Liberalism, schizofreni och rasblandning

LIBERALISM, SCHIZOFRENI
OCH RASBLANDNING
ETT KAPITEL UR NATIONALSOCIALISMENS
BEFOLKNINGSLÄRA
AL’ professor ALF NYi\11AN, Lund
l SAMBAND med den politiska och kulturella omvälvningen i
det bruna enväldets Tyskland har en mäktig förskjutning ägt
rum på det ~etenskapliga, och framför allt på det kulturvetenskapliga, området. Arbetskrafterna och forskarnamnen där äro
väsentligen nya, likaså arbetsmålen, vilka genomgående synas
dikterade av det härskande Systemets önskningar och krav.
Med växande tydlighet varsnar man detta på den psykologiska
forskningens område. Den till antropologien och rasfrågorna
nära anknutna typforskning, som professor Erich R. Jaensch i
Marburg sedan ett par årtionden bedriver, har mer och mer förenat sina strävanden med den segrande nationalsocialismens. De
tu äro i allt väsentligt ett. I samband därmed har professor
Jaensch förts in på allmänt kulturfilosofiska frågor. Orsakerna
till det biologiska och kulturella förfall, som skedet från sekelskiftet fram till nationalsocialismens genombrott bär vittne om,
sysselsätta honom livligt. På experimentalpsykologisk och ärftlighetsteoretisk väg menar han sig ha uppdagat en människotyp,
»mottypen» eller »upplösningstypen» (även kallad »S-typen»), vilken i utomordentlig grad göres ansvarig för detta förfall. I ett
vidlyftigt arbete (»Der Gegentypus», Leipzig 1938) framläggas de
resultat, vartill han själv och hans medarbetare hittills ha kommit. Det är en Psychologia rnilitans, en psykologi i pansarskjorta,
som därmed träder fram. Tillika är det ett radikalt och omfattande raspolitiskt och kulturpolitiskt handlingsprogram, ägnat
att väcka eftertankar långt utanför fackpsykologernas kretsar. –
Några av verkets ledande ideer skola också här framställas och
kritiskt värderas.
645
Alf Nyman
l.
»Upplösningstypen» och dess avläggare.
Det kan vara skäl att allra först något närmare, psykologiskt
såväl som politiskt, känneteckna denna av Jaensch och hans medarbetare vid skampålen ställda »upplösningstyp» eller »mottyp»,
varemot även den nationalsocialistiska rörelsen manar till kamp.
Varför benämnes den hos Jaensch gemenligen »S-typ» eller
»S-lytisk» ~
Beteckningen härleder sig från den påfallande förekomsten av
s. k. synestesier eller sinnesanalogier hos personer av denna anläggning. När vi i dagligt språk tala om en ton som »mjuk» eller
»hård», »rund» eller »skarp», »mörk» eller »ljus»; när vi beteckna
en färg som »kall» eller »varm», »dov» eller »klingande», och överhuvud när vi beskriva intrycken från e t t sinnesområde med
tillhjälp av intrycken från ett annat, så tala psykologerna om
synestesier (ordagrant: medförnimmelser, beledsagande förnimmelser). Särskilt poeter och skapande konstnärer synas fråssa i
dylika medförnimmelser (»färgad hörsel», »färgad smak» o. s. v.);
och hos några av symbolismens diktare – en stephan Mallarme,
en Max Dauthendey, en Maurice Maeterlinck, en Emile Verhaeren
-uppträda de i största utsträckning, nästan som maner. En vildfågel som polacken Stanislaw Przybyszewski, August Strindbergs
vän (och fiende) från Berlintiden, har i en litterär-psykologisk
studie, »Zur Psychologie des Individuums», i dessa synestesier velat se förebuden till en högre, fortgående utveckling av själslivet,
en framtidsmusik från förnimmelselivets område; och redan en
svensk romantiker som Carl J onas Love Almquist anade i dem
symptomen på en stundande »sammanläkning» av våra splittrade
sinnesvärldar till »törnroseriets» och allkonstverkets helhetsupplevelse av tillvaron.
Annorlunda dömer Erich R. J aensch. För honom framstå medförnimmelserna som föroroande symptom på upplösning och dekadans inom sinneslivet. Hos »S-typens» människor uppträda de så-
lunda påfallande ofta, och såväl hos växande som vuxna. Det är,
som om de vattentäta skotten mellan sinnena här icke slöte sig:
förnimmelserna läcka över i varandra, färga av sig på varandra.
Hela det lägre, vitala själslivet är också hos en »S-människa»
»labilt, svagt och haltlöst». Synestesier äro därför alltid och alle- 646
Liberalism, schizofreni och rasblandning
städes förfallssymptom. Så äro de i all synnerhet hos den e n k l a,
lytiska »S-typem (signatur: S1).
Men enligt den tyske konstitutionspsykologen gives det också
en högre differentierad upplösningstyp, kännetecknad därav, att
över en bottenpersonlighet av 8 1-typ på oorganiskt sätt en »rationell överbyggnad», ett intellekt utan närmare förhållande till
känslo-, instinkt- och viljeliv, är uppstaplad. Det är, som om en
mansardvåning i e n stil vore påsatt en bottenvåning, i en annan. Denna mera utformade S-typ uttryckes av bokstavsformeln:
s2 = s2 csl).
Nu visade sig, att de mest utpräglade fallen av denna S2-typ ·
i sin härkomst företedde en brokig och extrem rasblandning. Då
en sådan efter J aenschs ståndpunkt under alla förhållanden
grundlägger och inleder fysisk och andlig nedgång, ja innebär
en verklig, konstitutionell sjukdom, så blir förklarligt, att särskilt j u d a r n a i så hög grad tendera mot »upplösningstypem
och äga en så betydande andel i uppkomsten av »upplösningskulturen» (»S-kulturem) i vår tid. – Så argumenterar i varje
fall professor Jaensch och stöder sig i fråga om den judiska rasens blodförhållanden på Hans F. K. Gtinthers uppfattning. (Det
vanligaste antagandet i våra dagar torde gå ut på, att judarna
framställa ett blandfolk av semitiska kananeer, indoeuropeiska
hettiter samt filisteer, med en ursprungligare, semitisk rasfaktor.) Huru som helst: med sitt allmänt hållna resonemang anser
sig Jaensch ha vetenskapligt motiverat nationalsocialismens hetskampanj mot de tyska judarna och lämnat skäl för deras andliga,
politiska och ekonomiska utdrivande ur samfundet.
Det visade sig ytterligare för honom, att t u b e r k u l ö s a individer förekommo talrikt bland »S-typens» människor, alldeles särskilt inom den uppväxande ungdomens led. Han menar sig till
och med finna en entydig korrelation mellan tuberkulos och
>)S-typ», liksom förut mellan synestesi och »S-typ». Som väntat
fastställer han också en bestämd korrelation mellan förekomst av
tuberkulos och förekomst av synestesier hos de undersökta fallen.
