Litteratur

) ’ ._’
LITTERATUR
LILJENSPARRE OCH MORDET PÅ GUSTAF III
SVERIGES FÖRSTE POLISMÄSTARE I REALISTISK NARBILD
En egendomlig och omstridd gestalt i vår gustaviansk:1 historia är
Henrik Liljensparre, Stockholms och Sveriges första polismästare,
vars namn oupphörligt dyker upp i skilda historiska betraktelser och
därvid för det mesta i osympatiska sammanhang. Sålunda är det
egentligen inte riktigt att säga, att han har varit en omstridd man:
hans rätt att räknas med i hyggligt sällskap har kort och gott varit
bestridd. Denna uppfattning har sin avgörande grund i den samtida
adelsoppositionen mot Gustaf III och dennes medhjälpare av olika
rang samt i den memoarlitteratur, som av naturliga skäl var färgad
av denna opposition. Att ihågkomma är, att när Gustaf III kallas en
despotisk monark, så var han en despot först och främst gentemot
adeln, vars maktställning han bekämpade, och som ännu i dag tar
revansch i memoarlitteraturen och de i arkiv bevarade brevsamlingarna. Dessa dokument överflöda av försmädliga karakteristiker av
konungens polismästare, som visserligen var utestängd från de politiska salongerna men i stället innehade en nyckelposition i det dag·
liga övervakningsbestyret.
Den nyaste forskningen har inte kunnat vara inställd på en politisk
äreräddning av Liljensparre, men dess resultat ha på grundvalen av
det nu uppmärksammade materialet kommit att ge en starkare belysning av Liljensparres rent yrkesmässiga egenskaper som chef för den
genom 1776 års polisreform radikalt nyorganiserade ordningsmakten i
Stockholm. Intresset inriktas då på hans förmåga som organisatör och
ledare av tekniskt polisarbete, i fråga om vilket han som den förste
polismästaren måste kunna prestera en helt nyskapande verksamhet.
Han var en studiosus från Uppsala med filosofisk och juridisk examen, han hade bakom sig några års tjänstgöring i Svea hovrätt och
slottskansliet i Stockholm och hade i allmänhet lagt i dagen en
böjelse för rent humanistiska förehavanden – som boksamlare och
myntsamlare – men det egendomliga var, att så fort han hade skrudats i polismästarkappan, förvandlades han till en sträng och nitisk
ordningens upprätthållare oeh en fullfjädrad kriminalchef. Denna
beteckning med sin moderna nimbus är inte oförtjänt i samhand med
Liljensparre, eftersom han genom sina erkännansvärda insatser i
praktiskt spaningsarbete också kan få gälla som vår förste detektiv i
ledande ställning. Knappast förfogade han över en bråkdel av nutida
polisresurser och -metoder, men han var en föregångsman genom den
612
~- ~—– .:.~—’-’”~–….·–·—— ,.
Litteratur
skarpblick, varmed han bemästrade situationen, genom sin slutledningsförmåga och intensitet i efterforskningarna. De resurser, som
stodo honom till buds, utnyttjade han med utomordentlig effektivitet,
och han gav sig ingen ro, förrän delinkventerna voro infångade.
Tack vare sitt kunskaparsystem, hur bristfälligt detta enligt våra
begrepp än var, hade han i sitt eget minne ett »kartotek» över stadens
invånare i deras skilda kategorier. Han kunde överblicka olika politiska grupperingar och de förehavanden, som inom dessa ägde rum,
och han hade noga studerat de konspirationer varom hemliga rådslag
förekommo. I det stycket blev han ett levande polisarkiv, med alla nö-
diga uppgifter samlade i sin egen detektivhjärna. Han kunde inte
förekomma attentatet mot Gustaf III, därtill var hans position likväl
alltför kringskuren. Men när brottet hade begåtts, var det Liljensparre,
som med hela sin energi ledde jakten på förövaren och redan inom
åtta timmar hade han denne i sina händer. Detta faktum i förening
med Liljensparres snabba avslöjande av den vittfamnande komplotten
i hela dess omfattning kan sannolikt kallas den svenska polishistoriens
första detektivbragd i större stil; säkert är att den på polisutredningens protokoll grundade redogörelsen för efterspaningarna och
arresteringarna kännetecknas av spänning och dramatik.
