Litteratur

LITTERATUR
SVENSK PROSA 1936 – EN ORIENTERING
Året 1936 är intet märkesår i svensk roman- och novelldiktning, I
stort sett följer det 1935 års tendenser och inriktning, troget återspeglande tidens allvar och människornas oro. Man saknar några av
de främsta bland dem, som 1935 voro med. t. ex. S. Siwertz, G. Hellström, V. Moberg och Elin Wägner. I stället ha två pristävlingar berett vägen för nya författarnamn och ett par av höstens största
publikframgångar. Ett betecknande drag i årets prosa är vidare, att
så många författare skrivit fortsättningsromaner, sådana, som fullfölja tidigare verk, sådana, som peka framåt mot nya, och sådana,
som göra bådadera. En särskild kategori bilda härvidlag de romaner,
som samtidigt äro självbiografiska. Att denna genre blivit modet för
dagen i Sverige kan väl förklaras därav, att man klinner sig stå inför
en katastrof, åtminstone inför en vändpunkt, och alltså förnimmer ett
behov av en tillbakablick mot något, som uppfatta:s som ett oåterkalleligt förgånget; känslan att uppleva historia kan på detta sätt ha aktualiserat den självbiografiska romanen. Vad särskilt dc s. k. proletärförfattarna angår, ligger det nära till hands att anta, att de, nu då de
slagit igenom och deras ställning stabiliserats, drivits att se tillbaka
på sitt liv och den märkliga utveckling de genomgått. Samtidigt ligger det en risk i detta berättarslag, risken att i direkt form lämna ut
vad som först borde omhändertagas av den gestaltskapande fantasien.
De tre främsta representanterna för genren ha emellertid undgått den
risken.
I V ä g e n u t fortsätter Harry Martinson att berätta om den unge
Martins vidare öden i kristidens Sverige. Han är i tjänst på olika
ställen och prövar på olika yrken, han rymmer och går på luffen men
drivs hela tiden till havet. Vägen ut tror han sig ha funnit, när han
äntligen fått hyra och seglar ut genom Skagcrack. Martin är överkänslig och övernormalt fantasibegåvad. Ingen förstår sig på honom,
hos ingen känner han sig hemma. Han är utstött ur all social gemenskap. Därför blir han ett rov för vad han kallar bristens ångest. Hans
enda resurs till självhävdelse är fantasien; med dess hjälp skapar han
en lögnvärld omkring sig, men den avreagerar i sin tur självförakt
och ånger. Med riktig instinkt söker han sin väg ut via sjömansskapets nya upplevelse av världen, men den avgörande räddningen kan
han säkerligen inte nå, förrän han funnit den skapande diktens värld.
Martinson berättar med den enastående intuitiva analyseringskonst,
som han visat i fjolårets, dock aldrig överträffade barnskildring Nässlorna blomma, han har en naivt gestaltande fantasi men samtidigt en
ömtålig sanningskärlek, som gör, att han kan skildra sin alter ego
utan sentimentalitet och se inte bara samhällets okänsliga hårdhet
utan även Martins brister och ömklighet.
54
Litteratur
Martinsons Martin håller på att bli jämnårig med Eyvind .Johnsons Olof, och därmed får han en svår medtävlare. Ty Johnsons serieroman om den unge norrländske arbetarpojken med den gryende diktarbegåvningen ser ut att bli ett av 30-talets allra främsta verk. I
S e d i g i n t e o m behandlas ett nytt avsnitt i Olofs inre utvecklingshistoria, övergångsårens kriser med deras sexualintresse i dröm
och verklighet, deras ensamhetslängtan och ensamhetsskräek, deras
nya upptäckt av ett levande jag. Olof är med sin blyghet och sin
skrytsamhet, sin vacklande balans och sin innerst inne trygga sundhet så typiskt svensk, att han troligen en gång kommer att bli klassisk, och hans historia har berättats med en inlevelsens säkerhet och
en framställningens okonstlade naturlighet, som når mästerskapets
klass. Eyvind Johnson dokumenterar sig vidare som en norrländsk
folklivsskildrare av mycket hög rang, särskilt i avsnittet om emigrationen till Brasiliens land. Han har slutligen en djup och rik humor,
som är svenska folkets egen.
Agnes v. Krusenstjerna fortsätter i D u n k l e t m e l l a n t r ä d e n
att berätta Viveka von Lager·cronas historia. Den som kan uppbringa
tillräckligt intresse och Anreps Ättartavlor har säkerligen möjlighet
att identifiera de flesta av romanens karikatyrer, men han kommer i
så fall endast i kontakt med dess döda beståndsdelar. Agnes v. Krusenstjerna piskas ofta fram av hat till släktingar och andra, men hon
är ingen satiriker. Hennes konst blommar upp av ångest och ömhet
och högst når hon, när hon kan skildra med sympatiens inlevelse. Så
sker också i denna bok, där hon med varsam hand och med den känsligaste intuition beskriver, hur den lilla Viveka omärkligt förvandlas
från barn till ett ungt, knoppande kvinnoväsen. Hennes längtan och
drömmar, hennes skygga undran och hennes nya förnimmelse av det
frestande och farliga i en ännu främmande tillvaro har skildrats med
all den språkets mjukhet och all den ömma förståelse, som Agnes v.
Krusenstjerna förmår prestera i sina bästa stunder. Det kan tillläggas, att denna nästan hektiskt flitiga förf. under året även hunnit
med en novellsamling, V i v i, f l i c k a m e d m e l o d i, där det mesta
visserligen är enkla solskensberättelser för det löpande behovet, men
där man dock träffar på en fullödig sak, den psykologiska problemnovellen E n v a g n s t j ä l p e r.
Till de självbiografiska romanernas klass hör också Moa Martinsons
M o r g i f t e r s i g, en skildring av samhällets lägsta skikt, av svält,
smuts, löss, barnsängar, flyttningar, tröstlöst arbete och än tröstlösare
arbetsbrist, allt sett med en liten flickas ögon. Det finns även ljusan’
inslag; man träffar på sidor av god barnpsykologi, och moderns arbetstyngda, tåliga, hunsade och tappra gestalt är något av ett äreminne, men de många upprepningarna och naturalistiska detaljbeskrivningarna äro tröttande i längden. Framför allt är denna intensiva och temperamentsfulla bok en social indignationsroman, vars
slagkraft dock något minskas av att den skildrar ett redan historiskt skede.
Den armodets värld, som Moa Martinson berättar om, skiljer sig
55
Litteratur
inte mycket från det fattiga åländska torparh~m. där Sally Salminens
K a t r i n a utspelas. Det finns faktiskt många överensstämmelser
mellan de båda böckerna, men det blev Salminens som vann den
största publikframgången och mer än det: på flere år har ingen roman nått upp till dess försäljningssiffra. Därför vill man inte kalla
den höstens främsta bok. Framgången kan ha berott på andra omständigheter, t. ex. författarinnans sensationella metamorfos från hemhiträde i U. S. A. till pristagarinna i en romantävling. Katrina är
i varje fall en av årets bästa böcker, enkel och okonstlad i stil och
komposition och med säker konsekvens i utförandet. Även här finns
berättigad indignation mot översitteri och förtryck, men den blir
inte huvudsak, och den orädda realismen slår inte över i ensidig naturalism. Det vilar över skildringen en egendomlig blandning av
naiv friskhet och sann klokhet, som gått rakt till läsarnas hjärtan
och gjort romanen till en äkta folkbok. Miljön är fångad med säker
kunnighet, figurerna klart tecknade och varje människas öde skildrat
med naturlig känsla för hennes väsens art. Romanen är ett äreminne
över Katrina, bonddottern som blir sjömanshustru på Åland och vars
hela liv är en enda oavbruten, ensam kamp för make, hem och barn,
över den arbetande, skapande kvinnan. Hon är seg i arbetet, tapper,
när det gäller att hävda sitt människovärde, på en gång stolt och
ödmjuk, en kvinna, som sällan får stöd men ofta måste stödja, en
mycket levande människa, som man tycker sig komma alldeles nära
och som blir större, ju närmare man kommer henne. Vardagens
heroism har sällan skildrats med en sådan enkelhetens poesi som i
Katrina.
