Litteratur
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
EN ENGELSMAN SER PÅ GUSTAV II ADOLF
När Gustav II Adolf år 1611 besteg
Sveriges tron, var det ett litet, armt
och ålderdomligt rike som han övertog. Man har beräknat, att det vid den
tiden bodde knappa 1,3 milj. människor inom landets gränser; av dem
bodde 900 000 i det egentliga Sverige
och 400 000 i Finland. Hela Lappland
och de väldiga skogsområdena mot
norska gränsen liksom också stora delar av det inre Finland var rena ödemarker. Inte heller de bebodda områ-
dena av landet hade någon närmare
förbindelse med varandra. Det var sjö-
arna och vattendragen som band samman de olika bygderna. På somrarna
tog man sig fram med båt och, när
frosten kom, med kärra och häst, men
så snart den resande måste lämna vattenvägarna, kunde han bara med möda
leta sig fram på hästryggen. Ännu år
1634 tog det tjugo dagar att resa från
Kalmar till Stockholm längs den steniga och slingrande landsvägen. Till
sjöss gick resan naturligtvis mycket
snabbare.
En av de skottar som tjänstgjorde i
Gustav Adolfs arme skrev en gång hem,
att i Sverige fanns det bara en kung,
en religion och en enda läkare. Läkaren var utlänning och kungens egen
livmedicus. Hygienen stod lågt. De
flesta av dem, som överlevde spädbarnsåren, dog unga genom epidemier
och undernäring. Kosten var oerhört
enformig. Nästan halva året måste folket på landsbygden och i de små stä-
derna undvara färsk mat. Man åt salt
Av ALFABERG
smör, salt kött och salt fisk. Mot slutet
av vintern svalt kontinuerligt huvuddelen av befolkningen. Jordbruket stod
i stort sett på samma primitiva nivå
som under medeltiden, och avkastningen på åkrarna var också låg.
Penningsystemet spelade ännu en
underordnad roll. Bönderna betalade
sina skatter med varor, och med
samma produkter sålde och handlade
man. Det var en omständlig procedur.
När dalslänningarna – för att nämna
ett av Eli Heckschers exempel – ville
köpa fisk av bohuslänningarna, kunde
de bara erbjuda smör som betalning.
Men bohuslänningarna ville inte ha
smör. Då fick dalslänningarna i stället sälja sitt smör i Värmland mot järn
som utbyte. Järnet lämnade de sedan
till bohuslänningarna, och så fick de
äntligen sin fisk. När Gustav Adolf
övertog riket, härskade där ännu
samma naturaekonomi som under
hans farfar Gustav Vasas tid. Det var
ett ekonomiskt system, som var naturligt för ett gammalt bondeland men
som inte gick att förena med aktiv utrikespolitik och militära företag på
andra sidan Östersjön.
De utlänningar som besökte vårt
land gjorde nedslående jämförelser
med den tidens stormakter Frankrike,
England, Holland och Tyskland väster
om Elbe. De lade märke till den allmänna fattigdomen, kapitalbristen, den
lilla medelklassen, de obetydliga stä-
derna och handeln som till stor del
låg i utländska händer. Och när vi lä-
’ • ·~.·_:;..,;-f
584
ser deras berättelser, frågar vi oss:
hur kunde detta lilla fattiga och primitiva land på knappa tjugo år bryta
sig ut ur sin isolering och på ett avgörande sätt ingripa i världshistorien?
Den frågan har senast en engelsk forskare M i c h a e l R o b e r t s ställt sig,
och han har också sökt besvara den i
ett mäktigt tvåbandsarbete på nära
1500 sidor – »Gustavus Adolphus. A
History of Sweden 1611-1632» (Longmans, Green and Co. London-New
York-Toronto 1953-1958).
Michael Roberts är professor i historia vid The Queen’s University i
Belfast, den protestantiska utposten på
det katolska Irland. Man förstår att
han känt det inspirerande att syssla
med en troshjälte, som var lyckosam i
det jordiska, en man som hade förstå-
else för politiska och militära realiteter och vars gärning i alla avseenden
hörde framtiden till.
Roberts har inte gjort några källforskningar utan bygger helt och hållet på den tryckta litteraturen. Den behärskar han fullkomligt. Det är ett välbalanserat arbete, fritt från originella
och överraskande slutsatser, som objektivt och lättfattligt presenterar
Gustav Adolfs gärning för en engelskspråkig publik. Han är fullt objektiv i
sina omdömen. När han i den sista delen något övervärderar Gustav Adolfs
militärorganisatoriska insatser, beror
det bara på att den svenska litteraturen på detta område inte räckt till.
