Litteratur

LITTERATUR
BERTIL MALMBERGS DIKTSAMLING
Bertil Malmbergs diktsamling: Dikter vid gränsen (Bonniers),
sysslar med höga och magistrala ämnen. I en inledningsdikt säger
författaren farväl till den självupptagna lyrik, som är ungdomens
och som inte mer kan tända honom:
Mitt armod är detsamma.
Min ångest är sig lik.
Det är bara det att den vägrar
att bli musik.
Det enda som kan locka
min frusna röst till sång
är ej den egna döden
men värdenas undergång.
Denna bekännelse är till sin ena hälft inte alldeles sann. Bertil
Malmberg kan fortfarande skriva dikter om sin egen värld och sin
egen mänskliga nöd: i hans bok bilda de en stirskild avdelning, som
väger mycket tungt och spelar en viktig roll i helheten. Men bokens
största märklighet ligger i’indå i dikter av ett annat slags ingivelse.
Med sällsynt planmässighet äro »Dikter vid gränsen» sammanfogade
till en väldig symfoni, en sorgmusik över tidens vånda. Västerlandets ödestimma har här fått uttryck i strofer, som stundom äro av
den väsentliga konstens art.
Allt är visserligen inte fulländat. Någon gång övermannas skalden
av de stora och sköna orden. De exotiska glosornas suggestiva kraft
är ett farligt konstmedel; man läser utan mycken gripenhet en strof
som denna med dess religionshistoriska andrahandsvisdom på vers:
Stor var, o Amon-Ra, din stjärnebana
och din, Ninurtu, också din, Mylitta.
Blott du skall herraväldets tron besitta,
o tomma bildlöshet, o Zran Akl·ana.
Någon gång – och det betyder mer – har dikten fått glida över
från den levande visionens sfär och bli till en serie versifierade uttalanden i olika tidsfrågor. Författaren gör då mycket träffande och
väl avvägda kulturanalyser, vilkas enda fel är att de inte avfattats
på prosa. Som poesi betraktat blir resultatet i sådana fall pratsamt
och en smula träaktigt; om sedan författaren bernänger sin majestätiskt oföränderliga rytm med utfall mot »jazzorkanen» eller »seklets heros, boxarringens hjälte», komma innehåll och form i en motsats, som leder ett steg bort från det sublima. I Sverige, där alla
kulturföreteelser gärna värdesättas efter sin användbarhet som stoff
48
Litteratur
för essayer, lägger man ju ofta rent kvantitativa mått på diktens
storhet: dess högsta ära blir att omspänna så mycket som möjligt
av livet, d. v. s. att handla om så många saker som möjligt. Härtill
må genmälas, att dikten inte tjänar till någonting alls, om den inte
först och främst är dikt; några stycken hos Malmberg – särskilt i
den första diktcykeln – äro därför förfelade, även om deras ämnesval är aldrig så intressant och deras intellektuella ambition aldrig så
beundransvärd.
Den uppgift Bertil Malmberg vill fylla ställer så oerhörda anspråk,
att man inte kan förtiga dylika frestelser och syndafall. Det har
skett för sakens skull och minst av allt för att förringa hans förtjänst. Det ofullgångna och ofärdiga – i och för sig icke onaturligt
när det gäller ett gigantiskt företag – blir också till sist av försvinnande betydelse i jämförelse med det, som han innerst och verkligen
ger. Det väsentliga i hans bok är en rad mörka och glödande visioner, som sannerligen äro födda av diktens egen mäktighet. Deras
grundtema – Västerlandets undergång – är ju också minst av allt
bara en teoretisk fråga, ett stridsämne för tyska kulturfilosofer. Om
det förvisso inte rymmer hela sanningen, så rymmer det ändå ett
väsentligt stycke av den- och ett stycke sanning, som i denna stund
är dov och tryckande verklighet i människors bröst. Därför är det
något av befrielse, då den äntligen får gestalt och namn i fullmogen
dikt: Malmberg ger röst åt en ångest, som finns hos oss alla. Den
har bara blivit starkare genom höstens tilldragelser, och den får bara
ett större grepp och ödsligare djup av de officiella segerbulletinerna
från Rom. Stundens nyheter ha väl, ur europeisk synpunkt, just den
underton, som Malmberg tolkar i två mäktiga strofer:
Den sista väg vår härlighet beträder,
den stupar nedåt som en hadestrappa.
På livets portar andra raser klappa.
– Dödsfåglar kretsa över våra städer.
Vad hjälpa oss de jättelika svärden,
när kraften sakta flyr ur våra händer.
. . . Vi skola mista dessa stolta länder.
Vi skola aldrig mer besitta världen.