Av 115 tuberkulösa eller för tuberkulossmitta misstänkta visade
sig sålunda 78 vara mer eller mindre utpräglade synestetiker,
24 hade till och med »förnimmelsesynestesier», vilket framställer
synestesien i dess mest utpräglade form. Vidare åberopas den experimentella iakttagelsen, att den tuberkulösa S1-typen (signerad:
slt) vid vissa synestesier – då toner eller vokaler upplevas så-
647
Alf Nyman
som färgade – föredrager kortvågiga och neutrala eller »kalla»
färger, medan den friska si-typen föredrager de »varma» (brunt,
rött, gult, rosa). Därmed sätter han i samband den »grundegendomligheten» hos den tuberkulösa s-typen, att hos människor av
detta slag »den kalla och fientliga delen av känsloskalan genomgående har övervikten». – Allt detta framföres dock på ganska
lösliga grunder och företer delvis karaktären av obevisade hugskott.
Hur än härmed må förhålla sig: det antropologiska underbetyget för S1t-typen utfärdar Jaensch med något av samma vällust, varmed en kartsur, pincenezbeväpnad läroverksrektor i sitt
lärarkollegium påyrkar nedsatt sedebetyg åt en respektlös och
fantasifull elev. Och häri ligger även för Jaensch förtretens
groddpunkt: b e g å v n i n g e n kan han ej ens med bästa vilja
frånkänna denna mänskotyp! Sedan han således förskaffat sig
tillfälle att säga en massa förklenande saker om denna undertyps mentalitet; framhållit dess allmänna känslokyla, verklighetsflykt, »autism», hypersexualitet och otacksamhet; dess verklighetshat, enstöringslynne, viljeostadighet, ironi och kritiklystnad-, så ser han sig alltnog tvungen att erkänna dess intelligens.
Han skriver: »S1t-fallen i vårt material voro nästan genomgående
begåvade, delvis h ö g t b e g å v a d e.» Men – och i Erich
Jaenschs ögon ett kolossalt inkast- den fasta målviljan och kraften att fullfölja tankeuppslagen saknas. »Rörelse för rörelsens,
förändring för förändringens skull, det är ofta ett huvudkännetecken på sit-typens andliga liv!» Därtill fogas ett politiskt »förmodande», av innebörd att revolutionären i sin prydno, revolutionären till varje pris, ofta torde »härstamma från S1t-typens
stora grupp». I detta sammanhang får Bergsons filosofi sin
diagnos såsom framsprungen, även den, ur denna undertyps karakteristiska upplevelsesätt. »Nuflödets» och den smidiga intuitionens filosofi är »lytisk», därtill uppspirad på misstänkt tuberkulös grund. Annan vederläggning onödig! – Över huvud har
man emellertid enligt Jaensch bedrivit ett måttlöst avguderi med
intelligensen, vilket kommit icke minst S2-typen till godo. Ett
värde, och i detta fall ett högt sådant, får intelligensen blott i förbindelse med andra, djupare liggande egenskaper. Dess planta
måste vara rotfäst i »Blut- und Boden»-världen, i rasen och jordkokan, för att få berättigande.
Uppvisade »S-typen» i gemen och såsom synestetiker-typ brist- 648
Liberalism, schizofreni och rasblandning
fälliga avbalkningar mellan de olika sinnesvärldarna, så kompliceras detta lyte av andra sinnesstörningar; med ett från politiken lånat begrepp sammanfattar Jaensch dem under rubriken
»varseblivningsliberalism» (»Wahrnehmungsliberalismus»). Ty liberalismen, inpräntar han i sina läsare, innebär ett vida ut över
det politiska kampfältet nående, rent biologiskt sakförhållande.
Det träder i dagen bl. a. på rumsuppfattningens område. Vid de
s. k. optiska kovariantfenomenen – skenbara förskjutningar av
e n punkt inom synfältet, ifall en annan punkt verkligen färskjutes – uppvisa sålunda försökspersoner av S1-typ högre värden
än kontrollpersonerna, varmed rumsvärdenas löslighet och »liberalism» hos denna mänskotyp anses påvisad; en omständighet,
som professor Jaensch finner ytterligare bestyrkt av försök med
prismatiska glasögon (Jaenschs »Brillentest»). Ty anpassningen
till de därigenom förändrade åskådningsvillkoren inträder då i
allmänhet snabbare hos s-typen och dess undertyper än hos övriga mänskliga grundformer, beroende på denna huvudtyps ytterst labila rumsvärden och på frånvaron av alla fastare »bindningar» och samordningar redan på näthinnans och de omedelbara synupplevelsernas område.- Jaensch ger denna särform av
»Varseblivningsliberalism» vedernamnet »rumsliberalism».
Vid sidan av denna högst betänkliga uppluckring av rumsvärdena hos den »lytiska» typen konstaterar Jaensch en likartad av
tidsvärdena. Hos s-människorna visa sig sålunda de subjektivt
skattade tidsmåtten ingalunda entydigt betingade av de objektivt
förflutna. Allt flyter. Vedernamn: »tidsliberalism». Den utbredning och popularitet, Einsteins relativitetsteori vann under »upplösningskulturens» skede, före 1933, bör enligt den stridbare Marburgpsykologen sättas i samband härmed. Henri Bergsons berömda »duree»-begrepp, av Algot Ruhe försvenskat till »nuflödet»,
framställer likaledes S1-typens »liberala» uppfattning av tiden,
vilken hos den franske tänkaren spelas ut mot den avmätta,
strängt kvantitativt och matematiskt fattade tid (»temps»), som
är utmärkande för S2-m.änniskans sätt att förhålla sig till tidsupplevelsen.
Nu är emellertid att märka, att enligt Jaensch en »S-typ» alltid
ligger inbäddad i en »S2-typ», allt enligt personlighetsformeln:
S2 = 82 (S1). »Genombrott» kunna därför här ständigt ske; den
uppluckrade, lösligt organiserade »S1 -typen» kan när som helst
bryta fram genom den rationella – och ditsatta – överbyggna- 649
Alf Nyman
den (S2 ). Så var fallet hos en Jean .Jacques Rousseau; så är alltjämt händelson hos en B(;lrgson; och på dessa »genombrott» känns
S2-typen säkrast igen. Den hårt skotade, uppifrån lodda uppmärksamheten hos denna människotyp ger plötsligen efter, och
don labila »S1-typen» kommer till synes. Därför, hävdar Jaensch,
bli också denna »S2-typ» och den på dess grund skapade »S2-kulturen» så vådliga. Ty om den tyglande förståndsnormen hos »S2 »-
faktorn av någon anledning försättes ur kraft, eller om S1-människorna numerärt överflygla den till antalet vanligen underlägsna »S2-typen», då hotar faran av en »fullständig upplösning
av alla mänskliga sammanhang, d. v. s. just en eller annan form
av det b o l s j e v is t i s k a k a o s c t». – Under det spröda istäcket lurar alltid den falska Ran.
