Liberalkonservatism: Bekämpa identitetspolitikens kollektivistiska illiberala koalitionsbygge

Ett nytt spöke vandrar omkring i Europa, och denna gång inte bara här utan i hela västvärlden. Sverige är en del av den västliga gemenskapen och de strömningar som påverkar andra västländer påverkar också oss, skriver Olof Ehrenkrona.

När vi diskuterar liberalkonservatismens framtid i vårt land måste det ske i ljuset av vad som sker utanför Sveriges gränser. Och i synnerhet av hur idéutvecklingen ter sig i Europa och USA, eftersom den förebådar den praktiska politikens utformning också hos oss. Tanken föregår handlingen som blixten föregår åskan som Heine konstaterade.

Vi lever i en tid av politikens tilltagande gränslöshet. Kärnan i efterkrigstidens liberalkonservativa idéer har varit balansen i välfärdsstaten mellan frihet och tvång, mellan reformer som har lett till ökad frihet och självbestämmande och obligatoriska lösningar, regleringar och marknadsingrepp som har syftat till att kontrollera samhällsutvecklingen och leda den i ”rätta” banor.

Kampen om demokratins och det fria samhällets fundamenta, som var helt central under 1900-talets första hälft, hamnade under andra halvan av århundradet i bakgrunden och ersattes av en annan klassisk konfliktlinje, motsättningen mellan individualism och kollektivism, dels i samhället som helhet, dels mer specifikt i den offentliga sektorns maktutövning genom sina välfärdsprogram. Efter den fria och demokratiska samhällsmodellens seger över det tjugonde århundradets stora totalitära system – marxismen, fascismen och nazismen – tycktes frågan om demokratins roll och förhållande till friheten vara slutdiskuterad. Men så var det inte. En ny kollektivistisk våg bröt fram i spåren av den digitala revolutionen och åtföljande strukturella skiften i världsekonomin. Utvecklingen innebar dramatiska förbättringar för människor i de fattiga länderna men också en motsvarande relativ inbromsning av levnadsstandardens utveckling i den rika delen av världen.

Öppnare ekonomier, ökad handel och teknologiska framsteg som tidigare hade förknippats med nya möjligheter för alla kom nu att för vissa bli ett hot. Den globala moderniseringsvågen trasade sönder gamla samhällsstrukturer och rev ner existerande sociala hierarkier. Etablerade normer och värden löstes upp till fördel för många som tidigare var ofria och saknade makt över sina liv, men naturligtvis också till nackdel för dem som var priviligierade i den gamla tidens samhällen.

Dessa nya sociala och kulturella mönster kunde knappast undgå att få politiska konsekvenser. Så också hos oss, trots att vi redan hade genomgått den industriella revolutionen. Sedan några år är vi med accelererande hastighet återigen på väg i tangentens riktning med en renässans för auktoritära tongångar och med i flera länder ett mer eller mindre öppet korrupt ledarskap som frodas i gränslandet till det totalitära samhället.

Den nya gränslösheten är tvådimensionell. Dessa ena dimension är intellektuell med en postmodern diskurs som, åtminstone i sin vulgariserade och extrema form, betraktar verkligheten som en obegränsat manipulerbar social konstruktion. En diskurs som löser upp gränsen mellan sant och falskt, där det som är inte betraktas som mer än en bland flera aspekter av det som inte är.

Det var Jean Francois Lyotard som 1979 proklamerade de gällande stora berättelsernas – ideologiernas – hädanfärd. I ”La Condition postmoderne. Rapport le savoir” annonserades slutet för framstegsidén. Antiintellektualismen var tillbaka. Och den ljusnande framtid var inte längre vår utan deras, det vill säga det hade en gång varit föräldrarnas framtid som nu var historia som skulle avlösas av utvecklingspessimismens föreställning om den gradvisa försämringens samhälle. Utopin ersattes av dystopin.

