Liberal samhällsmodell under utmaning

Det är som om många bara väntat på att återigen få föra fram de gamla väl använda argumenten om marknadens tillkortakommanden, individualismens påstått negativa sidor och värdet av gemensamma beslutsformer, nu när marknaderna till synes inte ger de resultat som många hoppats på. Det finns dock starka skäl för att ta fasta på det liberala idéarvet även i den situation vi befinner oss nu. Det är annats lätt att vi hamnar i en lika oreflekterad återgång till ett stelare samhälle med sämre utvecklingspotential, skriver Björn Hasselgren.

I vår finanskrispräglade tid har en syn på förhållandet mellan individ och stat kommit tillbaka som många kanske hoppades en gång för alla var förpassad till skuggorna. Det fria samhället och traditionella liberala värden, som under de senaste 20-30 åren haft en mindre undanskymd roll än under föregående decennier, utmanas av en vänstervåg i politik och mediedebatt.

Det är som om många bara väntat på att återigen få föra fram de gamla väl använda argumenten om marknadens tillkortakommanden, individualismens påstått negativa sidor och värdet av gemensamma beslutsformer. Ja, i största allmänhet en kritik både mot marknadsekonomins funktion och dess resultat. Kritiken i den allmänna debatten träffar den påstått illa fungerande marknaden, där individerna å ena sidan uppges styras av andra värderingar än i ekonomisk teori och där å andra sidan informationen inte sprids fritt och konkurrensen brister. Detta resonemang öppnar för en rad påstådda ”marknadsmisslyckanden” där statliga ingripanden ”krävs” för att ”ställa till rätta”. Tänk bankerna. Tänk tågtrafiken. Tänk taxi. Eller tänk välfärden.

En annan linje i kritiken gäller den påstått inneboende motsättningen mellan marknadsekonomin och önskemålen om en jämn fördelning av möjligheter och utfall; när det gäller ekonomiska resurser och när det gäller tillgång till olika tjänster som skolan, bostäder eller åldringsvård. Tänk debatten om privatisering av välfärdstjänsterna. Tänk diskussionen om segregation i boendet. Eller tänk kraven på förbud mot vinster.

Från ytterligare håll riktas kritik mot marknadsekonomi och samhällsmodeller byggda på individuell frihet och äganderätt i allmänhet. Marknadsekonomin beskylls för att vara ”för” individualistisk, för enkelspårig i sin tro att ”allt” kan mätas i monetära termer och i allmänhet främja ett konsumtionsorienterat beteende som strider mot ett miljösmart synsätt. Tänk kraven på återreglering av olika marknader. Tänk synen om att beslut i offentliga församlingar är ”bättre” än marknader. Tänk kritiken mot den ”manliga marknadsnormen”.

Det här är en debatt kring klassiska värden i våra öppna marknadsekonomiska demokratier. Frihet och individuellt ansvar står mot central planering och inskränkta rättigheter. Frågorna har belysts av teoretiker och filosofer som Hume, Smith och i senare tid Hayek och Rawls. Flera av de värden som angrips har sin grund i klassisk liberal samhällsteori och grundsyn.

Professor Mark Pennington tar, i sin lysande bok Robust Political Economy, Classical Liberalism and the Future of Public Policy (Edward Elgar, 2011) upp flera av dessa frågor till en grundlig genomlysning. I det följande följer jag till stor del Penningtons resonemang.

Vilka är då grundvärderingarna i den klassiska liberala teorin som möter motstånd i den dagsaktuella debatten?

En sådan grundsyn är att det finns begränsningar i den mänskliga uppfattningsförmågan och rationaliteten som gör det osannolikt att på ett effektivt sätt planera och styra stora samhällssystem genom centraliserade beslut. För det andra att vi kan iaktta att enskilda människor ofta agerar utifrån att maximera sin egen vinning (men inte ”själviskt”) snarare än ”det allmännas bästa”. De förra synpunkterna har framförts av forskare som Hayek och Simon. Följden av det senare, bl.a. för gemensamt förvaltade tillgångar, studerades bl.a. av Elinor Ostrom.