Utom störningarna på varseblivningsområdct: synestesierna,
rums- och tidsliberalismen, företer »S-typen» vissa svårartade
skadegörelser inom föreställningslivet därj~imte. Själva det bä-
rande kategoriala ordningssystemet visar sig uppluckrat, ja
t. o. m. »upplöst». De mest olikartade saker och begrepp sammanföras. Man får intrycket, att maskorna i kategorinätet äro
sprängda eller intrasslade i varandra; Jaensch talar därför med
förkärlek om en »kategorisplittrande» och »kategoriutplånande»
verksamhet hos intemgenser av denna typ. Resultatet blir också
en allmän »föreställningsliberalism». Till fyllest framgår denna
både av teckningar, utförda av försökspersoner med sådan anläggning, och av försök med kedjeassociationer. »S-typens» människor förråda sig därvid genom sakligt starkt disparata associationssteg, medan den normala, fastare organiserade föreställningsverksamheten övervägande håller sig på en och samma associationsskena.- Enligt Elenler skall nu en sådan kategoriförv~ix?-
ling, ej blott på fantasilivets utan även inom tänkandets område,
vara ett grundkännetecken ’Vid all schizofreni. »Mottypens» eller
den »lytiska s-typens» andliga grannskap till schizofreniens
skräckvärld blir härmed framhävd. I övrigt verka »S-typens»
subjektiva tankeförbindelser ofta i hög grad »geistreich» – ehuru
Jaensch hellre talar om »esprit» än om »Geist» i detta sammanhang. »Esprin», anmärker han också, »är den e n k l a s-typens
mest högvärdiga tankeform».
Emellertid förvärras denna »förcställningsliheralism» och espri
av en viss »känsloliheralism»: man reagerar med andra känslor
än normalt; negativt, då man borde känna positivt, samt omvänt.
650
Liberalism, schizofreni och rasblandning
Ytterligare lägger den unga individen i dagen en oförmåga att
underordna sig: i den nationalsocialistiske forskarens ögon ett
grundfel. I allmänhet är s-människan också besatt av en revoltens anda. Hon saknar nödigt känslodjup och »feeling», därmed
också följdriktighet i sin framfärd. Eller i formel: »Tausend Gefiihlchen, aber kein Gefiihl.» Den mera högtstående s-människan
blir i enlighet härmed gärna estetiker. Därjämte lägger hon ofta
i dagen goda skådespelartalanger samt, ibland, även teckningsanlag, helst i karikerande riktning. – Med denna förhöjda labilitet på varseblivningens, tänkandets och känslans plan följer hos
»S-typen» en märkbar labilitet hos jaget självt. Detta förvand-.
lar sig kameleontiskt. Det uppvisar en om mimicry erinrande
anpassningsförmåga. (Vid tillfälle kan S-jaget t. o. m., som hos
den »ostliga» tyska typen, anlägga attityden av en mer än hundraprocentig nationalsocialist; detta är dess största konststycke.)
Om dylika karaktärers hållning till samfälligheterna framhåller
Jaensch vidare, att den innerst inne är kallsinnig. För den »lytiska» eller utpräglade »S-typens» vidkommande skärpes omdömet
därhän, att denna typ måste stämplas som »väsentligt o s o c i a l».
Det goda kamratskapet är okänt bland m~inniskor av denna art.
Lyckan att tillhöra en helhet och verka för en helhet blev därför
denna karaktärstyp förmenad; den självförvållande isoleringen
uttolkas därvid antingen som illvillig utestängdhet eller som förnäm upphöjdhet över mängden. – Slutligen kommer härtill, och
som naturlig följd av det föregående, att den »lytiska» s-typen
alltid visar sig mer eller mindre omanlig. All »heroism» är denna
personlighetsform djupt främmande. Den utgör en i högsta tänkbara grad »osoldatislo> natur.
Gäller det sagda närmast om grundformen S1 såsom den l ä g r e
upplösningstypen, så kan den nationalsocialistiska rörelsen lika
litet träda i förbindelse med den h ö g r c upplösningstypen (S).
Under det senast förgångna kulturskedet var det framför allt
denna människoart, som framstod som bärare av den s. k. »kunskapslibcralismen», denna vrångbild av äkta vetenskap och spekulation. Och nu sättes nergången inom Tysklands andliga liv i
samband därmed, att samtidigt med den p o l i t i s k a liberalismen även kunskapsliberalismen (S2 ) och konstliberalismen (S1 )
vunno överhanden. Därmed avvek tysk odling från sina fasta,
artenliga former; och därför måste också nationalsocialismen som
betonat tysk folkrörelse, och den J aensch’ska typforskningen med
651
Alf Nyman
den, betrakta intelligensen och andligheten i dessa dess uppenbarelseformer såsom »Widersachen. – Så till vida biträder Erich
Jaensch också Ludwig Klages’ intelligenshatande filosofi.
I grunden har Jaensch ännu värre ting att förebrå dessa (numera likviderade) »kunskapsliberalen. Ty i själ och hjärta, menar han, h a t a de sanningen, just emedan denna innebär ett
fastställande, därmed ett bindande – och de avsky alla band.
De skygga till det yttersta för klara, skarpa, slutgiltiga avgö-
randen (ja, frestas man att härtill inkasta: givas verkligen så-
dana inom det löpande vetenskapliga arbetet, där allt är process,
framsteg, kritik och där arbetshypoteser avlösa varandra, med
ständigt djärvare generalisationer och ständigt försiktigare förbehålln 82-intelligenserna, sådana Jaensch tecknar dem i sin
bok, ha ingen egen ståndpunkt. Däremot älska de att tänka »i
oändlig melodi», i obegränsade variationer över ett och samma
tema, i dag så, i morgon så. De fråssa, heter det, i »ett sig oupphörligen förvandlande tänkandes lekfulla funktionsfröjden.
En sådan andlig leksenhet, utan inre eller yttre bindningar,
förleder med nödvändighet denna människosort (S2 ) till måttlöshet. Den. sortens begåvningar rida också »en ide, ett nytt mode,
en stilform till döds, för att så efter inträdd övermättnad begynna måttlöshetens lek i åter en annan riktning». Framför allt,
upplyser oss J aensch, träffar detta andliga signalement in på
judarna och inom det judiska kulturinflytandets sfär. -Det undgår ingen, att, om tillämplig på judisk v~isensart eller ej, denna
Erich Jaenschs teckning av S2 (S1)-typen livligt erinrar om det
»estetiska stadiets» människa, sådan Soren Kierkegaard har hugfäst hennes drag åt oss. I den blaserade, internationellt betonade
författaren och livskonstnären Truls i Ernst Ahlgrens roman
»Fru Marianne» torde svenska läsare möta en annan nära andlig
släkting till samma typ; varför denna antagligen icke i allo är
en frihandskonstruktion utan har lånat vissa drag från verkligheten, även om dessa senare av Jaensch ha ytterligare färglagts
och tillknycklats.