Arbete är också temat i Josef Kjellgrens novellsamling S k o t t i
v a t t e n l i n j e n, där problemet formulerats i antitesen: arbetets
glädje – arbetarens ångest. Kjellgren har upplevt bådadera och det har
givit honom hans syn på människorna. I en serie berättelser skildrar
han arbetsliv och arbetare i verkstäder och på skeppsdäck Hans stil
kan vara kantig och hans teknik brista i koncentration men det finns ett
ärligt sökande och en varm människokärlek i allt vad han berättar
om. Särskilt minns man de sanna och vackra ord han har att säga
om sjömansskapets gemenskap. Från arbetarklassen har även Rudolf
Värnlund hämtat stoffet till sin proletära bildningsroman H e dningarna som icke hava lagen. Problemet utgöres här av
konflikten mellan sociala ideologier och politiska teorier å ena sidan
och den enskilde arbetarens privatexistens å den andra. Arbetarrörelsen är en massföreteelse, som för sin framgång kräver solidaritetens
offer, men individen drivs att kämpa för och ta hänsyn till sin egen
framgång. Hjälten i boken kommer tidigt in bland de revolutionära
utopisternas skara men verkligheten ställer honom inför ständigt nya
personliga problem. Han är nära att som brottsling försätta sig utom
samhället men drivs slutligen att acceptera det i den borgerliga familjebildningens form. Värnlund har i denna barn- och ynglingaskildring inte tillgång till Martinsons underbara intuition, han
skildrar utifrån och han lyckas inte smälta samman referat och ana- 56
Litteratur
lys till ett levande helt, men han har vidrört problem och ställt frågor,
vilka äro centrala för den samhällsklass, som han alltjämt diktar om
och som han grundligt känner.
Om samhälle och individ handlar på sitt sätt även Karin Boyes
]1′ ö r l i t e, men här rör sig problemet om subtilare ting. Diktaren
Harald Måhrman tvingas för familjeuppehällets skull att bli dussinförfattare för veckopressen. Den inspiration han alltjämt förnimmer,
kväver han inom sig, ty den kan icke skänka dagligt bröd. När den
stora frestelsen en gång kommer, tillfället att bryta alla band och
återvända till ett liv av fritt konstnärligt skapande, sviktar han i det
avgörande ögonblicket. Men han har inte bara varit en dålig, schablonmässig författare utan även en dålig, ständigt irriterad familjefader. Omständigheterna göra, att även h~;tns hem och familjebildning
upplösas. Hans livsfacit blir ett totalt misslyckande. Denna den ohållbara kompromissens roman varierar ett tema, som för Karin Boye
förblir det centrala, kravet att sammansmälta form och innehåll, att
dana livets oändligt dyrbara gåva till något, som kan växa rakt och
starkt och skänka den fullhet, som ensam gör människan till människa. Få av årets romaner ha en sådan koncentrerad följdriktighet,
en sådan rytmik och balans och en sådan språkets klarhet som denna
djuptänkta bok om en livsfråga, som inte enbart är diktarens och
konstnärens.
Liksom fjolårets prisroman om adjunkten Hoffman handlar Curt
Bergs i år prisbelönta B l å d r a g o n e r n a om en yrkesgrupp och
dess problem. Här behandlas officerskåren och officersmentaliteten
vid ett norrländskt kavalleriregemente under den oscariska epoken.
Yrkesanalysen gäller mindre den enskilde officeren än gruppen som
sådan, männen i mässen och i deras dagliga gärning. Skildringen är
gjord än med munter satir, än med uppriktig beundran, alltid med
blick för det karakteristiska och i sin helhet på ett sätt, som går i
ton med gammal karsk, svensk ryttarauda. Regementet träder fram
med sin slutna sammanhållning, sina interna ceremonier ocP. sin ofta
ståtliga hederskodex. Men också ett annat tema tas upp, det som gör
boken till en roman, nämligen förhållandet mellan gruppen och individen. Det visar sig, hur i grunden ensamma dessa utåtriktade officerare äro, hur försvarslösa de genom uppfostran och livsform kunna
bli inför inre konflikter. Den unge subalternen, som förälskar sig i
sin svägerska, finner till slut ingen annan lösning än den av regementshedern föreskrivna. När han som stupad fått sitt hedrande om- . nämnande i dagordern, kan romanen klinga ut i dur: regementets
ära är obefläckad. Vad som ger den specifika stämningen åt denna
roman och skänkt den dess framgång, är väl till slut det, att dessa
blå dragoner representera väsentliga sidor av svenskt lynne: svensk
längtan och ensamhetskänsla men också svensk stramhet och kunglig
svensk bravur.
En yrkesroman och samtidigt en kvinnoroman är Aliec Lyttkens
Det är mycket man måste, som direkt fortsätter den föregående Det är inte sant. Här skildras advokaten Ann Hanmarks inre
57
Litteratur
strid för en rätt självhävdelse. Hennes borgerliga uppfostran har
skänkt henne kvinnlig underlägsenhetskänsla och osjälvständighet.
När hon får överta sin gamla väns advokatkontor, tvingas hon att ta
ansvar och handla på egen risk. Hon misslyckas, därför att hon sö-
ker överbygga sin bristande självtillit än med skräckslagen isolering,
än med förfalskad käckhet. Först när hon definitivt accepterat sitt
nederlag, får hon kraft att strida sig till seger, först då kan hon försona tillvarons krav med sina egna krav och nå den livskonst, som
består i den naturliga balansen mellan båda. Då orkar hon också stå
fast inför det sista slaget, budet om den älskades död. Alice Lyttkens
har på ett hedersamt sätt behandlat ett centralt kvinnligt problem i
aktuell miljö, redbart och omsorgsfullt men icke utan en viss tyngd.
Den yrkesgrupp, som har ålderns hedersplats i vår litteratur, är
givetvis bönderna. I årets bokflod är Gertrud Liljas K v i n n o r n a
i s l ä k t e n den främsta representanten för svensk bonderoman. När
man på de första sidorna möter den gammaldags patriarkaliske bondehövdingen med de isländskt tunga och knappa replikerna, tror man
sig ha ännu en variant av en sedan länge utnött genre, och niir man
läser om den dystra småländska läsarandan, tror man sig få till livs
en variation av Mobergs fjolårsroman. Men Kvinnorna i släkten
visar sig minst av allt vara ett epigonverk Den är delvis Gertrud
Liljas bidrag till de personliga hågkomsternas romaner med ett stoff,
som ger boken rikt dokumentariskt värde. Den iir vidare en skildring
av en bondebygds utveckling, brytningen av bondeklassens isolering
och dess förgrening mot andra yrken. Slutligen är den en psykologisk roman, vars huvudperson genom arv, fostran och miljö erhållit
obotliga själsliga förträngningar och därigenom drives till katastrofala handlingar. Detta rika stoff är behandlat med stor konstnärlig
säkerhet, en teknisk kunnighet och en psykologisk skarpblick, som
gjort boken till det hittills främsta alstret i förf:s produktion.
