Litteratur

LITTERATUR
RUMÄNERNAS HISTORIA, SEDD I LJUSET AV
DERAS SPRÅK
Av professor ALF LO~’VIBARD, Lund
Rumänska folkets historia brukar man låta börja med kejsar Trajanus’ fälttåg i Dacien (nuvarande Rumänien), genom vilket landet
kom att införlivas med romerska riket, år 106 e. Kr. Efter denna erövring blev landet koloniserat med romare, ditflyttade från väldets
olika delar, och det inhemska folket, dacerna, undertrycktes.
Men säkert är att många och betydande folkvandringar därefter
tagit vägen genom dessa områden. Blod av flera skilda slag måste
alltså antas ha samlats i den därvarande befolkningens ådror.
Den livskraftiga nation på omkr. 15 miljoner människor som nu
bygger och bor i Dacien, äger alltså i sig flera olika folkelement,
liksom f. ö. fallet mer eller mindre är med alla nationer på den europeiska kontinenten. Termen »blandfolk» inställer sig då lätt. När
det gäller att avgöra till vilken folklig enhet en individ hör, finns
det olika kriterier: kroppsliga rasegenskaper (såsom hudfärg, hårfärg,
huvudform), religion, modersmål, statsligt medborgarskap är de mest
anlitade. Av dessa är nog modersmålet det viktigaste. Folk brukar
räkna släktskap huvudsakligen efter det språk de talar. Endast när
särskilt utpräglade skillnader beträffande t. ex. ras eller religion finn:;
inom en likaspråkig befolkningsgrupp, har man stundom låtit dessa
andra kriterier bli avgörande. Språket är alltså av grundläggande
betydelse när det gäller att avgöra en individs eller en befolkningsgrupps nationalitet.
Emellertid är även språket sällan enhetligt. I rumänernas språk
ingår latinska, albanska, slaviska, ungerska element, liksom det t. ex.
i fransmännens ingår latinska, keltiska, germanska, österländska beståndsdelar. Kan då rumänskan, franskan m. fl. kallas för blandspråk~ Ingalunda. När en man och en kvinna av olika härstamning
förenas, får avkomman blandade arvsanlag, i det att dess förutsättningar att ärva faderns egenskaper kan anses vara i genomsnitt lika
stora som dess förutsättningar att ärva moderns. När två skilda språk,
vid viss tid och inom ett visst område, kommer i varaktig och nära
kontakt med varandra, sker sällan något sådant, utan i de allra flesb
fall kan man klart avgöra vilketdera språket som är det givande
och vilketdera det tagande. Engelskan har rönt ett mycket djupgående inflytande från franskan och i sig upptagit väldiga mängder
av franska lånord, men det är och förblir dock ett germanskt språk,
enär grundstommen är germansk. På samma sätt är i nutida frariska
och rumänska grunden klart latinsk, och trots sina lånord är alltså
dessa två språk (liksom spanskan och italienskan) romanska, dys.
de är latinet sådant det talas nu i respektive områden. Därtill kom- 277
Litteratur
mer att de beståndsdelar, som plägar vara de brukligaste och oundgängligaste i varje språk, i de romanska tungomålen till väsentlig del
motsvarar just det inhemska, alltså latinska elementet. Det är sålunda
ingen svårighet att på rumänska likaväl som på franska avfatta
långa följder av satser utan annat än rent romanskt (dvs. latinskt)
språkgods.
Vi vet alltså att trakterna norr om nedre Donau var latinskspråkiga
för 1,800 år sedan och är latinskspråkiga nu. Hur har det varit under
mellantiden?
Med hjälp av texter på rumänska kan vi följa språkets öden drygt
fyra sekler tillbaks i tiden; äldsta bevarade text är från 1521. Vill
man nöja sig med källor icke på språket men om språket, kan man
komma ännu ett par tre århundraden tillbaka och påvisa rumänskans
.existens i de trakter, vi nu kallar Rumänien, alltsedan ungefär 1200-
talet. Sedan är det stopp.
