Litteratur
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
NYORTODOX HISTORIESKRIVNING OM »NORDENS
ENHET»
Av rektor GEORG LANDBERG, Uppsala
Hösten 1938 utkom ett jättearbete i tre band om »Nordens Enhed
gennem Tiderne», d. v. s. en skildring av Nordens historia ur enhetssynpunkt från Rolf Krake till det nordiska statsministermötet i
Köpenhamn i dec. 1934.1 Författaren, anställd i Valutakontoret i den
danska huvudstaden, jurist och nationalekonom, har uppenbarligen
sommaren 1934 under intrycket av Röhmska kraschen i Tyskland,
Dolfuss mord och andra uppskakande händelser ägnade att markera
den tyska nazismens expansiva tendenser gripits av en sorts »nordisk
väckelse», som ytterligare uppammats av de nordiska utrikes- och
statsministrarnas möten hösten 1934 och samtida försök att genom
statliga delegationer främja det ekonomiska samarbetet i Norden.
(Jfr kapitlet »Nordens Sommer» III s. 513 ff.) Väckelsen har tydligen
varit av mycket djupgående natur. Författaren talar om, att det är
denna märkliga sommar som en verklig »nordisk fredrelandsfolelse»
utvecklar sig, och han citerar en dansk resenär, Thomas Olesen Lokken, vilken 1934 tycks ha gjort sig skyldig till följande utgjutelse:
Et er sikkert, det jrevne Folk rundt de to skandinaviske Indhave er
et Folk: Norske Jyder, svenske Jyder, danske Jyder. De vil blive
Grundstammen i det nye folkelige Arbejde for at skabe et enigt og
strerkt Norden.
I denna situation har Henning Nielsen känt sig manad att skriva
Nordens historia med syftemålet att låta alla skandinavistiska strä-
vanden i det förgångna bli. en stimulans för fortsatta, mera målmedvetna och energiska ansträngningar samtidigt som missgrepp och
försuttna tillfällen – t. ex. när svenskarna gjorde Bernadotte i stället
för Fredrik VI till svensk tronföljare – skola bli lika många lärdomar för dem, som nu gripa verket an. Nordens historia står, menar
förf., nu vid en vändpunkt. Nödvändigheten är över oss, och det
gäller snart att välja mellan Tyskland och Norden- det är den mer
eller mindre klart utsagda tendensen i verket, som skrivits med en
»klinisk methode», enligt uppgift egentligen använd inom rättsvetenskapen men nu tillämpad på historieskrivningen. Historikerna själva
ha endast till uppgift att leverera själva stoffet, helt okommenterat;
det blir sedan de insiktsfulla och i tingens djupare mening insatta
juristerna och nationalekonomerna, som ha att analysera historien,
1 Henning Nielsen, Nordens Enhed gennem Tiderne, I-III, 415 +474 +590 sidor.
Köpenhamn 1938.
256
~=—=—–~—-~~—-·- .. —
Litteratur
påvisa- jag höll på att säga dess brister, svagheter och missgrepp
samt anvisa medel att åstadkomma (m bättre sakernas ordning (se
inledningskapitlet del I).
Nielsen anser, att med 1934 »Vejen tilbage til Kalmar» (!) var beträdd och att man nu närmast grep tillbaka till Johan Gyllenstiernas
och Jens Juels politisk-ekonomiska förbund 1679–1680. (Jfr ock I
s. 223 rad 1-4 nedifrån: Gyllenstierna 1679-Sandler 1934!) Han själv
är den som litterärt och historiemässigt har kallelsen att gripa händelsernas roder och göra sitt till att det icke denna gång skall gå
som tidigare och så att skandinavismen löper ut i misslyckanden.