Det är häpnadsväckande att en utlänning kunnat leva sig så helt in i ett
annat folks levnadsvillkor och föreställningar. Vi saknar på svenskt språk
en motsvarande bred och pålitlig framställning av samhällets omvandling på
1600-talet. För att få en överblick över
den ofta svårtillgängliga svenska litteraturen måste vi söka oss till Roberts’
arbete.
I en första del som kom ut för fem
år sedan sysslade Roberts med Gustav
Adolfs politiska och kulturella insatser. Han berättade om kungens arbete
på en författning, en regeringsform
byggd på frihetens och lagens grund.
Han ägnade också stort utrymme åt de
många reformerna inom undervisningsväsendet, och berörde även den
allmänna folkundervisning, som vi
tack vare kyrkan fick långt före något
annat land i Europa. Roberts framhöll
samtidigt, att kungen hade en tolerantare och friare syn på folkbildningen än de dogmatiska lutherska teologerna. Roberts hade också mycket
att berätta om den götiska tro, som
Gustav Adolf gjorde till sin och som
han förenade med sin religiösa tro.
Maktpolitikern och troskämpen förenades i hans gestalt. Kungens politik
i Polen och Tyskland bars upp av
dessa båda motiv, som för honom mer
och mer växte samman till ett: Sveriges säkerhet och den evangeliska saken.
I den nyutkomna andra delen berättar Roberts om Gustav Adolfs insatser i det trettioåriga kriget, men
dessförinnan ger han en bred skildring av den ekonomiska bakgrunden
till den militära kraftutvecklingen.
Sveriges industri var helt koncentrerad till Bergslagen, och kungen engagerade sig livligt för gruvbrytningen.
Han satsade pengar på nya uppfinningar, och han inkallade också utländska tekniker och riskvilliga företagare, bland dem i första hand Louis
De Geer. Järnet hade hittills varit den
viktigaste exportvaran, men från sekelskiftet 1600 började priset på koppar
att stiga på kontinenten, och detta fick
till följd en stark expansion för den
svenska kopparindustrien. Kopparen
från Falu koppargruva fick rikspolitisk betydelse – utan de inkomster
den drog till landet skulle de stora militära segrarna ha varit otänkbara.
Ett av de intressantare kapitlen
handlar om kungens försök att skaffa
__________,_,…..
.
.
.
.
.
,
,
.
.
.
.
,
–
~
~
”
”
”
~
’
~
–
–
.. ”” —–
fram reda pengar för att finansiera
krigen. Han ökade skatterna; och för
att göra skatteuppbörden effektivare
och få varorna omvandlade i pengar,
började han arrendera ut områden
som förläningar. Det var en ödesdiger
utveckling, eftersom han därmed lade
grunden till ett adelsvälde över bönderna, men kungen måste ersätta naturasystemet med modernare finansmetoder. Han prövade också andra
utvägar att öka inkomsterna: tullar,
statligt monopol på den livsviktiga
salthandeln, handelskompanier och
ökad kontroll över bergsbruket.
När han överförde sin arme till
Tyskland, hoppades han att kriget
skulle betala sig självt genom att de
krigsdrabbade tyska områdena underhöll hans trupper. Det var ett övertygande argument för att det krigströtta
och skattetyngda svenska folket skulle
önska ett ingripande i Tyskland. Det
visade sig också att utgifterna till armen kraftigt minskade åtminstone under de närmast följande åren. På andra
sätt fick folket ’desto tyngre kontakt
med kriget, kanske mest genom utskrivningarna av soldater till den nyorganiserade armen och flottan. Kriget
ökade möjligheterna till avancemang
för dugliga bondpojkar men ökade
585
samtidigt de . sociala motsättningarna
i riket.
I ett slutkapitel ställer Roberts in
Gustav Adolfs ,gär-ning i sitt historiska
sammanhang. Kungen bröt mot Sveriges traditionella orientering österut
genom att engagera Sverige i det
tyska kriget. Han gav också Sverige en
ledande ställning i den protestantiska
världen, som den i längden inte kunde
upprätthålla. Gustav Adolf var ingen
profet. Han kunde inte veta att den
stormaktsställning, hans segrar lade
grunden till, en gång skulle bli en
källa till svaghet och fara för riket.
Politiska, religiösa och strategiska
krav tvingade honom att ingripa i kriget. Han betraktade sig som ett Guds
verktyg men blev aldrig bigott eller
fanatisk som så många andra gudsmän. Han var tolerant inte bara mot
kalvinisterna utan också mot katolikerna. Det var inte en statsmans uppgift, förklarade han kort före sin död,
att tvinga någons samvete.
Det mäktiga intryck kungen gjorde
på sina engelska och skotska legoknektar har de själva vittnat om. Roberts
slutar sitt verk genom att citera en av
dem, överste Monro: :.Gud give att jag
än en gång fick tjäna under en sådan
Herre i detta gamla krig!:.