Bland de rent psykologiska romanerna kan man först nämna debutanten Fr. Thomas’ E n s o n, en inte bara i fråga om miljö utan
också om analys och metod naturvetenskapligt inställd bok. Den
skildrar, hur arvsanlag och miljö konRekvent och obönhörligt leder
en människa i fördärvet. Det är ett noggrant studerat psykologiskt fall,
som blivit till en aktningsvärd fast väl vidlyftig och ibland språkligt
valhänt roman.
Ett psykologiskt problem behandlar också Olle H edberg i J a g ä r
e n p r i n s a v b l o d e t. Dess tema, som f. ö. även finns som episod
i Salminens Katrina, handlar om en man, som uppoffrar sin kärlek .
till en kvinna för sin broders skull. Inge är frisk, stark, vacker, utåtriktad. Hans bror Valter är låghalt. Från barndomen har Inge fått
lära sig att ta hänsyn till den lytte brodern och detta har blivit en
andra natur hos honom. Valter i sin tur har instinktivt lärt att använda sitt lyte som ett skydd. När båda förälska sig i samma kvinna,
gör Inge sitt stora offer: han nämner ingenting men emigrerar och
vågar först efter många år återvända. Då han därvid finner, att hans
känslor fortfarande äro desamma, återstår för honom ingenting annat
58
Litteratur
än att definitivt försvinna. Han gör det på ett sätt, som ger brodern
och svägerskan ekonomisk fördel av hans död. Det är hans sista gest
före sortin. Romanen är berättad med stram psykologisk logik och
konsekvent motivering- utom vad som inte går att motivera, nämligen Valters kärlek, vars djup och hållfasthet dock inte är alldeles
trovärdig. Inge i:ir ingen märklig människa, men arv och fostran ha
skänkt honom något sällsynt: stil. Han är »en prins av blodet» och
i det avgörande ögonblicket handlar han så, som det bästa i honom
bjuder. Valter kan alltså göra skäl för epitetet hjälte, men inte ens
i denna roman om heroism har Hedberg släppt sin pessimistiska,
ironiska livssyn. Här finns intet av hjältedådets stolta glans, inga
triumffanfarer. Livet är nu en gång sådant, att även den till synes
bäst gynnade måste gå under, inte bara i strid med motståndare utan
också tvingad av andra befallande krafter. Livet är kanske ett gyckelspel, en marionetteater, men en sak förmår man dock, man kan hålla
sig rak, man kan behålla stilen, vara en prins av blodet – sedan kan
ridån gå ned.
En rad sinsemellan mycket olikartade böcker kunna sammanföras
under benämningen Hktcnskapsromaner. Ett par av dem äro fortsättningsromaner. Hans Botwid berättar i H o t e t m o t v å r k ä r l e k
vidare om den familj han förut skildrat i Oväntat sällskap. Till typen påminner den f. ö. även om hans Nedtystat. Botwids specialitet
är att skildra psykiskt instängda människor, som av sina hämningar
tvingas bort från livet i gemenskapen. Detta var huvudtemat i den
föregående romanen. I den nya har huvudpersonen botats från den
perverterade härsklystnad, som drivit honom ut i ensamheten. Han
vill ödmjukt anamma livet, mep. nu ställa sig andra hinder i vägen.
Han blir oskyldigt misstänkt med anledning av ett mord, som aldrig
blir utrett. Detta blir anledningen till att hans äktenskap bryts sönder. Hustrun kan nämligen inte känna trygghet, så länge ovissheten
vilar över hemmet, hotande kärleken, alstrande misstänksamhet och
främlingsskap. Trots allt går dock den övergivne mannen segrande
ur striden. Han har fått sitt fäste i en resignationens livsvisdom, som
genom att acceptera det onda och ständigt hotande i tillvaron som ett
faktum kan anamma de ljusa stunderna och lyckliga ögonblicken som
oförstörbara gåvor. Historien är berättad med den medkänsla och lyhörda känslighet, som utmärker Botwids begränsade men aldrig enformiga skaldskap.
Waldemar Hammenhög har hunnit med två romaner under året.
H u s t r u e l l e r l a k e j är en motbjudande studie i lumpenhet, som
förf. givit skälmromanens form, vilket också gjort, att den kan betecknas som nollpunkten i hans produktion. Det ser ut att vara mer
än en händelse, att han därefter återgått till den värld och de människor, som han skildrat i sin första och bästa roman, Esther och
Albert. I dess fortsättning, E s t h e r s o c h A l b e r t s ä k t en s k a p,
återfinner man också något av det bästa hos Hammenhög: hans absoluta förtrogenhet med miljön, hans förmåga att fånga själva atmosfären inom hantverkarklassen och att hemvant röra sig inom dess
59
Litteratur
tanke- och föreställningsvärld. Romanen handlar om gamla sår, som
rivas upp. Esther vill ängsligt glömma det förflutna, men Albert förmår det inte, ty han har en son utom äktenskapet. Då sonen får en
öronsjukdom, för Albert honom hemligen till Stockholm och tvingas
därmed till en dubbelexistens, som spänner hans nerver till det yttersta
och gör hans liv ohållbart. Som ofta hos Hammenhög är upplösningen det svagaste; det är något mekaniskt, konstruerat över den.
Men i övrigt har han utfört romanen med säker psykologi och sann
realism och han dokumenterar här än en gång sin förmåga som stockholmsskildrare.
Har Hammenhög· i sin sista roman återgått till sina ursprungliga
domäner, så kan Eva Bergs N y k v i n n a betraktas som en genombrottsroman. I denna skildring av en blekblodad och ståndsmässigt
uppfostrad adelsflickas äktenskap med en vildmarksläkare, där allt
ser ut att redan från första början trasas sönder, har förf. med en
ingalunda vanlig intuition, en sund och okonstlad men säker människokunskap och en klok blick för yttre händelsers naturliga psykologiska följder berättat, hur båda parterna tvingas till revision av sitt
förgångna och hur äktenskapet räddas till en gemenskap, dii.r viljan
till samförstånd garanterar det väsentliga och där inga det förflutnas
skuggor och ingen falsk romantik längre kunna hota. Romanen hör
till dem man bäst minns av årets produktion, inte bara för dess all-.
vars skull utan också för det inslag av en rapp oeh maliciös satir,
som spelar över åtskilliga av dess sidor.
En så naturligt säker berättarkonst, som Eva Berg här visar sig
besitta, kan inte ännu sägas utmärka Ragnar af Geijerstam. I G y ll e n f a l k s rör sig berättelsen om en hel släkt, vars medlemmar på
olika sätt tvingas fram till en vidare och naturligare livssyn och ett
direktare förhållande till omvärlden. Det är något hedersamt och
sympatiskt i det allvar, varmed förf. tar itu med de ingalunda lätta
uppgifter han förelagt sig, men han förmår ännu inte otadligt tilllämpa sin psykologiska beläsenhet och kunskap i romanformen, man
märker alltför mycket hans stadiga grepp på personerna och särskilt
vad hjälten beträffar, vars äktenskapshistoria utgör bokens huvudparti, blir man inte av hans ord och handlingar alldeles övertygad om
att han är sådan, som förf. påstår honom vara. Man kan inte heller
undgå att märka, hur omsHindigheternas spel i upplösningen dirigeras av förf. Detta hindrar emellertid inte, att den friskt berättade
romanen är underhållande. Flere av bipersonerna äro utmärkt tecknade och de partier, som iciro förlagda till svenskt bruksliv, visa, i
vilken miljö Ragnar af Geijerstam är bäst hemmastadd och var han
har sitt hjärta.
