Levi Mauritzsson; Den andra Wienkongressen
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
LEVI MAURITZSSON:
Denandra
Wienkongressen
l januari avslutades i Wien en internationell konferens som kan
komma att få utomordentlig betydelse för Europas framtid. Det
var den tredje uppföljningskonferensen inom ramen för helsingforsprocessen, den s k
ESK, där alla europeiska länder
utom Albanien, samt USA och
Kanada deltar.
Levi Mauritzsson summerar
resultaten av denna konferens
som han följde på nära håll och
kompletterar med ett samtal
med Gerald Nagler, den svenska generalsekreteraren för Internationella Helsingorsfederationen för mänskliga rättigheter.
Journalisten Levi Mauritzsson är
stationerad i Munchen.
M
ed Bonaparte i tryggt förvar på
ön Elba vid Italiens västkust
(trodde man, ja) samlades i september 1814 Europas mäktiga vid Wienkongressen för att omgestalta kontinentens gränser. Och fast Napoleon överraskade alla genom att dyka upp igen och
under korta hundra dagar hota med att
göra upp räkningen efter eget huvud, avslutades kongressen den 9 juni 1815 med
att fastslå nyordningen i Europa.
Uppföljningskonferensen inom ramen
för helsingforsprocessen, ESK, som ägde
rum i Wien drygt 170 år senare blir knappast lika berömd som Wienkongressen
för sin festliga glans, men dess betydelse
kan komma att visa sig vara minst lika
stor. Inte minst därför att vi lever i en betydligt farligare tid. En helt annan sak är,
att Wienkonferensen näppeligen uppfyllde förväntningarna på något håll, i synnerhet som de nödvändigtvis måste ha varit ganska olika i deltagarländernas huvudstäder, för att inte tala om de enstaka
folken. Men trots allt, när jag bläddrar
igenom referaten, hittar jag inte en enda
pressrubrik som inte tar upp något positivt, ett mått på framgång så gott som nå-
got. Ett annat mått är deltagarnas egen
bedömning och även här är det en viss optimism som lyser igenom. Jag minns när
Sovjetunionens utrikesminister Eduard
Sjevardnadze vid konferensens öppnande
i november 1986 föreslog en konferens
om mänskliga rättigheter i Moskva. De
flesta närvarande, delegater jämte journalister, hade svårt att hålla sig för skratt och
en av delegaterna kommenterade att det
var som att försöka ordna en skidtävling i
helvetet. Drygt två år senare ser de flesta
fram emot att om ett par år åka dit. Till
Moskva alltså, inte helvetet.
106
Besvikelse beträffande ekonomin
Men låt oss se vad som åstadkommits
konkret i de tre s k korgarna. Om vi börjar
med ekonomin så är nog både öst- och
västsidan ganska besvikna. Öststaterna
hoppades på ett genombrott i fråga om
restriktionerna mot export av västerländsk högteknologi samt på generösare
stöd i syfte att minska deras ekonomiska
eftersläpning som blir allt tydligare. Men
här, liksom i fråga om att underlätta arbetsvillkoren för västliga företagare och
affärsmän, vilket var ett av västsidans önskemål, förblev det mesta vid vaga, till intet förpliktande formuleringar och löften
att offentliggöra fler och pålitligare data.
Dessvärre är det så att de två sidornas
önskemål hänger samman och det är svårt
att tänka sig något avsevärt genombrott
med mindre än att östsidan slopar allehanda byråkratiska hinder och publicerar
någorlunda pålitlig statistik. Vem skulle
vilja investera i en firma vars utveckling
man varken kan hoppas kunna påverka
eller ens har insyn i? Dock, alldeles vid sidan av ESK-processen verkar det som om
saken skall kunna utvecklas till det bättre
åtminstone i Ungern och kanske Polen.
En delkonferens om ekonomiskt samarbete inom ramen för ESK ska hållas i
Bonn nästa vår; Tjeckoslovakien, som
också ville ordna en sådan eller åtminstone få ta över en del av arrangemangen från
Västtyskland, blev lottlöst.
Miljövård och turism
Något bättre resultat har man kanske
lyckats uppnå i fråga om mljövård. Även
om inga bindande åtgärder antogs tyder
allt på en nyvaknad medvetenhet om miljöfaror i Östeuropa. Det är viktigt, då
Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen och
Ungern är, i nämnd ordning, de i särklass
värsta miljöförstörarna i Europa och därmed i världen. Två av dem är dessutom
Sveriges grannar och det är bara att hoppas att rekommendationer om bilaterala
och multilaterala åtgärder inte bara förblir på papperet. Problemet är att just i
syndarländerna saknas både pengar och
kunnande för att vidta effektiva åtgärder.
Ett möte med syftet att utarbeta nya principer och riktlinjer för åtgärder och samarbete ska hållas i höst i Sofia i Bulgarien.
Turistik är ett område där vi får hoppas
på framtida billiga, privata övernattningsmöjligheter, lika priser för turister som för
egna invånare, samt på successivt avskaffande av obligatorisk valutaväxling i öststaterna. Det kan låta konstigt för en
svensk men i exempelvis Rumänien är det
faktiskt straffbart att låta en utlänning
övernatta i hemmet och i flera öststater är
priserna på en hel del turistservice högre
för västerländska turister.
Säkerhet och nedrustning
Så till säkerhetsfrågorna. Många fagra ord
och löften hade skrivits in i slutdokumentet om samarbetet för att bekämpa
terrorism. Bombattentatet mot Pan Amflygplanet liksom skandalen kring den libyska giftgasfabriken är två färska påminnelser om att det inte räcker. En hel del
vilja och beslutsamhet saknas fortfarande, och då inte bara mellan Öst och Väst.
stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder som efter mer än
halvtannat år avslutades i september
1986 blev en succe som faktiskt ingen hade väntat sig. En efterföljare börjar i mars
i Wien. Samtidigt – och också i Wien –
börjar en konferens om konventionell
nedrustning i Europa mellan företrädare
för NATO- och Warszawapaktsländerna.
Där är nog Sverige besviket – man hade
helst velat ha förhandlingarna inom den
breda ramen för ESK-processen, så att
även de neutrala och alliansfria hade kunnat vara med. Det var dock NATO-länderna som vägrade. Både Öst och Väst är
väl ganska nöjda med den nya ordningen i
synnerhet som man samtidigt blev av med
15 år gamla förhandlingar på liknande tema, där man aldrig lyckades ens att enas
om varandras uppgifter om styrkornas
storlek. Det nya forumet som kallas
CAFE (Conventional Arrned Forces in
Europe), kanske för att därmed hedra
Wien som kafeernas obestridda huvudstad på jorden, spås allmänt bättre framtid, vilket kanske inte är så svårt.
Mänskliga rättigheter
Den tredje korgen handlar om mänskliga
rättigheter, att begrepp som breddades
och fick en ny beteckning, ”mänsklig dimension”, där även humanitära frågor
ingår. Två röster av kända amerikanska
skeptiker bör illustrera vidden av framgång på detta område. Först den amerikanske chefsdelegaten, ambassadören
Warren Zimmerman som säger att slutdokumentet från Wien är i fråga om bindande löften den mest detaljerade överenskommelsen som någonsin åstadkommits mellan Öst och Väst. Visserligen fattas mekanismer att tvinga regeringar att
hålla sina löften, men det kommer att kosta dem dyrt i fråga om internationellt
samarbete om de inte gör det.