EN ENGELSMAN SER PÅ GUSTAV II ADOLF
När Gustav II Adolf år 1611 besteg
Sveriges tron, var det ett litet, armt
och ålderdomligt rike som han övertog. Man har beräknat, att det vid den
tiden bodde knappa 1,3 milj. människor inom landets gränser; av dem
bodde 900 000 i det egentliga Sverige
och 400 000 i Finland. Hela Lappland
och de väldiga skogsområdena mot
norska gränsen liksom också stora delar av det inre Finland var rena ödemarker. Inte heller de bebodda områ-
dena av landet hade någon närmare
förbindelse med varandra. Det var sjö-
arna och vattendragen som band samman de olika bygderna. På somrarna
tog man sig fram med båt och, när
frosten kom, med kärra och häst, men
så snart den resande måste lämna vattenvägarna, kunde han bara med möda
leta sig fram på hästryggen. Ännu år
1634 tog det tjugo dagar att resa från
Kalmar till Stockholm längs den steniga och slingrande landsvägen. Till
sjöss gick resan naturligtvis mycket
snabbare.
En av de skottar som tjänstgjorde i
Gustav Adolfs arme skrev en gång hem,
att i Sverige fanns det bara en kung,
en religion och en enda läkare. Läkaren var utlänning och kungens egen
livmedicus. Hygienen stod lågt. De
flesta av dem, som överlevde spädbarnsåren, dog unga genom epidemier
och undernäring. Kosten var oerhört
enformig. Nästan halva året måste folket på landsbygden och i de små stä-
derna undvara färsk mat. Man åt salt
Av ALFABERG
smör, salt kött och salt fisk. Mot slutet
av vintern svalt kontinuerligt huvuddelen av befolkningen. Jordbruket stod
i stort sett på samma primitiva nivå
som under medeltiden, och avkastningen på åkrarna var också låg.
Penningsystemet spelade ännu en
underordnad roll. Bönderna betalade
sina skatter med varor, och med
samma produkter sålde och handlade
man. Det var en omständlig procedur.
När dalslänningarna – för att nämna
ett av Eli Heckschers exempel – ville
köpa fisk av bohuslänningarna, kunde
de bara erbjuda smör som betalning.
Men bohuslänningarna ville inte ha
smör. Då fick dalslänningarna i stället sälja sitt smör i Värmland mot järn
som utbyte. Järnet lämnade de sedan
till bohuslänningarna, och så fick de
äntligen sin fisk. När Gustav Adolf
övertog riket, härskade där ännu
samma naturaekonomi som under
hans farfar Gustav Vasas tid. Det var
ett ekonomiskt system, som var naturligt för ett gammalt bondeland men
som inte gick att förena med aktiv utrikespolitik och militära företag på
andra sidan Östersjön.
De utlänningar som besökte vårt
land gjorde nedslående jämförelser
med den tidens stormakter Frankrike,
England, Holland och Tyskland väster
om Elbe. De lade märke till den allmänna fattigdomen, kapitalbristen, den
lilla medelklassen, de obetydliga stä-
derna och handeln som till stor del
låg i utländska händer. Och när vi lä-
’ • ·~.·_:;..,;-f
584
ser deras berättelser, frågar vi oss:
hur kunde detta lilla fattiga och primitiva land på knappa tjugo år bryta
sig ut ur sin isolering och på ett avgörande sätt ingripa i världshistorien?
Den frågan har senast en engelsk forskare M i c h a e l R o b e r t s ställt sig,
och han har också sökt besvara den i
ett mäktigt tvåbandsarbete på nära
1500 sidor – »Gustavus Adolphus. A
History of Sweden 1611-1632» (Longmans, Green and Co. London-New
York-Toronto 1953-1958).
Michael Roberts är professor i historia vid The Queen’s University i
Belfast, den protestantiska utposten på
det katolska Irland. Man förstår att
han känt det inspirerande att syssla
med en troshjälte, som var lyckosam i
det jordiska, en man som hade förstå-
else för politiska och militära realiteter och vars gärning i alla avseenden
hörde framtiden till.
Roberts har inte gjort några källforskningar utan bygger helt och hållet på den tryckta litteraturen. Den behärskar han fullkomligt. Det är ett välbalanserat arbete, fritt från originella
och överraskande slutsatser, som objektivt och lättfattligt presenterar
Gustav Adolfs gärning för en engelskspråkig publik. Han är fullt objektiv i
sina omdömen. När han i den sista delen något övervärderar Gustav Adolfs
militärorganisatoriska insatser, beror
det bara på att den svenska litteraturen på detta område inte räckt till.