En fortsättningsroman och en kvinnoroman, ROm inte direkt hör till
den självbiografiska gruppen, icir Anna Lenah Elgströms E l s a i
m ä n n e n s v ä r l d. Den har sitt största intresse som personligt och
temperamentsfullt reportage från unionskrisens och kvinnoemancipationens Stockholm, inom vars olika samhällsskikt hjiiltinnan rör sig.
Det skulle dock inte ha skadat med något mindre mångordighet och
60
Litteratur
något mindre utförliga kommentarer till händelserna. I detta avsnitt
av serieromanen om Elsa konfronteras hjältinnan med den värld, som
så ofullkomligt och så maktlystet behärskas av männen. Själv får
hon uppleva den stora kärleken och den stora besvikelsen och slutar
med att räcka sin hand åt den äldre men trofaste beundrare, som hela
tiden bidat i bakgrunden. Elsa skulle säkerligen ha blivit en betydligt mer levande och verklig figur, om hon inte upphöjts till ett ideal
av ädelhet. Som det nu är, har läsaren svårt att dela det patos och
det upphöjda allvar, med vilket hennes öden i en grym och trångsynt
värld förtäljas.
Om de nu nämnda romanerna och sålunda om vår prosalitteratur
i stort sett gäller, att den främst utmärkes av saklighet. Miljö och
människor äro hämtade från områden, som författarna väl känna till,
behärska och intressera sig för. Det gäller såväl om de alster, vilka
behandla aktuella ämnen, som om dem, vilka skildra det förgångna.
Ingen vill gärna gå längre tillbaka i tiden än till gränsen för de personliga minnenas område. Den i Europa nu så populära historiska
romanen har inte lockat de svenska författarna. Av de ansatser att
döma, som gjorts i genren, behöver man inte heller beklaga detta förhållande. Ella Byström har i sin lilla kärleksroman K v i n n a n i
H y l l o s h u s förlagt handlingen till Grekland på 500-talet f. Kr.
Här berättas om en vacker getvakterska, som blir lycklig, först när
hon möter en kärlek, vilken inte bara gäller kroppen och sinnena utan
kräver hjärtats och själens gemenskap. Den vackert tänkta och med
en ton av mjuk lyrik utförda romanen har bara det felet, att den är
historisk. Vardagsskildringen är för allmängrekisk för att ingiva
förtroende, och om denna epoks människor, varom man inte känner
alltför mycket, kan man dock säkert påstå, att deras själsliga reaktioner inte varit sådana, som de här skildras. Den vackra getvakterskan är en förklädd nutidsmänniska.
Långt större saklighet och säkerhet i det faktiska visar Marika
Stjernstedt i sin roman från revolutionens Ryssland. Marika Stjernstedt är från barndomen något förtrogen med detta land, men ändå är
det naturligtvis ett vågstycke att i en roman behandla ryska öden
och människor, både därför att de innerst äro oss mycket främmande
och därför att ryssarna själva äro så utomordentliga berättare. Marika Stjernstedt har emellertid lyckats så bra, som det kan begäras
av en utlänning. Med Spegling i en skärva menas världshistoriska omvälvningars reflexer i en handfull människors öden, här
en rysk, kejserlig provinsguvernörs familj. Allteftersom de stora händelserna börja gripa in, ökar berättelsen, som från början är väl utdragen, i intensitet och figurerna framträda alltmer pregnant. Man
kan nämna den gamle blide guvernören, en välmenande liberal, för
vilken den nya tiden blir alltmer obegriplig och overklig, sonen Igor,
som för fosterlandets skull engagerar sig i den röda armen men blir
en stridsman utan tro och en patriot utan glädje, samt dottern Olga,
som med tapper optimism finner sig tillrätta men offrar sin personliga lycka för faderns räddning. Marika Stjernstedt har i denna ro- 61
Litteratur
man skildrat en värld, som måste vara henne mycket antipatisk, men
hon har sökt se på den med lugn objektivitet. I en tillvaro av kaos
och blod har hon funnit, att godheten trots allt inte försvunnit. Därför kan hon inte heller misströsta.
När man kommer från denna roman till Harald Beijers S o l u p pg å n g e n s l a n d, förflyttas man från historiens värld till fantasiens.
Även Beijer berättar om en stor revolution. Den försiggår i ett land,
som inte finns på någon karta, men ändå är det Ryssland förf. tänkt
på och tvingar läsaren att tänka på. Med fiktioner av detta slag har
Beijer alltid arbetat, men här kan fiktionen inte längre upprätthållas.
Det är något av halvhet över metoden och det blir något av halvhet
över romanen. Han har synbarligen skrivit den för att få skildra en
revolutions grymma och blinda förlopp och för att visa, hur människor av ideella motiv och för ett högre ändamål tvingas till grymheter mot oskyldiga. Men om detta liksom om de stora ledarpersonerna kan man med större behållning läsa i historiska framställningar, helst som Beijers m~inniskoskildring, vilken ofta rör sig kring
typer av det kraftgeniala slaget, varken är djupgående eller riktigt
sammanhängande. Däremot äger han onekligen fantasi och hans bok
iir i själva verket en äventyrsroman, skriven på en tviir, korthuggen
svenska, som ibland kan vara verkningsfull men ofta får något av
epigrammatisk kanslistil över sig. Av spännande händelser finns det
mer än nog: rån, stölder, mord och ficingelseflykt, ja t. o. m. något så
klassiskt riddarromantiskt som en hemsk sliiktförbannelse, vilken obevekligt går i uppfyllelse. Men också i en iiventyrsföljd kräver detektivromanernas tidsskede konsekvens och logik och går ogärna med
på att en författare, som Beijer ibland gör, hoppar över svårigheter.
Säkerligen skulle det inte skada, om Beijer frivilligt belade sig med
de band, som en skildring av den verkliga världen alltid påtvingar en
författare.
Det är i varje fall något betydligt mer äkta över den äventyrsroman, som inte ger sig ut för att vara mer än äventyrsroman och
vars existensberättigande endast ligger i förmågan att underhålla.
Att man kan roa med kultur och smak, visar Franlc Heller också i
sin senaste bok, där han återvänt till motiv, som knyta an till hans
och måhända modern svensk förströelselitteraturs främsta verk, Storhertigens finanser. Med klok beräkning har han i S t o r h e r t i g e n s
e f t e r l ä m n a d e f i n a n s e r ställt sina klassiska personager mera
i bakgrunden: herr Collin tjänstgör numera som deus ex machina.
Det är närmast den köpenhamnska andan, som dominerar, och liksom
alltid hos Frank Heller, den lundensiskt akademiska. Kombinationsförmågan ställs i den halsbrytande spexintrigens tjänst: liksom det
Pn gång förr gällde stölden av Eiffeltornet, avslöjas här den djupaste
sanningen om orsaken till att England frångick guldmyntfoten. Frank
Hellers styrka ligger alltjämt i hans spirituella stilkonst, hans sätt
att med oefterhärmlig kvickhet placera ett citat och hans eleganta
förmåga att karakterisera genom repliker.