Professor Jeane Kirkpatrick, USA:s
förra ambassadör vid FN, konstaterar att
107
slutdokumentet kan visa sig vara viktigare
än de båda avtalen om medel- och långdistanskärnvapen, INF och START. Dessa avtal ska nämligen i bästa fall blott minska antalet av vissa sorters kärnvapen.
Men i vårt våldsamma århundrade hade
fler människor mist livet för sina egna regeringars hand än i alla krig tillsammantagna, konstaterar fru Kirkpatrick och
räknar upp massdöden i det svältande
Ukraina på 1930-talet, i Stalins Gulag och
Hitlers Holocaust, i Pol Pots Kampuchea
och Kinas kulturrevolution, i Idi Amins
Uganda, Khomeinys Iran, Syrien, Argentina … Sådant tänker man nog sällan på.
Dessutom, som en annan känd expert,
professor Sacharov, påpekar, finns ett
oskiljaktigt samband mellan mänskliga
rättigheter, demokrati och krig. Där folk
kan fritt kritisera regeringen, bilda fria
föreningar, emigrera, där lyssnar också regeringar till sina medborgare. Demokratierna är inte kända för att föra aggressiva
krig. Sant, det är långt ifrån bara kommunistländer som bryter mot mänskliga rättigheter. Men nog är det för det mesta i
dessa länder som fri- och rättigheterna
förtrycks mest systematiskt. Det är inte så
konstigt heller med tanke på att individuella friheter inte fick någon plats i den
marxist-leninistiska revolutionära teorin.
Själva iden att en medborgare kan ha rättigheter gentemot sin regering är för
marxism-leninismen främmande och
trots den erkänt enorma utvecklingen på
senare år, finns det än i dag inga institutionella garantier att den saken har oefterkalleligt förändrats.
Men, ser man på ESK-processen ur
Wienkonferensens synvinkel, har en hel
del åstadkommits på bara några få månader sedan sensommaren 1988. Efter
108
långa månader av helt fruktlösa diskussioner kom då ett verkligt genombrott och
sedan var det nästan mest fråga om skrivningen och formuleringar. De 35 ländernas delegater lyckades specificera betydande förbättringar i fråga om rörelseoch religionsfrihet, fångarnas fri- och rättigheter, rätten för medborgama att följa
upp hur deras regeringar håller sina löften
och att fritt och obehindrat följa sändningarna från utlandet samt få ta emot
och skicka meddelanden per post och telefon. En hel del bindande regler finns för
att hindra byråkratiema att vägra eller
onödigt fördröja tillståndsgivande till utlandsresor eller att vägra tillstånd på
grund av att den sökande sägs vara en s k
bärare av känsliga informationer.
Mycket har gjorts för att underlätta
sammanföringen av splittrade familjer, att
möjliggöra resor med kort varsel i brådskande familjeangelägenheter, vid anhörigas sjukdom eller död samt för att få nödvändig vård utomlands. Wienkonferensen
fastställde mekanismer för medborgare
att ta upp frågor om brister i fri- och rättigheter liksom för regeringar att ta upp
dessa frågor bilateralt sinsemellan. Och,
som bevis på att processen trots allt fungerar, har under förra året all störning av
utländska radiosändningar upphört i östländerna. Fler människor än någonsin har
rest i utlandet, fler sovjetiska judar (och
tyskar) än på tio år fick utvandra och över
600 politiska fångar återfick sin frihet bara i Sovjetunionen.
Man kan naturligtvis med rätta påpeka,
att allt detta är ju helt naturliga krav och
att det är skamligt att man hitintills fritt
fått begå sådana uppenbara brott. Det är
bara det, att uppenbart har det varit bara i
de demokratiska länderna och det fanns
ingen fruktbar möjlighet att ens påpeka
och diskutera dessa frågor med regeringar som ägnat sig åt systematiskt förtryck
av hela folkgrupper. Nu finns sådan möjlighet.
Man kan också hänvisa till att exempelvis Rumänien direkt efter undertecknandet av slutdokumentet meddelade att
man inte tänker respektera de delar som
inte passar regeringens egna syften eller,
vilket är än värre, att Tjeckoslovakien under Wienkonferensens sista vecka med
kravallpolis, hundar, vattenkanoner och
arresteringar gick emot fredliga demonstranter som med blommor ville hedra
minnet av en ung student, som 20 år tidigare brände sig till döds i protest mot broderländernas militära invasion och den
påföljande s k normaliseringen. Det är
sant, liksom det stämmer, att Tjeckoslovakiens regering sedan dess för en otrolig
hatkampanj i massmedia mot påstådda
imperialistiska agenter, bland vilka så
småningom kommer att räknas även allierade kommunistregeringar i Budapest
och Moskva.
Samtal med Gerald Nagler
Svaret är att just därför är det viktigt att
det finns mekanismer som hjälper att visa
”kungens nakenhet” inför omvärlden. Det
framgår med all önskvärd tydlighet även
av det följande samtalet med Gerald
Nagler, svensk generalsekreterare för den
internationella Helsingforsfederationen
för mänskliga rättigheter. Samtalet gjordes under Wienkonferensens slutskede,
när Nagler med en grupp prominenta västerlänningar försökte delta i ett fredligt
symposium i Prag, som skulle ta upp betydelsen av de s k ”8” åren (d v s 1918,-38,
-48, -68) som alla haft särskild betydelse för landet. Symposiet avbröts emellertid av Tjeckoslovakiens hemliga polis under ibland farsartade former. En del av de
qeckiska deltagarna fängslades, andra
hindrades att överhuvudtaget komma.
Utländska deltagare varnades, men fick
gå fria. De samlades på kvällen vid Hollands ambassad och författade en skarp
protest till den tjeckoslovakiska ledningen. 12 ambassadörer från ESK-Iänderna
informerades samtidigt. Bland deltagande vetenskapsmän, politiker, diplomater
mm från tio länder, däribland Sverige,
Danmark och Norge, fanns förutom Nagler även svensken Ulf Sjöberg.
Jag började med att fråga Gerald Nagler om syftet med symposiet och med det
utländska deltagandet:
Nagler: Meningen var att vi skulle delta i och stödja det vetenskapliga symposium som fem oavhängiga grupper i
Tjeckoslovakien, bl a Charta 77 hade organiserat. Myndigheterna var väl förberedda och informerade och även från vår
sida,den Internationella Helsingforskomrnittens, hade vi informerat den tjeckoslovakiska ambassadören och alla ESK-ambassadörer om det som skulle hända. Vi
förväntade oss alltså att gå till ett symposium, där man skulle tala om betydelsen
av åren 1918, -38, -48 och -68 inte bara
för Tjeckoslovakien utan för Europa som
helhet. Samtidigt organiserade den internationella Helsingfors-federationen ett
parallellsymposium i Wien, därför att vi
redan då visste att en hel del av dem som
hade velat vara med i Prag inte skulle kunna åka dit, bl a exiltjeckoslovaker såsom
t ex Frantisek Janouch, Jifi Pelikan, Pavel
Tinrid, Pavel Kahout m fl. Vi samlade en
delegation av människor som var intres- 109
serade och ville representera internationella Helsingforskommitten. Den mest
prominenta av dem är Max van der Stoel,
som var holländsk utrikesminister och är
ett mycket känt namn i Prag, därför att
han tidigare har engagerat sig oerhört hårt
för ett pluralistiskt samhälle i Tjeckoslovakien. Tyvärr var det omöjligt att genomföra hela symposiet och vi var därför
tvungna att ändra våra planer. Jag anser
att det inte var någon reträtt från vår sida
och inte heller har det varit ett misslyckande utan tvärtom var det oerhört
viktigt att få detta symboliska och moraliska symposium till stånd. Vi kunde på
detta sätt visa vår solidaritet och ge vårt
moraliska stöd till de människor som
verkligen kämpar för mänskliga rättigheter och för bättre villkor för människor
i Tjeckoslovakien.
