Liberalkonservatism i vår tid

Gösta Bohman var den livsstilskonservative reservaren och direktören som förlöste liberalismen i Moderaterna. Han förstod att det var det liberala inslaget i Moderaternas idéarv som var det verkliga alternativet till socialismen. Det skriver Olof Ehrenkrona i det tal han höll på Bohmanfondens årssammankomst i veckan.

Bohmanstipendiet 2019 tilldelades Olof Ehrenkrona för ”hans hängivna arbete i tal och skrift för rättsstatens och det öppna samhällets idéer tryggt vilande på en liberalkonservativ idégrund och med rikliga referenser till historia och kunskap i en stolt bildningstradition.” Långt innan tilldelningen blev klar ombads han tala vid Bohmanfondens årssammankomst. Vi publicerar här hans anförande i sin helhet.

Bohmanfondens ledamöter, ärade gäster.

I år är det 50 år sedan Gösta Bohman valdes till partiledare för moderaterna och inledde en ny era i svensk politik, till en början tämligen omärkligt men nio år senare hade partiet erövrat positionen som det ledande oppositionspartiet. Efter ytterligare ett drygt decennium skulle moderaterna också ha etablerat sig som det ledande regeringspartiet inm borgerligheten. Vi talar alltså om ett skifte som skulle komma att prägla ett halvsekel, den längsta framgångsperioden i partiets historia.

Gösta var inte ensam på den resan. I besättningen fanns Bertil af Ugglas, partisekretararen som alltid reflekterade och aldrig hade otur när han tänkte; Lars Tobisson, hans efterträdare, som nog var den mest strukturerade i ledarkretsen; Staffan Burenstam Linder som såg bortom stugknuten och vad som hände globalt; Erik Krönmark som sanerade partiets ekonomi. Och där fanns ungdomarna Carl Bildt som alltid var med där det hände något i och utanför Sverige; Bo E Karlsson, som trots sin diskreta framtoning var den som kanske betydde mest för att förbereda moderaterna för det liberala ekonomiska paradigmskifte som skulle komma. Där fanns Per Unckel som ledde linje 1 i kärnkraftsomröstningen och Britt Mogård som gjorde moderaterna till partiet med högst förtroende i skolfrågorna. Och Astrid Kristersson som tog med moderaterna på samma resa med rättstrygghetsfrågorna.

Med Gösta Bohman följde en period av intensiv politisk förnyelse. Strategin för borgerlig samverkan justerades, moderaterna profilerade sig ideologiskt och lade ner änu lite mer energi i riksdagens vardagsarbete och de sakpolitiska frågorna.

Fram till 1976 låg fokus på att utmejsla moderaternas roll som alternativet till Olof Palmes socialdemokrati och bereda marken för en trepartiregering när den borgerliga majoriteten väl var säkrad. Striden stod om konjunkturpolitiken, det var Hagaårens tid då Olof Palme gjorde allt för att isolera Gösta Bohman och hans parti. Med jämviktsriksdagen efter 1973 års förlustval fanns förvisso också de parlamentariska förutsättningarna för detta.

Folkpartiet ställde upp på socialdemokraternas arbetsmarknadslagar, vars konsekvenser vi fortfarande brottas med och, när Gunnar Sträng ville strama åt efter Bretton Wood-systemets sammanbrott och den därpå följande oljekrisen, svarade centern med överbud för att stimulera ekonomin och rädda jobben.

För moderaterna var ett regeringsskifte det allt överskuggande målet. Det gällde att visa för väljarna att de tre partierna kunde regera tillsammans, vilket krävde sakpolitiska eftergifter. Den moderata identiteten fick vårdas med hjälp av en starkare ideologisk profilering och en större tydlighet i retoriken. Inga utspel förekom längre om formerna för samarbetet. Beskedet till väljarna var rakt, att det var regeringsskiftet som gällde. Inget annat.

Samma strategi, att vårda den borgerliga samhörigheten, har i stora drag gällt sedan dess. Landskapet är visserligen idag mycket annorlunda jämfört med då, med en socialdemokrati som har halverats och en mitten som har gått samma väg. Försöken att isolera moderaterna blev således ingen framgång.

