Life, liberty and avoiding responsibility for my own happiness

Vad som ger människan mening och lycka i livet är en minst sagt komplex fråga, både på ett personligt och ett filosofiskt plan. Huruvida det finns någon objektiv lycka, om denna kan skapas eller endast är en illusion för att legitimera vår existens är en diskussion jag lämnar hädan. Jag nöjer mig med att konstatera att det i alla fall finns många orosmoment I vardagen som berövar oss av vår lycka. En oro över klassklyftorna i samhället, en oro över klimatet eller en oro över förändring i samhället som en följd av migration. Denna oron är säkerligen legitim ibland men min tes är att detta oftare är en projicerad oro, för att undvika att hantera våra egna problem eller brister. Det är som bekant oftast lättare att klaga än att agera.

Sören Kierkegaard, som ibland beskrivs som en av de första existentiella filosoferna, jämför den moderna individens existens med att titta ner i en svindlande avgrund. Han tyckte redan på 1800-talet att människan uppnått en så pass hög materiell standard och livskvalité att varje människas liv var hennes eget, och att utfallet av ett liv till stora delar definierades av individens handlingar oavsett förhållandena vid födsel. Att stirra in i den svindlande avgrunden var att inse att det egna livet definierades av de egna handlingarna, en uppenbarelse som är lika skräckinjagande som den är befriande. Jag, och ingen annan, är ansvarig för hur mitt liv utfaller. I en något modernare tolkning var livet den amerikanska drömmen. Vem som helst kunde bli vad som helst, om denne bara arbetade hårt nog. Life, liberty and the pursuit of happiness utlovades, varken mer, varken mindre. Rätten till mitt liv, min frihet och att få söka min egen lycka definierade både politik och kultur i västvärlden. Nu verkar dock ett skifte ske, det privata har blivit det politiska och det politiska har blivit det privata.

Innan nästkommande stycke vill jag understryka att det självfallet finns en legitim oro för de stora frågorna, oavsett om dessa rör klimat, klass eller migration. Men frågan är om framväxten av GAL/TAN-politiken och populismen inte till viss del är en konsekvens av att människor inte vill se det egna ansvaret för livets utfall, utan istället rationaliserar bort detta genom att skylla på en större frågan som de själva har minimal möjlighet att påverka. Att den egna arbetssituationen exempelvis skulle vara ett resultat av att invandring har resulterat i färre arbetstillfällen, eller att kapitalismen har gjort att det inte finns någon efterfrågan på kunskaperna från den egenvalda universitetskursen. Möjligheten att frånskylla sig det egna ansvaret på godtyckliga grupper som invandrare, de rika eller företagen är nästan oändlig.

Det finns såklart påverkande faktorer för livet som är utom vår kontroll även i Sverige. Stabiliteten och socioekonomin i den familj vi föds in i, andra människor eller fenomen som kan komma att göra oss orätt, eller dålig politik som genererar hinder för oss. Trots detta är ändå Sverige ett så pass rikt land att verktygen och möjligheterna ligger i våra egna händer. Vi kan antingen beskylla det stora och opåverkbara för vår egen situation eller så kan vi i de lilla ta ansvar för vårt liv, vår frihet och jakten på vår egen lycka. Jag personligen hoppas på det senare.

Samuel Jonsson är andra vice förbundsordförande för Moderata Ungdomsförbundet