Samtidigt som han sålunda ständigt och jämt predikar aktivitet,
1.1ilja till nordiskt ekonomiskt och politiskt samgående, resolut målmedvetenhet och kraft att hugga av den gordiska knuten, är han
bergfast övertygad om att den nordiska tankens seger a priori är
given. Man skulle kunna säga, att mannen är besatt av »Nordens
ande», som enligt hans mening osvikligt realiserar sig själv. Och det
ligger något av Regelsk-Marxistisk dubbelhet i hans ständigt och
jämt upprepade krav på aktivitet å ena sidan, hans trosvissa förlitande på utvecklingen själv å den andra sidan. Han studerar med
förkärlek den vittutgrenade samverkan mellan olika näringsgrenars
och vetenskapers företrädare, som framför allt i modern tid utvecklats i Norden, och fastslår: »Som en Nation bindes vi allerede sammen
ved Sammensluttningen Led for Led, Organisation for Organisation,
Fag for Fag, Branche for Branche – her i Norden» (III s. 586).
Svårigheter och problem saknar förf. visst inte blick för. Men allt
dylikt kallas genomgående, karakteristiskt nog, för »hemninger».
Främst bland dessa stå skandinavisternas egen skepticism och feghet
samt utlandets intriger och överhuvud taget »den udadglidende tendens», d. v. s. helt enkelt den omständigheten att Norden inte är en
enhet utan ett led i europeiskt kultursammanhang och världspolitik.
Allt detta är dock till för att övervinnas. Ser man blott klart och
har det rätta modet, skall det gå som en dans att förverkliga idealet,
ett starkt Norden, inflytelserikt och framgångsrikt inom världsekonomien.
De enda verkliga svårigheter Nielsen vill medgiva – han tvingas
bekänna kort härvidlag i slutet av tredje bandet – är hur det skall
förfaras med Finland, Island och S0nderjylland. Om dem »maa vi
klare os, og klare os i Tide» (III s. 584). Men – och här kommer ett
trosvisshetens karakteristikon – dessa problem äro »sekundrere i
Forhold til Hovedsagen, men – tillige overordentlig farlige Anst0dstene for selve Hovedsagen: Nordens Enhed». Man frågar: hur kan
dessa frågor vara sekundära, när de äro de allra farligaste stötestenar för Nordens enhet~
Hälften av band II och band III upptagas av vidlyftiga registreringar av skilda former för nordiskt samarbete från 1880-talet och
framåt liksom av långa referat ur den mer eller mindre officiella
diskussionen om tullunion eller andra former för statligt organiserat
ekonomiskt samarbete. Givetvis saknar detta material ingalunda in- 257
Litteratur
tresse. Förf. är uppenbarligen också sakkunnig på det aktuella
ekonomiska området, och även om hans framställning är ensidig och
dogmatisk, kommer säkerligen det med allra största energi samlade
stoffet att kunna göra nytta för en kommande forskning, d. v. s.
nytta såsom ledtråd för uppsökande av broschyrer, tidningsartiklar
etc. Författarens försök att periodisera den nyare skandinavismen
och urskilja vissa vågdalar och vågberg i rörelsen har troligen också
åtskilligt i sig. överhuvud taget har förf. i det hela, när det gäller
nutiden och de närmaste mansåldrarna, på något sätt större objektivitet, större förmåga att se skandinavismens relationer och villkor
iin när det gäller iildre tider. Saken bottnar väl helt enkelt däri, att
han icke kan göra sig blind för uppenbara sammanhang i sin egen
synkrets.
När det åter gäller de rent historiska partierna är förf. ofta rent
befiingd i synpunkter och tillvägagångssätt. Det är ett milt uttryck,
om man säger, att han lägger i dagen en upprörande grad av dilettantism. Bara den saken att omedelbart återföra 1934 års händelser
på J ohan Gyllenstierna och tala om viigen »tillbaka till Kalmar»
röjer ett ohistoriskt betraktelsesiitt, som får de märkligaste uttryck
särskilt i del I, säkerligen det egendomligaste historiska arbete, som
kornmit ut i Norden på mycket länge.