Börjar vi i den motsatta tidsändan, finner vi att romaniseringen
under kejsartiden haft sitt centrum i de västra delarna, särskilt norr
om bergen i västra Transsylvanien, men även söder därom i västra
Valakiet, och att latinet kvarlevde däromkring åtminstone till 270-
talet, då kejsar Aurelianus nödgades låta sina trupper avtåga söderut,
inför trycket av goterna som fått fast fot i landet. Men hur gick
det därefter för latinet i Dacien under de följande tusen åren~
Goternas välde i Dacien bestod i hundra år. Efter dem kom andra
främmande stammar: det var, i tur och ordning, hunner, gepider,
langobarder (dessa två var av germanskt ursprung liksom goterna),
bulgarer, avarer, slaver, magyarer, petjeneger, kumaner. Med kumanerna är vi framme vid 1200-talet, då hävdateckningen börjar tala
mn den ))vlachiska)) (valakiska, dvs. rumänska) nationeiJ.
Fortlevde, eller fortlevde icke, latinet norr om nedre Donau under
goter, hunner och vad allt de inträngande folken hettef Kvarstannade vid kejsartruppernas avtågande o. 270 vissa latinskspråkiga befolkningsgrupper, som kan tänkas ha säkrat den romerska traditionen,
eller blev landet då helt avromaniserat och sedan åter romaniserat
genom någon ny kolonisering? Detta spörsmål, som gäller folket
lika mycket som språket, är vad man har kallat ))den rumänska frå-
gan)), även kontinuitets- eller persistensfrågan.
Den utgör ett synnerligen ömtåligt komplex, kring vilket andarna
stundom drabbat samman i polemiker där det inte alltid lyckats att
hålla huvudet kallt. Material till dess besvarande har visat sig kunna
sökas nästan enbart på indirekt väg. De gamla hävdatecknarnas
(bl. a. Vopiscus’) uppgifter om romarnas partiella eller totala avtågande på 270-talet är summariska och rätt oklara. De medeltida
krönikorna är något meddelsammare; vissa, såsom den ryska Nestorskrönikan, vet berätta, att magyarerna vid sin ankomst till Transsylvanien påträffade ))vlacher)). Vissa arkeologiska fynd synes tydligt
vittna om romansk bebyggelse under folkvandringstiden.
Av stor betydelse är de språkliga vittnesbörden. .Tag tänker då
inte så mycket på ortnamnsstudiet, som i detta fall varit till alltför
ringa hjälp, eller på det vanskliga letandet efter gamla germanska
278
Litteratur
språkrester i rumänskan, vilka skulle kunna tolkas som bevis för
latinsk-germansk samlevnad i folkvandringstidens Dacien. Utan fastmer på de imponerande och nu högaktuella språkgeografiska forskningar som ägnats och ägnas det rumänska ordförrådet och dess
fördelning inom dialekterna. Det centrala verket härvidlag är prof.
S. Puscariu’s väldiga språkatlas, varav de första banden nu publicerats~ efter ett par årtiondens insamlingsarbete. Låt oss där slå upp
det kartblad som är ägnat begreppet »snö». I omkring 300 orter, jämnt
fördelade över hela det rumänska bosättningsområdet, har en inföding
i respektive ort fått meddela vad »snö» heter på ortens bygdemål,
och enquetens resultat har införts på kartbladet. Det framgår sålunda
att västra Transsylvanien använder former (nea eller smärre varianter därav) som är tydliga fortsättningar, i rakt nedstigande led, av
latinets vanliga ord för »snö», nix nivis, medan hela resten av det
rumänska bosättningsområdet använder former (zapada eller omilt
eller varianter av ettdera) som är lån från slaviskan, alltså yngre i
språket. Slår vi upp andra kartblad, såsom »vitlök», »herde», »ung»,
»nattvard», »fiol» m. fl., finner vi samma sak: västern har behållit
ett gammalt latinskt arvord, medan övriga trakter i stället använder
en icke ursprunglig beteckning, dvs. antingen en nybildning av latinska orddelar eller ett lånord. När många sådana fall finns, kan
det inte vara en tillfällighet. Västern var ju just den del där den
forntida rornarkoloniseringen hade sitt administrativa centrum och
var tätast; och just där, ser vi nu, har i viktiga delar det latinska
ordförrådet bäst bevarats. Den geografiska överensstämmelsen mellan
forntid och nutid visar, enligt Puscariu, att dessa ord har levt på
folkets läppar i dessa trakter alltsedan romartiden, dvs. att dessa
områden har bevarat en latinsktalande folkkärna sedan antiken.
Denna slutsats har icke förblivit oemotsagd, polemik har uppstått;
men man måste nog anse argumenteringen såsom i huvudsak
bindande.