För att nå välfungerande organisatoriska och institutionella förhållanden bör man enligt klassisk liberal teori öppna för lärande på många nivåer i samhället. Lärande sker när enskilda människor eller aktörer fritt kan träda in i och ut ur samarbeten och strukturer utifrån hur väl de fungerar. Äganderätten kommer här in som ett medel för att säkerställa de enskilda individernas och aktörernas handlingsfrihet när det gäller att gå in i och ut ur sådana samarbeten. Äganderätten ger denna frihet. Utan äganderätt saknas möjligheten att individuellt ta ställning och välja sin egen väg.

Spontana strukturer eller institutioner som uppstår i ett samhälle med liberala friheter är väl anpassade att fungera också med en begränsad information hos aktörerna, öppnar för lärande och experiment och är ett effektivt skydd mot maktmissbruk. Å ena sidan kan man alltid lämna ett samarbete som inte är fördelaktigt. Å andra sidan gör enskilt ägande att aktörer måste ta hänsyn till varandras handlingar. Det främjar socialt acceptabla handlingsmönster, även hos de minst samarbetsvilliga.

Ett samhälle som präglas av pluralism och frihet att föra fram olika åsikter och leva olika liv. Ett samhälle där experimenterande och entreprenörskap präglar utvecklingen och främjas. Ett sådant samhälle blir dynamiskt och inriktat på utveckling. Det kan stå emot olika påfrestningar och anpassas till nya förutsättningar. Det ger utrymme för människor att följa sina övertygelser och utveckla sina livsprojekt på det sätt de finner bäst utan att skada andra.

Utmaningarna mot den klassiska liberala samhällsmodellen har sin grund både i neo-klassisk ekonomisk teori och i mer moralbaserade eller ideologiskt färgade argument.

Marknadsmisslyckanden som idé och ideologi

En stark idétradition som inte alltid går hand i hand med de liberala idéerna är den neo-klassiska ekonomiska teorin. Den leder å ena sidan med sina strikta krav på förutsättningarna för effektivitet och jämvikt i ekonomin (perfekt information, perfekt konkurrens och rationella aktörer som agerar utan att möta transaktionskostnader) lätt till slutsatsen att det föreligger marknadsmisslyckanden. Något som motiverar statliga ingrepp för att åstadkomma de ”ideala” marknadsförutsättningarna eller för att ersätta marknader med statligt ägande och regleringar.

En brist som ofta brukar lyftas fram med neo-klassisk teori är att den inte tillfredsställande behandlar lärandeprocesser eller har någon beskrivning av hur jämvikt på marknader kommer till stånd. Först när man väger in den prövande och lärande ansats som ligger till grund för det liberala synsättet kan dessa processer rätt förstås. Ekonomier utvecklas genom icke-jämviktstillstånd, inte genom jämvikt.

Marknadsfördelar kan över tiden leda till temporära marknadsfördelar som liknar monopol utan att det behöver vara negativt. Tänk på exemplet iPhone som under en kortare period fått en stark ställning, men som snart utmanats av andra tillverkare.

Att det skulle finnas några ”naturligen” givna områden (”naturliga monopol”) där statliga ingripanden skulle vara självklara eller givna är något som t.ex. Ronald Coase ifrågasatt. I min egen forskning belyser jag t.ex. hur föreställningen om att transportsystemen är naturliga monopol negativt påverkat utvecklingskraft och dynamik i dessa system.

Föreställningen att offentliga aktörer, till skillnad från privata aktörer, skulle ha tillgång till information och kunskap som kan ge grund för effektiva beslut, leder ofta till en önskan om offentliga ingripanden. Det är också en klassisk invändning mot offentliga åtgärder enligt en liberal syn. Offentlig-sektor aktörer får antas vara begränsade av minst lika stora hinder mot att nå ett robust system som privata aktörer är. Marknader har dock oftast fördelen att de ger möjligheten för aktörer att välja bort leverantörer som offentliga monopol sällan ger. Därmed kan utveckling och lärande främjas. Det är en avgörande skillnad mellan modellerna.