Förf. må ju gärna ta vilken ställning han önskar i den aktuella
nordiska frågan, och ingen torde vilja förneka betydelsen och önskvärdheten av nordiskt samarbete, andligt och materiellt. Men det är
icke begripligt, varför ett bestämt och JWsitivt ställningstagande i
våra dagars nordiska fråga skall behöva inverka på vår bedömning
av t. ex. 1600-talet. Förf. har – tydligen just under sitt entusiastiska
och uppoffrande arbete på sitt verk – fått i sina händer ett av undertecknad 1935 utgivet arbete om J ohan Gyllenstiernas nordiska förbundspolitik 1679. Han har därvid gripits av fullstiindig panik inför
den bild av denne skandinavismens traditionelle heros, som jag ansett
mig kunna teckna på grundval av vissa faktiskt bevisbara strävanden från Gyllenstiernas sida att efter Lundaförbundets avslutande
föra danskarna bakom ljuset. Utan att kiinna den förskräcklige
svenske historikerns föregåenden eller hans nuvarande tänkesätt har
Nielsen fogat in denne i raden av dem som utifrån »det snawert
nationale danske eller svenske Standpunkt» ända från 1600-talet överfallit och som landsförrädare kalfatrat dem som arbeta för nordisk
gemenskap från Hannibal Sehlsted till C. F. Tietgen (I s. 205). Säkerligen kommer Nielsen att även i detta inlägg, om det faller under
hans ögon, se det definitiva beviset på undertecknads trångt nationalistiska åskådning(!). Redan detta bevisliga felgrepp i slutsatserna
har ju sitt lilla intresse! Men viktigare ur rent historisk synpunkt
är, att Nielsen överhuvud taget icke ansett sig behöva taga upp till
behandling de nyaste rönen om det centrala problem, som var Lundaförbundets främsta stötesten, nämligen den Holstein-Gottorpska frå-
gan. Han säger kort och gott, att svenskarna gåvo upp den gottorpske
hertigens sak, att »en avgerende Anstodssten» diirmed var avlägsnad
258
Litteratur
och att frågan överhuvud taget var helt och hållet av sekundär betydelse (s. 243, 248). Aterigen en avgörande stötesten som är helt och
hållet sekundär! Ingenting hindrar förf. från att tre (3) sidor längre
fram lugnt konstatera att frågan icke var löst »paa en Maade, der
virkelig oploste Modsrntningerne» (s. 251, 258).
Det kan icke vara skäl i att här upptaga utrymme med en större
exemplifiering av den mångfald av motsägelser, anakronismer och
andra orimligheter, som upptager en god del av band I i Nielsens
verk, det parti jag mera i detalj granskat utifrån någon kännedom
om 1500- och 1600-talens nordiska politik. Må det vara nog att meddela, att Nielsen icke anser »nogen som helst rimelig Motivering»
(s. 153) föreligga vare sig för nordiska sjuårskriget eller Kalmarkriget i den av samtiden angivna handelspolitiska rivaliteten i Finnmarken eller Balticum. Diiremot menar han, att ett direkt erövringssyfte från dansk sida förelåg 1611 och att däri kunde ligga något
rimligt, då det dock syftade till Nordens enhet. När det åter gäller
nordiska sjuårskriget (s. 137) var erövringstanken från Fredrik II
endast halvgången; »infiltreret med uvedkommende Motiver». Kriget
var >>planlost fattet, planlost begynt, planlost og slapt fort». »Men
vad kunde man vente sig af de to Konger~ Frederik II, drikfrnldig,
opfarende, brutal, selvovervurderende, sluttelig dod af Drik, Erik
XIV lunefuld, lidenskabelig, forfrnngelig, misstrnnksom, sluttelig·
sindsyg.»
Med dylik historisk argumentation kommer man ungefär vart som
helst. Det är f. ö. egendomligt, att ·när Nielsen överhuvud taget anser
ren erövringspolitik, vare sig den kommer från Christian IV eller
Karl X Gustaf, som legitim skandinavism, han skall ha så svårt att
fatta, att en Gyllenstierna på diplomatisk väg genom att binda Danmark vid det mäktigare Sverige i grunden arbetat på samma sak
och att sålunda hans bristande solidaritet gentemot Danmark i förbundet 1679 ingalunda utesluter ett slags skandinavism som personlig övertygelse och nordisk enhet som ett slutmål. Förr liksom nu
fanns det givetvis en massa »reale Forhold» (jfr Nielsen I s. 211) av
strategisk, politisk, geografisk och ekonomisk natur, som uppfordrade
till samma politik från de nordiska rikena, hur än sedan detta samgående skulle realiseras – genom erövring, genom ett statsförbund
eller en förbundsstat, genom diplomatisk behärskning av den ena
parten eller genom mer eller mindre fri samverkan mellan likar.
