Litteratur
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
VÅRT GRÄNSFOLK HINSIDES ATLANTEN
Albin Widen: Svenskar som erövrat Amerika. Stockholm, Nordisk Rotogravyr, 1937. Pris häft. kr. 9: 50; bunden kr. 16: -.
Denna bok handlar om vårt talrika gränsfolk i det stora riket på
andra sidan Atlanten. Den handlar också om det Nya Sverige, som
för snart tre hundra år sedan grundlades vid Delawarefloden. Detta
ger boken en speciell aktualitet. En stor uppmärksamhet kommer ju
under de närmaste tio, femton månaderna att ägnas åt det blånadshöljda minnet av detta svenska kraftuppbåd och äventyr. Under
festligheterna skola vålnader manas fram från vår stormaktstid. Och
vi ha rätt att begå detta minne med en djup känsla av stolthet däröver, att svenskar och i all synnerhet svenskars ättlingar deltagit i
uppbyggandet av det väldiga transatlantiska riket. Men inom kort
ha vi anledning att fira hundraårsminnet av en annan svensk flyttningsrörelses upprinnelse. Det är den individuella emigrationens.
Svenskar i smärre och större hopar började draga över havs- och
landvidder till den amerikanska mellanvästern. En oerhört betydelsefull händelseserie från vår ringhetstid inleddes. Den lilla Frimansgruppen från Skaratrakten stretade sig 1838 bort till Salem i Wisconsin. I PineLake inom samma stat redde sig tre år efteråt Gustav
Unonins och hans sällskap sina hem, och upprättade ett settlement.
Ar 1845 kom Peter Cassel från Kisa med följe till J efferson county i
Iowa. Aret därpå begynte Erk-Janssonernas utvandring förnämligast från Hälsingland och Gästrikland. Denna utflyttning omfattade
ju allt som allt tretton hundra personer – sekterister och andra.
Många dogo under färderna. Åtskilliga stannade i östern. Men flertalet styrde kosan till Henry county, Illinois, varest den kommunistiska kolonien Bishop Hill grundades. Det svenska folkelementet i
Illinois vart genom den invandringen och dess tillsugningar kvantitativt ganska betydande, kvalitativt åtskilligt bemärkt. Och så duggade det med andra utvandrade svenska familjer och sällskap. I stor
utsträckning slogo sig dessa pionjärflockar av våra immigranter ner
i trakter, som fortfarande utgjorde eller nyss utgjort the frontier –
den materiella och andliga odlingens gränsbygd. I detta sammanhang ha vi ej tillfälle att befatta oss med frontier-begreppet, såsom
det präglats och utvecklats av den frejdade amerikanske historikern
F. J. Turner. Allt längre från östern mot västern försköt sig gränsbygden. Och nu blandade sig svenskar med dessa svällande klungor.
Frontier-människorna voro behärskade av självhänsyn och egenintresse. I väsentlig mån voro de befriade från både serlemakts och
statsmakts tvång. De levde ett kargt liv, rikt på rosiga förhoppningar. Det var en tillvaro av ömsesidig tävlan, men också av ömse- 361
Litteratur
sidig hjälp. Det var ett tillstånd av jämlikhet. Individualism och
demokrati voro med varandra förmälda. Och de genomsjödos av
de religiösa väckelserna. Jorden var fri. Detta faktum förklarar
sammanskockningen härute. Frälsningen var också fri. Detta förklarar delvis skockarnes beteende. Skilda kyrkosamfund växte. Ett vart
ansåg sig ofta ha monopol på den rätta läran. Det blev konkurrens
om de odödliga själarne och deras förgängliga omhölje. Kivet gnisslade. Partiskheten surnade och jäste. Svärmeriet flammade. övertron grönskade och svällde. Men mitt i allt detta förädlades, stadgades de primitiva samhällenas liv och väsen. The Middle West inbjuder med homestead-lagen svenskarue såväl som andra europeiska
folkskaror.