Malmberg stannar nu minst av allt i det dagsaktuella; hans dödsklagan gäller det innersta och väsentligaste: Västerlandet har mist
sin själ, sin gemenskap med naturens hemliga växtkraft, sin förmåga
att känna vördnad, undran och förtröstan. Ur det ohjälpliga förvissnandet finns ingen väg; som löjeväckande och maktlösa skuggor te
sig alla, som ännu föra optimismens språk. Oxfordgrupprörelsens
frejdiga glättighet ställs i effektfull motsats till verklighetens tragik;
detsamma gäller den kristna nutidsförkunnelsen som helhet. Den är
för Malmberg bara tom reklam.
Och intet mognar ur beskäftigheten.
Och deras stavar skola aldrig blomma.
49
Litteratur
Lika kusligt maktlös blir tidens dyrkan av det kroppsliga, dess försök att affektera naturlighet:
under livets stora bladfall blommar
i meningslös och spöklik hälsa kroppen.
’l’ill ödenas fullbordan återstår bara ett: kriget. Dess brutala mäktighet finns alltid kvar, då allting annat sviker:
Den mänsklighet, som i sin torra vaka
Mödrarnas bud och fromma lUnkar bryter,
skall drivas att anamma och bejaka
den första och den yttersta av myter.
I dunkla siarord, som i varje fall icke sakna det poetiska uttryckets
magi, pekar Malmberg på en egendomlig tröst: inför undergången
blir blicken vemodig och kärleksfull, och i eftersinnandets kvällsdager vakna på nytt släktets ungdomsdrömmar. »Värt ödes själ, den
djupa kvintessensen» kan få ett sista förklarat uttryck i en värld,
som med ålderns klarsyn vågar se tillvarons mystiska dubbelhet, ana
flydda myters och religioners djup i en livssyn,
där livet får sin trolska dubbelspira
och kerubim sin tjurgestalt tillbaka.
Malmberg har gett diktens storhet åt det miinskliga innehållet i
detta livsperspektiv; det är en bedrift, inför vilken man har att tacksamt och ödmjukt böja sig. Till teoriernas giltighet i och för sig
kunna naturligtvis inte skalderna göra vare sig till eller från, och
man kan gripas av Malmbergs besjälade visioner utan att därför
sluka hans meningar med hull och hår. Deras sakliga underlag är
ibland tvivelaktigt i detalj; hur mycken plågsam Ranning som än
döljs i hans satser om kristna företeelser, så bygga de iindå som helhet på allvarliga missförstånd: den nervösa beskiiftigheten är litet
förlegad som etikett på nutida kristen inställning. Och överhuvud
taget är det väl naturligt, om de som hämtat befrielse och kraft ur
de sköna stroferna i Malmbergs dikt, lämna dem med andra syften
och stämningar än hans. Den mytologiska skönhetsdrömmen är bestickande som andlig vila, men det finns dock angelägnare och manligare uppgifter just nu. För den som teoretiskt ger spelet förlorat,
kan ändå trotsig handlingskraft bryta fram ur själva förtvivlan. Och
vem tvingar en att ge spelet förlorat~ Hiir kommer man till sist in
på temperamentsfrågor och trosfrågor. Ingen lär hoppas någon lätt
och idyllisk framtid för de vi:isterliindska livsvärdena. Men tecken
saknas väl inte alldeles på att bortom nöden och föl”mörkelsen – trots
allt och självfallet i mycket föriindrade former – kan vänta en återuppståndelse och en nyfödelse. Och drömmarna skola iinnu alltjämt
hoppas på den stund, då allting iir vordet nytt, då livet är ätererövrat
50
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.
Litteratur
Båda tongångarna äro självfallet nödvändiga; motsatsen hör med i
en evig dialog. Mot pessimisterna av Malmbergs typ skall alltså stå
en inställning sådan som den chestertonska: Right or wrong, my
Cosmos! Men den speciella sida av saken, som Malmberg valt att
uttrycka, har trots alla enstaka brister blivit uttryckt med den stora
diktens anda och kraft.
Karl-Gustaf Hildebrand.
HUMANISTISK LITTERATUR
Hugo Swenssons roman »Paul Hoffmau, Liiroverksadjunkt» (Natur
och Kultur) är både en konstnärlig seger och en kulturmoralisk gärning – två ting, som icke få utan vidare förväxlas. Den skänker en
kanske ej obehövlig honnör åt det svenska undervisningsväsendet,
som i viss mån, hur underligt det än kan låta, är romanens hjälte.