Mauritzsson: Skulle detta symposium
ha varit någon slags politisk demonstration mot regimen eller myndigheterna?
N: Inte alls. Somjag sade, skulle det bli
ett vetenskapligt, historiskt och kulturellt
symposium. Det var bara på grund av de
tjeckiska myndigheternas ingripande som
det blev en politisk demonstration och en
mycket stark sådan och den kommer att
fortsätta, därför att vi kommer att fortsätta att protestera och jag vet att vi kommer
att få gehör för dessa protester hos våra
regeringar och hos ESK-delegationerna
som sysslar med frågor i samband med
mänskliga rättigheter.
M: Menar Du, att det är Tjeckoslovakiens regim som har förvandlat en fredlig, vetenskaplig samling till en politisk
demonstration mot sig själv? Vad kan de
ha haft för intresse att göra det?
N: Det är så i allra högsta grad. Artikeln i Tjeckoslovakiens kommunistpartis
110
tidning RUDE PRAVO dagen därpå visar
klart hur snett de reagerar. Där står bl a
att läsa att, det så kallade symposiet, var
en provokation mot Tjeckoslovakiens
folk organiserad av NATO:s speciella organisation för psykologisk krigsföring.
Att de reagerar så snett beror på, enligt
vad jag kan förstå, att antalet och styrkan
på de oberoende rörelserna i Tjeckoslovakien, lika väl som i andra länder såsom
t ex i Sovjetunionen, har vuxit enormt, inte bara Charta 77 och Helsingforskommitten, utan även andra, mindre kända
och oberoende grupper. Myndigheterna
blir sedan oerhört rädda när denna styrka
visas upp som vid demonstrationerna i
Bratislava i våras och sedan i Prag den 21
augusti och den 28 oktober. Det är därför
som de överreagerar på detta fruktansvärda sätt.
M: Tror Du att myndgheterna inte fattar att de skadar den sak de själva står
f.. ?
or.
N: De fattar säkert och de är onekligen
oroade över den dåliga publiciteten de
får, men de väger det ena mot det andra
och deras rädsla griper över.
M: De har ju i dag knappast stöd ens i
det egna ”socialistiska” lägret, de har inte
stöd i Moskva. Är det möjligt att det är
därför som de överreagerar så här?
N: Jag vill egentligen inte göra några
politiska uttalanden. Det är inte mitt jobb.
Vi ägnar oss åt mänskliga rättigheter. Men
jag kan ju säga så mycket som att de måste
försvara sin politik eftersom de är så att
säga det gamla gardet och de är ansvariga
för vad som hände tidigare. Alltså måste
de försvara det och de har inte modet,
självklart, att göra det Gorbatjov har
gjort, så att de skulle kunna säga: ’Det här
var en era, nu är det en ny era. Nu försöker vi med något nytt.’ Det kan alltså de
tjeckoslovakiska myndigheterna inte säga
och jag tror, tyvärr, att det inte kan bli nå-
gon bättring om det inte blir någon generationsväxling.
M: Du säger att Du inte vill göra några
politiska uttalanden och jag respekterar
och förstår det. Men kan vi då inte se på
saken ur en annan vinkel, ur Helsingforsrörelsens, och se huruvida den här attityden är förenlig med helsingforsandan
och om inte den framöver måste förändras med tanke på just Wienkonferensen.
N: Ja, det var det jag menade. Vi protesterar naturligtvis alldeles våldsamt och
vi anser att det här, som har hänt och som
händer hela tiden med arresteringar och
hot mot folk naturligtvis är en klar överträdelse och ett brott mot Helsingforsöverenskommelsen.
Fullständigt klart är att det exemplet
jag talade om – symposiet som var planerat – var legalt och ienlighet med helsingforsavtalet och andra internationella
överenskommelser och det är därför vi,
utan att tveka, ville vara med.
Annars hade inte människor som Max
van der Stoel eller lord Eric Avebury med
flera så hundraprocentigt ställt upp och
backat upp oss och kommit till Prag.
M: Under Wienkonferensens slutskede ägnade man lång tid åt att diskutera
små detaljer i slutdokumentet just för att
man skall kunna undvika olika tolkningar,
situationer där den ena regeringen anser
sig kunna ur texten utläsa något annat än
den andra. Tror Du att man lyckades
d.. ’?
an.
N: Jag kan bara säga så mycket, att
ESK-delegationerna har visat ett oerhört
intresse redan innan vi åkte och har intygat att de med stort intresse och uppmärksamhet kommer att följa de tjeckoslovakiska myndighetemas behandling av
symposiet, vad beträffar behandlingen av
de tjeckoslovakiska delegaterna såväl
som vårt deltagande. Vi har rapporterat
till dem och som du vet hade det stor betydelse i samband med slutföringen av
ESK-förhandlingarna.
M: Kan du möjligen spekulera i hur
den sovjetiska sidan ser på det som hände
i Prag i samband med symposiet?
N: Det törs jag inte spekulera i. Jag kan
bara säga att våra relationer med exempelvis de sovjetiska myndigheterna är vä-
sentligt öppnare än med de tjeckoslovakiska.
M: Kan man dra slutsatsen att om den
sovjetiska sidan går betydligt längre i frå-
ga om öppenhet, i fråga om Helsingforsandan, om ESK-processen, så kommer
förr eller senare även den tjeckoslovakiska att vara tvungen att följa efter?
N: Förhoppningsvis.
M: Var står Sverige någonstans i Helsingforsprocessen? Bland de 12 ambassadörerna som samlades i Prag för att ta
emot Er protest fanns ju inte den svenska?
N: Det var bara en tillfällighet. Den
svenska ambassadören var inte i Prag vid
tillfället men hans ställföreträdare kom
och fick en briefing av mig privat på kvällen, så det har ingen som helst betydelse.
M: Kunde man under Wienkongressen
urskilja några skiljelinjer mellan de neutralas och NATO-ländernas ståndpunkter
och ställningstaganden i fråga om mänskliga rättigheter?
N: Inte bara det. Även NATO var ju
splittrat. För att bara ta ett exempel så har
ju USA, Kanada och Storbritannien länge
motsatt sig en konferens om mänskliga
111
rättigheter i Moskva medan Frankrike,
Västtyskland med flera har sagt att de gärna skall vara med. Så även inom NATOblocket ser man olika på vissa frågor. De
neutrala har ju en särskild roll i det här
sammanhanget, eftersom de är koordinatörer. Sverige är koordinator för korg tre,
d v s mänskliga rättigheter, och måste
kanske ta hänsyn till den diplomatiska
rollen detta innebär. Men till min glädje
kan jag konstatera att när det gällde att
fördöma myndighetemas ingrepp mot
fredliga demonstranter i Tjeckoslovakien,
eller mot symposiet vi talade om, var det
flera länders delegationer som officiellt
protesterade. Det var naturligtvis som
vanligt USA, Storbritannien, Kanada,
Holland, men även Sverige protesterade
till min stora glädje mycket spontant mot
myndighetemas övergrepp. Jag tycker
personligen att varje engagemang från de
neutrala ländemas sida har ett oerhört
värde.
