Litteratur
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
SOCIOLOGI I ETT NÖTSKAL
Av professor K. ROB. V. WIKMAN, Aba (Stocklwlm)
En svensk vetenskapsman har kallat sociologien för »samhällsforskningens kärndisciplin». Uttrycket saknar icke fog. Sociologiens rötter gå rakt ned i filosofien, närmast i den del av filosofien, som vi
kalla praktisk filosofi, historiens filosofi eller samhällsfilosofi. Detsamma kan man dock även säga om en rad av vetenskaper, vilka utkristalliserats ur 1700-talets samhällstänkande. Man började vid denna
tid metodiskt samla fakta om samhällen, institutioner och seder och
jämföra dessa med varandra. Man ville icke endast vidga kunskapen om dem, man ville också undersöka deras uppkomsthistoria och
upptäcka regelbundenheten i det sociala skeendet. Denna regelbundenhet sökte man förklara dels ur den yttre »naturomgivningen», dels
ur människans andliga beskaffenhet, hennes »känslor>> och hennes
välförstådda >>intresse>>. Till dessa förklaringsgrunder lades underhand den historiska och den biologiska »utvecklingens». Härmed var
vägen för 1800-talets samhällsfilosofiska och -vetenskapliga tänkande och även för sociologien banad. Comte skapade en allmän
samhällsteori och gav den ett namn. I denna teori ingick alla de
filosofiska värdedisciplinerna, icke blott moral-, rätts- och religionsvetenskaperna utan också ekonomi och estetik.
Den enorma tillväxten av erfarenhetsstoff har emellertid gjort de
flesta av dem till självständiga vetenskaper, utan att de därför helt
förlorat sambandet med den allmänna samhällsteorien och med den
praktiska filosofien. ställningen har med tiden blivit den, att vi fått
två med varandra sammanflätade grenar av sociologi, en som företrä-
desvis ägnar sig åt förändringarna i de enskilda, kulturellt högre stå-
<’nde samhällena, och en annan, som huvudsakligen sysslar med allmänmänskliga och bestående samhällsföreteelser och därvid särskilt
tar sikte på dc mindre sammansatta grupperna och primitiva kulturförhållanden. Någon bestämd gräns mellan dem kan man ur den allmänna samhällsteoriens synpunkt icke draga. Sociologien måste lika
väl undersöka det bestående som förändringarna i samhällslivet; det
ena förutsätter det andra.
Durkheim intar en central plats icke allenast i den franska utan
även i den allmänna sociologiens historia. Han har lärt oss, att sociala verkningar skola förklaras ur sociala orsaker och att samhällets värdebildning vilar som ett tvång över individen. Hans sociologi
visar, att både historia och etnologi lämnar oss material till utforskandet av samhällsföreteelsernas natur och verkningar, att arkaiska
och primitiva samhällsförhållanden kunna belysa moderna och sammansatta former av samhällsliv, att samhällsföreteelserna äro allmänmänskliga. Man kan med fog göra invändningar mot den Durk- 141
..
…- ·•
Litteratur
heimska teoriens »sociologism», hans lära om »det sociala medvetandet» och de sociala företeelsernas »tvång» (la contrainte sociale). Men
detta hindrar inte att dess teoretiska och praktiska problemställning
ligger till grund för all sociologi. Den Durkheimska sociologien är
framför allt en humanistisk sociologi, som utövat och alltid kommer
att utöva ett inflytande på vetenskapen om kulturen och särskilt pii
historien i dess oändligt många förgreningar.
Rene Mauniers lilla »Inledning till sociologien», som numera i
översättning av Rolf Lagerborg utkommit på svenska (Natur och
Kultur), har alla de förtjänster, som mästarens vetenskap besitter.
(Även översättaren är en lärjunge av Durkheim.) Men <len har
också dess fel, låt vara i starkt förminskad skala. När det gäller en
liten elementär inledning kan dock detta aldrig bli huvudsaken. Det
är inte svårt att leta upp andra dylika inledningar med vida större
fel. I ett sådant arbete äro definitioner, tradition och principer, inte
den uttömmande översikten huvudsaken. Och som inledning för Manniers lilla bok rakt in i sociologiens klassiska tradition. Med fransk
reda och klarhet lägger den fram sociologiens vetcuskavsbegrepp, ger
en utmärkt översikt av de sociala gruppbildningarna – ett ämne
som författaren utförligare behandlat i »Essai sur les groupments
soeiaux», 1929 –, avhandlar i stora drag sociologi1ms arbetssätt och
ger slutligen, företrädesvis ur den franska vetenskapens synpunkt,
en historisk framställning av sociologien.