A andra sidan äger rumänskan ett begränsat antal överensstämmelser med albanskan. Dessa pekar måhända på att de två språken
under något medeltida skede kommit i inbördes beröring, rimligtvis
då söder om Donau. Ä ven närvaron av de tydligen gamla rumänska
befolkningsöar som lever kvar i norra Grekland och däromkring och
i vars dialekter en del av de för rumänskan karakteristiska albanska
och slaviska språkresterna återfinns, kan peka hän på att rumänskan
tidvis och delvis utvecklats i sydliga trakter. Dessa faktorer kom
vissa äldre forskare, såsom H. Tiktin, att anta att rumänskan utvecklats endast i söder, alltså att besvara kontinuitetsfrågan negativt.
En sådan inställning är numera ohållbar. Ä ven om forskningen ännu
långt ifrån sagt sitt sista ord och många detaljfrågor ännu icke
lämnat det rena hypotesstadiet, måste det nog nu anses fastslaget,
inte minst efter de nyare, på språkvetenskaplig väg gjorda landvinningarna, att vid de romerska militärernas och funktionärernas
avfärd från Dacien på 200-talet viktiga latinskspråkiga befolkningshärdar kvarlämnades, så att en latinsk (romansk) nationell och språklig kontinuitet säkrades norr om Donau under hela orosskedet fram
279
Litteratur
till nyare tid. PerSistensfrågan besvaras nu i positiv riktning icke
blott av rumänska forskare, utan av flertalet internationellt kända
och erkända specialister i olika länder, såsom schweizarna K. J aberg
och W. von W artburg, ·tysken E. Gamillscheg, engelsmannen R. W.
Seton-Watson.
Vi får alltså tänka oss händelseförloppet, i stora drag, på följande
sätt. Först måste antagas att romaniseringen under kejsartiden varit
mycket kraftig. Rom behövde i denna perifera del av sitt rike ett
slags östvall mot barbarstammarna därbortom, och mycket folk flyttades dit. Vid avtågandet kvarlämnades en del latinsktalande grupper, mest civilt småfolk, som i de många svårtillgängliga delarna,
uppe bland Transsylvanska alperna med deras djupa floddalar, och
i Transsylvaniens högland därbortom, fortlevde i skymundan, släktled
efter släktled, medan främlingarnas härskaror i brokig följd stormade
fram över de väldiga slätterna i öster, söder och väster. Romarättlingarna kom sålunda jämförelsevis föga i beröring med främlingarna och undgick därför att i nämnvärd mån ta upp lånord ur
deras språk. Att de inte dukade under för dem, kan även ha berott
på den vitalitet, som det nutida rumänska folket onekligen äger och
som kanske även utmärkt dess förfäder. – Ättlingar till de romare
som avtågat söderut kom i nuvarande Serbien i kontakt med ett folk,
ur vars redan delvis romaniserade språk albanskan utvecklat sig
(detta folk avflyttade sedan till nuvarande Albanien), och därefter,
i nuvarande Västbulgarien, i kontakt med slaver. Sedan de sålunda
kommit att rikta sitt språk med vissa element hämtade ur albanskan
och slaviskan, splittrades de: en del grupper drog under 900-talet
söderut och blev rotfasta där, återstoden sökte sig småningom norrut,
över Donau, där de snart nog mötte fränder.
Få europeiska nationers historia har visat sig uppställa lika brydsamma problem som den rumänska nationens. Historieforskningens
sedvanliga metoder visar sig här stundom otillräckliga. Där så varit
fallet, har språkvetenskapen med mycken framgång ingripit. Vi finner här ett lysande exempel på språkforskningens möjligheter och
betydelse, även för de stora kulturhistoriska sammanhangen. Ty språ-
kets öden är folkets.
VÄNDPUNKTEN I THOMAS MANNS POLITISKA BANA
ETT ”’IINNE PA HANS 70-ARSDAG (6.6. 1945)
Av d:r Il\iiMANUEL BIRNBAUM, Stockholm
I.
Det var på våren 1918. Inom det krigförande Tyskland diskuterade
man full av bekymmer ej blott krigsmålen och fredsmöjligheterna
utan även utsikterna att kunna bevara den inre sammanhållningen.