M: Om nu en konferens kring frågor
om mänskliga rättigheter inom ramen för
helsingforsprocessen kommer till stånd,
så som det stipulerades, 1991 i Moskva,
tror Du att villkoret som man ställde upp,
nämligen att alla som vill, d v s även inofficiella organisationer och individer,
skall kunna resa till Moskva, alltså även
exilryssar, exilpolacker eller i stort sett
exil-vem som helst, att alla journalister
d v s även de man betecknar soin främmande, fientliga agenter, de som arbetar
för exiltidningar, för brittiska, amerikanska, tyska och andra radiors utlandsprogram, för Radio Free Europe etc, skall
kunna komma och täcka den här konferensen och arbetafritt. Tror Du att det ska
vara möjligt?
N: Jag har den förhoppningen. Ochjag
112
tror att det är rimligt, därför att Sovjetunionen måste ju inse att det skulle vara i
allas intresse. För mig är det den stora testen. För min del är jag alltså positiv till en
konferens i Moskva för då kan man verkligen testa huruvida Sovjet är villigt att följa de överenskommelser som man har
skrivit på. Dessutom tror jag att det är riktigt att Sovjet kommer, förhoppningsvis,
att under perioden fram till 1991 vara
tvunget att ha detta i åtanke, och man kan,
förhoppningsvis, räkna med att de för en
så liberal politik att de inte äventyrar konferensen. Detta i sin tur medför att alla de
oberoende organisationer som finns kan
stärka sin infrastruktur och stå på stabilare fot när det är så dags.
M: Tror Du att de västerländska och
neutrala länderna skulle kunna tänka sig
att rentav släppa på de uppsatta villkoren,
bara för att konferensen i Moskva skall
kunna hållas?
N: De flesta har ju redan gjort det. De
ursprungliga villkoren var ju mycket hårdare. De flesta länder har ju s a s liberaliserat sin ståndpunkt i någon mån. De har
sagt att ’… så länge vi ser tydliga tecken
på en förbättring av situationen och drastiska steg har tagits’ för att häva det ena
och det andra. Så jag utgår från att det är
fullt möjligt att hålla en konferens i Moskva.
M: Men kanske inte att det är lika fullt
möjligt att alla som skulle vilja åka dit
också kan göra det?
N: Det är naturligtvis alltid en oerhörd
risk och jag tänker inte spekulera i det.
Men jag kan bara säga att för två år sedan
ordnade vi ett seminarium här iWien, där
vi bjöd in den sovjetiska ambassadören,
tillsammans med vår hedersordförande
Jurij Orlov, en av de mest kända sovjetiska dissidenterna, grundare till den första
helsingforskommitten etc och som nu lever i väst. När Jurij Orlov steg upp i talarstolen lämnade den sovjetiska ambassadören rummet. Ett år senare ordnade vi
återigen en konferens. Då började vi med
en middag. Till den hade vi bjudit den
sovjetiska ambassadören, liksom USA:s
och flera andra, professor Fjodor Burlatskij, som är ordförande i den s a s regeringen närstående sovjetiska komrnisionen för de mänskliga rättigheterna och
Fjodor Burlatskij står personligen Gorbatjov nära. Vid den privata middagen var
även Jurij Orlov med och vi hade en öppen diskussion, där det naturligtvis framkom olika uppfattningar men det var
dock en diskussion, där vi satt runt samma bord. Dagen därpå hade vi konferensen där var och en gav uttryck för sina
synpunkter. Det är ett enormt framsteg.
Varför skulle det inte var möjligt i Moskva?
M: Vad är helsingforsprocessens funktion och betydelse i normaliseringen av
hela Europa?
N: Jag tror att med hänsyn till att helsingforsavtalet inte bara är en överenskommelse och ett politiskt dokument, ett
moraliskt dokument, utan en pågående
process, där man sammanbinder förtroendeskapande åtgärder, kommersiella,
kulturella kontakter och mänskliga rättigheter, så är det en utav de viktigaste processerna som pågår.
Den första augusti 1975, när helsingforsavtalet undertecknades, tror jag ingen
av undertecknarna, liksom ingen av dissidenterna i Östeuropa, fattade den betydelsen dokumentet skulle få i framtiden.
Politiker som undertecknade avtalet trodde nog att den s k tredje korgen, gällande
frågor om mänskliga rättigheter bara gällde någon obetydlig, till intet förpliktigande sak, medan de flesta människor i kommunistblocket, dissidenter inte minst,
främst var besvikna. De pekade på, att
Sovjetunionen återigen lyckats lura de
västliga demokratierna, att ryssarna återigen lyckades få någonting för ingentingd v s erkännandet av efterkrigsgränserna
iEuropa där Sovjet erövrade stora områ-
den av inte blott Tyskland, utan även
exempelvis Finland och inte minst sina
nuvarande allierade som Rumänien och
även Polen och Tjeckoslovakien som under kriget kämpade på de allierades sida,
för några vaga löften som man ändå skulle
komma att ignorera. En hel del har hänt
under de tretton och ett halvt åren sedan
dess.
M: Trodde Du själv att det skulle komma att hända så mycket?
N: Nej, och som Du säger, man trodde
då att det här bara var ett papper. Det kan
man aldrig leva upp till etc. Och vi har
gjort enorma framsteg. Vi har gjort det
därför att vi har kunnat grunda hela vår
kamp på ett dokument underskrivet på
högsta nivå av 35 statsc;hefer. Vi behöver
sådana dokument och dokumenten behöver förstärkas. Det är precis vad som
sker och jag tror att det är enormt bt!tydelsefullt. Det har ju visat sig vara väldigt positivt. Var skulle vi ha varit om vi inte hade
kunnat stödja oss på den överenskommelsen?
M: Du är generalsekreterare för den
113
Internationella Helsingforsfederationen
för mänskliga rättigheter, en federation av
de nationella helsingforskommitteerna.
När och på vilket initiativ grundades federationen och hur stor är den nu?
N: Den första helsingforskommitten
grundades 1976 i Moskva. Grundarna
var Jurij Orlov, Sjtjaranski, Helena Bonner etc. Det var alltså kort efter det att helsingforsöverenskommelsen var undertecknad och man insåg att den inte
respekterades av kommunistländerna.
Moskvakommitten uppmanade då andra
att bilda liknande kommitteer i Sovjetunionen och i andra länder. Det gjordes
och 1982 togs initiativet till en internationell federation av alla dessa kommitteer
och under tiden har vi lyckats bredda basen. Ursprungligen var det sju kommitteer, i dag är vi dubbelt så många och inte
bara i västerländerna utan även i Moskva,
i Jugoslavien och sedan förra hösten även
i Polen och i Tjeckoslovakien.
I samband med symposiet i Prag Du talade om tidigare, så ordnades alltså ett parallellt symposium i Wien. Det borde
egentligen inte behövas alls. Du sade själv
tidigare att det skulle bli absurt om man
exempelvis ordnade en konferens i Stockholm med syfte att stödja möjligheten för
en grupp att ordna en konferens i Helsingfors. Vad är orsaken, tror Du, att det
trots allt fungerar så absurt?
N: Det är en alltför logisk fråga …
M: Tack skall du ha för samtalet.