Vi skynda oss fram till 1860-talets slut. Missväxterna gjorde hungern, svälten till gäst i tusen sinom tusen hem i Sverige. I Amerika
blommade allt yppigare det ekonomiska livet i den säregna dager,
som alstrats av den nya politiska situationen efter slavkrigets slut
och nordstaternas seger. Nu nådde vår utvandring rent av oanade
siffror. Under tidsföljden 1868–1873 strömmade ungefär ett hundra
tusen svenskar bort till U. S. A. Sverige i Amerika grundlades. Emigrationen vart ett handlingsprogram för vår nation. Och den nu omtalade flyttningen hade sannolikt en avgörande betydelse för hundratusentalens bortvällande under århundradets sista decennier. Hart
när oändligt är tåget, som genom lustrerna ringlar sig från svenska
bygder till Göteborg och vidare västerut. Skiftande äro vår nations
egenskaper och kynnesarter: i detta tåg framträda de med höga färger och matta kulörer. Det är olust och äventyrslust, trilska och trosfriskhet. Det är andlig surögdhet, men likaledes både andligt och
lekamligt klarblå blick. Det är den kvävande missbelåtenheten med
en fågel i handen och den livande glädjen över tio fåglar i skogen.
Tåget betecknar ett av de mäktigaste dragen i det svenska samhällslivet sedan hundra år tillbaka – folkvandringen. Och detta drag
löper bredvid, förenar sig med ett annat – folkväckelsen.
Vårt gränsfolk därborta stiger fram, präglas, mognar, bleknar, försvinner i nya generationer med annan nationell färg och halt.
U. S. A. är fortfarande gränsfolkens land. Om man, såsom jag själv
ansett lämpligast, till rent utländska befolkningen inom republiken
hänför utiandsborna och sådana, vilkas båda föräldrar äro invandrade, så kom man 1930 iPP till något mer än trettio miljoner själar.
Räknar men med barnen av blandade föräldrar (fadern invandrad,
modern dotter till infödd, eller vice versa), så blir nämnda års siffra
åtta, nio miljoner högre. Mer än en tredjedel av hela republikens vita
befolkning skulle enligt denna klassificering, som följes av den amerikanska officiella statistiken, vara utländsk eller åtminstone icke helt
inhemsk. I denna tredjedel ingår den svenska kontingenten – enligt
angivna vida begreppsgräns -med närmare sextonhundra tusen.
Vi tala i första rummet om de utvandrade såsom vårt gränsfolk.
Och som hastigast snudda vi vid företeelser, som falla inom området
för främlingskapets sociologi. Emigranterna ha försvunnit från vårt
362
Litteratur
svenska territorialsamhälle och i allmänhet talat från den svenska
statsliga organisationens sfär. De äro främlingar gent emot hemlandet. Alltifrån den stund de ryckte upp och foro i väg, blevo de ett
stycke främlingar gent emot de primära och sekundära grupper de
tillhörde – till de förra räkna vi familj, lekkrets, grannskap, skola.
De sociala förbindelser, som förut konstituerat deras personlighet,
klipptes i viss mån av. I det nya landetblevode medlemmar av skilda
– likaledes primära och sekundära – grupper, anpassade sig efter
den social-kulturella situation, som här rådde och utvecklade sig.
Gent emot hemlandet får ofta – och fick nog oftare förr – detta
främlingskap en dubbelsidig karaktär. Det blir både frånstötande
och tilldragande. Svenskarnes skiftande, till och med skarpt motsatta
hållningar gent emot svensk-amerikanerna under årtiondenas lopp
förklaras av detta förhållande. I den mån våra utvandrare ha flockat
sig samman med folk av sin egen nationalitet, har deras artmedvetande som svenskar vidmakthållits. Det har också gått över till barnen, enkannerligen om båda föräldrarne varit födda i det gamla landet. För dem har Sverige ofta blivit ett både geografiskt och kulturellt avlägset land, än frånstötande, än tilldragande. Det har icke
sällan väckt både ovilja och välvilja hos precis samma individer.
Till vårt gränsfolk därute böra följaktligen hänföras även amerikaborna med ett mer eller mindre personlighetspräglande svenskt härkomstmedvetande. Om med denna definition den svensk-amerikanska
kontingenten blir större eller mindre än nyss anförda siffra, må lämnas därhän. Våra ekonomiska, kulturella och allmänt nationena intressen förbjuda oss emellertid att lämna samma kontingent ur sikte.