Skottet mot Gustaf III på operamaskeraden den16mars 1792 vållade
i Stockholm en uppståndelse, som närmast kan kännetecknas som
panik. Rigorösa säkerhetsanstalter företogos omedelbart i form av
förstärkt patrullering på gatorna, gränsspärr vid tullarna och ett
gemensamt uppbåd av militärens och polisens manskap. stadens
invånare voro skräckslagna, och i en samtida anteckning heter det,
att de enskilda medborgarna knappt vågade tala vid eller se på
varandra. I den allmänna förvirringen var Liljensparre den ende,
som kunde anses ha möjlighet att bringa klarhet över tragedin och
därmed sammanhängande omständigheter. Personligen hade han inte
varit närvarande vid maskeraden, enär omsorgen om konungens sä-
kerhet vid tillfällen som detta hade överförts på särskild militärbe-.
vakning. Emellertid hade Liljensparre kallats till den blesserade
konungen och av denne anbefallts att upptäcka gärningsmannen och
»hela hans vederstyggliga komplott». I denna Gustaf III:s sista order
till polismästaren krävdes också, att denne skulle förekomma anarki,
oordningar och upplopp. Senare erhöll Liljensparre av den tillförordnade regeringen utomordentliga fullmakter för att med all makt
och utan några hinder kunna fullfölja efterspaningarna.
De första timmarnas hektiska polisarbete gåvo ett snabbt resultat
förbundet med dramatisk sensation. Liljensparres upptäckt av gärningsmannen skedde genom undersökning av de pistoler, som denne
kvarlämnat på brottsplatsen. Utredningsprotokollet för den 17 mars
ger en bild av polisens tillvägagångssätt. Liljensparre lät polisbetjänterna besöka alla pistolsmeder, svärdfejare och klädesmäklare i staden. Därvid hade polisgevaldigern J erner besökt pistolsmeden vid
livregementet Anders David Kauffman, vilken trott sig igenkänna de
ifrågavarande pistolerna, som inlämnats till honom för reparation.
Vid förhör inför poliskammaren hade han så erkänt, att pistolerna
613
.~’
. ~· .
Litteratur
tillhörde kapten Jakob Johan Anckarström. Efter särskilda efterspaningar inställde sig denne i poliskammaren, där Liljensparre hade
ett enskilt samtal med honom, efter vars slut polismästaren intagit
sitt säte och meddelat, att Anckarström erkänt.
Detta referat är kort och summariskt; de lapidariska uppgifterna
bekräfta likväl uppfattningen av en omfattande, noggrann och målmedvetet dirigerad spaning. Nu gör ju det begångna brottet långt
ifrån intrycket av »det perfekta brottet», eftersom redan de bortkastade pistolerna omedelbart gåvo spår. Men å andra sidan får man
inte glömma, att bakom mordgärningen stod en hel sammansvärjning,
som kunde tänkas organisera skydd åt brottslingen. För polisen gällde
det sålunda framför allt att ingripa med omedelbar och överraskande
slagkraft, vilket också blev fallet. Under alla förhållanden står det
fast, att Liljensparre handlade enligt konstens alla regler och att han
gick rakt på målet.