Denandra
Wienkongressen
l januari avslutades i Wien en internationell konferens som kan
komma att få utomordentlig betydelse för Europas framtid. Det
var den tredje uppföljningskonferensen inom ramen för helsingforsprocessen, den s k
ESK, där alla europeiska länder
utom Albanien, samt USA och
Kanada deltar.
Levi Mauritzsson summerar
resultaten av denna konferens
som han följde på nära håll och
kompletterar med ett samtal
med Gerald Nagler, den svenska generalsekreteraren för Internationella Helsingorsfederationen för mänskliga rättigheter.
Journalisten Levi Mauritzsson är
stationerad i Munchen.
M
ed Bonaparte i tryggt förvar på
ön Elba vid Italiens västkust
(trodde man, ja) samlades i september 1814 Europas mäktiga vid Wienkongressen för att omgestalta kontinentens gränser. Och fast Napoleon överraskade alla genom att dyka upp igen och
under korta hundra dagar hota med att
göra upp räkningen efter eget huvud, avslutades kongressen den 9 juni 1815 med
att fastslå nyordningen i Europa.
Uppföljningskonferensen inom ramen
för helsingforsprocessen, ESK, som ägde
rum i Wien drygt 170 år senare blir knappast lika berömd som Wienkongressen
för sin festliga glans, men dess betydelse
kan komma att visa sig vara minst lika
stor. Inte minst därför att vi lever i en betydligt farligare tid. En helt annan sak är,
att Wienkonferensen näppeligen uppfyllde förväntningarna på något håll, i synnerhet som de nödvändigtvis måste ha varit ganska olika i deltagarländernas huvudstäder, för att inte tala om de enstaka
folken. Men trots allt, när jag bläddrar
igenom referaten, hittar jag inte en enda
pressrubrik som inte tar upp något positivt, ett mått på framgång så gott som nå-
got. Ett annat mått är deltagarnas egen
bedömning och även här är det en viss optimism som lyser igenom. Jag minns när
Sovjetunionens utrikesminister Eduard
Sjevardnadze vid konferensens öppnande
i november 1986 föreslog en konferens
om mänskliga rättigheter i Moskva. De
flesta närvarande, delegater jämte journalister, hade svårt att hålla sig för skratt och
en av delegaterna kommenterade att det
var som att försöka ordna en skidtävling i
helvetet. Drygt två år senare ser de flesta
fram emot att om ett par år åka dit. Till
Moskva alltså, inte helvetet.
106
Besvikelse beträffande ekonomin
Men låt oss se vad som åstadkommits
konkret i de tre s k korgarna. Om vi börjar
med ekonomin så är nog både öst- och
västsidan ganska besvikna. Öststaterna
hoppades på ett genombrott i fråga om
restriktionerna mot export av västerländsk högteknologi samt på generösare
stöd i syfte att minska deras ekonomiska
eftersläpning som blir allt tydligare. Men
här, liksom i fråga om att underlätta arbetsvillkoren för västliga företagare och
affärsmän, vilket var ett av västsidans önskemål, förblev det mesta vid vaga, till intet förpliktande formuleringar och löften
att offentliggöra fler och pålitligare data.
Dessvärre är det så att de två sidornas
önskemål hänger samman och det är svårt
att tänka sig något avsevärt genombrott
med mindre än att östsidan slopar allehanda byråkratiska hinder och publicerar
någorlunda pålitlig statistik. Vem skulle
vilja investera i en firma vars utveckling
man varken kan hoppas kunna påverka
eller ens har insyn i? Dock, alldeles vid sidan av ESK-processen verkar det som om
saken skall kunna utvecklas till det bättre
åtminstone i Ungern och kanske Polen.
En delkonferens om ekonomiskt samarbete inom ramen för ESK ska hållas i
Bonn nästa vår; Tjeckoslovakien, som
också ville ordna en sådan eller åtminstone få ta över en del av arrangemangen från
Västtyskland, blev lottlöst.
Miljövård och turism
Något bättre resultat har man kanske
lyckats uppnå i fråga om mljövård. Även
om inga bindande åtgärder antogs tyder
allt på en nyvaknad medvetenhet om miljöfaror i Östeuropa. Det är viktigt, då
Tjeckoslovakien, Östtyskland, Polen och
Ungern är, i nämnd ordning, de i särklass
värsta miljöförstörarna i Europa och därmed i världen. Två av dem är dessutom
Sveriges grannar och det är bara att hoppas att rekommendationer om bilaterala
och multilaterala åtgärder inte bara förblir på papperet. Problemet är att just i
syndarländerna saknas både pengar och
kunnande för att vidta effektiva åtgärder.
Ett möte med syftet att utarbeta nya principer och riktlinjer för åtgärder och samarbete ska hållas i höst i Sofia i Bulgarien.
Turistik är ett område där vi får hoppas
på framtida billiga, privata övernattningsmöjligheter, lika priser för turister som för
egna invånare, samt på successivt avskaffande av obligatorisk valutaväxling i öststaterna. Det kan låta konstigt för en
svensk men i exempelvis Rumänien är det
faktiskt straffbart att låta en utlänning
övernatta i hemmet och i flera öststater är
priserna på en hel del turistservice högre
för västerländska turister.
Säkerhet och nedrustning
Så till säkerhetsfrågorna. Många fagra ord
och löften hade skrivits in i slutdokumentet om samarbetet för att bekämpa
terrorism. Bombattentatet mot Pan Amflygplanet liksom skandalen kring den libyska giftgasfabriken är två färska påminnelser om att det inte räcker. En hel del
vilja och beslutsamhet saknas fortfarande, och då inte bara mellan Öst och Väst.
stockholmskonferensen om förtroendeskapande åtgärder som efter mer än
halvtannat år avslutades i september
1986 blev en succe som faktiskt ingen hade väntat sig. En efterföljare börjar i mars
i Wien. Samtidigt – och också i Wien –
börjar en konferens om konventionell
nedrustning i Europa mellan företrädare
för NATO- och Warszawapaktsländerna.
Där är nog Sverige besviket – man hade
helst velat ha förhandlingarna inom den
breda ramen för ESK-processen, så att
även de neutrala och alliansfria hade kunnat vara med. Det var dock NATO-länderna som vägrade. Både Öst och Väst är
väl ganska nöjda med den nya ordningen i
synnerhet som man samtidigt blev av med
15 år gamla förhandlingar på liknande tema, där man aldrig lyckades ens att enas
om varandras uppgifter om styrkornas
storlek. Det nya forumet som kallas
CAFE (Conventional Arrned Forces in
Europe), kanske för att därmed hedra
Wien som kafeernas obestridda huvudstad på jorden, spås allmänt bättre framtid, vilket kanske inte är så svårt.
Mänskliga rättigheter
Den tredje korgen handlar om mänskliga
rättigheter, att begrepp som breddades
och fick en ny beteckning, ”mänsklig dimension”, där även humanitära frågor
ingår. Två röster av kända amerikanska
skeptiker bör illustrera vidden av framgång på detta område. Först den amerikanske chefsdelegaten, ambassadören
Warren Zimmerman som säger att slutdokumentet från Wien är i fråga om bindande löften den mest detaljerade överenskommelsen som någonsin åstadkommits mellan Öst och Väst. Visserligen fattas mekanismer att tvinga regeringar att
hålla sina löften, men det kommer att kosta dem dyrt i fråga om internationellt
samarbete om de inte gör det.
