Liberalkonservatism: Ismer som analysverktyg

Liberalism och konservatism är begrepp som många gånger är svåra att förstå som analysverktyg i dagspolitiska kontexter. Det påverkar naturligtvis även synen på liberalkonservatism, skriver Örjan Hultåker, som försöker reda ut begreppen.

Det gäller i synnerhet liberalism som ofta ges prefix som nyliberal, socialliberal, etc. Men Liberalism börjar stå som begrepp för socialdemokratisk politik i allmänhet. I Aftonbladet kommenterade Olle Svenning den 7 mars det senaste italienska valet och skrev bland annat att ”Liberalismen i Europa förvaltas sedan några decennier av socialdemokratin, följaktligen också på väg att försvinna som politisk kraft eller att styckas i en vänster och höger.”

Liksom i USA börjar liberalism stå som begrepp för radikal politik i största allmänhet. Där etiketteras Demokraterna som liberala samtidigt som det är möjligt för en presidentkandidat som Bernie Sanders att kandidera för partiet och kalla sig socialist med nordisk socialdemokrati som föredöme.

Med en sådan definition av liberalism skulle det vara en självmotsägelse att kombinera liberalism och konservatism i ett ideologiskt präglat partiprogram.

Även konservatism har ofta fått olika prefix, till exempel socialkonservatism som beteckning för den politik som Otto von Bismarck bedrev i Tyskland under slutet av 1800-talet.

En meningsfull diskussion kräver att man avgränsar ”liberalism” från radikalism i allmänhet och i synnerhet från radikalism med önskemål om att styra enskilda människors liv och handlingar.

På samma sätt är det viktigt att avgränsa ”konservatism” från historisk nostalgi och längtan till det förgångna i form av reaktionär politik som kan vara både höger- och vänstersträvanden.

Både liberalismen och konservatismen vill förändra samhället men med olika fokus. De är möjliga att förena i en liberalkonservatism. Det bör kunna erkännas både av dem som stöder liberalkonservatism i Sverige och utomlands och av dem som vill motarbeta liberalkonservatism.

Den liberala ådran i liberalkonservatismen handlar om individens relation till staten och andra politiska styrda institutioner. Mycket handlar om frihet för individen och om vilka begränsningar som det skall finnas för denna frihet. Liberaler ser hela tiden behov av åtgärder för att bevara friheten i en föränderlig värld.

Den konservativa ådran betonar att människan inte bara är en individ utan även en social varelse. Det handlar om hur man organiserar ett samhälle så att det hålls samman och blir stabilt uthålligt. Även den uppgiften kräver anpassning och nyskapande när samhället och omvärlden förändras. En sådan konservatism står i motsatsförhållande till ett reaktionärt bakåtsträvande.

I Sverige har det länge pågått en debatt om ”svenska värderingar” som om det skulle vara vägen till ett integrerat och sammanhållet samhälle. Värderingar kan vara en utgångspunkt men det viktiga kan inte vara att de är specifikt svenska utan att de delas av alla eller en huvuddel av dem som tillhör samhället.

En konservativ företrädare betonar även normer som delas av invånarna och en acceptans av samhällets institutioner och normer. Det är inte maktutövande som är viktigt utan maktens legitimitet.

När samhället förändras anser därför den konservativa ideologen att det skall ske gradvis och bygga på tidigare institutioner, normer och värderingar. Revolutioner kan med det synsättet inte skapa stabilitet, i alla fall inte på kort sikt.

För en konsekvent konservativ ideolog är det inte staten som är alla goda gåvors givare. När den konservative eftersträvar ett stabilt, sammanhållet och gott samhälle bör denne vara medveten om att staten kan vara problemet och hotet mot ett gott samhälle.

Det gäller inte bara när staten styrs av despoter och diktaturer, inte bara i nazistiska, kommunistiska eller fascistiska stater. Det finns i alla samhällen en risk att en dominerande och stark grupp utnyttjar staten för sina egna syften.

Av vikt utifrån en konservativ ideologi är att samhällets grupper, organisationer, institutioner och institutionaliserade beteenden samverkar till att hålla samman samhället.

En konservativ slår inte alltid vakt om de etablerade maktgrupperna; även den konservative Bismarck utmanade den katolska kyrkans ställning under sin kulturkamp.

Eftersom liberalismen och konservatismen har olika fokus bör det vara möjligt att kombinera dem i ett liberalkonservativt parti som både betonar liberalernas frihet och de konservativas strävan efter ett sammanhållet och stabilt samhälle.

Sedan får var och en ta ställning till om liberalkonservatismen är en bra eller dålig kombination. Men oberoende av vilket så framstår det som ogrundat att ifrågasätta förenligheten mellan liberalism och konservatism varje gång som ett liberalkonservativt parti backar i opinionen.

Notera att begreppet nation inte används i denna analys. Nationen är varken synonymt med en stat eller ett samhälle. Det är också viktigt att se samhället som något mer och annorlunda än staten.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.