Sverige har i likhet med alla andra nordiska och åtskilliga länder på kontinenten, fått se hur missnöjda väljare övergett den gamla partistrukturen till förmån för partier som inte formats efter den klassiska höger-vänster skalan.

Utvecklingen har satt nytt fokus på det politiska positionsspelet och dynamiken i regeringsfrågan har förändrats. Samtidigt kvarstår det fundamentala politiska uppdraget: Landet måste styras, riksdagen måste vara beslutsför och myndighetsutövningen måste fungera. För moderaterna kan den strategiska utmaningen formuleras ungefär så här:

”Med samhällskritiken som vapen måste man kunna möta människors frustration över en utveckling som alienerar dem. Med en ansvarsmedveten maktutövning måste man skapa tilltro till sin egen förmåga att fatta kloka beslut i landets och allas intresse. Och med stadiga händer och fast blick, som då och då lyfts mot horisonten, måste man ange kursen mot framtiden.” Det var ungefär så utmaningen såg ut för ett halvsekel sedan. Och så ser den ut än idag.

Det ger inte utrymme för att låta positionsspelet dominera, men heller inte för att nonchalera grynnorna vid sidan av farleden.

Närkontakt med verkligheten och kikaren ständigt till hands. Så utövas politiskt ledarskap i en värld som ständigt förändras, med nya risker, hot och möjligheter.

Strategin för att samla en koalition för icke-socialistisk eller borgerlig regeringssamverkan kan således knappast vara annorlunda idag. Den politiska huvuduppgiften är densamma att bidra till ökad personlig frihet och ett växande allmänt välstånd.

Men motståndaren ser idag lite annorlunda ut. För ett halvsekel sedan var det ganska enkelt att säga att det var socialdemokratin som skulle tvingas bort från regeringsmakten och deras omvandling av Sverige som skulle bromsas. Maktskiftet i sig var eftersträvansvärt och hade sin egen tjusning i ett land som hade regerats i mer än fyrtio år av samma parti.

Till detta kom att det var hög tid att avbryta socialiseringen av Sverige och kollektiviseringen av människornas vardag. Planhushållningsmotståndet hade stoppat efterkrigstidens första socialiseringsvåg, men vågen hade snabbt tagit en annan riktning och socialiseringarna lanserades snart på nytt genom den så kallade funktionssocialismen. Ägandet skulle då inte övertas formellt, men dess funktioner skulle begränsas så att det allmänna i praktiken helt kunde styra och kontrollera samhällsutvecklingen. Det var så bostadsmarknaden socialiserades och markägandet, de offentliga välfärdsmonopolen skapades och penningmarknaderna förvandlades till zombie-marknader där privata oligopol i realiteten helt styrdes av statens myndigheter.

Så småningom återuppväcktes intresset för regelrätt socialism genom övertagande av produktionsmedlen. Socialdemokratins politiker och teknokrater förstörde först penningmarknaderna och djupfrös det privata sparandet. Därefter proklamerades dessa marknader som oförmögna att säkra företagens behov av investeringskapital. Följaktligen måste den offentliga sektorn mobiliseras och sparande bland annat i pensionsfonderna måste – tvärtemot alla tidigare utfästelser – användas för att säkra kapitalbildningen och flödet av investeringsmedel till företagen. LO lanserade obligatoriska avsättningar till branschfonder som skulle köpa in sig i företagen och så småningom kom den stora tanken att företagen av sina vinster skulle emittera aktier i sig själva, aktier som skulle ägas och disponeras av facket. Turbosocialism på autopilot. Det var Meidner-förslaget om kollektiva lönatagarfonder.

Löntagarfonderna lanserades när marken för motståndet redan hade beretts genom debatten om den växande korporativismen och de stora organisationernas inflytande över politiken, och deras allt större makt i de politiska församlingarna. Socialdemokratin framstod allt mindre som det statsbärande inkluderande partiet och alltmer som en förlängning av den egna maktapparatens intressen. Det fackliga intresset tog över medborgarintresset, det var den verkliga innebörden av 1970- och 1980-talens samhällsomvandling.