Professor Jeane Kirkpatrick, USA:s
förra ambassadör vid FN, konstaterar att
107
slutdokumentet kan visa sig vara viktigare
än de båda avtalen om medel- och långdistanskärnvapen, INF och START. Dessa avtal ska nämligen i bästa fall blott minska antalet av vissa sorters kärnvapen.
Men i vårt våldsamma århundrade hade
fler människor mist livet för sina egna regeringars hand än i alla krig tillsammantagna, konstaterar fru Kirkpatrick och
räknar upp massdöden i det svältande
Ukraina på 1930-talet, i Stalins Gulag och
Hitlers Holocaust, i Pol Pots Kampuchea
och Kinas kulturrevolution, i Idi Amins
Uganda, Khomeinys Iran, Syrien, Argentina … Sådant tänker man nog sällan på.
Dessutom, som en annan känd expert,
professor Sacharov, påpekar, finns ett
oskiljaktigt samband mellan mänskliga
rättigheter, demokrati och krig. Där folk
kan fritt kritisera regeringen, bilda fria
föreningar, emigrera, där lyssnar också regeringar till sina medborgare. Demokratierna är inte kända för att föra aggressiva
krig. Sant, det är långt ifrån bara kommunistländer som bryter mot mänskliga rättigheter. Men nog är det för det mesta i
dessa länder som fri- och rättigheterna
förtrycks mest systematiskt. Det är inte så
konstigt heller med tanke på att individuella friheter inte fick någon plats i den
marxist-leninistiska revolutionära teorin.
Själva iden att en medborgare kan ha rättigheter gentemot sin regering är för
marxism-leninismen främmande och
trots den erkänt enorma utvecklingen på
senare år, finns det än i dag inga institutionella garantier att den saken har oefterkalleligt förändrats.
Men, ser man på ESK-processen ur
Wienkonferensens synvinkel, har en hel
del åstadkommits på bara några få månader sedan sensommaren 1988. Efter
108
långa månader av helt fruktlösa diskussioner kom då ett verkligt genombrott och
sedan var det nästan mest fråga om skrivningen och formuleringar. De 35 ländernas delegater lyckades specificera betydande förbättringar i fråga om rörelseoch religionsfrihet, fångarnas fri- och rättigheter, rätten för medborgama att följa
upp hur deras regeringar håller sina löften
och att fritt och obehindrat följa sändningarna från utlandet samt få ta emot
och skicka meddelanden per post och telefon. En hel del bindande regler finns för
att hindra byråkratiema att vägra eller
onödigt fördröja tillståndsgivande till utlandsresor eller att vägra tillstånd på
grund av att den sökande sägs vara en s k
bärare av känsliga informationer.
Mycket har gjorts för att underlätta
sammanföringen av splittrade familjer, att
möjliggöra resor med kort varsel i brådskande familjeangelägenheter, vid anhörigas sjukdom eller död samt för att få nödvändig vård utomlands. Wienkonferensen
fastställde mekanismer för medborgare
att ta upp frågor om brister i fri- och rättigheter liksom för regeringar att ta upp
dessa frågor bilateralt sinsemellan. Och,
som bevis på att processen trots allt fungerar, har under förra året all störning av
utländska radiosändningar upphört i östländerna. Fler människor än någonsin har
rest i utlandet, fler sovjetiska judar (och
tyskar) än på tio år fick utvandra och över
600 politiska fångar återfick sin frihet bara i Sovjetunionen.
Man kan naturligtvis med rätta påpeka,
att allt detta är ju helt naturliga krav och
att det är skamligt att man hitintills fritt
fått begå sådana uppenbara brott. Det är
bara det, att uppenbart har det varit bara i
de demokratiska länderna och det fanns
ingen fruktbar möjlighet att ens påpeka
och diskutera dessa frågor med regeringar som ägnat sig åt systematiskt förtryck
av hela folkgrupper. Nu finns sådan möjlighet.
Man kan också hänvisa till att exempelvis Rumänien direkt efter undertecknandet av slutdokumentet meddelade att
man inte tänker respektera de delar som
inte passar regeringens egna syften eller,
vilket är än värre, att Tjeckoslovakien under Wienkonferensens sista vecka med
kravallpolis, hundar, vattenkanoner och
arresteringar gick emot fredliga demonstranter som med blommor ville hedra
minnet av en ung student, som 20 år tidigare brände sig till döds i protest mot broderländernas militära invasion och den
påföljande s k normaliseringen. Det är
sant, liksom det stämmer, att Tjeckoslovakiens regering sedan dess för en otrolig
hatkampanj i massmedia mot påstådda
imperialistiska agenter, bland vilka så
småningom kommer att räknas även allierade kommunistregeringar i Budapest
och Moskva.
Samtal med Gerald Nagler
Svaret är att just därför är det viktigt att
det finns mekanismer som hjälper att visa
”kungens nakenhet” inför omvärlden. Det
framgår med all önskvärd tydlighet även
av det följande samtalet med Gerald
Nagler, svensk generalsekreterare för den
internationella Helsingforsfederationen
för mänskliga rättigheter. Samtalet gjordes under Wienkonferensens slutskede,
när Nagler med en grupp prominenta västerlänningar försökte delta i ett fredligt
symposium i Prag, som skulle ta upp betydelsen av de s k ”8” åren (d v s 1918,-38,
-48, -68) som alla haft särskild betydelse för landet. Symposiet avbröts emellertid av Tjeckoslovakiens hemliga polis under ibland farsartade former. En del av de
qeckiska deltagarna fängslades, andra
hindrades att överhuvudtaget komma.
Utländska deltagare varnades, men fick
gå fria. De samlades på kvällen vid Hollands ambassad och författade en skarp
protest till den tjeckoslovakiska ledningen. 12 ambassadörer från ESK-Iänderna
informerades samtidigt. Bland deltagande vetenskapsmän, politiker, diplomater
mm från tio länder, däribland Sverige,
Danmark och Norge, fanns förutom Nagler även svensken Ulf Sjöberg.
Jag började med att fråga Gerald Nagler om syftet med symposiet och med det
utländska deltagandet:
Nagler: Meningen var att vi skulle delta i och stödja det vetenskapliga symposium som fem oavhängiga grupper i
Tjeckoslovakien, bl a Charta 77 hade organiserat. Myndigheterna var väl förberedda och informerade och även från vår
sida,den Internationella Helsingforskomrnittens, hade vi informerat den tjeckoslovakiska ambassadören och alla ESK-ambassadörer om det som skulle hända. Vi
förväntade oss alltså att gå till ett symposium, där man skulle tala om betydelsen
av åren 1918, -38, -48 och -68 inte bara
för Tjeckoslovakien utan för Europa som
helhet. Samtidigt organiserade den internationella Helsingfors-federationen ett
parallellsymposium i Wien, därför att vi
redan då visste att en hel del av dem som
hade velat vara med i Prag inte skulle kunna åka dit, bl a exiltjeckoslovaker såsom
t ex Frantisek Janouch, Jifi Pelikan, Pavel
Tinrid, Pavel Kahout m fl. Vi samlade en
delegation av människor som var intres- 109
serade och ville representera internationella Helsingforskommitten. Den mest
prominenta av dem är Max van der Stoel,
som var holländsk utrikesminister och är
ett mycket känt namn i Prag, därför att
han tidigare har engagerat sig oerhört hårt
för ett pluralistiskt samhälle i Tjeckoslovakien. Tyvärr var det omöjligt att genomföra hela symposiet och vi var därför
tvungna att ändra våra planer. Jag anser
att det inte var någon reträtt från vår sida
och inte heller har det varit ett misslyckande utan tvärtom var det oerhört
viktigt att få detta symboliska och moraliska symposium till stånd. Vi kunde på
detta sätt visa vår solidaritet och ge vårt
moraliska stöd till de människor som
verkligen kämpar för mänskliga rättigheter och för bättre villkor för människor
i Tjeckoslovakien.
