband med konferensens början tillfälle att i TV uttala sig om
konferensens syften. Tillfrågad om denna
skulle behandla USA:s s k miljömord i
Vietnam, dvs den amerikanska krigföringen, svarade hr Bengtsson, att sådant ej
hörde hemma vid konferensen. Han hänvisade i stället till FN:s säkerhetsråd.
Detta kloka uttalande lämnade ej statsminister Palme någon ro. Möjligen ville han
desavouera hr Bengtsson; han måste ju
veta, att en majoritet av socialdemokraterna i dag med uppräckta händer skulle
välja hr Bengtsson till partiordförande,
bara de kunde bli av med hr Palme. Möjligen drev honom hans ständiga och obetvingliga lust att kritisera USA, något
som han gör med något slag av hat-kärlek. Nog av, han utnyttjade sitt hälsningsanförande till att fördöma USA:s krigfö-
ringsmetoder. För att ingen skulle misstaga sig om vad- han menade, förtydligade han vad han sagt i TV samma kväll.
Att ma:n var irriterad inom deh ameri~
kanska delegationen är inte att undra på.
Ämnet låg utanför dess kompetens,’ liksom
utanför hela koruferensens. Andra var
chockerade. Man hade ej väntatl. att re~
geringschefen i det la;nd, som stod för
värdskapet, skulle visa så dåligt omdöme
att han använde sitt hälsningstal till ett
politiskt angrepp på ett av de länder, som
var representerat vid .konferensen.
Tyvärr är vi svenskar icke lika överraskade. Gång på gång, ej minst i denna
tidskrift, har påtarats hur regeringsmedlemmar gör utrikespolitiska uttalanden i
oträngt mål. I sanningens namn skall sä~
gas, att hr Palme ej var den som började
trafiken. I en ledare i SvD den 8 juni
framhölls, att under hr Undens tid som
utrrkesminister tilläts inga utsväv;ningar
i utri’kespolitik. När han var borta och hr
Nilsson trädde till, med sin nästan patetiska okunnighet om det område han
skulle förvalta, ändrades bilden.
Hr Nilsson bedömde att han kunde sätta
sin plats som ordförande i Stookholms
arbetankommun framför den att han var
chef i utrikesdepartementet. Från det senare hämtades argument för att stärka
hans ställning i den förra. Hr Erlander
tycks ha gjort vissa försök att hejda honom, och bl a fick utrikesministern ej
resa utomlands som han ville, men statsministerns ansträngningar var .otillräckliga.
Även hr Nilsson bör vederfaras rättvisa.
Han höll dock en viss stil. Han svängde
aldrig en brinnande fackla på Sergels torg.
När hr Palme såg vilka lagrar som till sy- 274
nes ofarligt kunde skäras på det utrikespolitiska fältet, inledde han en konkurrens
med dåvarande utrikesministern, något
som i sin tur ledde ti:ll en, låt oss säga
begränsad vänskap dem emellan. Hr Palmes avsikt var att kring sig samla ungdomarna längst ute på vänsterkanten. Han
koncentrerade sig därför på USA, alldeles
ensidigt och onyanserat. Ett exempel,
som visar hur långt han är beredd att gå,
var hans uttalande om att president Nixon
– statschef i ett land med vilket Sverige
uppehåller vänskapliga förbindelser – ge- ,
nom blockaden av Nordv~etnam förde
världen mot randen av ett tredje världskrig. Som bekant reste presidenten därefter till Moskva och umgicks med ledarna
där. Hr Palmes uttalande var som vanligt avsett för hemmakonsumtion.
Man leker ej ostraffat med elden. Vissa
bakslag har redan kommit. Det svåraste
för regeringen var att man tvingades att
utnämna en ambassadör i Grekland, vilket innebar att vissa former länder emellan är sådana att även Sveriges regering
måste rätta sig efter dem. Men svårare
prövningar förestår.
Så som regeringsmedlemmar oansvarigt
gjort utrikespolitiska uttalanden, med kritik mot andra länders regeringar och statsformer, är det knappast förvånansvärt att
SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, gör detsamma i ännu mera tillspetsade former. Inom förbundet vet man
naturligtvis mindre än inom regeringen
vad de utrikes förbindelserna betyder för
Sveriges nuvarande och framtida välfärd.