Det är en intressant iakttagelse som görs i en bok av Mark Pennington att det råder något av en samsyn om behovet av statliga regleringar och ingripanden på många områden idag. Det är angeläget att denna samsyn ifrågasätts. Vi kan lätt gå från en mindre väl fungerande marknad till än sämre fungerande statlig reglering om vi följer ”marknadsmisslyckande-vägen”. Det är en risk som är uppenbar, t.ex. i den nuvarande utvecklingen på de finansiella marknaderna, där kraven på ökad statlig reglering är vanliga.

Marknadsmisslyckande-synen har närmast blivit en överideologi i våra förment marknadsliberala samhällen. Den leder inte till mer motståndskraftiga system. Snarast tvärt om.

Politiska processer bättre än marknaden?

Kritik mot den pluralistiska individuellt baserade liberala modellen kommer också från dem som hävdar att kommunikativa processer som utövas i politiska församlingar på olika nivåer skulle ha en högre kvalitet och leda till bättre resultat än processer med sin grund i marknader. Filosofer som Habermas har formulerat synen att diskussioner om resursanvändning i en ekonomi inte skall avgöras genom betalningsvilja utan genom demokratisk debatt och strävan efter en ”ideal samtalssituation”. Den liberala modellens möjligheter för enskilda att välja bort sammanhang och aktiviteter ses med denna utgångspunkt som ett hinder för en kommunikativ process med hög kvalitet.

Kommunikativa processer ska med samma synsätt ge en mer genomlyst situation än marknader, en bättre form av kontroll av maktutövning och mer rättvisa utfall än individuella marknadsprocesser. Mot detta står det liberala synsättet där just den decentraliserade framväxten av värden, normer och sedvänjor som sker över tid genom spontana processer har en högre kvalitet än majoritetsbestämda beslut ”uppifrån”.

Argumenten mot de kommunikativa eller demokratiska beslutsprocessernas påstådda företräde framför marknaden är välkända. Det gäller t.ex. de brister som följer av begränsad information hos politiska aktörer, tendensen att ekonomisk makt ersätts av kommunikativ förmåga eller lobbymakt samt att det kan vara ett högst rationellt beteende för de flesta väljare i representativa demokratiska system att vara helt oinformerade om vad som försiggår i politiska församlingar.

Marknader, tillit och socialt kapital – en möjlig kombination?

En annan vinkel på kritiken mot den liberala synen är att marknader och konkurrens river ner de sociala band och strukturer som finns i samhällen och därmed ger upphov till instabilitet. Återigen kommer kraven på regleringar och statliga ingripanden för att balansera marknaderna som ett brev på posten. En annan metod som är populär för att förstärka de sociala banden, som fördes fram bl.a. i Understrecket den 26 juni, är att involvera medborgare i flera och olika typer av kommunikativa sammanhang och i samverkan med de offentliga myndigheterna i tjänsteproduktionen. Allt i syfte att stärka sammanhållningen.

Den liberala modellen framhåller just motsatsen till detta som det centrala. För att öka förutsättningarna för spontana utbyten också mellan aktörer som avviker i värderingar och synsätt är det viktigt att ha relativt starka interna band i de ”nära” sociala grupperna medan man kan låta de ”externa” relationerna präglas av tunnare sociala band. Just genom ett sådant agerande kan en liberal ekonomi och samhälle knyta många band med olika aktörer för att få till stånd ekonomiska utbyten och kontakter med andra kulturer. Ett värde som stärker pluralism och dynamik i öppna samhällen och därtill driver arbetsdelning och välstånd. I den traditionella liberala modellen utesluter inte dessa tunnare externa band att vi har starka och innehållsrika band i de nära relationerna, tvärtom.

Det är också välkänt i institutionell teori att det även i de tunnare externa banden mellan aktörer i en marknadsekonomi utvecklas sedvänjor och normer som stärker de sociala strukturerna. Det gäller t.ex. värdet av ett gott rykte i handelsrelationer, varumärken och sedvänjor som präglar många kommersiella relationer.