Det torde vara mig tillåtet att upprepa vad jag för många år sedan
uttalade i denna tidskrift (»Svensk-amerikanerna och Sverige», 1913):
»För oss svenskar bör det vara en samfälld angelägenhet att skapa
och upprätthålla nationella förbindelser med de utvandrade, deras
barn och barnbarn. Inga klassgränser, inga partilinjer, inga olika
tolkningar av patriotismens innebörd äro ägnade att förrycka vårt
intresse i den riktningen.»
Fil. lic. Albin Widens bok, praktfullt illustrerad och ändå inte alltför dyr, har stora förutsättningar att sprida kunskap om vårt gränsfolk i onkel Sams land. Författaren låter oss se våra fjärrboende
fränder i en belysning, som om de levde och rörde sig i vårt närmaste
grannskap. Det är just en av hans stora förtjänster, att han förmått
göra det avlägsna till det närbelägna. Widen är skönlitterär, som
sådan har han nyligen blivit utmärkt genom prisbelöning; han är en
lysande journalist; han är vetenskapsidkare – etnograf och religionshistoriker med intressefönster vettande mot sociologien. Han
har ypperliga färdigheter att skriva en bok som denna. Och därför
har resultatet blivit så förträffligt, som det är. Författaren har dock
haft bråttom. Hafs och slarv i stil och data ha blivit följden. Minnesotaguvernören J. A. Johnson omtalas sålunda (sid. 160) som svenskfödd;
några rader nedanför meddelas, att hade han levat till 1912, så skulle
han ha blivit demokraternas presidentkandidat. Men en svenskfödd
363
Litteratur
person kan aldrig bli president i U. S. A.; J. A. Johnson hade först
sett dagens ljus inom den stora republiken; och följaktligen hade
demokraterna kunnat fylka sig kring honom i thy syfte. – Emellertid har just brådskan pressat vår författare att ta personligheter och
situationer i stora svep och framställa dem snabbt, vårdslöst, men
med ett aldrig slappnande sinne för de drag, som göra sig. Den litterära utsirningen har stundom fått ge vika för vardagsspråkets enkla
form. Det är resenären, som berättar. Men det är en lärd resenär, en
etnografisk forskare, som lätt och behändigt, när så passar, strör ut
spånor från facklärdomens verkstad.
Ett förblivande, mäktigt intryck av denna värdefulla bok är, att det
svenska artmedvetandet sitter djupt bland våra utvandrade landsmän
och deras barn. De träffas i storstäder, varest miljonerna av olika
nationell och raslig börd och härstamning redan ha sammanfogats till
världshistoriens mest uniforma människoblock. Vi möta dem i de
smärre städerna – t. ex. i Illinois; här ha nybyggarelivets mönster
sopats undan; här har en ny kultursituation inträtt; metropolen
tvingar sig på. Vi råka dem ute på landsbygden, som bil, bio, radio
hålla på att göra till stadsbygd. Överallt veta Sveriges barn och ättlingar, varifrån de ha kommit, varifrån de stamma. De ha sitt
sinnesarv, i viss omfattning likaledes sitt sedesarv och sitt språkarv.
De äro alltfort marginal men (uttrycket har präglats av professor
Rob. E. Park). Detta andliga och nationella gränsläge är dem än till
hinder, än till eggelse. Widen ger oss emellertid en ny erinran om
den oerhörda makt ett gammalt lands institutioner äga. Vi förstå,
vilken utomordentlig betydelse nationalandan, nationalmedvetandet
har. Men vilka krafter och redskap ha förnämligast varit verksamma
för bevarande av sedernas, sinnets, språkets svenskheU Den stora
betingelsen har naturligtvis varit det lantliga såväl som det stadsliga
settlements- eller särbygdelivet med alla dess ekologiska karakteristika. Och till settlements-livet sluta sig som integrerande delar
kyrkorna,. tidningarna, föreningarna. Vilken roll spelade icke halvlärde augustanapräster och obildade missionspredikanter, när de ansträngde sig till det yttersta för att tala den vackraste svenska och
förkunna det renaste Guds ord! Vad förmådde inte de i regel dåligt
avlönade män, som sutto – understundom i skumma kyffen – och
skrevo ihop de svensk-språkiga tidningarna! Ibland voro de skicklige karlar med solida intellektuella och moraliska egenskaper; emellanåt voro de klåpare, de där ville det bästa, men lyckades sämre; då
och då voro de rikt begåvade herrar, alltför spirituösa för att kunna
hålla sig uppe i det gamla landet, men tillräckligt spirituella för att
kunna åstadkomma små mästerverk i det nya. Denna press gjorde
goda amerikaner av svenskarne. Samtidigt höll den Sverige vid levande liv kvar på farmen, i shopet, i de tusen hemmen av ytterst
skiftande typer. Bellmans- och Runebergssångerna, folk- och skillingsvisorna, polkorna och valserna, uddelekarue och andra förströelser i föreningssalarna svepte oupphörligen kring skarorna en hemlandsatmosfär, som inte dunstade helt bort i dagens id, veckans möda,
364
Litteratur
årets besvärligheter. Hemifrån kommo mer eller mindre ofta brev
till de utfarna legionerna. Från varje rad kunde falla dagg, som
friskade upp och gav ny grönska åt det torkande, bleknande svensksinnet. Besöken i fi:iderneslandet ha naturligtvis verkat som den nationella förnyelsens bad. Men under allt detta gåvo Sverige och dess
kulturs representanter de bortflyttade föga stöd i de outtröttliga konserveringssträvandena. Högfärdiga axelryckningar och spegriniga
grimaser voro inte sällan vad som bestods.