Man har lärt sig av statsråden att säga
och att »kräva» – det är aldrig fråga om
mindre än krav – praktiskt taget vad
som helst.
SSU kongressade i juni. Kongressen
krävde bl a stöd för den palestinska frihetsrörelsen, vilket förmodligen skulle betyda att Sverige skulle bryta med Israel.
Den krävde vidare att Sverige skulle lämna både Världsbanken och Valutafonden,
vilket skulle komma att betyda att vi
ställde oss utanför världens ekonomiska
samarbete, inte minst på ulandshjälpens
område. Vad beträffar denna hjälp, krävde kongressen att den skulle gå till regimer, »vars målsättningar stämmer med
våra jämlikhetsideal». Som huvudmottagare angav man bl a Kuba, Nordvietnam,
Chile, Tanzania och Nordkorea. Kongressens jämlikhetsideal återfann den alltså
hos diktaturer!
Kongressen är allenarådande, sade dess
avgående ordförande, hr Bosse Ringholm,
innan han gick att tillträda en tjänst som
politruk i Kanslihuset. Givetvis gäller detta icke för den socialdemokratiska partikongressen, där en och annan nog känner
sig böjd att taga de unga diktaturbeundrarna vid örat. Men hur mycket gäller
den för regeringen? I varje fall har vi ej
uppfattat att därifrån kommit något ogillande ord, eller ens någon hänvisning till
att t ex Valutafondens anseende och betydelse till stor del byggts upp av en svensk,
med den svenska regeringens fulla stöd.
Det skulle ha varit uppmuntrande om regeringen kommi:t med åtminstone en mild
tillrättavisning av sina egna ungdomar.
Men kanske det bränns?
Vad miljövårdskonferensen i Stockholm i
juni uträttade, skall ej undemkattas. Några stora resultat kommer kanske inte fram
snabbt. Hade detta varit väntat, skulle
knappast Sovjetunionen under en uppenbar förevändning dragit sig undan från
att delt:aga. På längre sikt blir konferensen i varje fall betydelsefull, så som alla
förnuftiga former av mellanfolkligt samarbete har förutsättningar att bli det. Ur
svensk synpunkt är det angeläget att
framhålla, att den genomfördes på ett för
arrangörerna mycket hedersamt sätt. I
statsrådet Ingeround Bengtsson hade den
dessutom en skicklig ordförande.
Denne fick i samband med konferensens början tillfälle att i TV uttala sig om
konferensens syften. Tillfrågad om denna
skulle behandla USA:s s k miljömord i
Vietnam, dvs den amerikanska krigföringen, svarade hr Bengtsson, att sådant ej
hörde hemma vid konferensen. Han hänvisade i stället till FN:s säkerhetsråd.
Detta kloka uttalande lämnade ej statsminister Palme någon ro. Möjligen ville han
desavouera hr Bengtsson; han måste ju
veta, att en majoritet av socialdemokraterna i dag med uppräckta händer skulle
välja hr Bengtsson till partiordförande,
bara de kunde bli av med hr Palme. Möjligen drev honom hans ständiga och obetvingliga lust att kritisera USA, något
som han gör med något slag av hat-kärlek. Nog av, han utnyttjade sitt hälsningsanförande till att fördöma USA:s krigfö-
ringsmetoder. För att ingen skulle misstaga sig om vad- han menade, förtydligade han vad han sagt i TV samma kväll.
Att ma:n var irriterad inom deh ameri~
kanska delegationen är inte att undra på.
Ämnet låg utanför dess kompetens,’ liksom
utanför hela koruferensens. Andra var
chockerade. Man hade ej väntatl. att re~
geringschefen i det la;nd, som stod för
värdskapet, skulle visa så dåligt omdöme
att han använde sitt hälsningstal till ett
politiskt angrepp på ett av de länder, som
var representerat vid .konferensen.
Tyvärr är vi svenskar icke lika överraskade. Gång på gång, ej minst i denna
tidskrift, har påtarats hur regeringsmedlemmar gör utrikespolitiska uttalanden i
oträngt mål. I sanningens namn skall sä~
gas, att hr Palme ej var den som började
trafiken. I en ledare i SvD den 8 juni
framhölls, att under hr Undens tid som
utrrkesminister tilläts inga utsväv;ningar
i utri’kespolitik. När han var borta och hr
Nilsson trädde till, med sin nästan patetiska okunnighet om det område han
skulle förvalta, ändrades bilden.