En generell erfarenhet av institutionell teori och forskning, som t.ex. hos Douglass North, är stater har en roll att fylla när det gäller att upprätthålla ”hårda” institutioner som lagefterlevnad och avtals hållbarhet. Statliga åtgärder utöver detta har dock en tendens att snedvrida spontana processer och att höja transaktionskostnader snarare än att sänka dem. Det här är återigen en syn som ligger nära liberal teori. Den liberala modellen har således ett effektivt svar även på kritiken mot marknadernas påstått nedbrytande roll för sociala institutioner.

Rättvisa och fördelning – entydiga värden?

Den tredje gruppen av kritiska argument gäller den liberala modellens påstått inneboende tendens att generera ojämlik fördelning av ekonomiska resurser som gör att medborgarna utestängs från möjligheten till likvärdiga livschanser. Ingripanden för att motverka sådana tendenser från det offentliga, liksom för att motverka hinder för olika minoriteter i samhället, är likaså ett område för statliga åtgärder.

Flera teoretiker som Rawls har presenterat modeller för hur resurser och möjligheter kan fördelas utifrån olika värdeskalor som uttrycker rättvisa eller som ifrågasätter marknader i generella termer. Det mest slående med dessa är att det uppenbart saknas ett enhetligt tankesystem att hänga upp en diskussion om dessa frågor på. Beroende på attityder hamnar man lätt i olika slutsatser. En sådan skiljelinje där olika synpunkter finns är t.ex. om man skall ha en uppsättning normer för rättvisa och fördelning inom ett land och en annan uppsättning i internationella sammanhang; ett område där egalitära förespråkare ofta uppvisar förvånande inkonsistens.

Här erbjuder den klassiska liberala teorin återigen en modell som bygger på en utvecklingsorienterad processyn. Genom att främja och värna grundläggande värden som fokuserar på att bibehålla goda förutsättningar för tillväxt i ett samhälle ges de bästa förutsättningarna för tillgång till resurser tillräckliga för allas välstånd. T.ex. genom att bevara incitament som styr mot effektivt resursutnyttjande och lärande, inte till beroenden av löpande bidrag från det allmänna.

Experimenterande mellan olika synsätt på fördelning och rättvisa är viktigt också för att främja stabila institutioner och mönster även på detta område. Spontana former för fördelning av inkomster och möjligheter kan också uppvisa starkare positiva incitament för effektivitet än liknande offentliga system, som ofta blir föremål för påverkan från intressegrupper, öppnar för ”free-riders” och ger upphov till andra snedvridande effekter i ekonomin. Majoritetsgrundade beslut om en eller annan modell för inkomstomfördelning stänger ofta vägarna för sådant experimenterande.

Det är möjligen så att vi levt med en väl populistisk och okritisk syn på marknader och avreglering under ett antal decennier. Avarter av kommersiella inslag t.ex. i skolan, vill man helst slippa. I en marknadsekonomi är dock just experimenterandet och konsumenternas val bort från sådana avarter det som ger dynamiken.

Det är lätt att rikta kritik mot marknadsmodellen nu när marknaderna till synes inte ger de resultat som många hoppats på. Det finns dock starka skäl för att ta fasta på det liberala idéarvet även i den situation vi befinner oss nu. Det är annats lätt att vi hamnar i en lika oreflekterad återgång till ett stelare samhälle med sämre utvecklingspotential.

Det finns ändå anledning att vara uppmärksam mot utmaningarna mot den liberala samhällsmodellen. Se upp för ”marknadsmisslyckande-ideologin”!

Björn Hasselgren har en bakgrund som avdelningschef i Sveriges Riksbank och Regional direktör i Banverket. Han har också varit verksam som chef för KPMGs rådgivningstjänster i staten. Numer forskar han vid KTH om effektivitet i statliga verksamheter, med inriktning på infrastruktur.