Med vilken hastighet försvinner vårt gränsfolk därborta som så-
dant~ Hur fort, hur långsamt tystnar det svenska språket~ Plånas
på samma gång de svenska sedvänjorna ut; dö de svenska traditionerna~ Vad betyder det svenska härstamningsmedvetandet hos skilda
social- och kulturkretsar~ Hur förnimma de helt amerikaniserade
grupperna av svensk härkomst sitt förvantskap med fädernas land;
hur bete de sig mot Sverige och dess folk~ På sätt och vis skola även
de spörsmålen besvaras i den enquete, som licentiat Widen gått i författning om. Mot själva mängden av hans frågor och mot deras innehåll kunna naturligtvis anmärkningar göras. Faran för ett alltför
diffust och okontrollerbart svarsmaterial är obestridig. Företagets lovvärda karaktär häves ingalunda därmed. Men enqueten måste kompletteras. Enkannerligen äro starkt lokalt begränsade, intensivt organiserade typstudier nödvändiga.
E. H. Thörnberg.
365
VÅRT GRÄNSFOLK HINSIDES ATLANTEN
Albin Widen: Svenskar som erövrat Amerika. Stockholm, Nordisk Rotogravyr, 1937. Pris häft. kr. 9: 50; bunden kr. 16: -.
Denna bok handlar om vårt talrika gränsfolk i det stora riket på
andra sidan Atlanten. Den handlar också om det Nya Sverige, som
för snart tre hundra år sedan grundlades vid Delawarefloden. Detta
ger boken en speciell aktualitet. En stor uppmärksamhet kommer ju
under de närmaste tio, femton månaderna att ägnas åt det blånadshöljda minnet av detta svenska kraftuppbåd och äventyr. Under
festligheterna skola vålnader manas fram från vår stormaktstid. Och
vi ha rätt att begå detta minne med en djup känsla av stolthet däröver, att svenskar och i all synnerhet svenskars ättlingar deltagit i
uppbyggandet av det väldiga transatlantiska riket. Men inom kort
ha vi anledning att fira hundraårsminnet av en annan svensk flyttningsrörelses upprinnelse. Det är den individuella emigrationens.
Svenskar i smärre och större hopar började draga över havs- och
landvidder till den amerikanska mellanvästern. En oerhört betydelsefull händelseserie från vår ringhetstid inleddes. Den lilla Frimansgruppen från Skaratrakten stretade sig 1838 bort till Salem i Wisconsin. I PineLake inom samma stat redde sig tre år efteråt Gustav
Unonins och hans sällskap sina hem, och upprättade ett settlement.
Ar 1845 kom Peter Cassel från Kisa med följe till J efferson county i
Iowa. Aret därpå begynte Erk-Janssonernas utvandring förnämligast från Hälsingland och Gästrikland. Denna utflyttning omfattade
ju allt som allt tretton hundra personer – sekterister och andra.