Hr Nilsson bedömde att han kunde sätta
sin plats som ordförande i Stookholms
arbetankommun framför den att han var
chef i utrikesdepartementet. Från det senare hämtades argument för att stärka
hans ställning i den förra. Hr Erlander
tycks ha gjort vissa försök att hejda honom, och bl a fick utrikesministern ej
resa utomlands som han ville, men statsministerns ansträngningar var .otillräckliga.
Även hr Nilsson bör vederfaras rättvisa.
Han höll dock en viss stil. Han svängde
aldrig en brinnande fackla på Sergels torg.
När hr Palme såg vilka lagrar som till sy- 274
nes ofarligt kunde skäras på det utrikespolitiska fältet, inledde han en konkurrens
med dåvarande utrikesministern, något
som i sin tur ledde ti:ll en, låt oss säga
begränsad vänskap dem emellan. Hr Palmes avsikt var att kring sig samla ungdomarna längst ute på vänsterkanten. Han
koncentrerade sig därför på USA, alldeles
ensidigt och onyanserat. Ett exempel,
som visar hur långt han är beredd att gå,
var hans uttalande om att president Nixon
– statschef i ett land med vilket Sverige
uppehåller vänskapliga förbindelser – ge- ,
nom blockaden av Nordv~etnam förde
världen mot randen av ett tredje världskrig. Som bekant reste presidenten därefter till Moskva och umgicks med ledarna
där. Hr Palmes uttalande var som vanligt avsett för hemmakonsumtion.
Man leker ej ostraffat med elden. Vissa
bakslag har redan kommit. Det svåraste
för regeringen var att man tvingades att
utnämna en ambassadör i Grekland, vilket innebar att vissa former länder emellan är sådana att även Sveriges regering
måste rätta sig efter dem. Men svårare
prövningar förestår.
Så som regeringsmedlemmar oansvarigt
gjort utrikespolitiska uttalanden, med kritik mot andra länders regeringar och statsformer, är det knappast förvånansvärt att
SSU, det socialdemokratiska ungdomsförbundet, gör detsamma i ännu mera tillspetsade former. Inom förbundet vet man
naturligtvis mindre än inom regeringen
vad de utrikes förbindelserna betyder för
Sveriges nuvarande och framtida välfärd.
Man har lärt sig av statsråden att säga
och att »kräva» – det är aldrig fråga om
mindre än krav – praktiskt taget vad
som helst.
SSU kongressade i juni. Kongressen
krävde bl a stöd för den palestinska frihetsrörelsen, vilket förmodligen skulle betyda att Sverige skulle bryta med Israel.
Den krävde vidare att Sverige skulle lämna både Världsbanken och Valutafonden,
vilket skulle komma att betyda att vi
ställde oss utanför världens ekonomiska
samarbete, inte minst på ulandshjälpens
område. Vad beträffar denna hjälp, krävde kongressen att den skulle gå till regimer, »vars målsättningar stämmer med
våra jämlikhetsideal». Som huvudmottagare angav man bl a Kuba, Nordvietnam,
Chile, Tanzania och Nordkorea. Kongressens jämlikhetsideal återfann den alltså
hos diktaturer!
Kongressen är allenarådande, sade dess
avgående ordförande, hr Bosse Ringholm,
innan han gick att tillträda en tjänst som
politruk i Kanslihuset. Givetvis gäller detta icke för den socialdemokratiska partikongressen, där en och annan nog känner
sig böjd att taga de unga diktaturbeundrarna vid örat. Men hur mycket gäller
den för regeringen? I varje fall har vi ej
uppfattat att därifrån kommit något ogillande ord, eller ens någon hänvisning till
att t ex Valutafondens anseende och betydelse till stor del byggts upp av en svensk,
med den svenska regeringens fulla stöd.
Det skulle ha varit uppmuntrande om regeringen kommi:t med åtminstone en mild
tillrättavisning av sina egna ungdomar.
Men kanske det bränns?