Härvidlag flyta gränserna, och något sinne för relativiteter och
nyanser får man väl ändå fordra, vare sig det gäller historia eller
aktuell politik.
Typiskt för den förenkling i synpunkter, som utmärker Nielsen,
är det förhållandet, att han vid behandling av Gyllenstiernas
kretsande år 1674 om möjligheten att uppgiva Sveriges besittningar
i Tyskland för att undvika krigsutbrott, blir helt förtjust och utropar »Vrnk med dem!» Sveriges »infiltration» i Balticum och Tyskland under stormaktstiden är Nielsen en nagel i ögat såsom ett hinder för en rent nordisk politik (I s. 178). Nielsen saknar genomgående
259
Litteratur
blick för att även hinder för nordiskt samgående måste karakteriseras som »reale Forhold». Problemet blir alltså i grund och botten
aldrig problem för honom. Allt ses ur »klinisk» synpunkt: forna
tiders missgrepp och svagheter måste undanrödjas.
Man må nu icke tro, att allt i Nielsens arbete del I iir av den natur
som här antytts. Förf:s trägna arbete och intensiva intresse har gjort,
att han också då och då kunnat göra rimliga och riktiga iakttagelser.
Då han icke är förbittrad, kan han referera sina förlagor riktigt bra,
och hans strävan att jämföra och sammanställa former för nordisk
diplomati och samverkan under skilda tider har ibland fått befogade
uttryck. Behovet att se allt ur kontinuitetens synpunkt är ju också
historiskt i hög grad berättigat. Men därvidlag är dock icke denne
förf. den banbrytare han menar sig vara. – Han är ett slags blodfull
intelligens men saknar balans och historiskt omdöme liksom källkritisk skolning. Man kan t. ex. icke utan ett visst vemod studera
hans franka, generella slutsatser om internordiska handelsförhållanden under förra hälften av 1600-talet på grundval av ett så smalt
material som fredsförhandlingarna i Knäred och Brömsebro! En
akademisk lärare kan här omöjligen undgå att dra sig till minnes
vissa proseminarieövningar med nybörjare på den historiska vädjobanan.
överhuvud taget vore Nielsens historieskrivning som sådan icke
värd den uppmärksamhet, som här ägnats den, om den icke framträdde med så stora anspråk som den gör, och om den icke vore ett
led i en viktig aktuell strävan. Den rekommenderas redan till studiecirklar och har tydligen på sina håll uppfattats som ett välkommet
tillskott till Norden-vänlig upplysningslitteratur troligen utan att
vederbörande gjort sig mödan att i verklig mening ta: del av de digra
volymerna.
Tiden rider fort. Det är möjligt, att innan detta hinner i tryck,
Nielsen får rätt såtillvida, att »nödvändigheten är över oss». Men det
kan aldrig vara sunt att besinningslöst propagera ett uppgivande
eller försvagande av svensk nationalitet (resp. dansk eller norsk),
innan man skönjer någon som helst hållbar, vare sig nordisk eller
internationell enhetslinje att följa. Tappar man sinnet för det nordiska problemets svårighet, och uppfattar man all betänksamhet inför
en radikal nordisk sammanslutningspolitik som dårskap, klenmod och
kortsynthet, då är man icke kallad att vara profet i denna tid. Och
dogmatisk historieförfalskning – den må ha vilken hypermodern
metodisk förklädnad som helst – kan aldrig gagna Nordens sak.
Verkets publicering torde, just ur nordisk synpunkt, snarast vara att
beklaga, trots det brinnande intresse för nordisk samkänsla och trots
den obestridliga idealitet, varom förf:s hela framträdande bär vittne.