Många dogo under färderna. Åtskilliga stannade i östern. Men flertalet styrde kosan till Henry county, Illinois, varest den kommunistiska kolonien Bishop Hill grundades. Det svenska folkelementet i
Illinois vart genom den invandringen och dess tillsugningar kvantitativt ganska betydande, kvalitativt åtskilligt bemärkt. Och så duggade det med andra utvandrade svenska familjer och sällskap. I stor
utsträckning slogo sig dessa pionjärflockar av våra immigranter ner
i trakter, som fortfarande utgjorde eller nyss utgjort the frontier –
den materiella och andliga odlingens gränsbygd. I detta sammanhang ha vi ej tillfälle att befatta oss med frontier-begreppet, såsom
det präglats och utvecklats av den frejdade amerikanske historikern
F. J. Turner. Allt längre från östern mot västern försköt sig gränsbygden. Och nu blandade sig svenskar med dessa svällande klungor.
Frontier-människorna voro behärskade av självhänsyn och egenintresse. I väsentlig mån voro de befriade från både serlemakts och
statsmakts tvång. De levde ett kargt liv, rikt på rosiga förhoppningar. Det var en tillvaro av ömsesidig tävlan, men också av ömse- 361
Litteratur
sidig hjälp. Det var ett tillstånd av jämlikhet. Individualism och
demokrati voro med varandra förmälda. Och de genomsjödos av
de religiösa väckelserna. Jorden var fri. Detta faktum förklarar
sammanskockningen härute. Frälsningen var också fri. Detta förklarar delvis skockarnes beteende. Skilda kyrkosamfund växte. Ett vart
ansåg sig ofta ha monopol på den rätta läran. Det blev konkurrens
om de odödliga själarne och deras förgängliga omhölje. Kivet gnisslade. Partiskheten surnade och jäste. Svärmeriet flammade. övertron grönskade och svällde. Men mitt i allt detta förädlades, stadgades de primitiva samhällenas liv och väsen. The Middle West inbjuder med homestead-lagen svenskarue såväl som andra europeiska
folkskaror.
Vi skynda oss fram till 1860-talets slut. Missväxterna gjorde hungern, svälten till gäst i tusen sinom tusen hem i Sverige. I Amerika
blommade allt yppigare det ekonomiska livet i den säregna dager,
som alstrats av den nya politiska situationen efter slavkrigets slut
och nordstaternas seger. Nu nådde vår utvandring rent av oanade
siffror. Under tidsföljden 1868–1873 strömmade ungefär ett hundra
tusen svenskar bort till U. S. A. Sverige i Amerika grundlades. Emigrationen vart ett handlingsprogram för vår nation. Och den nu omtalade flyttningen hade sannolikt en avgörande betydelse för hundratusentalens bortvällande under århundradets sista decennier. Hart
när oändligt är tåget, som genom lustrerna ringlar sig från svenska
bygder till Göteborg och vidare västerut. Skiftande äro vår nations
egenskaper och kynnesarter: i detta tåg framträda de med höga färger och matta kulörer. Det är olust och äventyrslust, trilska och trosfriskhet. Det är andlig surögdhet, men likaledes både andligt och
lekamligt klarblå blick. Det är den kvävande missbelåtenheten med
en fågel i handen och den livande glädjen över tio fåglar i skogen.
Tåget betecknar ett av de mäktigaste dragen i det svenska samhällslivet sedan hundra år tillbaka – folkvandringen. Och detta drag
löper bredvid, förenar sig med ett annat – folkväckelsen.
Vårt gränsfolk därborta stiger fram, präglas, mognar, bleknar, försvinner i nya generationer med annan nationell färg och halt.
U. S. A. är fortfarande gränsfolkens land. Om man, såsom jag själv
ansett lämpligast, till rent utländska befolkningen inom republiken
hänför utiandsborna och sådana, vilkas båda föräldrar äro invandrade, så kom man 1930 iPP till något mer än trettio miljoner själar.
Räknar men med barnen av blandade föräldrar (fadern invandrad,
modern dotter till infödd, eller vice versa), så blir nämnda års siffra
åtta, nio miljoner högre. Mer än en tredjedel av hela republikens vita
befolkning skulle enligt denna klassificering, som följes av den amerikanska officiella statistiken, vara utländsk eller åtminstone icke helt
inhemsk. I denna tredjedel ingår den svenska kontingenten – enligt
angivna vida begreppsgräns -med närmare sextonhundra tusen.
Vi tala i första rummet om de utvandrade såsom vårt gränsfolk.
