Litteratur

LITTERATUR
OSSIANNILSSONS UNGDOMSMEMOARER
Av socialrådet GUNNAR LÖWEGREN, Ålsten
K. G. Ossiannilssons i höstas utkomna ungdomsminnen: »O gamla
klang och jubelår» kunna icke underlåta att väcka genljud hos dem,
vilka som undertecknad helt unga upplevde sekelskiftets optimism och
gjorde det i samma andliga och lokala miljö som författaren, rycktes
med av hans intellektuella spänst och arbetsglada energi.
Jag ser honom levande för mig än i denna dag, hur han i hastigt
marschtempo, med korta snabba steg kom emot oss på någon av de
vinglande gångarna i Malmös lummiga kungspark. Han var liten och
späd till växten, men hade ett yvigt svart skägg, som kom honom
att se äldre ut än han var, ty han räknade vid den tidpunkten endast
27 a 28 år och hade nyss återkommit från sin engelska resa. Han ville
verka engelsman, var övermåttan anglofil och hade redan som skolpojke gjqrt en dundersucces med sin försvarsdikt »John Bull» under
boerkriget. Men icke förty hade han intet av engelsman varken i sätt eller utseende, verkade snarast direkt importerad från
Quartier latin, och den roll han sedermera kom att framföra inom
socialdemokratiska ungdomsförbundet hade även den likhet med de
gästroller, som en del radikala franska intellektuella vid samma tidpunkt gav inom det franska socialistpartiet.
Enligt tidens mod var han iklädd fotsid svart »bonjour» och nyborstad hög hatt, vars reflexer kompletterades av den i ett långt svart
band hängande, guldbågade pinceneen, som han under samtalet gång
på gång fick polera, ty han led allt sedan tidigaste barnaår av en
ögonsjukdom och kunde läsa endast med ena ögat. Orden liksom gesterna kommo snabbt, i staccato. Han talade gärna, behagligt och underhållande, med citat ur Wildes »Lögnens förfall» eller någon annan
av hans älsklingsböcker, vilka voro legio, ty han var en kammarlärd
och plikttrogen studiosus, vars belästhet för den åldern var fenomenal.
Frasen lät han gärna löpa ut i en tillspetsad poäng och den ackompanjerades merendels av en skälmsk och belåten glimt i ögat.
Man fick omedelbart ett intryck av oförbränneligt livsmod och
orubblig tro på egen förmåga: må krypskyttarna komma, jag skall veta
att ge dem den salva de förtjäna; jag känner till dem, har hela mitt
liv varit utsatt för dem, men mig ska de icke lyckas ta kål på! De
jagade mig under skolåren, hade mig lille stackare till driftkucku och
villebråd. Men sedan jag klått upp den starkaste av dem, fick skällan
ett annat ljud, och året därefter kom högsta årsklasserna. i deputation
och bad mig grunda en litterär förening, som blev vår berömda
Gauthiod. – Själv erinrade jag mig föreningens rykte och hur vi
småpojkar i de lägre klasserna imponerats av dess patriotiska propa- 134
Litteratur
ganda och de ordlistor, väsentligen utarbetade av Ossian Nilsson, som
den utgivit, listor över utländska ord som lämpligen borde ersättas
av svenska. Ossiannilsson har alltid varit och förblivit en lågande
svensk patriot och när han ägnade den socialdemokratiska ungdomsrörelsen »ett hell åt ditt mod och din unga kraft», så var det med motiveringen »som Sverige mot molnen skall bära».
Hur det kom sig, att han vintern 1902 mottog kallelse till hedersledamot i socialdemokratiska ungdomsklubben i Malmö och sedermera
blev medlem i förbundet och dess ordförande, är en historia i flera
etapper. Den första bland dem har han ägnat ett livfullt kapitel i
memoarboken med ett porträtt av Fabian Månsson, som visserligen
icke kan tävla med det mästerliga, nästan ljudfilmsartat trogna i
Barbarskogen, men i varje fall är en lustig och träffsäker bild av
Fabian, vilken här agerar »den lede frestaren» i en oförliknelig sammansättning av strålande naivitet och klipsk slughet, beundransvärd
intellektuell hängivenhet och obeveklig proletär rättrogenhet.
Upprepade gånger i sin bok understryker Ossiannisson, att han
aldrig varit socialist eller proletär, före Fabians besök just aldrig
allvarligare tänkt på politik och politiska partier, att han som pojke
egentligen var reaktionär. Det stämmer nog. Han kom från ett ambitiöst hem med prästgårdstradition, och forna tiders prästgårdsfamiljer på landet voro snarare markerad överklass än underklass.
Denna tradition hade hos Ossiannilsson kompletterats av universitetsvärldens något exklusiva självmedvetenhet och intellektuella överlägsenhet.