Värst och mest ödesdiger ter sig dock »8-typen» i sin »lytiska»
form – och det är den, som avpressar professor Jaensch hans
varmaste brösttoner. Då låter det så här: »Den tyska rörelsen
strävar att draga vårt folk tillbaka från avgrunden, i det att den
vänder sig mot s-typens lytiska utpräglingsform och den av
denna uppbyggda s-kulturen.» Och »avgrunden» är därvid det
652
Liberalism, schizofreni och rasblandning
av rasblandning, tuberkulos och »asfaltkultur» i förening skapade
allmänna förfall, som, sett från sin psykiatriska sida, gränsar till
schizofrenien, från sin politiska däremot framstår som liberalism,
individualism, marxism för att i sin mest kaotiskt upplösta form
grina emot oss i bolsjevismen.
Häremot gäller det att hålla stånd, för att genom ett metodiskt utgallrande av alla »mottypiska» element, metodisk rasförbättring, metodisk »soldatisk» fostran föra Tysklands folk och kultur från den »psykiatriska klinikens förhall» upp till hälsans,
maktens och ärans tinnar.
Hur detta närmare skall tillgå – allt i enlighet med den
Jaensch’ska konstitutionspsykologiens synpunkter och anvisningar – därom må den följande framställningen lämna besked.
2.
Den nya tyska människan.
Vid sidan om »mottypen», som med sina båda tvillingformer
sl och s2 uppdrager den biologiskt och kulturellt sjunkande
linjen inom tysk folkvärld, står enligt J aenschs konstitutianspsykologi andra, lödigare typer: de organiska, »integrerade» formerna, eller kort: J-formerna, utmärkta av inre sammanhang,
fasthet och »virens».
Dessa »J-typer», som därtill få gälla som de djupast t y s k a,
ha först och främst det gemensamt, att hos dem själslivets högre
och lägre skikt hänga oupplösligt samman, utvecklas ur varandra
. och icke, som hos S2-människan, verka löst uppstaplade över varandra. Erich Jaensch särskiljer inom denna huvudgrupp t r e
undertyper, signerade J 1 , J 2 och J 3• Han påpekar om dem, hurusom på linjen J 1-J3 kontakten med den sinnliga varseblivningens, och särskilt den s y n l i g a varseblivningens, värld stegvis avtager. Däremot tilltager, likaledes stegvis, det inre livssammanhanget (»die Innenintegration») ; därav även beteckningen: »integrerade» typer, för dessa biologiska stilformer. Typen J 3, som i enlighet härmed framstår som den »fasta inre linjens» målsman, blir den från >>Upplösningstypen» mest fjärmade,
ja dess skarpaste motpol. Ty gentemot den alltigenom labila, »liberala» och »asociala» s-typen i dess »lytiska» form ställes J 3-
människan såsom den kärntyska, ofördärvade, instinktsäkra, bio- 653
Alf Nyman
logiskt som moraliskt fullödiga sociala typen. Hon är ingen nervmollusk som 8 1-människan. Hon har inga larviga synestesier,.
som denna. Hon lider varken av »rumsliberalismens» eller »tidsliberalismens» grundlyten. Hennes synapparat låter inte så lätt
förvilla sig av de nedriga prismatiska glasögonen. Till och med
hennes n ä t h i n n o r ha principer! Tillika visar hon sig minst
angripen av den moderna »övercivilisationen» med dess »asfaltkultur», inför vilken hon står på ett glädjande sätt oförstående.
Jaensch ger henne också det högsta tänkbara friskintyg. Hon befinner sig »i det helt elementära, djupt biologiska, vitala och instinktmässiga allra mest ’i ordning’, d. v. s. i den av naturen velade författningen …» Hon är med ett ord ett förstklassigt ryggradsdjur. Det bör därför ej heller förvåna om – fortsätter
Jaensch- »vår instinktsäkra tyska rörelse söker att för gestaltningen av kulturen starkare påkalla J 3-typen, vilken i det väsentliga är liktydig med den ur rassynpunkt oblandade, bonde- och soldatiska typen».- Ja, frestas man att invända: bara det går! Ty
med fog kan det befaras, att bonde- och soldatblodet, outspätt, utgör en något för trög och tjockflytande vätska för den eldiga.
brygd, som går under namn av »kultur». Hos J 3 har sålunda,
enligt trovärdiga försäkringar, allt sina rötter »in der Blutwelt».
Det förefaller också, som om Jaensch själv närde vissa tvivel om
denna jordbundna, hårt »integrerade» mänskotyps bildbarhet för
kulturens högre och högsta värv. Enligt hans omdöme framställer väl J 3 den »genomsnittliga företrädestypen för militärpsykologien». Den lämnar ett prima knektvirke, synes han vilja säga;
men den ägnar sig ej lika väl för ledareställningar.
För sådana befinnes den något rörligare och schwungfullare
J 2-formen mera passande. Faktiskt gynnar emellertid den nationalsocialistiska rörelsen företrädesvis personlighetslegeringen
J 2/J3• Häri ger Erich Jaensch den i grund och botten rätt. Ty när
det gäller att skapa den just för Tyskland lämpade och värdefulla
typblandningen, har man att legera med varandra de här förekommande J 2- och J 3-typerna, vilket ger som resultat den s. k.
»nordiska» typen. Kort och gott: det gäller att finna och på rasförädlingens väg frambringa medelproportionalen, å ena sidan
mellan »idealisten» (=J2 ) och »bonden» (=J3), å andra mellan
»idealisten» (=J2 ) och »soldaten» (=J3 ). Därmed vinnes dubbelt.
»Åt J 2 -typen förlänas så statik och inre ballast, åt J 3-typen däremot framåtdrivande dynamik, i stället för dess starka benägen- 654
Liberalism, schizofreni och rasblandning
het för oföränderlighet; klar medvetenhet i stället för dov instinkt- och driftmässighet.» Och detta vore med ett ord receptet
för den fulländade nationalsocialisten. Det vore på samma gång
föreningen av »idevärlden» och »blodvärlden», enligt Grunskys uttryck. (Formel: J 2 /J3 .)
Med ett människomaterial av denna tillredning kan man enligt
.Jaensch också skapa »stora organisationer». Tyskarnas framträ-
dande förmåga som organisatörer sättes av denne forskare också i
samband med, att »strukturerna» J 3 och J 2 »av ålder» varit förhärskande bland detta folk, innan den stora ras- och kulturförsämringen genom judendom, blodblandning och tuberkulos började på
allvar gripa ikring sig. Av denna högre typ är i våra dagar framför allt Adolf Hitlers »statside» framsprungen. På det noggrannaste uttrycker nämligen denna det tyska folkets viisensart.