Den i:ir en handbok i lärandets konst, så allmänmänskligt fattad, att
den borde läsas av alla undervisningens idkare, gynnare och vänner,
med andra ord av var cch en. ’l’y de många träffande sanningar i
människokunskap och pedagogik, som Hugo Swensson formulerar med
naturlig och kultiverad stil, ha ingalunda handbokens eller sensmoralens torra karaktär. Icke förgäves har författaren dyrkat de gudar,
som stå över byråkratismens stat och de välmenande systembyggarnas schema: »Riket», som är pliktuppfyllelse, och Foibos Apollon, en
sträng makt också han, icke att leka med, och dock mindig att förvandla de tyngsta upplevelser till lek. Det iir en central punkt i berättelsens jiimna lopp, när adjunkten Hoffman första gången är med
om ett forna abiturientm·s tjugoårsjubileum; han har sHilv studentexamen dagen dLirpå, men går dock till festen i den behärskat vemodiga stiimning, som kanske är de så kallade lärda yrkenas hemlighet,
ett resultat av samverkan mellan teoretiskt och praktiskt arbete.
Denna sitimning av en tradition över alla generationer fångas så:
»Det var ingen fara, tyckte han, ty i stundens ljusa sWmning hängde
det förflutna och det närvarande så ihop, att han inte kunde glömma
någonting.»
Man gör ibland, från olika håll, en beklagligt skarp boskillnad mellan »akademisk» bildning och den elementära lärargärning, som Paul
Hoffman med fiirniim ödmjukhet utför. Det är icke bokens minsta
förtjänst, att der-;s anda är akademisk i ordets finaste mening.
Verket är en bildningsroman i dubbel mening. Det förhärligar
bildningsarbetet som en personlig och skapande insats, och skildrar
en människas utveckling. Adjunkten Hoffman har som kandidat
tagit Uppsala grundligt; både spexen och den isländska grammatiken
ha fått sitt, trots enstaka konflikter. Han får en het dust med provåret. U1)pgörelsen med denna institution präglar även romanens senare partier. Det är en högst aktuell uppgörelse, ty ingen initierad
kan förneka det alltjämt orimliga arrangemang, som gör den nu- 51
Litteratur
varande »ämbetsexamens» namn till en blodig ironi. Detta är blott
en av dc konkreta, praktiska frågor, som boken aktualiserar. Dess
satir mot ett visst slags grammatikstudium är ytterst lärorik. Och
detsamma gäller den försynta men skarpa kritiken av schematiska
recept för stilanalysen, eller försvaret för så kallad »estetiserande»
undervisning.
Men först och sist är romanen icke en samling pedagogiska rön och
anekdoter utan ett levande litterärt dokument. Den hetsiga kritiken
hos Paul Hoffman viker med åren för en human visdom som även
iir humanistisk. Skildringen av rektorer, lärare, liirjungar och förstående eller oförstående målsmän är märkligt rik och nyanserad.
Själva arbetsstämningen i ett kollegium träffas oförlikneligt väl.
Boken är en saklig hymn till tradition och personlighet. Stämningen
i en gammal skolstad som Kyrketuna har väl aldrig återgivits så
troget och intensivt, även om man inte får glömma Levertins Magistrarne i österås. Hjalmar Bergmans studentexamen i Wadköping
är ju också i sin våldsamma originalitet ett lojalt offer på de folkliga skoltraditionernas altare. Men Hugo Swenssons roman är från
början till slut buren av en vacker beundran för de samband, som
förbinda skola och universitet med det övriga samhället. Den är en
bok till den gode ämbetsmannens lov, och särskilt till den ämbetsmans, som vet att förena disciplinens bud med konstutirens kallelse.
Det har frapperat anmälaren, att läroverksadjunkten, denne annars
föga besjungne person, i höstens bokflod också förhärligats av en
annan diktare -:- så väsensskild från Hoffmans skildrare att sammanställningen blir instruktiv: av den yngre verskonstens mästare
Hjalmar Gullberg i hans unika diktcykel »Ensamstående bildad
herre» (Norstedts). Den nämnes här i förbigående, men icke bara för
den pikanta jämförelsens skull. l\Ied all sin fräna skepsis bekräftar
den samma humanismens ideal, som Gullberg alltid varit trogen. Den
utan tvivel fint bildade adj. örtstedt (som t. o. m. taktfullt returnerar
»Das Ding an sich» till Königsberg) är – ensamstående. Det är även
Gullbergs mening, att den som strider för höga ideal, står ensam med
sin gud, som är Foibos Apollon. Detta respektlösa lundensiska spex
har också det en pedagogisk moral. Dessa verser, som skenbart flöda
i virtuost överdåd, ha ett allvarligt sammanhang. Henast kommer det
fram i kontrasten mellan den unge strebern, som växlar åskådning
för 30 silverpenningar pr spalt, och den samvetsgranne idkaren av
andliga övningar. Det är den skenbart obetydliges liv som har en
mening, uttryckt antitetiskt i strofer av överlägsen fulländning:
52
Den tupplikt kacklande
bland lyckoklöver
då tystnar i sin hönsgård och förskräcks.
Den evigt vacklande
skall segra över
sin andes mindervärdighetskomplex.
Nils Svanberg.