Sådant var det politiska klimatet i Sverige under Gösta Bohmans tid som partiledare. Sverige hade slagit in på en väg som innebar två decennier av ekonomisk stagnation, svårartade balanskriser och en stadigt växande offentlig sektor mätt, inte bara som andel av BNP utan också som en tilltagande kollektivisering av samhället i det stora och människornas liv i det lilla. Det stora allmänna blev allt större och mäktigare, den lilla världen allt mindre, allt trängre och allt svagare.

Moderaterna tog under dessa år den långa striden om marknadshushållningen och demokratin, om det fria, skapande samhället som ett alternativ till den kollektivistiska, stagnerande socialstaten. Det var en ideologisk strid med djupa rötter i västerlandets historia. En strid som togs med en allt mer maktfullkomlig och arrogant socialdemokrati.

I mitten av 1970-talet publicerade moderaterna, som ett led i det idépolitiska programarbetet, en programskrift som hade författats av Carl Bildt – Framtid i frihet. Skriften skulle få en helt central betydelse för idédebatten internt under flera decennier. Där formulerades konflikten mellan en kollektivistisk demokratisyn och den individualiskt – frihetliga. Där den förra skulle sluta i det totalpolitiserade samhället skulle den senare betrakta demokratin som ett medel för individens frigörelse och hela samhällets frihet. Här gick den avgörande skiljelinjen i det som då var vår tid, precis som den hade gått där i det förflutna, och som den skulle komma att gå också i framtiden.

Då fanns motståndaren endast till vänster. Kollektivismen med konservativa förtecken som också löper som en tråd genom hela vår civilisation från antiken till våra dagar, hade dömt ut sig själv under 1900-talets första hälft. Idag är situationen annorlunda. Kommunismen i Europa har brutit samman och marxismens idéer tillhör det förgångna. Men i gengäld har en ny konservativ kollektivism-isolationistisk, illiberal och inåtvänd växt sig allt starkare.

Gösta, som hade myntat begreppet liberalkonservativ i ett anförande i Malmö redan 1970, såg hur konservativa och liberala värden ömsesidigt kunde förstärka varandra. Han förenade i sin  person föreställningen om att inget land i längden kunde förbli demokratiskt utan ett vitalt civilsamhälle, en fri ekonomi, en fungerande maktdelning inom staten och fria människor som själva formade sin tillvaro för sig och de sina. Kollektivismens frihetsinskränkningar var lika illa oavsett om de motiverades från höger, från mitten eller från vänster.

Staten skulle stå stark i sina kärnuppgifter, men vara begränsad i sin omfattning och verka endast inom sina i lag bestämda gränser. Rättsstaten var för Bohman inte främst ett instrument för det allmännas maktutövning utan ett värn för friheten, för den enskilde och för samhället i stort. På samma sätt såg han på försvaret och polisen. Kärninstitutionernas funktion och integritet måste säkras. Samhället var större än staten och individens frihet och frigörelse politikens yttersta mål. Det är lika sant idag som det var då, och det var lika sant för Göstas generation som det hade varit för Arvid Lindmans och Jarl Hjalmarsons.

Den liberalkonservativa kärnan i moderaternas idévärld möter alltid nya historiska utmaningar, men försvaret för den enskildes frihet och den konstitutionella lagbundna demokratin måste förbli intakt och får aldrig ge vika för tidsandans skiftningar.

Det långa nittonhundratalets inhemska konflikter i världens demokratier har dominerats av två huvudområden – den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken. När Bohman valdes till partiledare skedde det alldeles i början av den era som inom bägge dessa områden skulle medföra fundamentala paradigmskiften.

Tiden medger inte någon djupare penetration av de två systemskiften som då förestod. Men ett par saker är särskilt viktiga att erinra sig. Det ena var vägvalet mellan utbudspolitik och monetarism. Det förelåg då ett tydligt val mellan att bekämpa inflationen och stagnationen genom att reglera penningmängden eller att lätta på utbudsrestriktionerna. Moderaterna valde det senare och förespråkade strukturreformer istället för penningspolitisk åtstramning. I den diskussionen lades grunden för det systemskifte som inleddes av regeringen Bildt och dess program ”Ny start för Sverige”.