Men av temperament var han »radikal», en ytterlighetsman som
löper linan ut, och hans studier hade bibragt honom en allmän inriktning, som sammanföll med de radikala partiernas. Prästtraditionens
son hade blivit antiklerikal och hans frihetspatos omfattade även arbetarna, vilkas »rent mänskliga frigörelse, medborgerskap i samhället
såsom en klass vid sidan om, ej över andra klasser» han var beredd att
kämpa för. – Ekonomi och sociologi voro honom i övrigt okända
studiefält och det socialdemokratiska partiprogrammet hade han föga
aning om.
Infann sig så Fabian Månsson med anhållan att han skulle mottaga
hedersledamotskap i den nybildade socialdemokratiska ungdomsklubben vilken avsåg att bli en motvikt mot den hinkeauska ungdomsrörelsen. Det erbjudandet smickrade och frestade. Fabian talade om
att diktsamlingen »Hedningar» slagit våldsamt an bland arbetarungdomen, blivit dess älsklingsläsning. Det var givetvis ljuva ord för
skalden, vilken alltid känt sig isolerad. De öppnade samtidigt ett
perspektiv av möjligheter att gripa in, agera, leda, vilket alltid frestat
Ossiannilsson.
Den äldste i en talrik syskonkrets, bland barnen kring Lövestads
prästgård, där han varit morföräldrarnas gäst under så många somrar, självskriven ledare i alla ystra lekar – hade han drömt sig en
roll som berömd indianhövding, segrande härförare. Den rollen
kände han sig skapad för, äregirig fantast som han av naturen
var, och han hade till den grad levt sig in i den, att den senare
135
Litteratur
blev det utslagsgivande i hans litterära alstring. I Barbarskogens
redaktör Hall och bakom dikternas olika masker av Napoleon eller
Cecil Rhodes är det han själv som går igen. Han är alltid bokens eller
diktens hjälte … Varför ej då bli hjälten, den sin omgivning kulturellt förädlande hövdingen, inom en politisk ungdomsrörelse, ånyo,
liksom under barnaåren och Gauthiods dagar, »organisatören, själen,
den drivande kraften i det hela»! – Han föll för frestelsen.
Men intellektuellt renhårig, strängt lojal mot sig själv och andra,
föraktare av allt fusk, underkastade Ossiannilsson dessförinnan Fabian ett korsförhör. Han ville noggrant ha reda på ungdomsklubbens
och socialdemokratiens syfte och programpunkter, icke binda sig vid
något som kunde stå i strid med hans egna åsikter. De enades lätt om
att »religionen skall vara en privatsak» och Fabian lugnade patrioten
med en sannolikt i hast uppdiktad historia om att klubben var så
långt ifrån antipatriotisk, att den hade en skytteförening »som med
blågul fana i spetsen tågade före förstamajdemonstranterna». Åven
på övriga frågor gav Fabian tillfredsställande, lugnande svar, reducerande partiprogrammets paragrafer till halvt glömda eller ännu icke
aktuella dogmer.
Efter de upplysningarna tyckte Ossiannilsson att fältet låg öppet
för honom att gripa in och under en två års tid ägnade han, åsidosättande sin egentliga, litterära verksamhet, utan ekonomisk ersättning, nästan all sin tid åt det socialdemokratiska ungdomsförbundets
praktiska arbete, deltog i redigeringen av förbundstidningen »Fram»,
tog initiativ till »Sagostunderna», skrev agitationsbroschyrer, ledde en
språkskola på Folkets Hus…. Tills det inträffade som förr eller senare oundvikligen skulle komma, »överklassaren» började misstänkas
vara anti-proletär. Han fann ordet förrädare sväva över sitt huvud…. Han reagerade blixtsnabbt och våldsamt och »moren som gjort
sin tjänst» lämnade möte och förbund för att åren därefter i litterär
form leva om sina förhoppningar och besvikelser i redaktör Halls
idealiserade gestalt. Ossiannilsson hade älskat sitt arbete och många
drag hos arbetarna. Han hade i högre grad än tidigare kommit att
sympatisera med deras frigörelsekamp, särskilt deras strävan efter
kulturell uppfostran. Barbarskogen bär vittnesbörd därom. Men även
dogmerna, proletärdragen hade han mött och dem kunde han icke förlika sig med. Han var och förblev individualisten, för vilken »personligheten var kärnan i allt». Därtill kom att även framgångarna
aldrig blivit sådana som han utmålat dem i sina drömmar- omätliga,
oreserverade, heroiska, bilder av enbart ljus utan alla de nyanser,
skuggor och dagrar, som likväl göra livet och skulpturen oändligt rikare och mera betydelsefullt än Ossiannilssons önskeideal, det som går
igen i nästan alla hans dikter och romaner, förlänande dem ett drag
av överdrift, naivitet, om man så vill.
