Liberalkonservatism: Den breda borgerlighetens idé

 
När svensk politik över en natt gick från att handla om ekonomi till lösa värderingar fick kritiken mot liberalkonservatismen ny luft under vingarna. Men tanken att det är mellan liberalismen och konservatismen striden inom moderaterna står bygger på en räcka missförstånd, skriver Markus Uvell.

Svensk politisk opinion har under lång tid i exceptionellt hög utsträckning handlat om ekonomi. Den svenska höger/vänster-skalan har traditionellt fått sitt allra tydligaste uttryck i synen på skatterna och välfärdsstaten, inga andra politiska stridsfrågor har kommit i närheten av denna.

I decennier har svensk politisk debatt kretsat kring frågan hur höga skatter, och hur omfattande välfärdssystem, vi bör ha. Det har varit politikens kärnpunkt.

På typiskt svenskt manér förändrades detta mycket plötsligt, från den ena ytterligheten till den andra. Insikten om den så kallade GAL/TAN-skalan (Grön-Alternativ-Liberal / Traditionell-Auktoritär-Nationalistisk) slog ner som en bomb i svensk debatt 2015. Plötsligt kunde denna ”nya” skala förklara allt!

Det finns mycket att säga om problemen med GAL/TAN, som jag inte här kommer närmare gå in på. PJ Anders Linder har förtjänstfullt sammanfattat modellens begränsningar i en debattartikel i Dagens Industri, för den som vill fördjupa sig i saken.

Mycket talar dock för att övertolkningen av GAL/TAN-skalans betydelse är en viktig orsak till den nuvarande diskussionen om att moderaternas liberalkonservatism på något sätt skulle bära på olösliga inneboende motsättningar.

Som Lars Tobisson klokt påpekade i sin artikel den 8 september är denna föreställning förvisso ingalunda ny. Den brukar dyka upp när moderaternas opinionssiffror viker. Men idén om GAL/TAN som en ny värdeklyfta inom den svenska borgerligheten har skänkt ett slags vetenskapligt skimmer åt denna vältuggade tes.

I centrum för diskussionen står migrationspolitiken. Tanken brukar vara att denna splittrat borgerligheten, och i synnerhet moderaterna, i en liberal GAL-grupp och en konservativ TAN-grupp. Samt att detta skulle omöjliggöra för partiet att återta sin ledande ställning i svensk politik.

Det är en tanke som bygger på åtminstone tre grundläggande missförstånd:

Det första missförståndet är att den interna moderata diskussionen om migration skulle handla om liberalism kontra konservatism.

Ofta hänvisas till partistämman i Linköping 1990, där FMSF och MUF utmanade partiet med krav på i praktiken fri invandring, som belägg för denna tes. Men som bland annat Fredrik Johansson påpekat i en krönika i SvD var kärnfrågan i resonemanget välfärdsstaten.

Mot de libertarianska argumenten om öppna gränser och nermonterad välfärdsstat stod inte främst socialkonservativ oro för svensk kultur utan pragmatiska argument om behovet av ett grundläggande socialt skyddsnät, ofta formulerade av partiets kommunala företrädare.

Det andra missförståndet är att moderaterna under Fredrik Reinfeldt var ett mer renodlat liberalt parti.

I den brist på historiskt perspektiv som ofta präglar politisk journalistik har Reinfeldts hårdnackade ovilja att acceptera väljarnas krav på restriktiv migrationspolitik fått somliga att se honom som en liberal ideolog. Det är alldeles fel.

Det som kännetecknade Reinfeldts politiska gärning var tvärtom en utpräglad pragmatism. En konservativt färgad syn på politiken som en metod att lösa konkreta samhällsproblem, snarare än att skapa ett idealsamhälle. Denna pragmatism var kärnan i hans framgång, den uppskruvade retoriken om migration var ett sällsynt undantag. Som inte heller blev vidare framgångsrikt.

Det tredje missförståndet är att den linje moderaterna driver sedan valförlusten 2014 skulle avvika från partiets tradition.

Eftersom så mycket av den mediala debatten kring moderaterna har kommit att handla om Alliansregeringen 2006-2014 har partiets utveckling sedan valet 2014 beskrivits som ett avsteg från gamla ideal.

I själva verket förhåller det sig precis tvärtom. Den omläggning av politiken som skett i spåren av migrationskrisen 2015 har för moderaterna (och för övrigt även för socialdemokraterna) inneburit en återgång till partiets traditionella linje. Och när partiet gradvis börjat överge de värsta nymoderata excesserna har det fört partiet närmare rötterna, inte bort från dem.

Vad kännetecknar då den moderata liberalkonservatismen?

En bra summering kan hämtas ur Ulf Kristerssons ”programförklaring” när han offentliggjorde sin kandidatur till partiledare. Inte främst på grund av just kandidaturen utan på grund av att Kristersson nog är den nu aktiva moderatpolitiker som har tänkt mest på dessa frågor.

Kristersson beskriver sex olika element i partiets idéer: Frihet och individualism, företagsamhet, ordning och reda, rättsstat och trygghet, internationell öppenhet samt en resultatinriktad pragmatism.

Om summeringen låter bekant är det inte förvånande. Just detta är de grundidéer som historiskt kännetecknat moderaterna, och det arv från Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Friedrich von Hayek och Hans Zetterberg som partiet förvaltar.

Liberalkonservatismen är nämligen inte någon udda svensk konstruktion, på det sätt den som läser svenska ledar- och kultursidor kan få för sig. Tvärtom är det en ytterst framgångsrik internationell politisk idétradition.

En avgörande orsak till de framgångar dessa idéer skördat är precis den bredd som somliga idag framställer som en svaghet. Liberalkonservatismen är den breda, inkluderande borgerlighetens idé.

Det är uppenbart att denna idé idag är satt under hårdare press än på länge. Till den gamla folkhemsutmaningen från socialdemokraterna har lagts en socialkonservativ nationalistisk utmaning från sverigedemokraterna och en slagordsmässig allt-är-möjligt-liberalism från centern.

Hur starka dessa olika krafter kommer att visa sig vara återstår att se. Men den som tror att liberalkonservatismen rymmer olösliga interna motsättningar och därför borde räknas ut kan inte ha förstått mycket av svensk politik och opinion.

Markus Uvell är opinionsanalytiker och rådgivare, med bakgrund i moderaterna

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.