Mauniers skrift har i Frankrike upplevt åtskilliga omtryckningar,
den senaste mig bekanta 1938 (Felix Alcan). Att dess företal är daterat 1929 skämmer den icke. Vem som helst kan finna, att den i noter och bibliografi inte upptar senare arbeten, inte ens förf:s eget
stora verk »Sociologie coloniale» (i 3 bd) från åren 1932-1942. Men
detta är knappast någon större skönhetsfläek, när det gäller en bok
av detta slag. Att franskt synsätt oeh franska källor dominera ligger
helt i sakens natur (eljest bruka tyska, engelska eller amerikanska
källor dominera). ’rack vare detta förhållande har författaren varit
i stånd att bättre lägga fram sociologiens »förhistoria», än annars
brukas i detta slags böcker.
Maunier står ingalunda främmande för den nya epok i sociologiens historia, som vid mitten av 20-talet sätter in i amerikansk sociologi – med den socialpsykologiska behaviorismen -, men han
står delvis ännu kvar i den biologiska utvccklingssociologicn. Senfödda antievolutionister kunna måhända finna detta vara ett fel. l
verkligheten synes den biologiska synpunkten på sociala företeelser
i färd med att i nya former träda fram. Varför skulle väl samhällets företeelser vara helt lösgjorda från livsföreteelsernas rytmiska
oeh cykliska sammanhang~ Sitt historiska intresse saknar evolutionismen i varje fall icke. I Durkheims soeiologiska uppfattningssätt spelade den doek aldrig en aygörande roll.
Rolf Lagerborgs översättning sluter sig nära till originalets form
oeh uttryek. En del gallieismer störa inte nämnYärt. Saken synes
vara den, att översättaren, som ju är en förnäm kännare av fransk W’-
tenskap och franskt språk, inte alltid kommit sig för att tänka sig in
142
Litteratur
i översättarens roll och tillräckligt sovra den svenska språkdräkten.
Detta och endast detta förklarar, att uttryck sådana som »mystiska
(i st. f. metafysiska) behov», »ting» (i st. f. nyttigheter), »helgdagar>’
(i st. f. högtider), »konstruktörer» (i st. f. samhällsomskapare) kunna
verka förvillande, om man inte har originalspråket som nyckel till
dem. För övrigt får man i viss mån även taga Rolf Lagerborgs personliga uttrycksform och stil i betraktande. Å ven om översättningen
vidlådes av en del ojämnheter, så har den dock förtjänsten att inte
vara någon dussinvara av det slag, som man nuförtiden ofta möter,
särskilt i böcker, som överflyttats från amerikansk engelska.
Förlaget, som kostat på sig att trycka även noterna, bibliografien
och sakregistret, bör få sin särskilda eloge. Det är inte ofta en utländsk vetenskaplig författare åtnjuter denna förmån. Det bör slutligen anmärkas, att förlaget gjort sitt bästa att föra arbetet up to
date. Detta har skett genom en kort efterskrift, i vilken fil. kand.
Knut Pipping infört en framställning av fältsociologiens allmänna
metoder, särskilt sådana dessa utvecklat sig i Förenta staterna. Härtill har en lista över nyare sociologisk litteratur anslutits. Förf. anmärker dock, att »den som vill använda sig av de amerikanska metoderna hos oss måste gå fram med mycken urskillning och varsamhet och bör särskilt komma ihåg, att den historiska bakgrunden spelar en betydligt större roll hos oss i våra mindre rörliga samhällen».
Den lilla varningen tyckes mig vara fullt på sin plats, när det gäller
att angripa problemen i svensk sociologi.
Vi sakna i allmänhet sociologiska böcker av detta slag »för vetgiriga och nyfikna», som Maunier riktar sig till. Delvis beror detta
på bristen på universitetsundervisning i ämnet. Steffens lilla bok
»Sociologien» (1915) är inte längre användbar i undervisningen. Ginsbergs »Sociologi» (i svensk översättning 1936, originalet av 1934) är
föga lämplig som inledning till ämnet. Mauniers skrift fyller därför en lucka. Men, de som använda detta lilla verk, få komma ihåg,
att det inte är skrivet för slarviga läsare och de, som nyttja det vid
undervisningen, böra vara på det klara med att det måste fyllas ut
och kommenteras. Det är bara första början till ett vetenskapligt
studium av ett ämne, som mer än andra pockar på samtidens uppmärksamhet.
TVÅ BÖCKER I KYRKO- OCH RELIGIONSHISTORIA
Avförste bibliotekarien, fil. d:r BROR OLSSON, Lund
Svenska kyrkans historia. Utg. av Hj. Holmquist och Hilding
Pleijel. Bd 6. Del 2. Neoiogien, romantiken, uppvaknandet.