Lundensisk till typ och anda är också Anders Stens T ä n d l j u- 62
Litteratur
s e t, en om den odödlige Falstaff erinrande aktsamling, som kvickt
satiriserar det akademiska lärdomsväsendets produktionsschabloner,
stilarter och förkärlek för invecklade facktermer men också den
svenska pressens underhållningssidor. Upp till mästarens klass kommer inte Anders Sten, men han har roligt och slagfärdigt varierat ett
satiriskt tema med klassika anor.
Skulle man· anföra ett exempel även på den underhållningslektyr,
som inte går i äventyrets utan i situationskomikens tecken, torde det
mest representativa vara Gunnar Widegrens F r ö k e n Sols t i c k a.
Det strängt dominerande allvaret i den högre syftande svenska litteraturen kompenseras av Raggens författare på ett sätt, som vunnit
den breda publikens gillande. Widegren förhåller sig till Wodehouse
ungefär som anglosaxisk film till svensk, ehuru hans böcker i och
för sig avsevärt höja sig över traditionell svensk filmkomik Fröken
Solsticka är en roman i farsform. Den arbetar med det uråldriga
qui pro quo-motivet, med idel förväxlingar, misstag och klavertramp.
Stilen är en jargong av modern slang, som visserligen är träffande
men i längden litet prövande, personteckningen har farsens enkla
linjeföring och handlingen rusar fram med en sprallig fart, som
aldrig förtröttas. Widegren behärskar kort sagt sin genre. Han äger
komisk fantasi och kvick slagfärdighet, allt utan större pretentioner
men med förmåga att roa för stunden.
Slutligen skall nämnas en bok av ensamtstående slag i årets prosa,
Gustav Sandgrens S k y m n i n g s s a g o r. Sagoberiittandets i Norden
numera sällsynta konst har här fått en ny och värdig representant.
Sandgrens sagor äro skrivna för vuxna, men det kan hända, att icke
minst de ha behov av sagan. Vare sig Sandgren berättar om sådant,
som försiggår i den verkliga världen, eller om sådant, som händer i
sagornas traditionella underland, är det ett och samma motiv, som
kommer igen: romantikens gamla längtan efter poesi. Den unge lärlingen, som trotsar stadsstyrelsens alla trångsinta och pedantiska
paragrafer för att smyga genom stadsporten efter Fågel Blås lockrop, är en efterföljare till de romantiska poeter, som en gång sökte
den blå blomma11. Numera kallas det att söka melodien, som kom
bort. Gustav Sandgrens poetiska och djuptänkta Skymningssagor
visa, att melodien inte alldeles försvunnit från svensk litteratur.
Elof Ehnmark.
HISTORISKA PORTRÄTT
I höstens skörd av biografiska arbeten möta ej mindre än två statsmannabiografier, Rudolf Fährwus’ teckning av M a g n u s G a b r i e l
De la Gardie och Walfrid Holsts av Carl Gustaf Tessin
(Sthlm, Hugo Geber, 324 s., 8 pl., resp. 281 s., 12 pl. Kr. 7: 50 per volym). Till dem kan man foga den omfångsrika biografi över J o h a n
August Hat~elius, som utarbetats av Verner Söderberg, Henr.1J
Olsson och Gunnar Hecl~scher (Sthlrn, P. A. Norstedt & Söner, 584 s.,
63
,; – 3 71 o. Svensk Tiäsk1·ift 1937
Litteratur
8 pl.). De tre arbetena beröra olika epoker med vitt skilda kynnen,
men gemensamt för dem alla är, att de syssla med både centrala politiska problem och andra ytterst betydelsefulla sidor av kulturlivet.
Mellan De la Gardies och Tessins mannagärningar ligger det halvsekel, som rymmer den totala omgestaltningen av Sveriges inre och
yttre läge under slutet av 1600- och början av 1700-talet. Icke desto
mindre förete deras levnadsbanor slående överensstämmelser. Börd
och lysande egenskaper förde dem alltför lätt fram i första ledet. Hos
båda förenade sig viljan att gripa in i den stora politiken med karaktärsdrag, som gjorde denna deras ärelystnad till en olycka för dem
själva och landet. Men hos bägge sammanhängde också vad som brast
i statsmannaegenskaper intimt med en estetisk sensibilitet och ett
kulturellt intresse, som satt outplånliga spår i vår odlings hävder.
Och om båda saknade sinne för hushållningens prosa, närdes deras
slöseri till en del av en kärlek till vetenskap och konst, som riktat
vårt kulturarv med rika skatter.
Riksmarskens och Ebba Brahes son, en drottnings gunstling, konungens svåger – det är de första stegen i De la Gardies levnadsbana
och på hans väg mot makten. Han sökte liksom den drottning, vars
gunst gav honom hans första framgångar till skänks, gripa denna
makt på den åldrande rikskanslerns bekostnad. Men varken hans eller
Kristinas sjtilvh~ivdelse rättfärdigades av den kraft till förnyelse, som
ger generationsväxlingens ofrånkomliga brytning dess djupare berättigande. Och dm drottningens nervösa temperament till sist icke
fördrog kallets vardagsmödor, kom hennes gunstlings karaktär ännu
mer till korta, både då den kungliga nåden tog slut och då hans ansvarsmod prövades i krigets allvar. De la Gardies lysande insatser
som universitetets och fornvårdens målsman, som Sveriges främste
mecenat, som byggherre och en förfinad kulturs befrämjare distraherade honom sedan i de statsmannavärv, där han själv valde sin främsta
uppgift. Vida allvarligare var dock, det bekrMtar även Fåhrams’
teckning, att han aldrig vann den karaktärens och viljans auktoritet,
som fordrades för att sammanhålla den månghövdade förmyndarstyrelsen. Eljest passade De la Gardie på många sätt i rådskammaren och i det diplomatiska spelet. En mera inträngande forskning,
som Fåhrams sammanfattar och utbygger, har också låtit den förkättrade De la Gardieska politiken framstå som en bland rimliga lösningar av den nya svenska stormaktens konsolideringsproblem i
mellanlägets vådor. Intrycket blir alltmer, att varje annan lösning
skulle ha rymt ungefär samma faror för ett rike, försvagat av regeringens vacklan och oförmåga att utkräva nödviindiga offer.
Det måste räknas Fåhrams’ även eljes intressanta teckning av De la
Gardie till förtjänst, att den ser det biografiska och kulturhistoriska
mot bakgrunden av rikets öden. Det historiskt-politiska bedömandet
ger både den kulturella glansen och den ofrånkomliga medkänslan
med den fallne stormannen de rätta proportionerna. De bästa egenskaperna hos lektor Holsts teckning av Tessin ligga på ett annat plan,
i den levande och medkännande människoskildringen. Visserligen sam- 64
Litteratur
manfattar även Holst i korta, klara och väl avvägda översikter vad
man behöver ha aktuellt av den allmänna politiken. Men hans intresse
är inriktat på att få fram de personliga dragen där ej mindre än i
andra miljöer. Vad han vill ge och även ger är Tessins högtsyftande
anda, hans nobla impulser och entusiasmerande verksamhetslust, hans
estetiska sensibilitet, som låter hans lynnes spel följa stämningarnas
skiftning i ordstridens stormar, salongernas fester och naturens stillhet. Det har lyckats honom att fånga något av den intellektuella och
emotionella spänning, som gav Tessin hans politiska framgångar och
med oemotståndlig tjuskraft utstrålade i hovens salar och i trängre
kretsar. Skuggsidan var den nervösa överkänsligheten, som kanske
är oskiljaktig från en sådan läggning. Holst söker däri förklaringen,
då Tessin sviker i påfrestande lägen. Man ger honom gärna rätt och
erkänner tacksamt, att särskilt Sigrid Leijonhufvuds och hans egna
forskningar skänkt oss en mänskligt sannare, till sist i motgångens
dagar gripande bild av en rik personlighet. Men Tessin själv har,
liksom De la Gardie, nödgat oss att mäta också med ett annat mått
genom sin heta, tack vare bördens och begåvningens företräden förverkligade åtrå efter en ledande politisk roll. Ser man hans insatser
ur rikets synpunkt, kan den fullare förståelsen och de sympatier, den
med rätta avvinner oss, knappast rubba Malmströms slutomdöme, »att
hans högtsträvande ärelystnad ej uppbars av ihärdighet, arbetsförmåga eller mod, att de vackra ord och det sken av romersk dygd,
varmed han sökte bedraga sig själv och världen, alltför ofta förnekades av hans gärningar».