260
NYORTODOX HISTORIESKRIVNING OM »NORDENS
ENHET»
Av rektor GEORG LANDBERG, Uppsala
Hösten 1938 utkom ett jättearbete i tre band om »Nordens Enhed
gennem Tiderne», d. v. s. en skildring av Nordens historia ur enhetssynpunkt från Rolf Krake till det nordiska statsministermötet i
Köpenhamn i dec. 1934.1 Författaren, anställd i Valutakontoret i den
danska huvudstaden, jurist och nationalekonom, har uppenbarligen
sommaren 1934 under intrycket av Röhmska kraschen i Tyskland,
Dolfuss mord och andra uppskakande händelser ägnade att markera
den tyska nazismens expansiva tendenser gripits av en sorts »nordisk
väckelse», som ytterligare uppammats av de nordiska utrikes- och
statsministrarnas möten hösten 1934 och samtida försök att genom
statliga delegationer främja det ekonomiska samarbetet i Norden.
(Jfr kapitlet »Nordens Sommer» III s. 513 ff.) Väckelsen har tydligen
varit av mycket djupgående natur. Författaren talar om, att det är
denna märkliga sommar som en verklig »nordisk fredrelandsfolelse»
utvecklar sig, och han citerar en dansk resenär, Thomas Olesen Lokken, vilken 1934 tycks ha gjort sig skyldig till följande utgjutelse:
Et er sikkert, det jrevne Folk rundt de to skandinaviske Indhave er
et Folk: Norske Jyder, svenske Jyder, danske Jyder. De vil blive
Grundstammen i det nye folkelige Arbejde for at skabe et enigt og
strerkt Norden.
I denna situation har Henning Nielsen känt sig manad att skriva
Nordens historia med syftemålet att låta alla skandinavistiska strä-
vanden i det förgångna bli. en stimulans för fortsatta, mera målmedvetna och energiska ansträngningar samtidigt som missgrepp och
försuttna tillfällen – t. ex. när svenskarna gjorde Bernadotte i stället
för Fredrik VI till svensk tronföljare – skola bli lika många lärdomar för dem, som nu gripa verket an. Nordens historia står, menar
förf., nu vid en vändpunkt. Nödvändigheten är över oss, och det
gäller snart att välja mellan Tyskland och Norden- det är den mer
eller mindre klart utsagda tendensen i verket, som skrivits med en
»klinisk methode», enligt uppgift egentligen använd inom rättsvetenskapen men nu tillämpad på historieskrivningen. Historikerna själva
ha endast till uppgift att leverera själva stoffet, helt okommenterat;
det blir sedan de insiktsfulla och i tingens djupare mening insatta
juristerna och nationalekonomerna, som ha att analysera historien,
1 Henning Nielsen, Nordens Enhed gennem Tiderne, I-III, 415 +474 +590 sidor.
Köpenhamn 1938.
256
~=—=—–~—-~~—-·- .. —
Litteratur
påvisa- jag höll på att säga dess brister, svagheter och missgrepp
samt anvisa medel att åstadkomma (m bättre sakernas ordning (se
inledningskapitlet del I).
Nielsen anser, att med 1934 »Vejen tilbage til Kalmar» (!) var beträdd och att man nu närmast grep tillbaka till Johan Gyllenstiernas
och Jens Juels politisk-ekonomiska förbund 1679–1680. (Jfr ock I
s. 223 rad 1-4 nedifrån: Gyllenstierna 1679-Sandler 1934!) Han själv
är den som litterärt och historiemässigt har kallelsen att gripa händelsernas roder och göra sitt till att det icke denna gång skall gå
som tidigare och så att skandinavismen löper ut i misslyckanden.