Också för de gamla konservativa tycktes det vid den tidpunkten vara
en tvingande nödvändighet att genom demokratisering söka förmå de
280
Litteratur
breda folklagrens representanter att i ökad omfattning överta politiskt medansvar. Huvudpunkterna på den tyska inrikespolitikens dagordning voro riksregeringens parlamentarisering och en reform av
den indirekta treklassvalrätten till lantdagen i Preussen, den största
och inflytelserikaste av de tyska delstaterna. I Sydtyskland var förhållandet redan bättre ordnat mellan det liberala borgerskapets, de
katolsk-klerikala böndernas och de socialistiska arbetarnas partier å
ena sidan. och de monarkiska regeringarna i Bayern, Wiirtemberg,
Baden och Hessen å den andra. Men även i dessa sydliga länders
varmare demokratiska klimat hade ännu stora statsrättsliga fördämningar, som överhetsstaten rest, ej smält bort.
Miinchen, som femton år senare av nationalsocialisterna förklarades
till »rörelsens huvudstad», var vid den tiden ett verkligt centrum för
de andliga och politiska strömningarna.
Mauern wo geister noch zu wandern wagen.
Boden vom doppelgift noch nicht verseucht:
Du stadt vonvolkund jugend! heimat deucht
Uns erst wo Unsrer Frauen tiirme ragen.
På så sätt hade vid århundradets början Stefan George, diktar-siaren
från Rhenlandet tilltalat den stad, som sedan generationer tillbaka
dragit så många »nordstjärnor» till sig. »Andarna» vandrade då fortfarande inom de först i våra dagar förstörda gotiska, barocka och
klassicistiska murarna i den vackra staden på högslätten norr om
Alperna. Det syntes stundom som om genom dess kraft tidens omvälvande rörelser bättre än någon annanstans i Tyskland kunde
lugnas och inriktas på den nyskapande uppbyggnadens banor.
Enligt den bayerska författningen samverkade konungen vid lagstiftningen och kontrollen av statsregeringen med ett parlament på
två kamrar: en demokratiskt vald »lantdag» och ett »riksråd», som
bestod av representanter från de priviligierade grupperna och institutionerna (högaristokratin, kyrkans och högskolornas män osv.).
Även kronans rådgivare föreföll det vara nödvändigt att i någon mån
modernisera denna hämsko inom det politiska livet. Representanterna
för de tre landsuniversiteten skulle nu i riksrådet vid sin sida få
några berömda representanter för andens »fria» skapande krafter.
Detta skulle innebära ett tillmötesgående mot de missnöjda intellektuella kretsarna och samtidigt stärka riksrådets auktoritet gentemot de
hotfullt knotande revolutionära elementen. Förslaget hade emellertid
en mening, endast om man till denna komplettering av den gamla
problematiska ståndskammaren kunde skaffa några verkligt namnkunniga personer. Man ämnade tillkalla en konstnär och en musiker
med allmänt anseende. Men ännu viktigare var att vinna några
författare, som ju bäst borde kunna finna de rätta orden till att besvärja den oro, som gripit det krigsplågade folket.
En afton under denna sista krigsvinter samlades Miinchen-avdelningen inom »Schutzverband deutscher Schriftsteller» för att diskutera
frågan, hur man skulle ställa sig till en eventuell kallelse av en eller
flera medlemmar till »den bayerska kronans riksråd». Som huvud- 281
Litteratur
kandidat för den nya parlamentariska posten och samtidigt som
aftonens talare uppträdde den gamle Michael Georg Conrad, som en
gång samlat de tyska 80-talsrealisterna kring sin tidskrift »Die Gesellschaft». En annan vida berömdare kandidat satt anspråkslöst
bland åhörarna. Det var bäraren av en mycket starkare och aktuellare personlig auktoritet: Thomas Mann. Författaren till »Buddenbrooks» hade under första krigsåret med sin lilla skrift »Fredrik och
den stora koalitionen» frammanat ett historiskt minne. Denna lilla
bok var ett senfött eko av det snillrika Choiseul-porträttet av Manns
landsman, bismarckdiplomaten Kurd von Schlözer. Som psykologiskt
experiment var Manns pamflett det sista och mest aktuella bland de
många försöken att kasta ett romantiskt ljus över Fredrik den store,
den upplyste stoikern på tronen. Det var det mest inställsamma av
alla försök att övertala den bildade tysken till en heroisk hållning
under kriget. Den enlig·t sin egen åsikt »opolitiske» Thomas Mann
kämpade nu mot den typ av »civilisationslitterat», som för honom
förkroppsligades i hans äldre bror Heinrich. Denne uppträdde redan
några månader senare bland de radikala arbetarledarna och fordrade
omedelbar fred och en omstörtning av den tyska överhetsstaten. Det
motsvarade sålunda det politiska läget under vintern 1917/18, att den
bayerska regeringen ämnade politiskt stärka sin ståndskammare genom att tillkalla Thomas Mann.
