Liberalkonservatism: Ett historiskt arv

 
Det är tydligt att de över 100 år gamla striderna inom den svenska borgerligheten inte är över, konstaterar Krister Thelin, men ingen människa är ett levande partiprogram. Och nog har diskussionen blivit lite navelskådande?

Nixon ställde vid sitt Kinabesök 1972 en fråga till premiärministern Chou Enlai om vad denne ansåg om effekten av franska revolutionen. Svaret blev: ”Det är för tidigt att säga”. Anekdoten brukar användas för att illustrera såväl revolutionens betydelse som det kinesiska långsiktiga tidsperspektivet. (Att anekdoten inte är helt sann förtar inte effekten; Chou Enlai svarade på en felöversättning som ingen vågade rätta: ”Den franska studentrevolutionen 1968”).

En av konservatismens fäder Edmund Burke var en bekymrad åskådare till vad som hände 1789 på andra sidan Engelska kanalen. Våldsamma samhällsförändringar var anatema till konservatism, där hänsyn till tradition, stabilitet och kontinuitet väger tungt. Men Burke var, något motsägelsefullt, samtidigt en anhängare av den amerikanska revolutionen och Adam Smiths liberalism i ekonomiska frågor. Den franska revolutionen gav oss indelningen i vänster och höger (efter hur deputerade satt i nationalförsamlingen, med revolutionens anhängare till vänster om ordföranden och motståndarna till höger). Och denna politiska dimension lever vi ännu med, liksom Marx ekonomiska analys drygt femtio år senare: kapital mot arbete. Historien kastar långa skuggor – också i vårt land.

Vid förra sekelskiftet stod i Sverige den politiska striden om rösträtt med en konservativ höger emot och en växande socialistisk arbetarrörelse och en borgerlig vänster för. Liberaler och konservativa stod också emot varandra i en annan av tidens stora stridsfrågor: frihandel mot protektionism (”spannmålstullar”). Motsättningen speglades också i skillnaden i utrikespolitisk orientering: Högern var tyskvänner (alltsedan Bismarck krossat Frankrike 1871), medan vänstern såg ljuset komma från väster, från Storbritannien och inte minst USA. De konservativa beklagade utvandringen till Nordamerika, medan vänstern omfamnade impulserna därifrån, bland annat fritänkande och republikanism.

De konservativa med amiralen Lindman vid rodret förlorade 1918 slaget om den allmänna rösträtten mot socialdemokraten Branting och liberalen Edén. Demokratin var införd; parlamentarismen hade säkrats året före när en liberal-socialdemokratisk-koalitionsregering under Edén 1917 bildades mot Kungens och högerns vilja. Vägröjare var Edéns företrädare Karl Staaf. Denne hade tidigt drivit rösträttsfrågan och förespråkat, vid sidan av allmän och lika rösträtt, majoritetsval i enmansvalkretsar. Högerns svar blev att 1907-1909 genom grundlagsändring införa allmän rösträtt för män och proportionella val (i ett försök att mildra vad man såg som en befarad vänsteranstormning i riksdagen med utvidgad rösträtt vid bibehållen majoritetsvalordning). Det var denna begränsade rösträttsreform som förledde (av okunnighet eller i medvetet försök till historieförsköning) De Nya Moderaterna att för några år sedan svepa sig i demokratimanteln och hävda, att amiralen Lindman och moderaternas företrädare låg bakom införandet av den allmänna och lika rösträtten. Inte undra på att Folkpartister och Socialdemokrater blev upprörda.

Framväxande populiströrelser i Europa och Trumps valseger har nu lett statsvetarna till att konstruera nya modeller för att förstå vår politisk samtid: höger-vänster dimensionen ersätts med G(rönt) A(lernativt) L(iberalt) mot T(raditionellt) A(uktoritärt) N(ationalistiskt). Men även i detta paradigm står alltså liberaler och konservativa mot varandra, men utrymme skapas också för nya och nygamla företeelser som miljörörelser och nationalism.

I debatten lyfts nu inte sällan från liberalt håll fram just motsättningen mellan liberalism och konservatism. En del vill förklara de Nya Moderaternas problem med en inbyggd spänning mellan dessa två. Det går inte att omfamna båda dessa ideologier heter det från liberalt håll. JS Mill, liberalismens fader, ställs mot sin äldre landsman Burke. Det går att konstruera en tidsaxel, för Sveriges del, från franska revolutionen och senare europeisk utveckling till förra sekelskiftets inrikespolitiska strider, med 1917 och 1918 som märkesår, till Bohmans tal i Uppsala 1980 och dagens debatt. Det var i Uppsala Bohman förklarade sig omfamna just liberalismen. Och folkpartisterna blev mycket upprörda, liksom senare över den okunniga/slarviga moderata historieskrivningen vad avser rösträtten. Inga vårdar det liberala varumärket som den borgerliga vänstern; här skall inga högerkrafter komma och besudla. Det är tydligt att de över 100 år gamla striderna inom den svenska borgerligheten inte är över.