Denna äkttyska, fullödiga J 2 /.J3 -legering, för vilken Jaensch
och nationalsocialisterna låta stöta i basun, skapar slutligen också
det, som stackars Rosmer i Rosmorsholm drömde fåvitska framtidsdrömmar om, niimligen adelsmiinniskor. – »Adel», definierar sitlunda vrofessar .Jaensch, »ä r i d e a l i s m, s t a m m a n d e
u r d e t d j u p a s t e i n r e, u r d e t l e v a n d e s o m e d v e t n a
d j u p, så som fallet just är hos strukturlegeringen J 2 /J3• Därmed
att vår rörelse styr hän mot denna strukturlegering (R o s e nb e r g, D a r r e), är den en rörelse i riktning mot en ny, icke s. a. s.
kastmässig och feodal utan i blod förankrad och folkligt bunden a d e L»
.Himtc åt dessa »nya» adelsmänniskor, som fylla villkoren för
personlighetsformeln J 2/J3 och i vilka Erich Jaensch ser blivande
»ledare» (stoff till »Gauleiter», »Obergruppenfiihrer» och andra
. högre partifunktioniirer), skänker hans arbete en välvilligt överseende uppmärksamhet även åt en »sydligare» typblandning; den
kunde signeras J 1 /J3• Som litterär belysning av själsstrukturen
och arvsgången hos denna böjligare typ tjänar hos Jaensch
Goethes kända versar:
»Vom Vater hab’ ich die Statur,
Des Lebens ernstes Ftihren,
Vom Mi.ltterchen die Frohnatur
Und Lust zu fabulieren.»
Enligt konstitutionspsykalogien vill detta säga: fädernets J 3 – och
mödernets J 1- faktor gå hos d i k t a r e n Goethe sam,rnan till
J 1 /J3 -legeringen med dess flödande rika gemyt och dock klassiskt
655
Alf Nyman
klara formgivning. Ty liksom efter J aenschs uppfattning J 2 utgör den »idealistiska» typen par preference, så utgör J 1 »den vä-
sensmässigt och huvudsakligt konstnärliga typen». Vederbörligen
motvägd av en försvarlig J 3-faktor bör den alltjämt, om än i
begränsat antal, kunna tålas i Tredje Riket.
Ser man närmare efter, sticker J 3-faktorn livande och uppmjukande fram litet varstans inom tysk och utomtysk folkvärld. I
vissa landsändar, t. ex. i Rhenländerna, uppträder sålunda den
»produktiva» J 2 /J3 -legeringen med tydliga inslag av J 1-struktur.
Därigenom får den ett tillskott av stor öppenhet och livaktighet.
Jaensch tillskapar till och med den typpsykologiska beteckningen
»kindertiimlicher J~-struktur» för denna rhenländska typfaktor.
Halvvägs låter det som ett smeknamn. Även inom den »dinariska»
stambefolkningen i Alpländerna framträder typen J 1 klart; så
jämväl hos sydslaverna. – Såsom alltjämt tillhörande J-seriens
»organiska» och »integrerade» livsformer kunna dessa böjligare
strukturtyper samtliga få passera- till och med ifall de därjämte
uppvisa ett »lätt inslag» av s-struktur! Ett sådant kan nämligen,
vidgår här J aensch, i vissa fall verka fördelaktigt, »und manchmal
sogar zu besonderen Leistungen befähigen», under det uttryckliga
villkoret visserligen att det uppträder hos en till sin innersta
kärna fast och karaktärsfull människa.
Dock- och här reser sig ett järnhårt förbehåll! -kräver man
»in unserem rassenkundlichen Schrifttum», i stället för de mjukare
och folksällare personlighetslegeringarna J 1/J3 (= Goethelegeringen) och J 2/J3 {= den »produktiva» ledarelegeringen) en renodling och befordran av typformen och hårdhetsgraden J 3• Denna
»i sig själv vilande», starkt »integrerade» typ uppträder, om man
får tro J aensch, övervägande inom de rasrena delarna av tyskt.
folk och land, särskilt påfallande inom bondedistrikten i Nordvästtyskland. Ur rasmässiga, vitala och »folkliga» synpunkter är
detta människomaterial tillika det yppersta, Tyskland äger, ja
kanske det yppersta i Europa.
Inför detta rasfanatikernas krav synes Jaensch också falla till
föga och övervinna sina tidigare betänkligheter gentemot J 3-typens väsensbetingade stadighet och seghet. Han förklarar nämligen, att detta krav på J 3-typen, »och det absoluthetsanspråk,
varmed det uppträder», må anses rättfärdigat av den föreliggande
antropologiska situationen. Ensam kan J 3-typens människa icke
skapa och uppbära en ’kultur’; därtill kräves en uppblandning till
656
Liberalism, schizofreni och rasblandning
den »produktiva» legeringen J 2/J3• Men dessa J 2-individer äro förhanden i tillräckligt antal; så däremot ej J3-individerna. Under
den »lytiska» s-kulturen i det gångna århundradets Centraleuropa
hade denna J 3-typ systematiskt trängts undan av liberaler, judar,
konstnärer och andra framfusiga och nervblöta förfallsmänniskor.
Endast i England höll den stånd hittills, ehuru den även här sedan sekelskiftet starkt hotats av den framträngande »keltiska
renässansen», såsom bl. a. Gregor Sarrazin framhållit i en studie
över den nyengelska litteraturen; och enligt Jaensch företer »kelterdömet» (»das Keltertum») strukturstämpeln S. Rasmässigt bedömt innebär detta, att det anglosachsiskt-normanniska »herrefolkets» kringgärdade kast utvandrar eller utdör, allt medan
»urbefolkningen» långsamt men oupphörligt vinner terräng. På
litteraturens område röjer sig samma befolkningsrörelse i en tilltagande böjelse för »retoriskt patos, över huvud i en högre retbarhet och lidelsefullhet hos känslan och fantasien», ibland parad
med ett »sinnligt-översinnligt skönhetssvärmeri».
Videant consules, alltså, i Neville Chamberlains England såväl
som i nationalsocialismens Stor-Tyskland! I detta senare land vet
man nogsamt att taga mått och steg i och för avhysandet av
S-typen och de rasförskämmande elementen. Vem vet för övrigt
vad den »instinktsäkerhet», som enligt professor J aenschs upprepade försäkringar utgör den Tyska Rörelsens adelsmärke, i
fortsättningen kan visa hän på och i rasrenhetens namn kräva~
Och gentemot »upplösningstypen», i alla de fall denna grundar sig på rasblandning, kan endast rashygienen i dess mest
omutliga form råda bot. Kommer dag, kommer antagligen också
råd! När man väl har befriat sig från den »inre fienden»,
d. v. s. den i brunskjortornas egna led företrädda »ostliga»
typen, vilken i kraft av sin smidighet och sina skådespelartalanger maskerat sig till mer än hundraprocentiga nationalsocialister -; då denna understuckna, mot Rörelsen innerst avoga typ
blivit vederbörligen avslöjad och avlägsnad från de inflytelserika
poster, den alltjämt innehar: då – jag refererar fortfarande
Jaensch – kan den »30 januari» tänkas inbryta även för vetenskap och kulturliv, där denna typ för närvarande snyltar; – då
kan också instinkten börja tala med ännu mera bjudande stämma!
657
Alf Nyman
3.
V etenskap eller mytbildning?
Det är svårt att lägga ifrån sig en sådan programskrift som
professor J aenschs »Der Gegentypus» (med den talande undertiteln: »Psychologisch-anthropologische Grundlagen deutscher
Kulturphilosophie ausgehend von dem, was wir iiberwinden wollen») utan att bifoga de starkaste reservationer.