Reaktionen i Barbarskogen mot Bengt Lidforss låg delvis på ett
annat plan. Visserligen var den en följd av hans irritation över att
Lidforss vid upprepade tillfällen gycklat just med denna hans naivitet. Men orsaken låg djupare.
Ossiannilsson var icke naturvetenskapsman av filosofisk läggning
136
Litteratur
och märkligt blind för Bengt Lidforss’ storhet just på det området.
Han kände föga till honom och benägen att se allt enbart ljust eller
mörkt tog han vissa drag i Lidforss umgängesliv till anledning att
utmåla honom som ett monster av depravation, en studenternas och
arbetarnas moraliske förförare. Sober i levnadsvanor, plikttrogen,
prudentligt samvetsgrann väjde han sig med förbittring mot bohemedraget hos Lidforss samt förstorade det till det onaturliga. Han
stämplade Lidforss som dekadent, vilket Lidforss minst av allt var,
och han drog upp en generell stridslinje mellan sig själv och Lidforss, vilken egentligen icke förefanns.
I sin memoarbok angiver han i korthet denna stridsställning: »I
Skåne gick smaken i helt annan riktning än den som nu en gång var
min. I Skåne hade Ola Hansson bildat skola. Både litteraturen, filosofien och publikuppfattningen (understruket av undertecknad för att
fästa uppmärksamhet på överdrifterna) följde den skolans program.
Man gjorde i (materialistisk) mystik, dekadens och livsleda och sina
förebilder fann man i Berlin, Miinchen eller i Verlaines och Mallarmes
Frankrike. Ett kanske tillfälligt uttryck för en längtan i annan riktning hittade jag flera år efter debuten i en artikel av Paul Rosenius.
Han skrev: >>Länge nog ha vi offrat åt mystiken. Giv oss nu en viljornas bris, en som smäller i knutarna.»
Chefen för dekadenterna trodde sig Ossiannilsson ha uppspårat i
Bengt Lidforss. De »friska viljornas bris» ·- det var däremot han
själv, hans verk, hans kampsånger. Sin gamle vän Ernst Norlind,
Dachaueleven, vilken han i sin nyutgivna memoarbok ägnat ett
vackert och underhållande kapitel, värdigt denne originelle Guds
vandringsman, inplacerade han som Lidforss’ konstnärlige sekundant.
Till sin egen sekundant bland målarna valde han däremot Fritz
Kärfve, den frodiga myllans, det saltmättade havets målarpoet. övriga litteratörer och konstnärer uppdelade han, något godtyckligt och
självrådigt, på de bägge stridslinjerna.
Redan 1905 lämnade Ossiannilsson emellertid Skåne för att som
nygift bosätta sig utanför Göteborg. Under några år framåt avbröt
han kontakten med Skåne, koncentrerande sitt intresse kring uppsvenska förhållanden och stridsställningar, och under sin senare vistelse i Hälsingborg, åren 1907-15, tog han ingen livligare del i rlet
skånska kulturlivet. I sin memoarbok, som för övrigt slutar med det
första världskrigets utbrott, nämner han i varje fall ingenting
därom. – Göteborg ägnar han däremot en livlig hyllning. Memoarbokens älskligaste kapitel är utan tvekan den hänförande skildringen
av hemmet i Askim och strövtågen i västkustnaturen, där »uppe i
bergen bland ginst och ljung torvmassorna blänkte svarta upp mellan
stundom vita, brandhärjade bergsidor» och »ett rådjur kunde hastigt
sticka upp sitt fina huvud över en klippkam». I ett sådant kapitel är
Ossiannilsson den träffsäkre naturpoeten, hans språk ej blott klart,
rappt, koncist, utan även målande, träffande miljöstämningen lika
säkert som då han i kapitlet från London skriver: >>under jättekupolen
till British Museums Reading Room hängde töcknet som ett kupigt
segel».
137
Litteratur
Sitt främsta värde får likväl memoarboken genom den anda som
helt besjälar den. Allt groll är glömt, gamla strider avblåsta. Kommentaren till »Barbarskogen», till uppgörelsen med socialdemokratiska ungdomsförbundet är begränsad till en förklaring, att »tiden
tycks inte vara mogen för en fullt frimodig framställning av de åsyftade händelserna». Desto mer odelat ägnar han sig, trots allå de motgångar och sorger som även hans liv varit rikt på, uteslutande åt
skildringen av de soliga minnen, tillvaron skänkt honom. O gamla
klang- och jubeltid!
På ett ställe spåras ett stänk av melankoli, då han om författare
fäller det yttrandet, att »de flesta finna väl i gråhårsåldern, att de
hela sitt långa liv skrivit i flyktig sand. Om ej rentav i vatten.» Men
det stället är ett undantag. Bokens grundackord är en livsbejakande
tacksamhet mot det rika, ymnighetsflödande livet.
138