Redan den 18 mars voro ett par av de sammansvurna uppspårade
och kallade till förhör: major Claes Fredrik Horn och kapten Adolf
Ludvig Ribbing. Efter det första nattlånga förhöret med dem blev
det nödvändigt att genast fortsätta undersökningen i närvaro av
Anckarström. För att slippa besväret med att transportera honom från
arrestlokalen i Svea hovrätt till poliskammarens sessionsrum och för
att undgå den uppmärksamhet och folkskockning, som en dylik
transport skulle vålla, beslöts att sammanträdet skulle hållas i ett av
hovrättens sessionsrum, dit Horn och Ribbing beordrades att inställa
sig. Först inkallades Anckarström. Han blev därvid underrättad om
det besök, som »lagmannen och polismästaren (Liljensparre bar lagmans titel) gjort i hans hemvist, därvid herr lagmannen haft tillfälle
att se hans vackra barn, hvars oskuldsfulla hälsning till en olycklig
fader herr lagmannen nu framförde». Därefter delgavs Anckarström
de upplysningar och berättelser, som grevarna Horn och Ribbing
under natten gjort. Särskilt greve Horns uppgifter, heter det vidare
i polisens förhörsprotokoll, synas göra »trovärdig en ordentlig anläggning till den oärhörda gärning capitainen begått och hvaruti
redan ganska svåra misstankar om grefvarnas medvetskap och deltagande inlupit». Till följd härav fick Anckarström en allvarlig föreställning att för sitt »samvetes lättnad, för Rikets bästa och för sin
hustrus och sina barns tårar upptäcka hela tillställningen af konungens mord och de brottslige, som honom därtill intalt, förledt,
biträdt och varit medvetande».
Utbristande i tårar förklarade Anckarström, fortsätter protokollet,
att hågkomsten av hans hustru och älskade barn gjorde det våldsammaste intryck på hans hjärta, och att han för sina återstående
dagar icke hade »någon svårare föreställning än det älende, dem i
framtiden skulle förestå, så framt icke förbarmande människor upväktes att dem antaga sig vård». Med de ömmaste böner anhöll han,
att även lagmannen ville bidraga till det. Sedan denne lovat så göra
och samtidigt förklarat, att barnen, så snart »capitainen genom en
upriktig bekännelse gifvit ljus och reda om vidden af dess brott»
skulle få omfamna sin far, »den de då icke skulle finna liggande i
614
·~ ·—·===
Litteratur
bojor och hvars brottslighet man för dem skulle undangömma, så
mycket möjligt vore», utbrast Anckarström gråtande: »visst äro Horn
och Ribbing med i saken».
Av allt att döma få vi här en mycket sann och uppriktig bild av
förhörsmetoderna, vilka inte voro främmande för en hårdhänt psykisk
påtryckning, låt vara att denna var känslosamt behandskad. Emellertid är det också en annan reflexion, som självmant anmäler sig. Det
upprörande kungamordet betydde naturligtvis den djupaste landssorg, men den andra parten i dramat hade även sin fruktansvärda
tragedi att genomgå, tecknad i 1700-talets kurialstil i detta nakna,
länge förgätna protokoll, vilket nu i dessa dagar bragts i förnyad
erinran, i samband med en större historisk undersökning av förste
stadsarkivarien i Stockholm Nils Staf.1 Mer än många skönlitterära
rekonstruktionsförsök gör ett äkta tidsdokument ett direkt och starkt
intryck.
Under de närmast följande dagarna utsattes Horn och Ribbing
för pressande förhör. Till Horn riktades frågan, om han önskade
samtala med någon präst för att »af religionens starkare band och
uplysning kunna förmås att genom någon uppriktigare bekännelse i
detta mål göra sitt samvete lättadt». Härpå svarade Horn med några
egendomliga och tänkvärda ord, nämligen att han hade »religion utan
att om dess pligter behöfva påminnas och at genom den föreställning
han härom nu fått en kontrast emellan hans hjerta och minne sig
yppade, hälst om religionen ej fanns på förra stället, så fanns den
hos en människa aldeles icke». En afton började Horn visa mycken
ömhet och blödighet; Liljensparre beslöt att stanna hela natten i
arresten och enskilt förhöra honom. På morgonen avlade så Horn
»under en särdeles ånger och bedröfvelse» sin bekännelse, som han
med egen hand nedskrivit. Liljensparre fick omedelbart företräde hos
regeringen och avlade rapport härom. Förhöret med Ribbing ledde
snart också till fullständig bekännelse. Efter långvariga samtal hade
enligt förhörsprotokollet Ribbing slutligen »rörd av ånger och oro»
tillstått sin delaktighet.