Förbehållen gälla då ej i främsta rummet dess allmänt typologiska inställning. En sådan spåras på skilda håll inom nyare
europeisk och amerikansk psykologi och psykiatri. Man finner
den hos J ung, hos Frederic Paulhan, hos William James (i hans
R-eligionspsykologi), liksom hos J aenschs egen Marburgkollega i
psykiatri, Ernst Kretschmer. Och fattade som klart medvetna
’renodlingar’, som förenklingar i tanken eller, med Max Weber,
som en uppsättning »idealtypiska konstruktioner» på underlag av
ett omfattande, måhända flertydigt erfarenhetsmaterial, kunna
sådana typ-bildningar göra forskningen goda tjänster. Men då
får ej heller den ena handen glömma bort, vad den andra förehar.
Man bör framför allt icke förgrova dessa arbetsbegrepp till fullverkliga realiteter, låta stöta i basun för dem som realiteter. Ej
heller får forskaren vid deras uppställande låta leda sig av politiska sympatier och antipatier eller låta andra egna värdesynpunkter eller önskemål spela förryckande in.
Detta sista är likvisst, vad Erich Jaensch i utomordentlig grad
låter komma sig till last. Han värderar och vrakar i ett. Han är
en apostel i laborantrock I de »organiska», »integrerade» J-typerna (J1-J2-J3) samlar han in det enligt hans personliga mening yppersta i tyskt folkväsen, från Siegfried-gestalten fram till
Horst Wessel. Omvänt bli S-typerna (S1-S2 ) avstjälpningskärlen
för allt vad han som partiman finner murket och förkastligt hos
det egna folket och dess grannfolk; framför allt gäller detta den
»lytiska» typen; »mottypen» i egentligaste mening. Så får han
ideal och motideal, och därmed blir hans »konstitutionspsykologi»
en n o r m a t i v disciplin i långt högre grad än en beskrivande
och förklarande vetenskap. Den åtager sig att fastställa, ej blott
huru människorna äro beskaffade, tänka och känna utan därjämte, huru de böra vara beskaffade, tänka och känna.
Olägenheterna bli ej mindre därav, att han handskas med dessa
till verkligheter förgrovade typbildningar som med en uppsätt- 658
Liberalism, schizofreni och rasblandning
ning byggklossar. De hopfogas och staplas upp över varandra
ungefär som när en cylinder ställes ovanpå en tärning eller en
kägla ovanpå en cylinder. Så sättes ett S2-intellekt »oorganiskt»
ovanpå en S1-typ eller tänkes en »idealistiskt» betonad, lagom
»uppluckrad» J 2-typ sammanfogad med en jordbunden, »soldatisk» J 3-typ – i senare fallet med det goda resultat, att därur
framgår den fulländade nationalsocialisten. Att på dylikt sätt
schackra med fiktiva tankeskapelser är emellertid att hemfalla
åt alltför kubistiska, grovt mekaniska föreställningssätt på personlighetslivets område. Ty om någonstädes i världen får allt
där dock sägas vara i allt och växelverka med allt. – Att, ’ren-.
odlingen’ till trots, e n s t a k a drag hos dessa föregivna konstitutionstyper (eller »grundformer») förefalla tagna från verkligheten, må erkännas; för s-typens vidkommande har det redan framhållits. Men även d i k t a r e n lånar ytterst alltid från erfarenheten. Man torde i själva verket göra Jaenschs psykologisktantropologiska typer bäst rättvisa, ifall man bedömer dem som
diktskapelser, hemmahörande i »tendenslitteraturens» stora persongalleri.
övergår man från betraktelsen av typerna till utredningen om
deras framkallande orsaker, frapperas man av stora godtyckligheter och oklarheter, framför allt i fråga om den s. k. »lytiska»
typen (»S lytisk»).- Främst åberopas då rasblandningen, tolkad
som konstitutionell åkomma och degenerationskälla. Även om
man härvid medger, att visst icke alla korsningar mellan skilda
raser visat sig slå väl ut (allbekanta exempel: mulatter och
mestizer), så är det likväl att generalisera alltför vårdslöst att
därför påstå, att alla rasblandningar äro av ondo! Nietzsche förklarar en gång: »Wo Rassen gemischt sind, liegt der Quell grosser
Kulturen.» Därvid hade han närmast forntidens Grekland i sikte;
och en nutida svensk kännare av antikens folkvärld som Martin
P:son Nilsson har nyligen (1939) hänvisat till, hurusom antikens
största kulturskapande folk, hellener och romare, voro resultat av
en rasblandning, och en ganska intensiv sådan. Detsamma gäller
sannolikt om assyrer och egyptier. J a, det förefaller rent av, som
om även en tämligen blodfrämmande rasblandning, sedan väl
arvsmassan fått tid att jäsa ut och konsolidera sig under några
århundraden, verkade som ett kulturellt och politiskt ferment. I
själva verket tvingas också Erich J aensch, trots sin häftiga förkastelsedom över rasblandningen som källa till fysiskt och and- 659
49- 39839. Svensk Tidskrift 1939.
Alf Nyman
ligt förfall, att vidgå, att den i vissa fall och efter vederbörlig
tidsutdräkt verkar i gym!sam riktning – detta till och med, när
det gäller en korsning med S-typen och mellan slaviskt och germanskt. Han medger nämligen: »Om emellertid blandningen ligger längre tillbaka i tiden, och den inhemska arvsmassan under
tiden har blivit befäst och ernått övervikt, då kan detta l ä t t a
i n s l a g a v S-s t r u k t u r hos en i sin innersta kärna f a s t
personlighet under vissa omständigheter vara mycket värdefull
som ett inslag av r ö r l i g h e t o c h f i n t l i g h e t.» Som ett
handgripligt, fullt tidsenligt exempel hänvisar .Jaensch till den
stora »fotbollselvam von Schalke. Spelarna i detta lag bära nämligen i åtskilliga fali omisskännligt s l a v i s k a namn; och lagets
lysande framgångar grunda sig enligt Marburgpsykologens bestämda omdöme därpå, att det »med den fasthet och seghet, som
utmärker vår tyska egenart, tillika förbinder ett lätt inslag av
s-strukturens fintlighet». Så kan till och med ett fotbollslag göras
till föremål för kulturfilosofisk spekulation! Som ett äldre, mera
akademiskt exempel på en liknande gynnsam typblandning anföres Leibniz, filosofen och matematikern, vilken likaledes, om
man vågar tro konstitutionspsykologien, vid sidan av sina verkligt gedigna tyska egenskaper ägde si-typens intellektuella rörlighet och fyndighet.
Men när så är – då ett S1-inslag kan åstadkomma både ett
oslagbart fotbollslag och ett sekularsnille: varför då detta raspolitiska korståg mot speciellt denna typ~ Varför då denna överhettade ovilja mot rasblandning över huvud~ Liknar det icke i
mycket bagaren, som rasar mot det jästämne, han dock icke kan
undvara’ Därtill kommer, att .Jaenschs grundläggande argumentering mot kroasering, raser emellan, är icke så litet skev.