Och som hastigast snudda vi vid företeelser, som falla inom området
för främlingskapets sociologi. Emigranterna ha försvunnit från vårt
362
Litteratur
svenska territorialsamhälle och i allmänhet talat från den svenska
statsliga organisationens sfär. De äro främlingar gent emot hemlandet. Alltifrån den stund de ryckte upp och foro i väg, blevo de ett
stycke främlingar gent emot de primära och sekundära grupper de
tillhörde – till de förra räkna vi familj, lekkrets, grannskap, skola.
De sociala förbindelser, som förut konstituerat deras personlighet,
klipptes i viss mån av. I det nya landetblevode medlemmar av skilda
– likaledes primära och sekundära – grupper, anpassade sig efter
den social-kulturella situation, som här rådde och utvecklade sig.
Gent emot hemlandet får ofta – och fick nog oftare förr – detta
främlingskap en dubbelsidig karaktär. Det blir både frånstötande
och tilldragande. Svenskarnes skiftande, till och med skarpt motsatta
hållningar gent emot svensk-amerikanerna under årtiondenas lopp
förklaras av detta förhållande. I den mån våra utvandrare ha flockat
sig samman med folk av sin egen nationalitet, har deras artmedvetande som svenskar vidmakthållits. Det har också gått över till barnen, enkannerligen om båda föräldrarne varit födda i det gamla landet. För dem har Sverige ofta blivit ett både geografiskt och kulturellt avlägset land, än frånstötande, än tilldragande. Det har icke
sällan väckt både ovilja och välvilja hos precis samma individer.
Till vårt gränsfolk därute böra följaktligen hänföras även amerikaborna med ett mer eller mindre personlighetspräglande svenskt härkomstmedvetande. Om med denna definition den svensk-amerikanska
kontingenten blir större eller mindre än nyss anförda siffra, må lämnas därhän. Våra ekonomiska, kulturella och allmänt nationena intressen förbjuda oss emellertid att lämna samma kontingent ur sikte.
Det torde vara mig tillåtet att upprepa vad jag för många år sedan
uttalade i denna tidskrift (»Svensk-amerikanerna och Sverige», 1913):
»För oss svenskar bör det vara en samfälld angelägenhet att skapa
och upprätthålla nationella förbindelser med de utvandrade, deras
barn och barnbarn. Inga klassgränser, inga partilinjer, inga olika
tolkningar av patriotismens innebörd äro ägnade att förrycka vårt
intresse i den riktningen.»
Fil. lic. Albin Widens bok, praktfullt illustrerad och ändå inte alltför dyr, har stora förutsättningar att sprida kunskap om vårt gränsfolk i onkel Sams land. Författaren låter oss se våra fjärrboende
fränder i en belysning, som om de levde och rörde sig i vårt närmaste
grannskap. Det är just en av hans stora förtjänster, att han förmått
göra det avlägsna till det närbelägna. Widen är skönlitterär, som
sådan har han nyligen blivit utmärkt genom prisbelöning; han är en
lysande journalist; han är vetenskapsidkare – etnograf och religionshistoriker med intressefönster vettande mot sociologien. Han
har ypperliga färdigheter att skriva en bok som denna. Och därför
har resultatet blivit så förträffligt, som det är. Författaren har dock
haft bråttom. Hafs och slarv i stil och data ha blivit följden. Minnesotaguvernören J. A. Johnson omtalas sålunda (sid. 160) som svenskfödd;
några rader nedanför meddelas, att hade han levat till 1912, så skulle
han ha blivit demokraternas presidentkandidat. Men en svenskfödd
363
Litteratur
person kan aldrig bli president i U. S. A.; J. A. Johnson hade först
sett dagens ljus inom den stora republiken; och följaktligen hade
demokraterna kunnat fylka sig kring honom i thy syfte. – Emellertid har just brådskan pressat vår författare att ta personligheter och
situationer i stora svep och framställa dem snabbt, vårdslöst, men
med ett aldrig slappnande sinne för de drag, som göra sig. Den litterära utsirningen har stundom fått ge vika för vardagsspråkets enkla
form. Det är resenären, som berättar. Men det är en lärd resenär, en
etnografisk forskare, som lätt och behändigt, när så passar, strör ut
spånor från facklärdomens verkstad.