Det är häpnadsväckande att en utlänning kunnat leva sig så helt in i ett
annat folks levnadsvillkor och föreställningar. Vi saknar på svenskt språk
en motsvarande bred och pålitlig framställning av samhällets omvandling på
1600-talet. För att få en överblick över
den ofta svårtillgängliga svenska litteraturen måste vi söka oss till Roberts’
arbete.
I en första del som kom ut för fem
år sedan sysslade Roberts med Gustav
Adolfs politiska och kulturella insatser. Han berättade om kungens arbete
på en författning, en regeringsform
byggd på frihetens och lagens grund.
Han ägnade också stort utrymme åt de
många reformerna inom undervisningsväsendet, och berörde även den
allmänna folkundervisning, som vi
tack vare kyrkan fick långt före något
annat land i Europa. Roberts framhöll
samtidigt, att kungen hade en tolerantare och friare syn på folkbildningen än de dogmatiska lutherska teologerna. Roberts hade också mycket
att berätta om den götiska tro, som
Gustav Adolf gjorde till sin och som
han förenade med sin religiösa tro.
Maktpolitikern och troskämpen förenades i hans gestalt. Kungens politik
i Polen och Tyskland bars upp av
dessa båda motiv, som för honom mer
och mer växte samman till ett: Sveriges säkerhet och den evangeliska saken.
I den nyutkomna andra delen berättar Roberts om Gustav Adolfs insatser i det trettioåriga kriget, men
dessförinnan ger han en bred skildring av den ekonomiska bakgrunden
till den militära kraftutvecklingen.
Sveriges industri var helt koncentrerad till Bergslagen, och kungen engagerade sig livligt för gruvbrytningen.
Han satsade pengar på nya uppfinningar, och han inkallade också utländska tekniker och riskvilliga företagare, bland dem i första hand Louis
De Geer. Järnet hade hittills varit den
viktigaste exportvaran, men från sekelskiftet 1600 började priset på koppar
att stiga på kontinenten, och detta fick
till följd en stark expansion för den
svenska kopparindustrien. Kopparen
från Falu koppargruva fick rikspolitisk betydelse – utan de inkomster
den drog till landet skulle de stora militära segrarna ha varit otänkbara.
Ett av de intressantare kapitlen
handlar om kungens försök att skaffa
__________,_,…..
.
.
.
.
.
,
,
.
.
.
.
,
–
~
~
”
”
”
~
’
~
–
–
.. ”” —–
fram reda pengar för att finansiera
krigen. Han ökade skatterna; och för
att göra skatteuppbörden effektivare
och få varorna omvandlade i pengar,
började han arrendera ut områden
som förläningar. Det var en ödesdiger
utveckling, eftersom han därmed lade
grunden till ett adelsvälde över bönderna, men kungen måste ersätta naturasystemet med modernare finansmetoder. Han prövade också andra
utvägar att öka inkomsterna: tullar,
statligt monopol på den livsviktiga
salthandeln, handelskompanier och
ökad kontroll över bergsbruket.
När han överförde sin arme till
Tyskland, hoppades han att kriget
skulle betala sig självt genom att de
krigsdrabbade tyska områdena underhöll hans trupper. Det var ett övertygande argument för att det krigströtta
och skattetyngda svenska folket skulle
önska ett ingripande i Tyskland. Det
visade sig också att utgifterna till armen kraftigt minskade åtminstone under de närmast följande åren. På andra
sätt fick folket ’desto tyngre kontakt
med kriget, kanske mest genom utskrivningarna av soldater till den nyorganiserade armen och flottan. Kriget
ökade möjligheterna till avancemang
för dugliga bondpojkar men ökade
585
samtidigt de . sociala motsättningarna
i riket.
I ett slutkapitel ställer Roberts in
Gustav Adolfs ,gär-ning i sitt historiska
sammanhang. Kungen bröt mot Sveriges traditionella orientering österut
genom att engagera Sverige i det
tyska kriget. Han gav också Sverige en
ledande ställning i den protestantiska
världen, som den i längden inte kunde
upprätthålla. Gustav Adolf var ingen
profet. Han kunde inte veta att den
stormaktsställning, hans segrar lade
grunden till, en gång skulle bli en
källa till svaghet och fara för riket.
Politiska, religiösa och strategiska
krav tvingade honom att ingripa i kriget. Han betraktade sig som ett Guds
verktyg men blev aldrig bigott eller
fanatisk som så många andra gudsmän. Han var tolerant inte bara mot
kalvinisterna utan också mot katolikerna. Det var inte en statsmans uppgift, förklarade han kort före sin död,
att tvinga någons samvete.
Det mäktiga intryck kungen gjorde
på sina engelska och skotska legoknektar har de själva vittnat om. Roberts
slutar sitt verk genom att citera en av
dem, överste Monro: :.Gud give att jag
än en gång fick tjäna under en sådan
Herre i detta gamla krig!:.