.Jaensch resonerar såhär:
Då »mottypens» själsförfattning uppträder både vid rasblandning och vid vissa tärande folksjukdomar (tbc, framförallt), så
måste rasblandning, även den, betraktas som en biologisk abnormitet och som en sjukdom.
Eller i sammandrag – och naket:
Symptomet A uppträder hos B och C;
C är ett D.
Alltså är även B ett D.
Att detta ingalunda är ett välbyggt tankeskelett, märker envar;
och slutsatsen är ett falskslut.
660
Liberalism, schizofreni och rasblandning
Härtill anmäler sig den allmännare frågan: givas över huvud
i vår tid rena raser’ Ha de någonsin funnits~ Eller är icke rasbegreppet, även det, en vetenskaplig ’renodling’, en etnologisk fiktion’ Det hade varit önskvärt, att Jaensch ställt sig sådana frågor.
Utom i rasblandningen ser samme forskare jämväl, fast på
oklart sätt, i tuberkulosen en huvudorsak till s-strukturens uppkomst och utbredning i mänskligheten.
I detta fall argumenterar han på följande sätt:
Såsom endemisk, allmänt förekommande åkomma, och i sina
smygande och lättare former, visar sig tuberkulossmittan vara
källa till en hel rad funktionsstörningar, ej minst på det själsliga·
området. En särskild störning, betecknad som »tuberkulös psykoneuros», lär sålunda ha iakttagits av olika forskare (av Turban
i 54%, av Philippi i 66,1% av fallen); enligt Sokolowskis åsikt
visa personer av judisk börd en särskilt stark benägenhet i sådan
riktning. Men denna »tuberkulösa psykoneuros» företer enahanda
drag, som konstitutionspsykologien funnit utmärkande för »upplösningstypen» (eller »upplösningsstrukturen S utan eller med rationell överbyggnad»). Jämsides med rasblandningen blir därmed
tuberkulosen (i latent eller öppen form) bokförd som en av huvudorsakerna till den biologiska och kulturella urartningen i Västerlandet.
August Strindberg fällde en gång yttrandet, att då man skall
göra upp hypoteser, duger det ej att vara småaktig. Satsen äger
sin tillämpning på Erich J aensch. Ty om någon är denne forskare
flott och rundhänt, då han skisserar upp sina medicinskt-psykologiska förmodanden. Sålunda är det påfallande, att han i före- . liggande ämne aldrig frågar sig, om tuberkulosen bör fattas som
orsak eller verkan i förhållande till den överkänsliga, intellektuellt brådmogna, ofta estetiskt betonade, mer eller mindre »lytiska» konstitutionen. Annars kunde det tänkas, att en viss smäcker, eller med Kretschmers term: leptosom-konstitution hos lytikern och S1-människan i särskild grad disponerade för tuberkulossmitta, varför denna senare snarare vore en följd av »S1-strukturen» än orsak till den. För professor Jaensch blir emellertid
s.åväl ett cum hoc som ett post hoc utan vidare ett propter hoc.
För hans sätt att se tyda intellektuell brådmogenhet och estetisk
begåvning utan vidare på (latent) tuberkulös smitta. I varje fall
vedervågar han påståendet: »För den moderna bildningens esteticism är sl’ för den vitt utbredda latenta kartesianismen inom den
661
Alf Nyman
moderna vetenskapen är S2 ansvarig. Till S1 och S2, dessa upplösningstypens båda huvudgrupper, bidraga de manifest och latent
tuberkulösa, de redan sjuka och de blott disponerade, med en
s t o r, k a n s k e d e n s t ö r s t a k o n t i n g e n t e n.»
Följaktligen sluter han:
Ett visst antal (föregivet friska) personer röja intellektuell
brådmogenhet och estetisk överkänslighet;
Liknande egenskaper uppträda även hos tuberkulospatienter;
Alltså lida dessa (föregivet friska) personer av latent tuberkulos!
Över ett slut som detta ligger en logisk grovhet och godtycklighet, som måste på en gång förbluffa och förstämma.
Men ej nog med denna formella blunder. J aenschs kulturskymningshypotes vederlägger sig själv även genom sina egna oundgängliga konsekvenser. Mot påståendet om s-typen och dess samband, å ena sidan med tuberkelsmittan, å andra med schizofrenien, har den vägande invändningen riktats, att vore det annars
riktigt, så måste man bestämt förvänta, att i länder och befolkningar, där enligt Jaensch denna typ förhärskar, tuberkulos och
schizofreni skulle vara ytterligt utbredda folksjukdomar. (Frankrike t. ex., S2-typens förlovade land, borde då vara överfyllt av
hospital och sanatorier.) Givetvis finnas inga som helst hållpunkter för ett dylikt påstående.
En invändning sådan som denna sätter värjspetsen på en ytterst
sårbar punkt av Jaenschs hypotes. Man kan emellertid ej säga,
att stöten pareras på ett vare sig elegant eller verksamt sätt.
Jaensch åtnöjer sig med att hänvisa till, hurusom den mänskliga
organismen synes kunna vidtaga vissa skyddsåtgärder mot mera
allmänt utbredda smittämnen inom ett befolkningsområde. I Algier skulle således, enligt Kraepelin, syfilis vara endemisk men
dess mest ödesdigra följdsjukdom, den progressiva förlamningen,
så gott som okänd. – Å ven som analogibevis förekommer resonemanget ytterst svagt, så mycket mer, som Jaensch själv är medveten om, att en a n n a n forskare, Gärtner, senare letts till en
åsikt, rakt motsatt Kraepelins i denna punkt. Att alltså stödja
sin antastade hypotes med ett analogibevis, vilket i sin ordning
grundar sig enbart på en omstridd iakttagelse, det är föga övertygande.
Att med Erich Jaensch därjämte förklara, hurusom hos åtskil- 662
Liberalism, schizofreni och rasblandning
liga folk den »endemiska», främst på rasblandning grundade
s-typen manifesterar sig »rent själsligt», kroppsligt däremot föga
eller icke alls: det synes vara att rucka på själva den grundförutsättning, varpå J aenschs typlära, hela hans »kontitutionspsykologi» vilar, nämligen på antagandet av ett biologiskt-kroppsligt
underlag för allt själsligt och karaktärsmässigt. – Här gunga
professor J aenschs hypoteser, grundhypotesen såväl som hjälphypotesen, som i en slänggunga.