Vid det ovannämnda sammanträdet var Thomas Mann emellertid
blott en uppmärksam åhörare. Då Conrad hade förordat, att författarna skulle inta de erbjudna platserna inom riksrådet, mötte detta
motstånd från annat håll. Kraftigast varnade litteraturkritikern d:r
Werner Mahrholz diktningens representanter att blottställa sig genom
övertagandet av en andel i dagspolitiken, om därigenom samhällets
öde på intet sätt kunde ändras. Ä ven den, som skriver dessa rader,
tog såsom den yngste till orda och fäste uppmärksamheten vid att
platserna i det bayerska riksrådet praktiskt- taget voro fala. Varje
ägare till en jordegendom av viss storlek kallades enligt författningen
av Miinchenregeringen till konungarikets första kammare. Priset till
en plats i denna kammare kunde sålunda räknas ut. Det tycktes vara
för lågt för att därmed kunna förvärva litteraturens hjälp till att
stödja det föråldrade statssystemet. Uppläsningen av de hithörande
författningsartiklarna och kungörelserna överraskade tydlig·en mest
den store berättaren, som ej var förtrogen med dessa rättssatser. Medan
Thomas Mann under kvällens första del hållit sig tillbaka, belönade
han detta knappast originella diskussionsinlägg med högljudda bifallsyttringar. Därmed hade det blivit klart, att Thomas Mann ej
skulle delta i författarnas intåg i första kammaren. Den bayerska
regeringen släppte faktiskt hela planen, när det blivit bekant, att det
dragningskraftigaste bland de tilltänkta nya namnen till riksrådet
inte stod till förfogande.
IL
Något år senare på pingstmåndagen 1919 satt jag i diktarens bekväma moderna hus i den tysta Pienzenauergatan i Miinchen. Thomas
282
Litteratur
Mann höll för mig helt privat ett av sina välformade tal, i vilka han
även under fyra ögon vet att bevara den värdighet, som tillkommer
en praeceptor Germaniae. Jag hade framlagt för honom ett upprop,
som begärde nåd för ledande deltagare i den tragikomiska rådsrepubliken i Miinchen. Några veckor tidigare hade den dåvarande
översten von Epp, som den gången utförde uppdraget av en rent
socialdemokratisk regering men senare blev Bayerns nationalsocialistiske ståthållare, med sina trupper krossat denna underliga skapelse.
En del medlemmar av den brokiga litteratörskara, som hade improviserat denna ingalunda ortodox-kommunistiska rådsrepublik, hade
vid Epptruppernas inmarsch blivit dödade. Bland de dödade fanns
den svärmiske anarkisten Gustav Landauer, författare till några böcker om Shakespeare och Hölderlin, som i sitt yttre mycket liknade
en asketisk dervisch. Blott en av dem hade lyckats fly. Det var den
energiske biologen d:r Max Levin, en ljushårig ryss av svensk härkomst, som visat personligt mod redan såsom medlem av Moskvas
arbetarråd 1905 och under åren 1914-1918 såsom fanjunkare i Epps
bayerska livregemente vid den tyska västfronten. Andra dömdes till
frihetsstraff, bland dem den unge skalden Ernst Toller, som med
fara för sitt eget liv hade försökt hindra exekutionen av borgerlig
gisslan genom kommunistiska soldater. Mot en från Moskva utsänd
kommunistisk partirepresentant avkunnades dödsdomen. Kunde justitieministern inom den under tiden ombildade bayerska regeringen –
en förbittrad gammalliberal domare·- förmås att mildra straffen’
Som representant för en grupp unga akademiker sökte jag vinna
anhängare för ett sådant nådebevis, och hos ingen fann jag ett beredvilligare samtycke än hos Thomas Mann. »Att en ung man», sade
han, »ägnar dessa vackra pingstdagar åt ett sådant verk av borgerligt
förnuft och mänsklig försoning, detta inger mig åter hopp. Ja, vi
behöva en sådan försoning! Om den misslyckades, skulle marken
åter gunga under våra fötter.» Under amnestiuppropet stodo hittills
den store ekonomiske historikern Lujo Brentanos namn samt den
ledande pedagogen Georg Kerschensteiners, som redan under världskriget hade påbörjat Tysklands »reeducation» i den amerikanska arbetsskolans och den sociala kooperationens anda. »Jag sätter med
glädje mitt namn bredvid dessa två», sade Thomas Mann, »och jag
skall även rekommendera saken för min vän Bruno Walter.» Flera
andra klingande namn sattes ännu under uppropet, men förgäves.
