Levande minoritetslitteratur

Finlands svenska litteratur 1900-2012
Red. Michel Ekman
Atlantis Förlag, 2014

Med syftet att för en större publik introducera den finlandsvenska litteraturen har nu det Svenska litteratursällskapet i Finland och Atlantis Förlag valt att ge ut en förkortad och uppdaterad utgåva av den litteraturhistoria i två band som utgavs för kring 14 år sedan på samma förlag. Ursprungligen hade denna förkortade version ämnats för årets bokmässa i Frankfurt, vars tema var just Finland.

Den finlandsvenska litteraturen är en minoritetslitteratur och det är minoritetslitteraturens existensbetingelser som arbetet Finlands Svenska Litteratur 1900-2012 söker beskriva. Här beskrivs en litteratur vars ställning och vars banor är radikalt annorlunda från vår rikssvenska – och därför kanske mer värdefull att uppmärksamma.

Man valt att skildra 1900-talets finlandssvenska litteratur inte genom att koncentrera sig på varje enskild författare, utan på tidens litterära strömningar och den därav beroende genreutvecklingen; man skulle kunna likna framställningen vid den i den svensk litteraturhistoria i 6 band som utgavs under slutet av 80- och början av 90-talet av Lars Lönnroth och Sven Delblanc. Istället för att skolastiskt behandla varje författare, som vore litteraturhistorien blott en atomistisk serie berömda namn, erbjuds härigenom ett större djup. På så vis förmår de i än högre grad sätta litteraturen i en historisk och samhällelig kontext.

Till skillnad från den rikssvenska har man alltid tvingats förhålla sig till det finska majoritetsspråket och till en demografisk situation som inte kan sägas vara något annat än oerhörd. I dag hotas den därtill av politisk populism från den yttersta högern. Trots att de olika forskare som här bidragit ofta betonar minoritetslitteraturens prekära ställning påtalas ofta att denna ofta likväl har vunnit på sin minoritetsställning.

Det oerhörda kulturella utbytet under 1900-talets början bidrog kraftigt till att befästa en kosmopolitisk och bildningsfrämjande karaktär hos litteraturen. Man kan väl näppeligen föreställa sig en Södergran utan hennes vida språkkunskaper i såväl ryska som tyska och de svindlande vida inspirationskällor till vilka hon därmed fick tillgång. Som exempel kan månne essäistiken nämnas, som nu är närmast helt försvunnen i Sverige. Den utgör än i dag en betydande del av den finlandssvenska litteraturen.

Inte minst är skildringen av det finlandsvenska etablissemangets försök att under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet kodifiera och konsolidera en ny finlandsvensk identitet oerhört gripande. Som svar på en prekär situation sökte man finna en väg mellan det tsaristiska Ryssland och den framväxande finska nationalismen. Man sökte sig inte sällan till de band som ansågs vara gemensamma med hela den europeiska civilisationen. Än betonades det antika arvet, än söktes nya inspirationskällor med utgångspunkt i de framväxande modernistiska strömningarna.

Arbetet avrundas i en tankeväckande essä av Claes Zilliacus, som utifrån Gilles Deleuzes och Félix Guattaris tankar om minoritetslitteraturens predikament i essän Pour une littérature mineure söker skildra den svenskspråkiga litteraturens banor. Med Kafkas osäkert trevande prosa som utgångspunkt finner han talande exempel på den frihet gentemot språkliga och genregrundade normer all minoritetslitteratur uppvisar. Det är en fascinerande skildring från Runeberg till våra dagar, som skänker hopp alla motgångar till trots om att den svenskspråkiga litteraturen i vårt östra grannland skall fortsätta blomstra.

C. J. Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.