Den stora levnadsteckningen över J. A. Hazelius rör sig på en inskränktare skådeplats än de båda nyss berörda arbetena. Men som
en bred tidsskildring har den mycket att ge. Hazelius’ kanske mer än
vanligt brydsamma ungdomsutveckling har fått en allmännare betydelse, därför att den sammankopplades med två starka tidsströmningar och två mera utpräglade personligheter, den radikala nationella göticismen, företrädd av Otto Natt och Dag, och den religiösa
mystiken, förkroppsligad av den unge C. J. L. Almquist. Icke minst
tack vare Hazelius’ behov av biktfäder och själasörjare ha dessa
brytningar kommit att belysas av ett rikhaltigt skriftligt material,
som med fin förståelse och sund känsla för proportionerna bearbetats
av docenten Henry Olsson. Både de svärmiska dragen hos Hazelius
och verklighetssinnets slutliga seger över fantasteri och kvalm få
en intressant bakgrund i Verner Söderbergs teckning av släktens
äldre, av herrnhutismen starkt påverkade men i själasörjarens praktiska arbete mognade prästerliga generationer. J. A. Hazelius’ eget
långa vardagsarbete efter ynglingaårens inre svårigheter kom på
samma sätt att präglas av bevarade ideal och livsduglig plikttroheL
Skildringen av hans insatser för den militära undervisningen, i politiken och till sist i mera ledande ställning för det militära reformarbetet har kommit på docenten Gunnar Heckschers lott. Ur allmännare synpunkter knyter sig kanske det största intresset till Hazelius’
arbete för undervisningens modernisering och hans journalistiska in- 65
Litteratur
satser. Det principiellt konservativa parti, Hartmansdorff skapat, fick
genom den av Hazelius utgivna Svenska tidningen ett verkligt publicistiskt centrum. Där gjorde också Hazelius sin utåt mest framträ-
dande insats, då han från allmänna konservativa synpunkter men
också med en särprägel av militär ansvarskänsla inför härens ineffektivitet bekämpade Oskar I:s politik under Krimkriget. Heckscher
ger av dessa och andra frågor en klar, lättflytande framställning, som
lyckligt förenar det biografiska syftet med mångsidig orientering i
politik, idehistoria och tidsmiljö. Framshillningen förmedlar också
ett omedelbart intryck av Hazelius’ livliga, lättrörliga temperament,
som skänker en icke alltid vanlig friskhet åt hans person och arbete,
Bertil Boethius.
EN DIALOG OM FRIHETEN
Kontroversen mellan frihet och lag har genom diktaturtankens
seger i flera moderna stater bragts i ett nytt läge. Eller kanske
rättare i ett läge, som man trodde tillhörde det förflutna. Är friheten värd att man till dess beskydd korar en tyrann? Frågeställningen är antikens. Plutarchos försäkrar – på tal om de stora
härskarna under Siciliens glanstid – att det oskattbaraste bålverket mot anarki och för frihet är en »tyrannos», en envåldshärskare,
tänkt såsom en statens oegennyttiga herre och tjiinare. Mot en sådan
fanns, därest han missbrukade sin makt, intet annat rättsmedel än
tyrannmordet, som både i dikt och filosofi framställdes såsom högsta
medborgarplikt. Vårt borgerliga samhälle har stegrade behov på allt,
utom på friheten. Hellre fullständig kapitulation än tyrannmord.
Antiken fylldes av spänningen mellan attraktion och repulsion inför tyrannväldet, eller vad vi kalla diktatur. En nyare tid har trott
sig kunna finna en lösning i utvecklingstanken. Envåldshärskaren
kan ju uppfattas som ett led i fortsatt utveckling mot ett ideal av
lagbunden frihet. statsauktoriteten skulle utvecklas och förvandlas
till ett medel för den enskildes frihet, och man tänkte då mindre
dennes maktutövning utåt än på innehållet av hans rättssfär. Icke
materiella förmåner utan personlig utveckling blev innebörden i 1800-
talets frihetskult. Stuart Mill gav uttryck åt en hel tidsriktning, ni-ir
han i sitt arbete om friheten satte som samhällets mål att giva full
frihet åt den mänskliga naturen att utveckla sig i otaliga varandra
korsande riktningar, och identifierade denna frihet med samhällets
egen maximala fördel. Den ekonomiska motsvarigheten till denna frihetslära var: bort med alla hinder för enskilt initiativ i näringsliY
och medborgerlig verksamhet. Den tanken tycktes predestinerad att
erövra världen.
Varför blev den så kortlivad~ Om ett samhällssystem skall tliimas
efter sina ekonomiska följder, har väl aldrig ett tidevarv fått en så
handgriplig bekräftelse på sin ändamålsenlighet som 1800-talets i vår
världsdel. Men vinden har vänt sig. Det gamla systemet är på av·
66
Litteratur
skrivning. Det är egentligen striden mellan dess kritiker, som är
aktuell. statsmakten har genom sin teknik blivit mera imperativ än
någonsin, men olika riktningar kämpa om innehavet.
Den sista varianten av den urgamla dialogen om »tyrannis», tyrannväldet, och dess förtjänster eller fel, bär överskriften för eller mot
planhushållning. Dialogens slutrepliker utgöras av två broschyrer
om samma ämne, Gunnar Lindströms »Om friheten» och Märta
Leijons »Vad är friheten värd. Svar till Gunnar Lindström» (båda
Stockholm 1936). Den förra är ett principiellt försvar för den ekonomiska friheten, den senare en panegyrik över de sista årens skyddspolitik till jordbrukets förmån. Båda stå egendomligt nog på demokratisk grund och betrakta den borgerliga ordningen såsom något
över all diskussion höjt. Att en konsekvent, mot ekonomisk frihet
vänd politik även måste resultera i diktatur som underlag för tvångshushållningen har tydligen ej fallit den kvinnliga parten in. Lika
litet antyder den manliga, att en fullständig frihet för all ekonomisk
verksamhet skulle betyda en oberäknelig omvälvning av det bestående
tillståndet. Frågan vad friheten »är värd» tar sikte enbart och ganska
krasst på penningevärdet. Frihetens betydelse för utvecklingen av
personlighetens högsta krafter faller helt utanför Märta Leijons horisont. För opinionen i vårt land är allt detta karakteristiskt. Diktaturen, antikens stora politiska problem, som åter iir aktuellt framför
våra portar, har ännu ej uppfattats annat än som ett spöke, förhatligt även för dem, vilka bana väg för det.
