Liberalkonservatism: Konservativ och/eller liberal?

Det slår aldrig fel! Varje gång det blir aktuellt att skärskåda Moderaternas inre liv, dyker denna avgrundsdjupa klyfta mellan två falanger upp. Det är som om förståsigpåarna måste visa att de tillgodogjort sig den statsvetenskapliga grundkursen, där det undantagsvis förekommer andra ”ismer” än socialismen, konstaterar Lars Tobisson.

I uppståndelsen kring partiledarbytet i Moderaterna har åtskilliga politiska journalister och andra kommentatorer trott sig upptäcka en stor spricka i partiet mellan konservativa och liberala. De förra skulle vara positiva till samverkan med Sverigedemokraterna, medan de senare skulle vara tilltalade av Annie Lööfs och Centerpartiets locktoner.

Under mina många år i partiet och politiken har jag aldrig märkt någon sådan motsättning. Moderater kan vara oense om allt möjligt, men de delar inte upp sig efter en skiljelinje mellan liberalism och konservatism.

När vi moderater beskriver oss som liberalkonservativa, tas inte det på allvar. Man kan inte förena eld och vatten, invänds det. Antingen är man det ena eller det andra. Och det tas för givet att med skilda ideologier i ett och samma parti, måste det råda splittring.

I så fall skulle alla moderater tillhöra en splittrad personlighetstyp, när vi säger oss förena liberalism och konservatism. Men nu klarar vi oss från schizofreni och handlingsförlamande beslutsångest genom att de båda begreppen inte är ömsesidigt uteslutande. Dessutom lägger de tonvikten vid olika saker.

Dessa frågor diskuterades intensivt i arbetet på att ta fram ett idépolitiskt program i slutet av 1970-talet. Ordförande i arbetsgruppen var Gösta Bohman och sekretariatet bestod av Carl Bildt och mig. Där gjordes en ingående analys av förekommande idépolitiska tankegångar med viss påverkan från den aktuella idéströmning som snart skulle föra Margaret Thatcher och Ronald Reagan till makten.

Det var på grundval av detta arbete som Gösta Bohman gick ut och förklarade sig vara liberal – till Folkpartiets stora förtrytelse. När Folkpartisterna anklagade Moderaterna för att ha stulit deras kläder, uttryckte Gösta stillsamt sin förvåning över att de inte gladde sig åt att deras idéer vann stöd från flera håll.

För den fortsatta diskussionen kan vi ställa upp ett koordinatsystem, där den horisontella axeln – i stort sett sammanfallande med vänster/högerskalan – avser politikens innehåll med socialism och liberalism på ömse sidor om mittpunkten. Det kunde också ha stått kollektivism och planhushållning respektive individuell valfrihet och marknadsekonomi vid ändpunkterna. Den vertikala axeln tar mera sikte på politikens arbets- och förhållningssätt med konservatism och radikalism som motsatspar. Medan den radikale vill rycka upp det bestående med rötterna, utgår den konservative från att det finns skäl för att något är som det är och att reformer bör genomföras stegvis med beaktande av vunna erfarenheter.

Vi kan då placera in partier i det fyrfältsschema vi fått fram. Moderaterna hamnar i den övre, högra sektorn, där också de övriga allianspartierna hör hemma, fast närmare origo. Vänsterpartiet intar sin position i det motsatta, nedre vänstra fältet. medan Socialdemokraterna är under rörelse på den vänstra, socialistiska sidan från radikalism mot konservatism. Genom de under 1900-talet vunna framgångarna för deras samhällssyn har de fått allt mera att bevara och försvara, alltmedan den revolutionära glöden har avtagit.

Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svårare att placera in i detta schema. Båda har vuxit fram som utpräglade enfrågepartier och deras position på höger/vänsterskalan blir därmed mera otydlig. Miljöpartiets förkärlek för regleringar och ingrepp i äganderätten har dock på riksplanet fört dem till vänstersidan, även om det på det lokala planet finns många exempel på samarbete med allianspartierna.

Det har gjorts gällande att Anna Kinberg Batras försök i början av året att precisera partiets relation till Sverigedemokraterna skall ha skrämt moderata liberaler till Centern och öppnat för konservativa moderaters övergång till SD. Även bortsett från att sådana flyglar inte finns, tror jag inte ett skvatt på förekomsten av ett sådant samband.

Tvärtom har jag funnit det vara en vanlig uppfattning bland borgerliga väljare att man inte kan uppträda som om detta nya parti inte finns. Från demokratisk synpunkt är det otillfredsställande att en meningsriktning med tvåsiffrigt procentstöd i Riksdagen betraktas och behandlas som om den inte existerade.

Sverigedemokraterna är inte ett socialistiskt parti. Det är inte heller något borgerligt parti – det är inte borgerligt att vara rasist eller xenofob. Men det är ett icke-socialistiskt parti. Om det efter nästa års val fortsatt föreligger en icke-socialistisk majoritet på riksplanet, måste förutsättningarna för ett regeringsbyte prövas.

I andra nordiska länder har någon form av kontakt tagits mellan borgerliga och invandringskritiska partier. Det har gått så långt som till regeringssamverkan. Vad som komplicerar en jämförelse med Sverige är att dessa nya partier har tillkommit i protest mot höga skatter, medan Sverigedemokraterna har sitt ursprung i främlingsfientlighet och rasism.

Medverkan i regeringsställning kan det inte bli tal om. Inte heller avtal om stöd av det slag som idag gäller mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet (och som Socialdemokraterna av likartade skäl borde avstå ifrån). En alliansregering skall stå fri att lägga de propositioner den anser vara bäst för landet. Sedan får SD pröva om de kan stödja Alliansens förslag. Att det därvid i det parlamentariska arbetet, främst i utskotten, förekommer kontakter partierna emellan är ofrånkomligt.

Den diskussion i dessa frågor som Anna Kinberg Batra inledde måste föras vidare av en nyvald partiledare med siktet inställt på en förnyad alliansregering efter nästa val. Utgångspunkten bör då vara den grundsyn som hos oss moderater förenar liberala ståndpunkter med konservativa värden och metoder i det politiska arbetet.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.