Detta i huvudpunkterna. Uppmärksammas därnäst synestesierna såsom de symptom, som enligt J aenseh säkrast röja förfallsoch upplösningstypen, så faller i ögonen, att typläran här vräker
samman några av de yppersta och de lägsta fenomenen från sinneslivet:; område och utdömer den en bloc. Hade Jaensch rätt,
skulle gott nio tiondedelar av våra biista diktare, litteraturkritiker och artister sedan ett sekel tillbaka utgöra en skräckinjagande
samling av neurotiska blötdjur, obotligt hemfallna åt den »varseblivningsliberalism», som än den politiska liberalismens talande
motstycke på det sinnesfysiologiska planet. Ty all finare estetisk
karakteristik och kritik, på litteraturens, musikens, måleriets eller
teaterns områden, rör sig faktiskt – och väl också oundgängligt
– på sinnesanalogiernas, bildernas och de överförda bemärkelsernas plan. Det ena sinnet måste här låna från det andra, liksom
allt vad vi utsäga om spiritualia, och detta ej blott på skönhetslivets fält, till slut måste tagas från sinnenas värld. Icke alla
våra sinnesanalogier äro goda. Men många iiro ypperliga. Här
gäller det därför att varsamt sålla vetet från agnarna och framför allt att icke använda den psykologiska kastskoveln som ett
tillhygge i den nazistiska kulturpolitikens tjänst.
Liknande måste anföras mot konstitutionspsykologiens inställning till den rent »intellektuella liberalism», i den kategoriala
uppluckringens form, som den finner vara ett för »S-strukturen»
och schizofrenien gemensamt drag. Härvid förbises, att geniala
personers tankeverksamhet ofta just är kategorisprängande. Den
upplöser giingse, traditionella tankeförbindelser och instiftar nya.
Den låter begrepp och föreställningar från vitt skilda områden
para sig med varandra. Den uppdagar förut dolda likheter. Över
huvud går den – och ej minst på forskningens område – fram
med starka generalisationer, omlämpningar och utvidgningar av
begrepp och tillåter sig analogier och analogislut av ofta allra
dristigaste slag. ,Jaenschs egna resonemang i förevarande arbete
663
Alf Nyman
äro nästan genomgående av detta livligt analogiserande, kategorialt »uppluckrande» slag. Utan vidare tillämpar han partipolitiska
begrepp på fysiologiska och sinnespsykologiska förhållanden; anlägger psykiatriska och medicinska synpunkter på politiska inställningar och program; hävdar schizofrenien, eller klyvningsvansinnet, såsom »liberalismen» i dess mest utvecklade och superlativa form; o. s. v. Skulle således hans arbete dömas efter dess
egna lärosatser och måttstavar, torde man icke kunna undgå att
i detta händiga bollande med kategorier och begrepp se »lytiska»,
kanske rent av »schizofrena» symptom. För en kulturkritiker av
Erich Jaenschs anläggning är det alltid fatalt att fälla så stränga
domar, att man själv som förste man hemfaller under deras fördömelse. – Även i denna sakpunkt finnes det säkerligen viktiga
distinktioner, som denne forskare underlåtit att taga. Lika sant
som det nämligen är, att man icke äger snille därför att man är
galen (enligt Keligrens bevingade ord till Thomas Thorild), lika
sant är det, att man heller icke är galen, därför att man äger snille.
Ännu en punkt tarvar att bemötas. – När sålunda professor
Jaensch starkt och genomgående fördömer intelligensens lösslitande från instinktlivet såsom ett »liberalistiskt» (och därmed betänkligt »schizofrent») symptom och samtidigt prisar återknytandet av detta band som J-formernas, eller de >>integrerade» typernas, ojämförliga företräde, så är det skäl att se upp. Ty därest
»integrationen» härvid skall betyda intellektets återinträde i instinktens tjänst, kan detta tillika innebära dess förnyade träldom
under fördomar, »hjordinstinkter» och antipatier av alla de slag.
Alf Ahlberg har givit oss en väckande bok om »Tankelivets frigörelse». Det är en välfunnen rubrik för ett stort tema. Frågan
är nämligen, huruvida ej kulturutvecklingens linje i sina stora
typiska drag sammanfaller med en sådan »frigörelse». Hela tankehistorien, från Platon till Kant, från Kant till Croce och Rickert,
synes i själva verket vara historien om detta. Först i den mån
intelligensen mäktat avkasta livsinstinkternas och de omedelbara
livsbehovens fjättrar och lösbinda sig från »blodvärlden», har den
lyckats höja sig till tankens klara eter – till en objektivitet ovanför affektens och instinktens tillskyndelser. Är det d e n n a,
Jaensch vill ha oss att övergiva till förmån för de dunkla impulser, vi ha gemensamt med de »faamrelende Dyr»~ Hans sympatier för en sådan filosofi som Ludwig Klages’ kunde nogsamt
tydas i den riktningen. –
664
–
~
~
–
~
–
–
–
–
–
–
–
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
_
________
Liberalism, schizofreni och rasblandning
En annan oklarhet i boken rör de mått och steg, varmed Jaensch
vill förverkliga sina typologiska, rashygieniska och allmänt kulturpolitiska strävanden.
Ej minst inför aktuella händelser i hans hemland frågar man
sig nämligen: hur långt vill han vara med~ Gillar han judeförföljelserna – i »rasrenhetens» intresse~ 8kola intellektuellt brådmogna studiebegåvningar av S2-typ (såsom misstänkta för tuberkulos i »latent» form) förvägras utbildning och befordran – till
förmån för J 3- och J 2 /J3-individer~ Bör redan förekomst av sinnesanalogier och andra synestetiska fenomen hos en person an-.
ses utgöra förhinder för stats- och partitjänster~ Eller fäller först
provet med prismatiska glasögon (Jaenschs »Brillentest») fullt
ojäviga och för aspirantens hela framtid avgörande utslag~ Och
vidare: i vad mån anser han åsiktsfängelser befogade~ 8lutligen, och med tanke på framtiden: böra inom tyskt land äktenskapliga förbindelser med män och kvinnor av 8 1 – och 8 2-typ på
polisiär väg förebyggas~ Eller befinnas steriliseringsåtgärder i
dylika fall mera betryggande~ Och omvänt: är det Jaenschs avsikt, att barnalstring mellan J 2 – och J 3-kontrahenter- exempelvis mellan »idealister» från Marburg eller J ena och bondflickor
från Nordvästtyskland- skall på lagstiftningens väg åläggas~ –
Det är en svår brist i Erich Jaenschs eugeniska och raspolitiska
program, att sådana frågor över huvud kunna riktas till honom,
och att han ej uppdragit de praktiska gränserna härvidlag. Enligt ordstävet sår man vind och skördar storm. Att, trots enstaka
modererande förbehåll i framställningen, ur hans bok nationalistiska bildstormare och rasfanatiker kunna hämta vapen och argument för de skarpaste förfaranden, dömer den. Och att den med
agitatorisk vältalighet framställer 8 1- och 82-typernas, liksom »82 –
kulturens», fortbestånd inom Västerlandet som en världsfara, av
mer än 8penglerska mått, kunde lätt nog hos »dynamiskt» tänkande brushuvuden uppväcka den ödesdigra föreställningen, att
rasrenande och kulturfrälsande uppgifter ålåge dem även utanför
det egna landets gränser.
På detta sätt har professor Erich R. J aensch, antagligen mot
högre avsikt, kommit att bära stockar till rashatets bål. Det är
detta, som jämte resonemangens inre löslighet och yttre tvärsä-
kerhet neddrager hans digra skrift till pamflettens nivå. Den ersätter vetenskaplig bevisföring med mytbildning.
665