Därmed kom välfärdspolitiken omläggning att bli en del av saneringen av Sveriges ekonomi under nittiotalet och framåt. Viktiga marknader och samhällssektorer liberaliserades och avreglerades – bl a bostads- och telemarknaderna – vi fick ett nytt och robust pensionssystem och en hel rad välfärdsstjänster öppnades för medborgarnas fria val.

Det som borgerliga och socialdemokratiska regeringar kom att genomföra under dessa decennier låg under Bohmans tid långt utanför åsiktskorridoren, men den intellektuella förberedelsen skedde på den liberalkonservativa grund som hade lagts under Bohmans år.

Och jämför vi de två decennierna mellan 1970 och 1990 med de två som följde därpå, är facit ändå ganska gott. Sverige är öppnare och friare. Idag finns en valfrihet i välfärden som knappt ens var tänkbar 1981 när Bohman höll sitt tal i Uppsala, där han efterlyste en liberal revolution och beskrev det liberala pardigmskifte som hade skett bland ekonomer och samhällsvetare. En vanskött samhällsekonomi ledde till att vi drabbades hårdare än andra av krisen 1992. Men när strukturreformerna hade fått verka ett slag klarade vi både dot.com-krisen och finanskrisen 2007-2008 bättre än de flesta. Reallönerna har stigit varje år sedan 1994 med undantag för ett år under finanskrisen. Och häromdagen berättades i CNN att Sverige hade fler miljardärer per capita än t o m USA.

Nya företag har spirat som svampar ur jorden och sjuttiotalets anorektiska börslista är fylld med det en kaskad av – oftast – mer eller mindre framgångsrika unga företag. Konkurrensen i medielandskapet är dramatisk och sedan 1994 är vi medlemmar i den Europeiska unionen och vår neutralitetspolitik har ersatts av en säkerhetspolitik byggd på samverkan med andra länder och med Nato.

Gösta Bohmans personlighet var ett med den politik han förespråkade. Han avskydde när medborgarna omyndigförklarades av politiker och myndigheter, Valfrihet och positiva incitament var bättre än förbud. Han tog också politiken och sina politiska uppdrag på största allvar. Han hade mer gemensamt med Ronald Reagan i sin generation än med Margaret Thatcher, men en sak delade han med henne och det var den obetvingliga tron att goda argument kunde övertyga och var man bara tillräckligt pedagogisk och engagerad skulle alla vara mottagliga för ens budskap.

Han tillhörde en generation som hade sett farorna och fasorna med manipulerade opinioner och skulle ha varit djupt skeptisk mot ledare som städslade rådgivare som Cummings, Bannon och Surkov. Sanningen var för honom en hederssak och han skulle inte haft någonting till övers för det slags narcissistiska ledarskap som har präglat världspolitiken på senare år. Att erövra politisk makt genom att systematiskt fara med osanning var för honom något djupt omoraliskt och som stred mot demokratins hela idé.

Mindre känt är Gösta Bohmans europeiska engagemang. I våra samtal återkom han ofta till sitt arbete i Europarådet och vad den europeiska samhörigheten borde betyda för Sverige. Han var med och byggde upp det europeiska partisamarbetet inom center-högerfamiljen och han gav aldrig upp tanken på att Europa skulle bli helt igen. För honom fanns det ingen motsättning mellan att ta ansvar för sitt land och arbeta för ett enat Europa. Tvärtom var det av central betydelse för Sverige att finnas med i Europas gemensamma utveckling.

Gösta Bohman var den livsstilskonservative reservaren och direktören som förlöste liberalismen i moderaterna. Han förstod att det var det liberala inslaget i moderaternas idéarv som var det verkliga alternativet till socialismen. Han förespråkade inte status quo, att allt skulle förbli vid det gamla eller en återgång till ett Sverige som redan var passé. Han förespråkade en alternativ samhällsomvandling, ett alternativ till socialdemokratins kollektivisering av Sverige.

Den som läser hans tankar och tal i dag upptäcker påfallande lite som känns förlegat, men en hel del som är framsynt och ännu mer av det som är och ska vara evigt i ett fritt land.

Olof Ehrenkrona är författare och fd moderat stabschef, diplomat och ledarskribent. Under Bohmanfondens årssamankomst fick han motta Bohmanstipendiet 2019.