Inom en vecka efter skottet på Operan var sålunda mordmysteriet
klarlagt i sin kärnpunkt. Man kan förstå vilket oerhört uppseende
det väckte bland allmänheten, när karaktären av den militär-aristokratiska komplotten avslöjades och fortsatta sensationella arresteringar följde slag i slag; i detta svep hade över ett 40-tal personer
gripits. Polisen hade arbetat med största effektivitet. I ett uttalande
till konseljprotokollet den 24 mars framförde hertig Karl »det nådiga
nöje och välbehag, hvarmed han och regeringen icke annat kunde än
anse det nitiska bemödande och den outtrötteliga omsorg hvarmed
han (Liljensparre) haft att upptäcka de emot konungens person, hela
riket och således hvar och en medborgare brottslige personer samt att
utforska sammanhanget af detta brott, hvilket utan honom länge
kunnat blifva fördoldt». Hertigen formulerar sin tacksamhetsbetygelse
till Liljensparre en smula cirklat, men uppriktigheten däri kan inte
1 Nils Staf: Polisväsendet i Stockholm 1776-1850.
615
” .
Litteratur
döljas och inte heller en kunglig suck av lättnad. Liljensparre fortsatte med aldrig svikande energi de vidlyftiga förhören, vilka nu
kretsade kring den redan från frihetstiden kände gamle ränksmidaren
general Pechlin och den stora, politiskt hemlighetsfulla middag han
hade anordnat dagen före kungamordet. Ännu flera som medskyldiga
misstänkta personer ävensom vittnen inkallades till förhör, och när
det sista utredningsprotokollet dateras den 19 april är Liljensparre
en trött man. I tre veckors tid hade han haft »ett oupphörligt arbete
och vakande» utan att vara avklädd. Han beskriver – i sin senare
författade »apologi» i ordalag, som äro så bekymmersamma som om
han vädjade till sina egna förhörsoffers medlidande: »Med den
spänning, hvaraf mina sinnes- och tankekrafter utvidgades och upprefvos, kunde min helsa, om den ock varit bergfast, icke annat än skadas och försvagas och det är ifrån den tiden, som min eljest så starka
kroppsbyggnad fortskyndat till branten af dess förstöring genom
ovanliga krämpor och bräckligheter …»
Men denna klagan, i och för sig säkerligen berättigad efter en
oerhört krävande prestation, är som sagt av ett senare datum, och
det skulle inte ha liknat Liljensparre att visa sig svag, så länge
arbetsdagen varade. Och ännu återstod för honom att ha ansvaret
för övervakningen och behandlingen av de i hovrättsfängelset på
Riddarholmen förvarade statsfångarna.
Interiörerna från detta fängelse äro överraskande. Allt vad tiden
led blev behandlingen av de internerade mindre sträng, för att till
slut kännetecknas av, att övervakningen nästan upphörde. Det finns
en dagjournal, som har skrivits av en av fångarna, den unge löjtnanten Carl Fredrik Ehrensvärd, och av vilken framgår, att Liljensparre som fångvaktare kunde förete fullkomligt oväntade »favorabla»
egenskaper. Särskilt gynnade voro Ehrensvärd, Ribbing och Horn.
Sålunda firades exempelvis midsommaraftonen 1792 på Riddarholmen,
nota bene i Svea hovrätts fängelse:
En särskild middag arrangerades, och i den deltog greven och grevinnan Horn, Ehrensvärd, Ribbing, två fröknar Linnerhielm, svä-
gerskor till Horn, Liljensparre och vakthavande officeren, kapten
Bosin. Senare under kvällen utökades sällskapet bl. a. med friherrinnan Hierta och Liljensparres son. Man drack bål och punsch, och
Horn sjöng några visor, som han författat enkom för detta tillfälle,
och som enligt Ehrensvärd voro ganska artiga. Kaffet dracks i promenadrummet och därifrån flyttade sig sällskapet till Ehrensvärds
rum, varifrån man beskådade dansen kring majstången, som fångvaktarnas barn hade rest. Denna festliga kollation förevigade Ehrensvärd i en till Liljensparre dedicerad, den 23 juni daterad dikt, som
kom att bli en sällsam och varmhjärtad hyllning till den fruktansvärde och aimable polismästaren.