Vi tror oftast att det är utopin som leder oss fel, trängtan efter idealsamhället är den mentala mylla där totalitarismen frodas. Och det är förvisso sant. Men faktum är att dystopin är lika farlig, eftersom också den låter fantasin ta över verklighetssinnet. I jakten på utopin spränger vi alla moraliska gränser och korsar de röda linjerna, men samma upplösning av grunderna för ett anständigt samhälle sker under flykten från dystopin. Skillnaden är bara att rädslan har ersatt längtan som utvecklingens drivkraft.

Det stora postmoderna misstaget var sammanblandningen av ontologin – läran om det existerandes verkliga beskaffenhet – med epistemologin som är läran om kunskapen om tingens beskaffenhet och hur vi kan nå en sådan. I denna toxiska sammanblandning upphörde fakta att vara fakta och förvandlades till tolkningar. Verkligheten gjordes overklig och döptes om till ett narrativ. Det som började med en någorlunda rimlig förståelse för perspektivtagandets betydelse och insikten om att faktas vikt och mening liksom konsekvenserna av verkliga förhållanden påverkades av de tolkningsramar som användes, slutade i ett intellektuellt sammanbrott.

Ett haveri med mycket tråkiga konsekvenser. Det nya paradigmet var tänkt som en frigörelse. Men istället kläddes samhället i en ny tvångströja uppsydd av populister och identitetspolitiker till höger och till vänster. I den allmänna förnekelsen av det rationella samtalet och medborgardialogen fick dessa grupper ett starkt ideologiskt understöd av den postmoderna relativismen.

Gränsen hade överskridits mellan den rationella dialogens stilla meningsutbyte och den irrationella monologens larmande. I en dialog behövs en gemensam uppfattning om hur ett påstående och ett argument ska värderas. Monologen behöver inga sådana intellektuella spelregler lika lite som det irrationella skränandet behöver en måttstock för vad som är sant eller falskt.

Gränslöshetens andra dimension handlar om politikens och politikernas gränser. I kollektivismens nyrenässans blir det återigen modernt att attackera individens fria val och legitimt att i kollektivets namn inskränka också hennes mest personliga och samvetsbestämda livsval. Vi ser det till exempel i identitetspolitikernas anspråk på att få bestämma över hur enskilda människor väljer att klä sig och på de ibland öppna och brutala, ibland försåtliga angreppen på religionsfriheten.

Och vi kan följa upplösningen av respekt och tolerans för andras åsikter, kulturmönster och värden i diskussionerna i vårt digitala universum. Det är debatter och konfrontationer som avslöjar en grundläggande brist på respekt för den enskildes frihet, integritet och rätt till en privat sfär liksom den växande oförståelsen från extremister både till höger och till vänster för att vi behöver ett civilsamhälle som inte invaderas av politiska anspråk.

Med denna tämligen dramatiska vilja att utvidga den politiska makt- och beslutssfären som har skett och som tidigare var förbehållet extremvänsterns kulturrevolutionärer följer också försöken att undergräva de institutioner som har till uppgift att skydda individens frihet och rättigheter. Vi ser det i Ungern och Polen där domstolarnas oberoende undergrävs och i återkommande försök att ändra de konstitutionella spelreglerna som ger minoriteten skydd mot majoritetens övergrepp. Och vi ser i Förenta Staterna hur den nuvarande administrationen med stor systematik hotar den institutionernas integritet som maktdelningen i USA:s konstitution baseras på.

Liberalkonservatismen är till sin essens en förening av upplysningens tankar om en förnuftets regim för framsteg och frigörelse med insikten om att frigörelse och framsteg också förutsätter gemensamma spelregler och institutioner som förhindrar och mildrar konsekvenserna av felslut och felbeslut. Sådana gemensamma spelregler växer endera fram organiskt som resultatet av frivilliga, spontana processer eller är resultatet av breda samförståndslösningar kring det konstitutionella ramverket.