Domarna gingo i verkställighet, och de politiska motsättningarna
skärptes. Fyra och ett halvt år senare blev Miinchen skådeplats för
en ny statskupp, som iscensattes av Ludendorff och ledaren för ett
nytt radikalt parti, Adolf Hitler:
III.
Prof. Olle Holmberg har under rubriken »Thomas Mann och Tredje
riket» ägnat en 1942 utkommen studie åt den store tyske författarens
politiska utveckling. Denna stöder sig på förståelsefull interpretation av Manus egna vittnesbörd. Han daterar diktarens omvändelse
283
Litteratur
från krigisk nationalism till demokratisk fredslängtan till åren 1921/22.
Ett tal om »Goethe och ’l’olstoj» synes honom i dess första form, så-
dant det 1921 föredrogs i Liibeck ännu innehålla vredgade utfall mot
liberalismen och demokratien. Men kanske ljuder där redan en mera
human ton, som dock har en aristokratisk biklang.
1922 är Thomas Mann i sitt historiskt betydelsefulla tal »Om tysk
republik» i varje fall redan en avgjord demokrat. Han fördömer den
våldsamma »nationella oppositionen», han finner hos den nyss mördade Rathenau och den då regerande Ebert de mest sympatiska dragen
och hoppas på en förening av kultur och civilisation i republiken
såsom »den positiva rättsformen för humanitet». Vilka voro bevekelsegrunderna för ändringen i diktarens hållning~ Prof. Holmberg
framhäver tre sådana. Den första är det starka men frånstötande
intrycket av Spenglers civilisationskritik. Den andra är den magiska
inverkan av demokratiens lovordande i Walt Whitmans amerikanska
lyrik. Den tredje och starkaste är behovet att taga avstånd ifrån
Mussolinis fascism, som vid den tidpunkten hade kommit till makten
i Italien. Men helt visst kommo härtill ännu andra intryck. Och de
förde diktaren tillbaka till de sympatier, som några av hans ungdomsdiktnings älsklingsgestalter hyste för 1848 års demokratism. Därmed återvände han även till sina första novellers ironiska behandling av överhetsstatens representanter. Diktaren måste framför allt
ha upprörts genom upplevelserna av det egna hemlandets politiska
öden. De 1918/19 uppbrusande och snabbt åter sammansjunkande böljorna i Tysklands offentliga liv ha – såsom det framgår av de ovan
skildrade korta episoderna- ej lämnat Thomas Mann oberörd. Han
har transponerat uppgörelsen mellan den liberala demokratiens och
den auktoritära diktaturens ideer till diskussionerna i »Zauberbergs»
kyliga fjälluft. Thomas Mann har aldrig avslutat uppgörelsen med
hemlandets politik.
»\Veit kli.iger ist’s dem Vaterland entsagen
Als unter einem kindisohen Geschlechtc
Das J och des blinden Pöbelhasses tragerv
Denna Platen-strof citerade han såsom motivering för sin landsflykt.
Försakelsen har aldrig medfört en inre brytning med Tyskland.
Resten av den tyska ungdom, som vuxit upp under åren 1933-45, vet
till sin egen skada så gott som ingenting om Thomas Mann. I den
sjuttioårige diktaren skola dessa unga tyskar först nu upptäcka en
av sitt folks fåtaliga men största andliga reserver.
KORT OM BÖCKER
Mycket glädjande ur nationell synpunkt är det på sistone nyväckta
intresset för svensk språkvård. Det blir allt vanligare att språkriktighetsfrågor diskuteras i tidningar och tidskrifter, och den ena goda
handledningen efter den andra har under de senaste åren skänkts oss.