Vad kan man annat säga än att midsommarfirandet invid Riddarholmen, sådant som det fortgår i sena tider under i någon mån förändrade förhållanden men alltjämt i tvångsfri uppsluppenhet, har sällsynt magnifika traditioner av idyllkaraktär~ Liljensparres förändrade
hållning till de gustavianska – eller snarare antigustavianska –
616
~————. —·-
Litteratur
statsfångarna har förklarats som en avspegling av den förändrade
politiska konjunkturen. Må så vara; onekligen hörde han till den
allmänt förekommande typ, som förstår att införliva det personliga
intresset med det gällande statsintresset. Här har det emellertid inte
varit fråga om en karaktärsanalys, endast om mannens yrkesmässiga
egenskaper i rollen som Sveriges förste polismästare. Det var en svår
roll, i vilken Liljensparre – f. d. studiosus i Uppsala – överraskade
med en teknisk kunnighet av dåtida europeisk rang. Med stor sannolikhet torde kunna sägas, att under Liljensparres egid över huvud
inte hade kunnat förekomma pöbelupplopp av sådan art som huvudstaden i ett senare skede drabbades av i samband med det Fersenska
mordet.
Ture Janson.
USA INVENTERAR SINA RESURSER
»Utrotandets tidsålder» var en term, som vissa vetenskapsmän vid
senaste sekelskiftet ansåg passa som beteckning på 1800-talet. Primitiva folkslag och djur- och växtarter gingo under vid kontakten med
den västerländska civilisationen eller tvingades till en ömklig existens
i de otillgängligaste och minst eftersökta delarna av världen.
Vårt århundrade har i kanske än större utsträckning förtjänat den
nämnda beteckningen. Rovdriften på vilda djur och naturlig växtlighet, för att inte tala om utnyttjandet av jordens mineraltillgångar,
har under det gångna halvseklet fått proportioner, som vida överträffa allt som förut skådats på jordklotet. J ordens kraftigt ökade
folkmängd, de med den förbättrade levnadsstandarden ständigt växande behoven, de oerhört förbättrade tekniska möjligheterna till rovdrift i jätteskala och de två världskrigens enorma behov bära ansvaret
härför. Vetenskapsmän och industrimän ha varit stolta över att de
»bragt naturen under kontroll». Man har omhuldat illusionen om att
människan blivit mer och mer oberoende av jordklotets naturliga förutsättningar, utan att betänka, att man kanske i många fall höll på
att såga av den gren man satt på genom rovdriften på naturtillgångarna.
Vid 1900-talets mitt har man emellertid börjat få upp ögonen för
dessa mänsklighetens kanske allvarligaste problem. Förtjänsten härom
ligger hos Förenta staternas statliga organ för tillvaratagande av
landets tillgångar, framförallt dess åkerjord, och världsopinionen
tycks nu äntligen ha väckts till insikt om de faror som hota. William
J. Vogts flammande appell »Road to Survival» har skakat både politiker och vetenskapsmän över hela världen i deras innersta.
Vad man emellertid saknat är lättillgängliga och samtidigt utförliga
och objektiva översikter över hur det verkligen ligger till med naturtillgångarna i olika delar av världen. För Förenta staternas del föreligger nu en sådan översikt under rubriken »American Resources,
Their Management and Conservation», författad av J. Russell Whitaker och Edward Ackerman, båda vetenskapsmän, som varit i amerikanska regeringens tjänst. Intet land i världen ställer så stora krav
617
, . ~. ~’.
Litteratur
på naturtillgångarna som Förenta staterna, men det skall också framhållas, att detta land har den obestridda ledningen, när det gäller att
se de obehagliga fakta i vitögat och vidta de därtill svarande åtgärderna. Samtidigt brukar man på amerikanskt hå1l framhålla de skandinaviska länderna som föregångare i fråga om god hushållning med
de av naturen givna resurserna.