Samtidigt som han sålunda ständigt och jämt predikar aktivitet,
1.1ilja till nordiskt ekonomiskt och politiskt samgående, resolut målmedvetenhet och kraft att hugga av den gordiska knuten, är han
bergfast övertygad om att den nordiska tankens seger a priori är
given. Man skulle kunna säga, att mannen är besatt av »Nordens
ande», som enligt hans mening osvikligt realiserar sig själv. Och det
ligger något av Regelsk-Marxistisk dubbelhet i hans ständigt och
jämt upprepade krav på aktivitet å ena sidan, hans trosvissa förlitande på utvecklingen själv å den andra sidan. Han studerar med
förkärlek den vittutgrenade samverkan mellan olika näringsgrenars
och vetenskapers företrädare, som framför allt i modern tid utvecklats i Norden, och fastslår: »Som en Nation bindes vi allerede sammen
ved Sammensluttningen Led for Led, Organisation for Organisation,
Fag for Fag, Branche for Branche – her i Norden» (III s. 586).
Svårigheter och problem saknar förf. visst inte blick för. Men allt
dylikt kallas genomgående, karakteristiskt nog, för »hemninger».
Främst bland dessa stå skandinavisternas egen skepticism och feghet
samt utlandets intriger och överhuvud taget »den udadglidende tendens», d. v. s. helt enkelt den omständigheten att Norden inte är en
enhet utan ett led i europeiskt kultursammanhang och världspolitik.
Allt detta är dock till för att övervinnas. Ser man blott klart och
har det rätta modet, skall det gå som en dans att förverkliga idealet,
ett starkt Norden, inflytelserikt och framgångsrikt inom världsekonomien.
De enda verkliga svårigheter Nielsen vill medgiva – han tvingas
bekänna kort härvidlag i slutet av tredje bandet – är hur det skall
förfaras med Finland, Island och S0nderjylland. Om dem »maa vi
klare os, og klare os i Tide» (III s. 584). Men – och här kommer ett
trosvisshetens karakteristikon – dessa problem äro »sekundrere i
Forhold til Hovedsagen, men – tillige overordentlig farlige Anst0dstene for selve Hovedsagen: Nordens Enhed». Man frågar: hur kan
dessa frågor vara sekundära, när de äro de allra farligaste stötestenar för Nordens enhet~
Hälften av band II och band III upptagas av vidlyftiga registreringar av skilda former för nordiskt samarbete från 1880-talet och
framåt liksom av långa referat ur den mer eller mindre officiella
diskussionen om tullunion eller andra former för statligt organiserat
ekonomiskt samarbete. Givetvis saknar detta material ingalunda in- 257
Litteratur
tresse. Förf. är uppenbarligen också sakkunnig på det aktuella
ekonomiska området, och även om hans framställning är ensidig och
dogmatisk, kommer säkerligen det med allra största energi samlade
stoffet att kunna göra nytta för en kommande forskning, d. v. s.
nytta såsom ledtråd för uppsökande av broschyrer, tidningsartiklar
etc. Författarens försök att periodisera den nyare skandinavismen
och urskilja vissa vågdalar och vågberg i rörelsen har troligen också
åtskilligt i sig. överhuvud taget har förf. i det hela, när det gäller
nutiden och de närmaste mansåldrarna, på något sätt större objektivitet, större förmåga att se skandinavismens relationer och villkor
iin när det gäller iildre tider. Saken bottnar väl helt enkelt däri, att
han icke kan göra sig blind för uppenbara sammanhang i sin egen
synkrets.
När det åter gäller de rent historiska partierna är förf. ofta rent
befiingd i synpunkter och tillvägagångssätt. Det är ett milt uttryck,
om man säger, att han lägger i dagen en upprörande grad av dilettantism. Bara den saken att omedelbart återföra 1934 års händelser
på J ohan Gyllenstierna och tala om viigen »tillbaka till Kalmar»
röjer ett ohistoriskt betraktelsesiitt, som får de märkligaste uttryck
särskilt i del I, säkerligen det egendomligaste historiska arbete, som
kornmit ut i Norden på mycket länge.