Men hur reella är motsättningarna? Inte särskilt verkliga enligt min mening. Ingen människa är ett levande partiprogram. Det går utmärkt att vara konservativ i vissa hänseenden, såsom respekt för tradition, institutioner och statens kärnfunktioner som inre och yttre säkerhet, och samtidigt liberal i livsstilsfrågor, ekonomi och utjämning av livsvillkor. Här går skiljelinjen snarare mellan en liberalkonservativ uppfattning, å ena sidan, och en socialistisk, å den andra. Den senare, oavsett om reformistisk eller revolutionär, är utopisk till sin natur och ser likhet i socioekonomiskt utfall mellan människor som önskvärt, där den liberalkonservative betonar likhet i möjligheter att förverkliga egna drömmar och mål.

För socialister blir i ekonomiskt hänseende fördelning viktigare än tillväxt. En socialist skulle inte kunna nöja sig med att omfatta den amerikanska författningens credo, att den bland annat är till för att säkra den enskildes rätt till ”pursuit of happiness”. Någon (staten/”samhället”) måste säkra målet. Socialister betonar istället den franska revolutionens två slagord om ”égalité” och ”fraternité” framför det tredje, ”liberté”.

Svenska partier kan förstås inte frigöra sig från sitt historiska arv. Socialdemokraterna har dock en fördel av en obruten organisatorisk kontinuitet sedan 1917, då vad som numera är Vänsterpartiet bildades ur det kvarvarande reformistiska partiet. Mellan flyglarna inom socialdemokratin är spännvidden betydande, vänsterradikaler står mot gråsossar. En partiordförandes uppdrag är primärt att hålla ihop ”rörelsen”, inklusive ”partikassören”, det vill säga rörelsens fackliga gren. Socialdemokratin har här under decennierna varit hjälpt av borgerlig splittring. Ett långt maktinnehav, och rik erfarenhet som maktparti, har säkrat att valsystemet är till S fördel. I Sverige är, till skillnad från i andra länder, valkarteller förbjudna. Det går inte för skilda partier att inför val gå samman och efter valet dela på mandaten. Det har S sett till.

Inom borgerligheten, senast tydliggjord i varumärket Alliansen, finns förstås också en värderingsmässig spännvidd, där den mellan liberalism och konservatism ingår. Om vi anger borgerlighetens flyglar som ytterkanterna på KD respektive L/C, är spännvidden större än inom S? Enligt min mening, nej. Åtta års regeringsinnehav 2006-2014 visar att den under alla förhållanden gått att överbrygga. Inför nästa års val, med det tredje block i svensk politik som SDs inträde i Riksdagen medfört, hörs sirensången om ”blocköverskridande” samarbete allt oftare, inte sällan från de borgerliga ledarsidor som också hårdast driver tesen om det oförenliga mellan liberalism och konservatism. Sirensången är ett omkväde på ”S-styre med borgerligt stöd” (eller en längtan efter Edén-Branting). Betoningen av historiska ideologiska skillnader och synen på ett eventuellt samröre med SD har blottlagt tydliga sprickor inom Alliansen. Det kan därför finnas skäl att erinra om två saker. 1. Spänningar finns inom alla borgerliga partier, inte minst inom det ”GAL-parti” som mest vårdar det liberala varumärket, fd Folkpartiet, där kluvenheten mellan ”kravliberaler ”och ”socialliberaler ” avspeglas i en knappt avslutad ordförandestrid. 2. Bland de allmänborgerliga väljarna (de som röstar på något av Allianspartierna) anser 75 procent att det är bättre att det går bra för Alliansen som sådan än för något av de i Alliansen ingående partierna. Det är alltså rösten från den borgerliga väljarbasen och inte ”partisterna” som just nu är mer upptagna med ideologisk renlärighet.

Kartellförbudet kan till borgerlighetens gagn överkommas redan inom ramen för nuvarande valsystem. (I denna artikel inför förra valet, som inte har mist sin aktualitet, snarare tvärtom, beskrivs hur) Detta borde vara angelägen begrundan för såväl ”GAL-partiet Liberalerna” som ”TAN-partiet KD”, för vilka fyraprocentsspärren till den samlade borgerlighetens nackdel och den socialistiska vänsterns glädje för närvarande förefaller vara ett reellt hot.

Det finns alltså energi att lägga på annat än en exeges om ”Liberalkonservatismens innersta väsen”. Det är inte där val vinns. Och tänk om Staafs förslag om majoritetsval i enmansvalkretsar segrat 1907 och inte Lindmans proportionella valsystem, då hade vi sluppit extremistpartier i riksdagen och striden i stället stått mellan liberalkonservativa, å ena sidan, och socialister, å den andra, i en kammare med förslagsvis högst 175 ledamöter.

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.