Det är också essensen i den samhällsordning som har varit västvärldens framgångskoncept och dess bidrag till en världsordning som har lett till mer välstånd och större frihet än någonsin i mänsklighetens historia. Vi kan kalla det konstitutionell demokrati eller lagstyrd reformism. Politik i ett sådant system handlar om att verka inom ramar och handla under bestämda restriktioner – intellektuella och konstitutionella.

Liberalismen överlever inte där myten likställs med verkligheten. Konservatismen har en annan historisk relation till myten, eftersom den tyvärr ofta har odlat den. Men så har faktiskt även liberalismens utopister. Men i det liberalkonservativa uppdraget måste ingå att försvara upplysningen och ljuset mot fördunklingen och mörkret. Därför måste vi kunna göra åtskillnad på det som är och det som inte är.

Utan en föreställning om vad som är sant och falskt blir både den liberales och den konservatives föreställningar meningslösa. De reduceras till narrativ och tolkningar från att ha varit en existerande relation mellan karta och verklighet.

Vad händer i ett samhälle där lögnen jämställs som en aspekt av sanningen, illusionen betraktas som en version av verkligheten och fiktionen inte framstår mer som en fantasiprodukt än verklighetsskildringen? Peter Pomerantsevs svar blev: ett samhälle där ingenting är sant, men allting är möjligt.

Liberalkonservatismens kanske viktigaste uppgiften idag är att återupprätta insikten om att politiken och politiker behöver gränser. Det behövs dels gränser för att bevara debattens och det intellektuellt hederliga samtalets integritet, vilken i sin tur bygger på att det finns en gemensam kod när det gäller sådant som argumentens validitet, relevans och logiska konsistens. Dels behövs det sådana gränser för politikens former och räckvidd som ställs upp genom konstitutioner och lagstyre.

Ytterst handlar det om ett val mellan Hobbes samhälle eller Lockes och Burkes. Därmed är det också sagt att de liberalkonservativa har fått en ny utmaning förutom att möta den traditionella kollektivismen till vänster. Den urgamla kollektivismen som har odlats i radikalkonservativa och reaktionära kretsar och som har sina rötter i Platons pessimistiska elitism, romantisk nationalism och centraleuropeiskt statsdyrkande växer sig återigen stark. Och den hämtar som precis som förr sin näring ur rädslan för yttre påverkan och influenser från globalisering och snabb teknisk omvandling.

Det är en strid som måste tas på djupet, inte med hjälp av slagord utan genom samhällsanalys och samhällskritik som övertygar genom att vädja till förnuftets makt över känslan. Ett antal debatter måste återupplivas och presenteras för nya generationer som annars lätt förväxlar tidigare generationers, genom intellektuell prövning och praktisk politik mödosamt erövrade och prövade värden, med metafysik som saknar giltighet därför att den inte går att bevisa.

Till dessa debatter hör diskussionen om den negativa friheten från tvång i motsats till det positiva frihetsbegrepp som riskerar att bli vägvisaren in i det totalpolitiserade samhället. Dit hör också Karl Poppers fundamentala försvar för pluralismens och mångfaldens inneboende rationalitet i motsats till det monolitiska samhällets irrationella sökande efter stagnationens förmenta trygghet. Det är också dags att återuppväcka försvaret mot det som Anne Applebaum har kallat för ”the mania of classification”, en mani som ytterst bygger på tankens felslut att vi kan förse grupper med individuella egenskaper som sedan tillåts bli grunden för att förhindra klassresor och permanenta diskriminering. En klassificeringsmani som obönhörligt leder till social stagnation.

Detta är taktiska utmaningar. Den strategiska uppgiften är att bekämpa kollektivismens kärna – identitetspolitiken som är brobygget mellan vänster- och högerkollektivisterna.

Den illiberala koalition som utgör maktbasen för vår tids auktoritära ledare och rörelser.

Olof Ehrenkrona är generalkonsul och författare

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.