Whitaker och Ackerman ha inte avsett att skriva en bok för att
skrämma folk; de behandla i stället lugnt och sakligt landets skilda
naturtillgångar i tur och ordning och göra upp ett bokslut för var
och en av dem.
De båda författarna finna orsakerna till förstöringen av naturtillgångarna i Förenta staterna vara historiskt sett lättförståeliga. Under
kolonialtiden hade man en känsla av att allting fanns i obegränsat
överflöd, och under 1800-talet utbredde sig en fast tro på att naturvetenskapsmännen skulle kunna lösa alla problem, som uppstodo genom ett eventuellt uttömmande av en naturtillgång. Både i och utom
landet betraktades detta som »de obegränsade möjligheternas». Nybyggaren vande sig vid att kunna fortsätta västerut, om den mark där
han slagit sig ner visade sig mindre ägnad på lång sikt att föda honom och hans familj sedan den under några år utsugits genom ensidig
spannmålsodling och andra primitiva odlingsmetoder. Ingen fick
bättre anseende än den, som hastigt kunde samla ihop en förmögenhet
genom att exploatera tillgångar av virke, järnmalm eller olja under
hur slösaktiga, ja förödande former detta än skedde.
Den förste som på allvar grep sig an med frågan om hushållning
med naturtillgångarna var Theodore Roosevelt. Sedan fick frågan i
viss mån vila, tills Franklin Roosevelt tog itu med saken under
ackompanjemang av de stora stoftstormarna, som förde bort en stor
del av Oklahomas och angränsande staters åkerjord vid mitten av
30-talet (the dust bowl).
Ä ven den svenska allmänheten har numera hört rätt mycket talas
om alla de åtgärder mot jordförstöring, som man i stor skala genomfört i Amerika, t. ex. konturplöjning, terassering, stripcropping (att
odla jorden i remsor med olika grödor så att för matjordens kvarliggande farliga växtslag omväxla med mindre farliga), gröngödsling
och gödsling med halm och annat växtavfall, matjordsskyddande växttäcken under fruktträd och bomullsbuskar m. m. Det vill synas, som
om man i USA fått ett ganska gott grepp på problemet, och det förefaller, som om man nu ser ganska optimistiskt på det amerikanska
jordbrukets möjligheter att kunna vidmakthålla och i tillräckligt hög
grad utöka sin produktion av livsmedel och textilråvaror. Viktigast
är nu att öka vallväxtodlingen samt begränsa torrjordbruket på de
västra slätterna och hålla betningen i bergen och på högslätterna
ännu längre västerut inom rimliga gränser.
Mera brännande anse de båda författarna, att frågan om mineraltillgångarna kommer att vara redan under den nuvarande generationens livstid. De anse det så småningom bli nödvändigt, att användning
av metaller för improduktiva och onyttiga ändamål elimineras, och
de anföra som exempel på dylikt slöseri flertalet amerikanska bilar
618
Litteratur
av efterkrigstyp. Modeller, som innebära konsumtion av miljoner ton
metall, särskilt stål och ferrolegeringar, utan annat syfte än att uppnå
en bisarr visuell effekt, ställa alltför stora krav också på verktygsoch maskinindustrin. Bilindustrins metoder innebära därför ett dubbelt slöseri, som förvärras av taktiken att stimulera till köp av nya
bilar genom att avsiktligt göra vagnar av tidigare års tillverkning
omoderna endast genom att själva utseendet förändras.
I fråga om bränsle och kraft framhålles, att tillgångarna på olja
inom landets gränser icke äro större än att man i ständigt stigande
utsträckning måste lita till import. I somliga trakter råder en allvarlig
brist på elektrisk kraft, och det blir nödvändigt att försöka att tredubbla kraftverkens kapacitet. Koltillgångarna äro dock så rikliga,
att landets situation kan anses vara hoppingivande ur kraftförsörjningssynpunkt. Ett särskilt problem är naturgasen, som tidigare slö-
sades bort i fantastisk skala men som numera tas väl tillvara. Nu
går denna gas i långa ledningar från exempelvis Texas upp till industriområdet i nordöst. Denna naturgas väntas dock icke komma
att räcka i mer än 25 år, och författarna mena, att man borde reservera
den för de naturgasproducerande områdena, som lida brist på andra
bränslen och kraftkällor.