Mauritzsson: Skulle detta symposium
ha varit någon slags politisk demonstration mot regimen eller myndigheterna?
N: Inte alls. Somjag sade, skulle det bli
ett vetenskapligt, historiskt och kulturellt
symposium. Det var bara på grund av de
tjeckiska myndigheternas ingripande som
det blev en politisk demonstration och en
mycket stark sådan och den kommer att
fortsätta, därför att vi kommer att fortsätta att protestera och jag vet att vi kommer
att få gehör för dessa protester hos våra
regeringar och hos ESK-delegationerna
som sysslar med frågor i samband med
mänskliga rättigheter.
M: Menar Du, att det är Tjeckoslovakiens regim som har förvandlat en fredlig, vetenskaplig samling till en politisk
demonstration mot sig själv? Vad kan de
ha haft för intresse att göra det?
N: Det är så i allra högsta grad. Artikeln i Tjeckoslovakiens kommunistpartis
110
tidning RUDE PRAVO dagen därpå visar
klart hur snett de reagerar. Där står bl a
att läsa att, det så kallade symposiet, var
en provokation mot Tjeckoslovakiens
folk organiserad av NATO:s speciella organisation för psykologisk krigsföring.
Att de reagerar så snett beror på, enligt
vad jag kan förstå, att antalet och styrkan
på de oberoende rörelserna i Tjeckoslovakien, lika väl som i andra länder såsom
t ex i Sovjetunionen, har vuxit enormt, inte bara Charta 77 och Helsingforskommitten, utan även andra, mindre kända
och oberoende grupper. Myndigheterna
blir sedan oerhört rädda när denna styrka
visas upp som vid demonstrationerna i
Bratislava i våras och sedan i Prag den 21
augusti och den 28 oktober. Det är därför
som de överreagerar på detta fruktansvärda sätt.
M: Tror Du att myndgheterna inte fattar att de skadar den sak de själva står
f.. ?
or.
N: De fattar säkert och de är onekligen
oroade över den dåliga publiciteten de
får, men de väger det ena mot det andra
och deras rädsla griper över.
M: De har ju i dag knappast stöd ens i
det egna ”socialistiska” lägret, de har inte
stöd i Moskva. Är det möjligt att det är
därför som de överreagerar så här?
N: Jag vill egentligen inte göra några
politiska uttalanden. Det är inte mitt jobb.
Vi ägnar oss åt mänskliga rättigheter. Men
jag kan ju säga så mycket som att de måste
försvara sin politik eftersom de är så att
säga det gamla gardet och de är ansvariga
för vad som hände tidigare. Alltså måste
de försvara det och de har inte modet,
självklart, att göra det Gorbatjov har
gjort, så att de skulle kunna säga: ’Det här
var en era, nu är det en ny era. Nu försöker vi med något nytt.’ Det kan alltså de
tjeckoslovakiska myndigheterna inte säga
och jag tror, tyvärr, att det inte kan bli nå-
gon bättring om det inte blir någon generationsväxling.
M: Du säger att Du inte vill göra några
politiska uttalanden och jag respekterar
och förstår det. Men kan vi då inte se på
saken ur en annan vinkel, ur Helsingforsrörelsens, och se huruvida den här attityden är förenlig med helsingforsandan
och om inte den framöver måste förändras med tanke på just Wienkonferensen.
N: Ja, det var det jag menade. Vi protesterar naturligtvis alldeles våldsamt och
vi anser att det här, som har hänt och som
händer hela tiden med arresteringar och
hot mot folk naturligtvis är en klar överträdelse och ett brott mot Helsingforsöverenskommelsen.
Fullständigt klart är att det exemplet
jag talade om – symposiet som var planerat – var legalt och ienlighet med helsingforsavtalet och andra internationella
överenskommelser och det är därför vi,
utan att tveka, ville vara med.
Annars hade inte människor som Max
van der Stoel eller lord Eric Avebury med
flera så hundraprocentigt ställt upp och
backat upp oss och kommit till Prag.
M: Under Wienkonferensens slutskede ägnade man lång tid åt att diskutera
små detaljer i slutdokumentet just för att
man skall kunna undvika olika tolkningar,
situationer där den ena regeringen anser
sig kunna ur texten utläsa något annat än
den andra. Tror Du att man lyckades
d.. ’?
an.
N: Jag kan bara säga så mycket, att
ESK-delegationerna har visat ett oerhört
intresse redan innan vi åkte och har intygat att de med stort intresse och uppmärksamhet kommer att följa de tjeckoslovakiska myndighetemas behandling av
symposiet, vad beträffar behandlingen av
de tjeckoslovakiska delegaterna såväl
som vårt deltagande. Vi har rapporterat
till dem och som du vet hade det stor betydelse i samband med slutföringen av
ESK-förhandlingarna.
M: Kan du möjligen spekulera i hur
den sovjetiska sidan ser på det som hände
i Prag i samband med symposiet?
N: Det törs jag inte spekulera i. Jag kan
bara säga att våra relationer med exempelvis de sovjetiska myndigheterna är vä-
sentligt öppnare än med de tjeckoslovakiska.
M: Kan man dra slutsatsen att om den
sovjetiska sidan går betydligt längre i frå-
ga om öppenhet, i fråga om Helsingforsandan, om ESK-processen, så kommer
förr eller senare även den tjeckoslovakiska att vara tvungen att följa efter?
N: Förhoppningsvis.
M: Var står Sverige någonstans i Helsingforsprocessen? Bland de 12 ambassadörerna som samlades i Prag för att ta
emot Er protest fanns ju inte den svenska?
N: Det var bara en tillfällighet. Den
svenska ambassadören var inte i Prag vid
tillfället men hans ställföreträdare kom
och fick en briefing av mig privat på kvällen, så det har ingen som helst betydelse.
M: Kunde man under Wienkongressen
urskilja några skiljelinjer mellan de neutralas och NATO-ländernas ståndpunkter
och ställningstaganden i fråga om mänskliga rättigheter?
N: Inte bara det. Även NATO var ju
splittrat. För att bara ta ett exempel så har
ju USA, Kanada och Storbritannien länge
motsatt sig en konferens om mänskliga
111
rättigheter i Moskva medan Frankrike,
Västtyskland med flera har sagt att de gärna skall vara med. Så även inom NATOblocket ser man olika på vissa frågor. De
neutrala har ju en särskild roll i det här
sammanhanget, eftersom de är koordinatörer. Sverige är koordinator för korg tre,
d v s mänskliga rättigheter, och måste
kanske ta hänsyn till den diplomatiska
rollen detta innebär. Men till min glädje
kan jag konstatera att när det gällde att
fördöma myndighetemas ingrepp mot
fredliga demonstranter i Tjeckoslovakien,
eller mot symposiet vi talade om, var det
flera länders delegationer som officiellt
protesterade. Det var naturligtvis som
vanligt USA, Storbritannien, Kanada,
Holland, men även Sverige protesterade
till min stora glädje mycket spontant mot
myndighetemas övergrepp. Jag tycker
personligen att varje engagemang från de
neutrala ländemas sida har ett oerhört
värde.