Förf. må ju gärna ta vilken ställning han önskar i den aktuella
nordiska frågan, och ingen torde vilja förneka betydelsen och önskvärdheten av nordiskt samarbete, andligt och materiellt. Men det är
icke begripligt, varför ett bestämt och JWsitivt ställningstagande i
våra dagars nordiska fråga skall behöva inverka på vår bedömning
av t. ex. 1600-talet. Förf. har – tydligen just under sitt entusiastiska
och uppoffrande arbete på sitt verk – fått i sina händer ett av undertecknad 1935 utgivet arbete om J ohan Gyllenstiernas nordiska förbundspolitik 1679. Han har därvid gripits av fullstiindig panik inför
den bild av denne skandinavismens traditionelle heros, som jag ansett
mig kunna teckna på grundval av vissa faktiskt bevisbara strävanden från Gyllenstiernas sida att efter Lundaförbundets avslutande
föra danskarna bakom ljuset. Utan att kiinna den förskräcklige
svenske historikerns föregåenden eller hans nuvarande tänkesätt har
Nielsen fogat in denne i raden av dem som utifrån »det snawert
nationale danske eller svenske Standpunkt» ända från 1600-talet överfallit och som landsförrädare kalfatrat dem som arbeta för nordisk
gemenskap från Hannibal Sehlsted till C. F. Tietgen (I s. 205). Säkerligen kommer Nielsen att även i detta inlägg, om det faller under
hans ögon, se det definitiva beviset på undertecknads trångt nationalistiska åskådning(!). Redan detta bevisliga felgrepp i slutsatserna
har ju sitt lilla intresse! Men viktigare ur rent historisk synpunkt
är, att Nielsen överhuvud taget icke ansett sig behöva taga upp till
behandling de nyaste rönen om det centrala problem, som var Lundaförbundets främsta stötesten, nämligen den Holstein-Gottorpska frå-
gan. Han säger kort och gott, att svenskarna gåvo upp den gottorpske
hertigens sak, att »en avgerende Anstodssten» diirmed var avlägsnad
258
Litteratur
och att frågan överhuvud taget var helt och hållet av sekundär betydelse (s. 243, 248). Aterigen en avgörande stötesten som är helt och
hållet sekundär! Ingenting hindrar förf. från att tre (3) sidor längre
fram lugnt konstatera att frågan icke var löst »paa en Maade, der
virkelig oploste Modsrntningerne» (s. 251, 258).
Det kan icke vara skäl i att här upptaga utrymme med en större
exemplifiering av den mångfald av motsägelser, anakronismer och
andra orimligheter, som upptager en god del av band I i Nielsens
verk, det parti jag mera i detalj granskat utifrån någon kännedom
om 1500- och 1600-talens nordiska politik. Må det vara nog att meddela, att Nielsen icke anser »nogen som helst rimelig Motivering»
(s. 153) föreligga vare sig för nordiska sjuårskriget eller Kalmarkriget i den av samtiden angivna handelspolitiska rivaliteten i Finnmarken eller Balticum. Diiremot menar han, att ett direkt erövringssyfte från dansk sida förelåg 1611 och att däri kunde ligga något
rimligt, då det dock syftade till Nordens enhet. När det åter gäller
nordiska sjuårskriget (s. 137) var erövringstanken från Fredrik II
endast halvgången; »infiltreret med uvedkommende Motiver». Kriget
var >>planlost fattet, planlost begynt, planlost og slapt fort». »Men
vad kunde man vente sig af de to Konger~ Frederik II, drikfrnldig,
opfarende, brutal, selvovervurderende, sluttelig dod af Drik, Erik
XIV lunefuld, lidenskabelig, forfrnngelig, misstrnnksom, sluttelig·
sindsyg.»
Med dylik historisk argumentation kommer man ungefär vart som
helst. Det är f. ö. egendomligt, att ·när Nielsen överhuvud taget anser
ren erövringspolitik, vare sig den kommer från Christian IV eller
Karl X Gustaf, som legitim skandinavism, han skall ha så svårt att
fatta, att en Gyllenstierna på diplomatisk väg genom att binda Danmark vid det mäktigare Sverige i grunden arbetat på samma sak
och att sålunda hans bristande solidaritet gentemot Danmark i förbundet 1679 ingalunda utesluter ett slags skandinavism som personlig övertygelse och nordisk enhet som ett slutmål. Förr liksom nu
fanns det givetvis en massa »reale Forhold» (jfr Nielsen I s. 211) av
strategisk, politisk, geografisk och ekonomisk natur, som uppfordrade
till samma politik från de nordiska rikena, hur än sedan detta samgående skulle realiseras – genom erövring, genom ett statsförbund
eller en förbundsstat, genom diplomatisk behärskning av den ena
parten eller genom mer eller mindre fri samverkan mellan likar.