Skogen är kanske ändå den naturtillgång, som utsatts för den värsta
förödelsen, och verkligt genomgripande kraftåtgärder erfordras för
att få en ordentlig balans i skogshushållningen.
Vattenhushållningen är också en allvarlig fråga. Det gäller här att
tillgodose jordbrukets behov för konstbevattning, samt industriernas
och samhällenas krav på kontinuerlig försörjning med kvalitativt
tillfredsställande vatten. Men det gäller också att förhindra översvämningar samt vattendragens förorenande genom utsläpp från industrier
och kloakledningar. Det gäller även att väl avgränsa och sköta fritidsområden, belägna inom räckhåll för varje medborgare.
Många problem böra lösas regionalt. I södra Californien måste man
i ett sammanhang angripa de problem, som vållas av en stark befolkningstillväxt med otillräcklig tillgång på kraft och vatten. Missouris
flodområde utmärkes av osäkra väderleksförhållanden, ensidig inriktning på åkerbruket, dålig vattenförsörjning och för vinderosion lätt
utsatt torrjordbruk Det omfattar flera stater och bör betraktas som
en enhet, och detsamma gäller om åtskilliga andra regioner i landet.
En god hjälp i hushållningen med naturtillgångarna ligger i den
omtalade »punkt 4» i Trumans program, som innebär, att Förenta
staterna skall lämna generös teknisk och även ekonomisk hjälp för
utvecklingen av vissa områden i andra länder, som därigenom kunna
få möjligheter att exportera sina produkter och därmed i viss mån
lätta trycket på Förenta staternas resurser.
Sven Dahl.
VILHELM EKELUND OCH FILOSOFIN
Frågan, om vad som bör anses för filosofi och vem som bör kallas
filosof, kan synas vara av underordnad betydelse. Huvudsaken är väl,
619
i’ ’
Litteratur
att det åstadkommes något inom filosofi och vetenskap. Lösningen
tycks dock inte vara så enkel. Därom vittnar en utförlig argumentering i ämnet av prof. Hedenius i samband med behandlingen av den
engelske filosofen G. E. Moore (Ord och Bild nr 6: 1951). Hedenius utmönstrar där en stor del av filosofins historia genom att hävda en
skarp gräns mellan å ena sidan diktarfilosofer, å andra sidan vetenskapliga filosofer. De förstnämnda får underbetyg och bland dem befinner sig sådana namn som Schopenhauer och Nietzsche. Vilka filosofer i filosofins historia, som kan godkännas och upptagas i den utvalda skaran vetenskapliga filosofer, får vi inte veta. ’rvå namn
uppges dock som fullt säkra, nämligen Bertrand Russeli och G. E.
Moore. Det är som sagt om den senare Hedenius’ uppsats handlar.
Med största intresse emotser man efter den gjorda gränsdragningen
en inblick i den riktige filosofens psykologi. Hedenius ger en inblick
med hjälp av ett utförligt citat från Moore, där denne själv talar om,
hur han kom att bli filosof. Moore skriver: »Jag tror inte, att världen
eller vetenskapen någonsin skulle ha ingivit mig några filosofiska
problem. Vad som har ingivit mig filosofiska problem är sådant, som
andra filosofer har sagt om världen och vetenskaperna. J ag har varit
och är fortfarande mycket intensivt intresserad av många problem,
som har ingivits mig på detta sätt. De ifrågavarande problemen är
huvudsakligen av två slag, nämligen för det första vad i hela världen
en viss filosof har menat med något, som han har sagt, och för det
andra problemet att undersöka, vilka verkligen tillfredsställande skäl
det finns för att anta, att vad han menade var sant, eller annars
falskt.» Så ter sig alltså porträttet av den vetenskaplige filosofen.