M: Om nu en konferens kring frågor
om mänskliga rättigheter inom ramen för
helsingforsprocessen kommer till stånd,
så som det stipulerades, 1991 i Moskva,
tror Du att villkoret som man ställde upp,
nämligen att alla som vill, d v s även inofficiella organisationer och individer,
skall kunna resa till Moskva, alltså även
exilryssar, exilpolacker eller i stort sett
exil-vem som helst, att alla journalister
d v s även de man betecknar soin främmande, fientliga agenter, de som arbetar
för exiltidningar, för brittiska, amerikanska, tyska och andra radiors utlandsprogram, för Radio Free Europe etc, skall
kunna komma och täcka den här konferensen och arbetafritt. Tror Du att det ska
vara möjligt?
N: Jag har den förhoppningen. Ochjag
112
tror att det är rimligt, därför att Sovjetunionen måste ju inse att det skulle vara i
allas intresse. För mig är det den stora testen. För min del är jag alltså positiv till en
konferens i Moskva för då kan man verkligen testa huruvida Sovjet är villigt att följa de överenskommelser som man har
skrivit på. Dessutom tror jag att det är riktigt att Sovjet kommer, förhoppningsvis,
att under perioden fram till 1991 vara
tvunget att ha detta i åtanke, och man kan,
förhoppningsvis, räkna med att de för en
så liberal politik att de inte äventyrar konferensen. Detta i sin tur medför att alla de
oberoende organisationer som finns kan
stärka sin infrastruktur och stå på stabilare fot när det är så dags.
M: Tror Du att de västerländska och
neutrala länderna skulle kunna tänka sig
att rentav släppa på de uppsatta villkoren,
bara för att konferensen i Moskva skall
kunna hållas?
N: De flesta har ju redan gjort det. De
ursprungliga villkoren var ju mycket hårdare. De flesta länder har ju s a s liberaliserat sin ståndpunkt i någon mån. De har
sagt att ’… så länge vi ser tydliga tecken
på en förbättring av situationen och drastiska steg har tagits’ för att häva det ena
och det andra. Så jag utgår från att det är
fullt möjligt att hålla en konferens i Moskva.
M: Men kanske inte att det är lika fullt
möjligt att alla som skulle vilja åka dit
också kan göra det?
N: Det är naturligtvis alltid en oerhörd
risk och jag tänker inte spekulera i det.
Men jag kan bara säga att för två år sedan
ordnade vi ett seminarium här iWien, där
vi bjöd in den sovjetiska ambassadören,
tillsammans med vår hedersordförande
Jurij Orlov, en av de mest kända sovjetiska dissidenterna, grundare till den första
helsingforskommitten etc och som nu lever i väst. När Jurij Orlov steg upp i talarstolen lämnade den sovjetiska ambassadören rummet. Ett år senare ordnade vi
återigen en konferens. Då började vi med
en middag. Till den hade vi bjudit den
sovjetiska ambassadören, liksom USA:s
och flera andra, professor Fjodor Burlatskij, som är ordförande i den s a s regeringen närstående sovjetiska komrnisionen för de mänskliga rättigheterna och
Fjodor Burlatskij står personligen Gorbatjov nära. Vid den privata middagen var
även Jurij Orlov med och vi hade en öppen diskussion, där det naturligtvis framkom olika uppfattningar men det var
dock en diskussion, där vi satt runt samma bord. Dagen därpå hade vi konferensen där var och en gav uttryck för sina
synpunkter. Det är ett enormt framsteg.
Varför skulle det inte var möjligt i Moskva?
M: Vad är helsingforsprocessens funktion och betydelse i normaliseringen av
hela Europa?
N: Jag tror att med hänsyn till att helsingforsavtalet inte bara är en överenskommelse och ett politiskt dokument, ett
moraliskt dokument, utan en pågående
process, där man sammanbinder förtroendeskapande åtgärder, kommersiella,
kulturella kontakter och mänskliga rättigheter, så är det en utav de viktigaste processerna som pågår.
Den första augusti 1975, när helsingforsavtalet undertecknades, tror jag ingen
av undertecknarna, liksom ingen av dissidenterna i Östeuropa, fattade den betydelsen dokumentet skulle få i framtiden.
Politiker som undertecknade avtalet trodde nog att den s k tredje korgen, gällande
frågor om mänskliga rättigheter bara gällde någon obetydlig, till intet förpliktigande sak, medan de flesta människor i kommunistblocket, dissidenter inte minst,
främst var besvikna. De pekade på, att
Sovjetunionen återigen lyckats lura de
västliga demokratierna, att ryssarna återigen lyckades få någonting för ingentingd v s erkännandet av efterkrigsgränserna
iEuropa där Sovjet erövrade stora områ-
den av inte blott Tyskland, utan även
exempelvis Finland och inte minst sina
nuvarande allierade som Rumänien och
även Polen och Tjeckoslovakien som under kriget kämpade på de allierades sida,
för några vaga löften som man ändå skulle
komma att ignorera. En hel del har hänt
under de tretton och ett halvt åren sedan
dess.
M: Trodde Du själv att det skulle komma att hända så mycket?
N: Nej, och som Du säger, man trodde
då att det här bara var ett papper. Det kan
man aldrig leva upp till etc. Och vi har
gjort enorma framsteg. Vi har gjort det
därför att vi har kunnat grunda hela vår
kamp på ett dokument underskrivet på
högsta nivå av 35 statsc;hefer. Vi behöver
sådana dokument och dokumenten behöver förstärkas. Det är precis vad som
sker och jag tror att det är enormt bt!tydelsefullt. Det har ju visat sig vara väldigt positivt. Var skulle vi ha varit om vi inte hade
kunnat stödja oss på den överenskommelsen?
M: Du är generalsekreterare för den
113
Internationella Helsingforsfederationen
för mänskliga rättigheter, en federation av
de nationella helsingforskommitteerna.
När och på vilket initiativ grundades federationen och hur stor är den nu?
N: Den första helsingforskommitten
grundades 1976 i Moskva. Grundarna
var Jurij Orlov, Sjtjaranski, Helena Bonner etc. Det var alltså kort efter det att helsingforsöverenskommelsen var undertecknad och man insåg att den inte
respekterades av kommunistländerna.
Moskvakommitten uppmanade då andra
att bilda liknande kommitteer i Sovjetunionen och i andra länder. Det gjordes
och 1982 togs initiativet till en internationell federation av alla dessa kommitteer
och under tiden har vi lyckats bredda basen. Ursprungligen var det sju kommitteer, i dag är vi dubbelt så många och inte
bara i västerländerna utan även i Moskva,
i Jugoslavien och sedan förra hösten även
i Polen och i Tjeckoslovakien.
I samband med symposiet i Prag Du talade om tidigare, så ordnades alltså ett parallellt symposium i Wien. Det borde
egentligen inte behövas alls. Du sade själv
tidigare att det skulle bli absurt om man
exempelvis ordnade en konferens i Stockholm med syfte att stödja möjligheten för
en grupp att ordna en konferens i Helsingfors. Vad är orsaken, tror Du, att det
trots allt fungerar så absurt?
N: Det är en alltför logisk fråga …
M: Tack skall du ha för samtalet.