Liberalkonservatism: Det är skillnad mellan reaktion och konservatism

 
Svensk Tidskrifts serie om Liberalkonservatism fortsätter med en djupdykning i en av dess beståndsdelar – för nog måste den som gör anspråk på att vara konservativ, ens till hälften, känna sin historia. Per Dahl funderar över konservatismens kärna.

Med ens har konservatismen kommit i blickpunkten i svensk politik. Är konservatismens tankemönster relevanta? Finns det ett växande särskilt konservativt politiskt kluster? Från att ha varit ett allmänt skällsord manifesteras nu tankeriktningen i artikelserier i rikstidningar. Men hur väl lånar sig begreppet att använda som exakt åsiktsetikett? Och hur mycket används det i stället som samlingsbeteckning för annat, från nationalism till välfärdsnostalgi?

Ett genomgående drag är rimligen tanken att människan är ofullkomlig, och den därur stammande skepsisen mot utopier. Ska samhällsinstitutioner förändras är det bäst att vara försiktig. Men sedan?

Den som givit den bästa tankemodellen för att fortsätta är sannolikt filosofen Tage Lindbom, i en artikel i kulturtidskriften Jakobs stege (1981, nr 5/6, s 2-14). Förloppet beskrivs så här: Något förändras i ett samhälle. På detta reagerar man; resultatet av detta blir en reaktion. Reaktionen vill vrida klockan tillbaka, återställa det förlorade. Men ibland fördjupas reflektionen till eftertanke om förändringens villkor och om hur det värdefulla kan bevaras i förändringen. Vi har då nått fram till en konservativ tankevärld.

Här kan det vara relevant att jämföra med spritframställning. Alkohol och vatten är överallt samma kemiska substanser. Men whisky är inte cognac, renat smakar helt annorlunda än rom. Karaktären kommer av den materia man destillerade, från druvsaft till malt, potatis och sockerrör. Utgångspunkten är avgörande för resultatet.

Med processen mot konservativt tänkande förhåller det sig likadant: utgångspunkten styr karaktären på resultatet. Medan liberaler och socialister är lätt igenkännliga och ganska lätt kan samlas kring en central idékärna är det långt svårare att finna politisk konsensus mellan olika konservatismer.

I USA kan vi exempelvis finna tankeriktningar som sydstatskonservatism – präglad av känslan av nederlag, antiurban och skeptisk mot marknadsekonomin, likaväl som en statscentrerad unionskonservatism, som ser de federala institutionerna som hotade och som efterlyser uppslutning kring idéarvet från grundlagsfäderna. USA:s så kallade neokonservativa krävde på sin tid en kraftfull amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik, till globalt försvar för hotade västerländska demokratiska värden. Och vid universiteten spårar vi kulturkonservativa riktningar, som sprungna ur upplevda hot mot akademisk frihet och intellektuell standard.

Här hemma talas det nu om en konservativ väckelse som reaktion på migration och nya inslag i vår vardagskultur. Man griper tillbaka till romantikens föreställningar om ett harmoniskt kulturellt enhetligt samhälle inom en nations gränser. Och till vad man kan kalla 1914 års idéer, med namn som Harald Hjärne och Rudolf Kjellén. Men en lika viktig utgångspunkt är upplevda hot mot den moderna välfärdsstatens sociala gemenskap. Svängningen märks över stora delar av vårt politiska spektrum; den inte särskilt högerinriktade Ylva Johansson har exempelvis börjat efterlysa uppslutning kring en nationell värdeortodoxi.

Om vi här verkligen urskiljer en mogen konservativ tankevärld, eller i första hand det som Lindbom skulle klassa som reaktion är osäkert. Säkert är att tankemönstren här liksom tidigare är tydligt präglade av utgångspunkten. Att tala om konservatismens uppgång blir därför inte särskilt meningsfullt, det som vi möter är en variant av konservativt tänkande, en variant av många. Och återigen, är det ett moget tänkande?

Det finns många gestalter i konservativa tanketraditioner, från den blixtrande och psykologiskt insiktsfulle Joseph de Maistre till den eftertänksamme men abstrakte F A von Hayek. Den jag själv stannar för är den ofta framhållne Edmund Burke. Att systematiskt reda ut hans tankelinjer är inte lätt; han var skriftställare och politiker, inte professor. Men hans tankeutveckling förmedlar viktiga tankeställare. När han debuterade som skriftställare i mitten av 1700-talet märks tydliga drag av den tidens tänkande kring begreppet ”naturligt samhälle”. Det naturliga samhället sågs som ett idealtillstånd, obefläckat av fördomar, förtryck och privilegier. Burke såg missförhållandena på nära håll på sin ungdoms Irland.

Men gradvis förskjuts hans perspektiv: även de hävdvunna och gradvis växande politiska institutionerna är delar i den spontana samhällsordning som ger ett naturligt samhälle. Bortom gränsen för denna reellt existerande och flexibla naturlighet faller däremot de snabbt hopkomna, abrupta reformerna, de som oftast är förankrade endast i en särskilt aktiv politisk elit. De strävar mot perfektionism, de skadar. Den balans som präglar det naturliga samhället är inte geometrins och logikens, utan etikens.

Detta är ett tankemönster som borde vara aktuellt för oss i dag. Vi ser samhällsförändringar i vardagen. Mot deras missförhållanden kan vi behöva politik, av stat och styrande. Men i grunden kommer även vårt samhälle att nå en ny balans, där inkomna tänkesätt och dagens modernitet når jämvikt med den spontana samhällsordning som tidigare rått. För att knycka ett av Carl Bildts favorituttryck – låt oss inte bli alarmister.

Per Dahl har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT och var 1978-79 ordförande i föreningen Heimdal.

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.