Signaturen Gunnar Lindström ser frågan vidare men har dock ej
blick för huru kravet på effektivitet går hand i hand med en organisation, som ej helt kan undvara en absolut auktoritet med ständigt
växande tvång. Så var det redan i antiken, därför att en organisation
av större folkliga enheter aldrig ville lyckas med mindre än så, och
så är det fortfarande, kanske till följd av de offentliga institutionernas hypertrofi, som förkväver den enskildes insats. Och i ett samhälle,
där alla ekonomiska bildningar blivit så gigantiska som nu samt hela
tillvaron för de flesta blivit en kamp för ökade materiella förmåner,
sjunka andra sidor av frihetsbegreppet än de ekonomiska lätt i bakgrunden. Man underkastar sig gärna allt personligt tvång för verkliga eller inbillade materiella förmåner. Friheten är ej värd mera än
en rätt måttlig inkomstökning.
Gunnar Lindström har en omfattande kännedom om skilda tiders
tankeliv som grund för sitt postulat: återvänd till friheten. Men han
tar väl ytligt på de ekonomiska problem, som just nu äro aktuella.
För Märta Leijon äro dessa allt, och hon ser i de allra sista årens
uppsving hos oss en generell värdemätare för friheten, som ju krympt
jämsides med ökade inkomster särskilt för lantmännen. När Gunnar
Lindström jämför två tidevarv, jämför Märta Leijon några få år.
När den förre söker efter grundsatserna för hela vårt samhällsliv,
talar den senare om statistiska siffror för dagens ekonomiska förändringar.
Nu äro ju onekligen de stora problemen vanskliga att handskas
67
Litteratur
med, och de historiska bevisen bli lätt godtyckliga eller åtminstone
ofullständiga. Men de statistiska siffrorna äro än mer försåtliga. Där
man åtminstone till hälften kan lyckas med beviset för en princip,
kan man på det fullständigaste sätt misslyckas med sin statistik.
Gunnar Lindström är en god dialektiker, Märta Leijon en klen statistiker. .Ta, så pass valhänt, att hon i det hela mera skadar än gagnar sin egen sak med sina statistiska siffror. Men hon har ett varmt
patos – och för övrigt även inom sitt område mycket sunt förnuft,
som nog hos många läsare väger tyngre än Gunnar Lindströms bitande sarkasm och logiska skärpa. Han ger alls ingen kostnadsberäkning för friheten, hennes är alltför summarisk.
Det stora huvudargumentet är den inkomstminskning som hon tror
sig kunna konstatera under perioden 1920-1930, då det enligt hennes
mening rådde en otyglad frihet. Nationalinkomsten sjönk under
denna period – enligt siffror, som hon segervisst sammanställt – från
6,015,260 kronor till 4,944,098 kronor, och jordbrukets inkomst från
1,300,495 kronor till 783,522 kronor. Att detta har något samband med
lindringen i penningvärde är tydligen för henne en friimmande tanke.
Tar man emellertid hänsyn till penningens ändrade värde och håller
man sig därvid till socialstyrelsens index för levnadskostnader, som
väl i detta sammanhang och för korthetens skull kan vara försvarligt, finner man för 1920 en indexsiffra av 270 samt för 1930 siffran 164.
Så mycket ha levnadskostnaderna sjunkit eller penningens köpkraft
och värde stigit, varigenom sänkningen av inkomsterna i penningar
räknade även för jordbrukets del nästan kompenserats. Den verkliga
nationalinkomsten i dess helhet har enligt Märta Leijons egna siffror
realiter ökats. Ej ens att jordbrukets förmögenhet enligt hennes tabell synes ha sjunkit tycks ha väckt några misstankar om, att hon
var på orätt spår. I själva verket föreligger en ökning i realvärde.
Anatemat över 1920-talet vilar helt enkelt på en mh;suppfattning av
siffrorna.
I stället för att vidare granska hennes statistik – vilket förefaller
överflödigt, då den helt naturligt är dilettantisk – skall utan omsvep
medgivas, att hennes försvar för de senaste årens viiifärdspolitik är
gTundad på självsyn och praktisk erfarenhet, vunnen på nä.ra håll.
Gunnar Lindström däremot har valt fågelperspektivets syn på problemen. Ideerna om frihet och framåtskridande sättas i samband med
seklernas erfarenhet, ej med den sista krisen, och deras aktuella funktion anses därmed vara tillräckligt belyst. Nu händer det emellertid
ej sällan, att en institution historiskt haft sitt ursprung ur förhållanden, som försvunnit, men att institutionen fortlever med helt annan
uppgift iin den ursprungliga. Den ekonomiska individualismen växte
fram i strid mot en skråbundenhet, som fastnat i sina traditioner och
blivit steril. Om än denna fara ligger nära till hands, behöver ej all
planhushållning utan vidare träffas av en sådan dom. Den ekonomiska individualismens strid nu har en helt annan innebörd. Och
analogislutet från industrialismens verkningar under 1800-talet till att
gälla för all framtid är ej utan vidare bindande.
68
Litteratur
Rätt dogmatisk är Gunnar Lindströms dom om alla de skyddsåtgärder, som inbegripits i slagordet välfärdspolitik. Han anser att
blott jordbrukarna gynnats; dessa ha likväl allt fortfarande det vida
sämre ställt än industriarbetarna. Ett korrektiv mot det arbetsmonopol, som gynnat de organiserade industriarbetarna, kan ej anses obilligt. Att hela den jordbrukande befolkningen »lever på samhällets
bekostnad» skulle man möjligen kunna säga, om prisbildningen på
varor över lag vore fri, så att alla andra producenter finge blott sin
»naturliga» ersättning. Men när de organiserade arbetarna tillkämpat
sig en långt högre lön än lantbrukarna och lantarbetarna, duger det
icke att förklara varje ingrepp i prisbildningen till de senares förmån
såsom stridande mot friheten. Ty så är ju i än högre grad fallet med
de arbetslöner, som bero av arbetsmonopoL Detta måste väl författaren mer än väl veta, men varför då använda frihetsbegreppet som
tillhygge mot lantbefolkningen~
Den ekonomiska frihetens ursprung och genombrott ha emellertid
blott föga intresse, när man vill analysera dess funktion i det nuvarande samhället, eller rättare den funktion den skulle få, om den återinfördes efter det recept, som aldrig genomfördes ens under frihandelns glansperiod.
Redan för att proklamera ett upphävande av alla mot friheten
stridande monopol skulle fordras en diktatur. Och den sålunda proklamerade friheten skulle ej få annan funktion än att nu, när man
känner organisationens makt och allehanda knep med sammanslutningar, gynna de monopolbildningar, som bäst kunde dölja sig. Men
friheten väcker knappast tillräcklig entusiasm för ett allmänt korståg, och iscensattes ett sådant, finge det ej mera likhet med liberalismens idestrid än de moderna kolonialkrigen med de medeltida korstågen.