Härvidlag flyta gränserna, och något sinne för relativiteter och
nyanser får man väl ändå fordra, vare sig det gäller historia eller
aktuell politik.
Typiskt för den förenkling i synpunkter, som utmärker Nielsen,
är det förhållandet, att han vid behandling av Gyllenstiernas
kretsande år 1674 om möjligheten att uppgiva Sveriges besittningar
i Tyskland för att undvika krigsutbrott, blir helt förtjust och utropar »Vrnk med dem!» Sveriges »infiltration» i Balticum och Tyskland under stormaktstiden är Nielsen en nagel i ögat såsom ett hinder för en rent nordisk politik (I s. 178). Nielsen saknar genomgående
259
Litteratur
blick för att även hinder för nordiskt samgående måste karakteriseras som »reale Forhold». Problemet blir alltså i grund och botten
aldrig problem för honom. Allt ses ur »klinisk» synpunkt: forna
tiders missgrepp och svagheter måste undanrödjas.
Man må nu icke tro, att allt i Nielsens arbete del I iir av den natur
som här antytts. Förf:s trägna arbete och intensiva intresse har gjort,
att han också då och då kunnat göra rimliga och riktiga iakttagelser.
Då han icke är förbittrad, kan han referera sina förlagor riktigt bra,
och hans strävan att jämföra och sammanställa former för nordisk
diplomati och samverkan under skilda tider har ibland fått befogade
uttryck. Behovet att se allt ur kontinuitetens synpunkt är ju också
historiskt i hög grad berättigat. Men därvidlag är dock icke denne
förf. den banbrytare han menar sig vara. – Han är ett slags blodfull
intelligens men saknar balans och historiskt omdöme liksom källkritisk skolning. Man kan t. ex. icke utan ett visst vemod studera
hans franka, generella slutsatser om internordiska handelsförhållanden under förra hälften av 1600-talet på grundval av ett så smalt
material som fredsförhandlingarna i Knäred och Brömsebro! En
akademisk lärare kan här omöjligen undgå att dra sig till minnes
vissa proseminarieövningar med nybörjare på den historiska vädjobanan.
överhuvud taget vore Nielsens historieskrivning som sådan icke
värd den uppmärksamhet, som här ägnats den, om den icke framträdde med så stora anspråk som den gör, och om den icke vore ett
led i en viktig aktuell strävan. Den rekommenderas redan till studiecirklar och har tydligen på sina håll uppfattats som ett välkommet
tillskott till Norden-vänlig upplysningslitteratur troligen utan att
vederbörande gjort sig mödan att i verklig mening ta: del av de digra
volymerna.
Tiden rider fort. Det är möjligt, att innan detta hinner i tryck,
Nielsen får rätt såtillvida, att »nödvändigheten är över oss». Men det
kan aldrig vara sunt att besinningslöst propagera ett uppgivande
eller försvagande av svensk nationalitet (resp. dansk eller norsk),
innan man skönjer någon som helst hållbar, vare sig nordisk eller
internationell enhetslinje att följa. Tappar man sinnet för det nordiska problemets svårighet, och uppfattar man all betänksamhet inför
en radikal nordisk sammanslutningspolitik som dårskap, klenmod och
kortsynthet, då är man icke kallad att vara profet i denna tid. Och
dogmatisk historieförfalskning – den må ha vilken hypermodern
metodisk förklädnad som helst – kan aldrig gagna Nordens sak.
Verkets publicering torde, just ur nordisk synpunkt, snarast vara att
beklaga, trots det brinnande intresse för nordisk samkänsla och trots
den obestridliga idealitet, varom förf:s hela framträdande bär vittne.
260