Ett förblivande, mäktigt intryck av denna värdefulla bok är, att det
svenska artmedvetandet sitter djupt bland våra utvandrade landsmän
och deras barn. De träffas i storstäder, varest miljonerna av olika
nationell och raslig börd och härstamning redan ha sammanfogats till
världshistoriens mest uniforma människoblock. Vi möta dem i de
smärre städerna – t. ex. i Illinois; här ha nybyggarelivets mönster
sopats undan; här har en ny kultursituation inträtt; metropolen
tvingar sig på. Vi råka dem ute på landsbygden, som bil, bio, radio
hålla på att göra till stadsbygd. Överallt veta Sveriges barn och ättlingar, varifrån de ha kommit, varifrån de stamma. De ha sitt
sinnesarv, i viss omfattning likaledes sitt sedesarv och sitt språkarv.
De äro alltfort marginal men (uttrycket har präglats av professor
Rob. E. Park). Detta andliga och nationella gränsläge är dem än till
hinder, än till eggelse. Widen ger oss emellertid en ny erinran om
den oerhörda makt ett gammalt lands institutioner äga. Vi förstå,
vilken utomordentlig betydelse nationalandan, nationalmedvetandet
har. Men vilka krafter och redskap ha förnämligast varit verksamma
för bevarande av sedernas, sinnets, språkets svenskheU Den stora
betingelsen har naturligtvis varit det lantliga såväl som det stadsliga
settlements- eller särbygdelivet med alla dess ekologiska karakteristika. Och till settlements-livet sluta sig som integrerande delar
kyrkorna,. tidningarna, föreningarna. Vilken roll spelade icke halvlärde augustanapräster och obildade missionspredikanter, när de ansträngde sig till det yttersta för att tala den vackraste svenska och
förkunna det renaste Guds ord! Vad förmådde inte de i regel dåligt
avlönade män, som sutto – understundom i skumma kyffen – och
skrevo ihop de svensk-språkiga tidningarna! Ibland voro de skicklige karlar med solida intellektuella och moraliska egenskaper; emellanåt voro de klåpare, de där ville det bästa, men lyckades sämre; då
och då voro de rikt begåvade herrar, alltför spirituösa för att kunna
hålla sig uppe i det gamla landet, men tillräckligt spirituella för att
kunna åstadkomma små mästerverk i det nya. Denna press gjorde
goda amerikaner av svenskarne. Samtidigt höll den Sverige vid levande liv kvar på farmen, i shopet, i de tusen hemmen av ytterst
skiftande typer. Bellmans- och Runebergssångerna, folk- och skillingsvisorna, polkorna och valserna, uddelekarue och andra förströelser i föreningssalarna svepte oupphörligen kring skarorna en hemlandsatmosfär, som inte dunstade helt bort i dagens id, veckans möda,
364
Litteratur
årets besvärligheter. Hemifrån kommo mer eller mindre ofta brev
till de utfarna legionerna. Från varje rad kunde falla dagg, som
friskade upp och gav ny grönska åt det torkande, bleknande svensksinnet. Besöken i fi:iderneslandet ha naturligtvis verkat som den nationella förnyelsens bad. Men under allt detta gåvo Sverige och dess
kulturs representanter de bortflyttade föga stöd i de outtröttliga konserveringssträvandena. Högfärdiga axelryckningar och spegriniga
grimaser voro inte sällan vad som bestods.
Med vilken hastighet försvinner vårt gränsfolk därborta som så-
dant~ Hur fort, hur långsamt tystnar det svenska språket~ Plånas
på samma gång de svenska sedvänjorna ut; dö de svenska traditionerna~ Vad betyder det svenska härstamningsmedvetandet hos skilda
social- och kulturkretsar~ Hur förnimma de helt amerikaniserade
grupperna av svensk härkomst sitt förvantskap med fädernas land;
hur bete de sig mot Sverige och dess folk~ På sätt och vis skola även
de spörsmålen besvaras i den enquete, som licentiat Widen gått i författning om. Mot själva mängden av hans frågor och mot deras innehåll kunna naturligtvis anmärkningar göras. Faran för ett alltför
diffust och okontrollerbart svarsmaterial är obestridig. Företagets lovvärda karaktär häves ingalunda därmed. Men enqueten måste kompletteras. Enkannerligen äro starkt lokalt begränsade, intensivt organiserade typstudier nödvändiga.
E. H. Thörnberg.
365