För Märta Leijon är friheten kort och gott en övervunnen ståndpunkt och framför allt: oräntabel. Knappt med ett ord antyder hon,
att hela det senaste seklets materiella uppsving grundats på näringsfrihet och att fortsatt framåtskridande uppenbarligen har till förutsättning en viss rörelsefrihet. staten skall reglera produktionen, varmed ju följer en allt längre gående tvångsmakt. Hon vill säkerligen
gärna instämma i Gunnar Lindströms ord, att »icke plogen utan
röstsedeln är numera jordbrukarens viktigaste redskap». Men dennes
ord äro menade som klander däri hon nog ej instämmer. Tyvärr tillspetsar han detta på ett sätt, som gör läsaren oemottaglig även för det
berättigade i hans patos. »De svenska bönderna», säger han, »ha i
själva verket förfarit på samma sätt som bönderna i Latium under
den romerska republikens sista tid, då de övergåvo sina gårdar och
flyttade in till Rom för att i egenskap av röstberättigade medborgare
låta underhålla sig· på statens bekostnad». Vilka svenska bönder ha
övergivit sina gårdar i detta syfte? – Att det skall vara så svårt att
förena lärdom med sunt förnuft!
Märta Leijon undgår lyckligen den svårigheten. Hennes lärdom
sträcker sig ej en tum längre än den synkrets, som hennes vakna och
69
Litteratur
pigga ögon överblicka. D. v. s. när hon försöker sig på statistik, som
redan en smula gränsar till lärdomens utmarker, förtager hon sig·
synbarligen. Men sin egen värld känner hon väl. Den småländska
landsbygden har i henne fått en energisk och varmhjärtad representant, som pläderar sin sak med säker blick för vad som övertygar de
breda lagren. Därifrån – närmare bestämt från en onämnd små-
ländsk specerihandlare – hämtar hon ock sin prisstatistik över livsmedel, tydligen obekant med de betydligt rikare källor, som kommerskollegium och socialstyrelsen publicera.
Tvärsäkert klubbar hon ner Gunnar Lindström i fråga om jordvärdena med den repliken, att det inte finnes några jordvärden på flertalet gårdar. En liten titt på tillgängligt siffermaterial hade nog inte
skadat härvidlag. Av samma halt är påståendet, ))att större delen av
det för jordbruket ruinerande prisfallet icke kom i konsumenternas
fickor utan gick i storkapitalets)). Eller att det liberala lyckoriket
tagit arbetet från de fattiga l>Och gett lönen för deras möda åt storkapitalet)).
Nu finns det visserligen gapande luckor även i Gunnar Lindströms
panegyrik över frihetens ofelbara välsignelser, helt naturligt förresten, med hänsyn till ämnets omfattning. Bäst lyckas han i sin
kritik av sockerskyddet. Han tar därvid sikte på de ekonomiska företeelsernas indirekta samband och uppvisar förhållandet mellan kostnaderna för folkhushållet i dess helhet och resultaten. Hans temperamentsfulla motståndarinna ser blott till skyddspolitikens mest omedelbara verkningar. Att skydd för mindre räntabla näringar betyder
hinder för de mera räntabla och alltså kan lämna större förlust äu
vinst, är henne tydligen främmande. Vill man avlägsna ett sådant
skydd är detta för henne – och ofantligt många andra -helt enkelt
landsfördärvligt, ·oavsett vinsten för det allmänna. Lika litet som hon
är villig att reflektera på något dylikt, är han redo att göra några
medgivanden åt den jordbrukspolitik, som – efter våra ögons vittnesbörd – tycks ha hjälpt oss över ett skede, som föreföll hopplöst
för vårt jordbruk.
Den populära uppfattningen, att företagaren blott är en improduktiv ))kapitalist)) eller ))jobbare)) får flerstädes i Märta Leijons inlägg
typiska uttryck. Över huvud är argumenteringen beaktansvärdare
som ett sällsport troget uttryck av de breda lagrens sätt att tänka
och känna än som något bidrag till problemens klarläggande. Varje
hinder för näringsfrihet motiveras med skräckmålningar över de tillstånd, som skulle uppstå, om det avsedda skyddet bortfölle. Den säkra
följden bleve ständigt, att de, som finge lita blott på lönen för sitt
eget arbete utan påbröd av staten, skulle svälta ihjäl. Att näringslivet erbjuder andra utvägar – och ofta bättre lönande – avvisas
som utopier. Hela den erfarenhet, som under hundratals år samlats
om arbetets rörlighet och anpassningsförmåga, synes ännu ej hava
blivit tillgänglig för de breda lagren. Märta Leijon talar jämt om
erfarenhetens vittnesbörd, men menar blott de tillfälliga intryck från
sin egen verksamhet, som ju blott kunna utgöra en liten bråkdels
70
Litteratur
procent av den ekonomiska utvecklingens samfällda erfarenhet, och
denna senare underkännes obesedd såsom något slags förvänt påfund
av teoretiserande folk. Den fördömes även med åberopande av Guds
egen vilja. »Det liberala systemets fel var, att det låste sig fast i urgamla dogmer», säger författarinnan, tydligen utan aning om, hurn
nya dessa äro.
Den varma medkänslan med landsbygdens folk, så ojämförligt mera
vanlottat än de organiserade industriarbetarna, är emellertid en faktor i vårt politiska liv, väl värd att uppskattas. För vissa äro statens
omsorger väl påkallade för att hjälpa dem. Gunnar Lindströms kardinalfel är att tro friheten vara tillräcklig härför. Detta är den ingalunda, och arbetsmonopolet lämnar i själva verket åtminstone till
god del en förklaring till lantarbetarnas betryck. De ha ej sin frihet
att välja bättre yrken. Botemedlet är med andra ord ökad frihet, som
för dem skulle vara värd r~itt mycket.
Skulle Märta Leijon kunna förhjälpa dem till frihet gent emot dc
fackföreningar, som hindra dem att konkurrera på arbetsmarknaden,
vore det en stor vinst. Men det ligger tydligen helt utanför hennes
synkrets. »Industrien har själv prövat tider, då den fria konkurrensen dödade så gott som all företagsamhet» hör till de många mycket
dunkla påståendena hos författarinnan. Eljest är det ju ett historiskt
faktum att konkurrensen, med all sin hårdhet och sina avigsidor, premierat företagsamheten. När vår industris höga kvalitet i detta samband härledes ur tullskyddet, känner författarinnan tydligen ej till,
att blott på den internationella, icke tullskyddade marknaden, den
höga kvalitetens företräde visar sig fullt.
Frågan om friheten måste ses ur tidshistorisk synpunkt. Diktaturerna utomlands ha såsom redan sagts aktualiserat antikens problemställning, frågan om »tyrannväldets» berättigande; men de ekonomiska förhållandena i vår tid äro långt mera ömtåliga och invecklade
än förr. Detta sakförhållande kan tagas till intäkt lika väl för eu
fordran på större frihet för företagarna, vilka ensamma känna produktionsmekanismens hemligheter, som på statskontroll över denna,
av vilken allas väl beror nu mer än förr. Gunnar Lindström har pa
ett fängslande sätt tillgodogjort sig viktiga resultat av gångna tiders
tänkande men har knappast beaktat de ändrade förutsättningarna.
Friheten är – även om man lämnar å sido de ideella synpunkterna – en ekonomisk tillgång lika väl som organisationen och statens tvångsvis ordnande hand. Att avväga tvång och frihet är en
uppgift, som ingendera av de två motståndarna tycks ha sinne för.
Det är skada att Gunnar Lindström så föga beaktat relativiteten
hos all frihet. Det absoluta frihetskravet hör ej hemma i vår värld.
Om dialogen mellan de två antipoder, som här uppträtt på scenen,
kunnat belysa de önskvärda gränserna för friheten samt det städse
efter omständigheterna växlande behovet av skydd och tvång, vore ej
så litet vunnet.
Curt Rohtlieb.
71