Som en stark protest mot den Hedeniusska gränsdragningen kan
man uppfatta skriften »Vilhelm Ekelund och Nietzsche» av den lundensiske filosofidocenten Rolf Ekman. Det synes vara långt ifrån en
tillfällighet, att ett sådant bidrag kommer just från Lund, där traditionen från Hans Larsson garanterat kulturproblemen och de stora
livsfrågorna hemortsrätt inom filosofin. Ekman betraktar uppenbarligen Vilhelm Ekelund som filosof. Den skönlitterära sidan behandlar
han mindre utförligt och betonar framför allt det idehistoriska sammanhanget.
Vi skall nu, medan vi ännu har ett färskt intryck av den vetenskaplige filosofens självporträtt, ställa upp för oss ett motsvarande självporträtt av Vilhelm Ekelund. Ett sådant finner vi i en aforism, som
Ekman citerar på sid. 100: »De som gjort sin sak bäst: äro de icke
sådana, som haft en afgrund af lifvets brist att ständigt frukta att se
öppna sig vid deras sida~ Hvad är desse läkares kraft, om de ej åt
sig själfva måste- vakande, fruktande- finna~ Hvar var hälso- och
förnuftshevarelse för dem- annat än i ständiga omsorger att bereda
tjenlighet uti sig själfva till hälsodugliga Ordets uttalelse~ Hvad var
deras solhemlighets hemlighet annat än välsignandet af sådan nöd,
sådan Anledning!»
Just sådan vill man föreställa sig filosofen: en människa som
tvingas till tänkande av själva livssituationen. I den egna livsföringen
växer problemen fram, hon behöver inte gå till litteraturen, till filo- 620
——————~ •
Litteratur
soferna, för att finna problemen. Tänkandet är för filosofen en praktisk nödvändighet. Avgörande för betydelsen av en människas tänkande i ett vidare sammanhang är emellertid, om de individuella problemen har samband med de allmänmänskliga problemen. Detta är
fallet med filosofen, som därigenom blir en vägvisare för mänskligheten. Det är detta, som är grundvalen för storheten hos de människor,
som vi är vana att betrakta som filosofer. Inför ett sådant betraktelsesätt måste Vilhelm Ekelund erkännas som filosof.
Vad är då det centrala problemet hos Ekelund~ Svaret kan formuleras med hans egna ord: »att till sin lefnadsdag förhålla sig skapande». Och detta får väl anses vara i hög grad ett allmänmänskligt
problem. För Nietzsche var filosofin också en fråga om livsföring och
värdering. Man brukar indela hans författarskap i tre perioder: en
tragisk-dionysisk, ett mellanskede av stillhet, ro och frihet från affekter och ett slutstadium av maktdyrkan. Ekelund fann till att börja
med hos Nietzsche ett medel mot sin stora känslighet. Hårdheten och
viljebetoningen attraherade honom. När han med tiden kom bort från
dessa ideal, upptäckte han mellanperioden hos Nietzsche. Sålunda förblev Nietzsche ständigt aktuell för Ekelund under hela hans förfathlrskap. Hur likheter och skillnader gestaltade sig, utredes intressant
och inträngande av Ekman.
Då Ekmans arbete presenteras som en idehistorisk studie, skall man
inte vänta sig personhistoriska fakta eller någon psykologisk analys
av Ekelunds personlighet. Vad boken däremot ådagalägger är en djup
inlevelse i Ekelunds författarskap. Den har därför en stor uppgift
att fylla som en introduktion till studiet av Ekelund. I förordet förklarar Ekman, att Ekelunds författarskap för honom har varit av
livsavgörande betydelse. En bättre legitimation för att behandla ett
sådant ämne kan inte tänkas. Och är detta inte också en god legitimation för en filosof. Vi skulle då i Ekmans bok ha ett tredje filosofiskt
självporträtt. Därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten. Det återstår
bara att med glädje hälsa det faktum, att filosofin inte låter binda sig
av någon artificiell gränsdragning.
Björn Sjövall.
Rolf Ekman: Vilhelm Ekelund och Nietzsche. Skrifter utgivna av Vilhelm Ekelund-samfundet. II. Lund 1951.
621