284
Litteratur
Språklig slapphet, regellöshet och i många fall direkt vanvård har
naturligt nog till sist framkallat en· reaktion, men det hela bör nog
också ses som ett tecken på en vaknande insikt om att vården om vårt
språk är en nationell uppgift så god som någon, särskilt i en tid, då
vår egenart och våra traditioner äro utsatta för hot från flera håll.
Icke minst ur denna synpunkt hälsar man med glädje ett nytt arbete
i ämnet av en fin kännare av svenskt språk och en erfaren handledare, lektorn i svenska språket vid Lunds universitet Johan Palmer
(Språk u t v e c k l i n g o c h s p r å k v å r d, Gleerups förlag, 4: 75 kr.).
Palmers bok är väl närmast avsedd som en stilistisk handbok för
lärare vid gymnasier och seminarier. Men den förtjänar också att
rådfrågas av den stora allmänheten. Ett par ledande principer, som
Palmer utgår ifrån, borde vara självklara men förbises ofta både av
fackmän och lekmän. Skriften – framhåller Palmer – bör icke förlora kontakten med det språk, som lever i bildat tal, och de regler, som
gälla talspråket, böra i tillämpliga delar, tillämpas i skrift. A andra
sidan har skriftspråket andra förutsättningar och delvis andra uppgifter än talet, varför skriftspråket intager en självständig ställning
vid sidan av detta. Det kräver därför sina egna regler. .Ännu en
vanlig missuppfattning bekämpar Palmer. Allmänheten fordrar
nästan alltid klart besked om vad som är riktigt och felaktigt. I
många fall kan man, som Palmer klokt framhåller, inte svara enbart
ja eller nej. Ett uttryck kan visserligen vara obetingat riktigt eller
obetingat felaktigt, men lika ofta nödgas man inskränka sig till att
förklara det mindre lämpligt. Palmer vädjar därför mera till omdömet än till paragraferna och verkar därför icke alls skolmästare,
vilket snarare brukar reta än lända till efterföljd. Hans exempel äro
lika oftare markerade med »skriv hellre», »olämpligt» eller något liknande som med ordet »fel». Efter ett par kapitel om de krafter, som
omdana språket, och deras inverkan på talet och språket och om de
normer efter vilka det nya bör bedömas, behandlar Palmer ordbildning, ordböjning, tankereda och uttrycksklarhet, kravet på enkelhet
o. s. v. I utmärkt väl valda exempel, både förkastliga och föredömliga, ger han så anvisningar för en riktig behandling av vårt språk.
Palmers instruktiva handbok förtjänar verkligen att bli använd och
dess råd följda. Den kan rädda även den mera försigkomne för många
tråkiga och missprydande språkgrodor.
I detta sammanhang fäster man gärna uppmärksamheten på en
annan skrift om vårt språk, professor Alf Lombards »S y d s v e n s k a
och uppsvenska» (Gleerups förlag, 3:50 kr.). Med utgångspunkt
från Gösta Bergmans stora undersökning »Sydliga provinsialismer i
det bildade svenska talspråket» behandlar Lombard – själv till Lund
inflyttade stockholmare med fint öra för egenarten och olikheterna i
uppsvenskt och sydsvenskt språk – en rad betydelsefulla frågor.
Utan att ingå på frågan om vad som i särskilda fall är »korrekt», »tillrådligt» eller ej kan en sådan undersökning i hög grad bidraga att
skärpa stilkänslan hos läsaren. Då vi veta, att talrika seanismer
sprida sig norrut, kanske inte minst genom det starka skånska inslaget i Stockholm, och att mycket sprids från stockholmstrakten till
285
Litteratur
rikets olika delar, så behöver man verkligen en utredning av vad som
är det ena eller det andra. Talrika språkprov, icke minst från skönlitterära författare men även från det direkta talspråket, har författaren samlat, alltifrån det skånska barnets »stycke» (bokmärke) till
de vuxnas olika sätt att kalla våningarna i ett hus. I många fall
vidgar sig författarens framställning till instruktiva exkurser med
utblickar till andra germanska, till romanska och slaviska språk.
Utan att ha direkt språkvårdande syfte noteras Lombards kunniga och fruktbara arbete som ett glädjande symptom på ett i allt
vidare kretsar nyväckt intresse för vårt språks historia, dess rätta
handhavande och vård.
Bror Olsson.
286