1809–23. Sthlm. Sv. kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1946.
384 s. Kr. 12: 50.
Det är visserligen en jämförelsevis kort period i den svenska kyrkans historia, som professor Emil Liedgren behandlar i den nu ut- 143
.-
_…- ..
Litteratur
komna delen av det stora verket Svenska kyrkans historia. Men den
utförliga behandlingen, som kommit detta skede till del, motiveras
inte endast av att 1810-talet med rätta betecknats som ett av »de rikast orkestrerade» i vår andliga historia. Den av Liedgren behandlade perioden omsluter tillkomsten av det nya statsskicket, som krä-
ver sin utförliga behandling, eftersom prästerna såsom särskilt riksstånd hade att deltaga i överläggningarna därom; under denna period tillkomma nya kyrkliga böcker, katekes, handbok, koralbok och
psalmbok samt ett förkastat evangelieboksförslag 1823. Det var så-
lunda en verklig kyrklig nydaningsperiod, som satt outplånliga spår
i vårt folks religiösa liv.
Inom ramen för ovan angivna händelser tecknar Liedgren med
överlägsen behärskning av stoffet och en historisk stil, som har få
motstycken i vårt land, tidens kyrkliga liv. Till övervägande del är
det blott de bildade klassernas ställning till kyrkan, som blir föremål
för skildringen, men Liedgren har också lämnat en överraskande
fyllig bild av folkfromheten, som på sina håll i form av extatism
och folklig apokalyptik genombryter den eljest svala, lugna, rentav
tröga traditionalism, som fram till sekelskiftet förefaller ha varit
det normala i svenska folkets andliga liv. Allmänt är alltjämt deltagandet i den söndagliga gudstjänsten, och förknippningen mellan
andligt och världsligt är ännu påfallande stark. De fyllda svenska
kyrkorna tilldra sig uppmärksamheten från utländska resande, som
i sina respektive hemländer, där sekulariseringen gjort större framsteg, samlat andra erfarenheter. Men det tycks inte vara alldeles
riktigt, att i detta fall inga klagomål förspordes från Göteborgs stift,
innan väckelsen började. I den i Göteborg utgivna tidskriften »Söndagsbladet. W eckoskrift till befordrande af sann praktisk christendom och moralitet», vilken publikation väl får anses särskilt ha tagit
sikte på Göteborgs stift, behandlas vid ett par tillfällen den allmänna
gudstjänsten. I en artikel 1812 nr 4 ff. ».Är närvarande tids kallsinnighet emot den offentliga gudstjensten hedrande och gagnelig för
vårt tidehvarf eller icke~» lämnas följande mycket expressiva skildring av den låga kyrkobesökarefrekvensen (nr 6): »Huru användes
söndagen nu förtiden~- Gån in i Herrans hus! Där skolen I finna
tomhet och dödstystnad. Ensam sitter där på sin bänk kanske en
gubbe, den sista, men förmurknade grenen av en frommare släkt,
som ännu icke hunnit bortföras av allmänna farsoten. Var äro alla
de andra~ Vilka viktiga göromål kunna förhindra dem~ Ack, antingen släpa de hemma, för att samla ännu mera av denna världens
mammon, eller hava de valt behagligare, bullersammare nöjen …»
Hur överlägsna samtliga partier i boken än äro, är det självklart
att höjdpunkten i Liedgrens framställning ligger i redogörelsen för
psalmboksarbetet. Liedgren kan här anknyta till sitt eget tidigare,
banbrytande forskningsarbete. Själv framstående. psalmdiktare och
med ett fint öra för den svenska psalmens egenart tecknar Liedgren
tillkomsten av 1819 års psalmbok och särskilt Wallins insats, men
med opartisk uppskattning även av andras del däri. Det kan inte
annat än glädja en älskare av Hedhorns psalmer, att dennes origi- 144
Litteratur
nella insats i psalmboksarbetet, redan framhållet av fosforisterna,
nu vederbörligen understrykes – Hedhorn var inte bortskämd med
erkännande och man gläder sig åt varje smula, som kommer honom
till del, om också senkommen. Det börjar bli mer och mer klart, att
Hedhorn var den verklige nydanaren av den svenska psalmen, vilket inte minskar Wallins storhet.
Med verklig glädje tar man del av denna väl avvägda, språkligt
fint nyanserade teckning av vår kyrkas historia. Aldrig synes C. Fr.
af Wingårds av Liedgren blygsamt citerade yttrande: »Var bleve
något fullkomligt, om ingen ville begynna med det ofullkomliga>’
vara mindre på sin plats än här. Så långt något av mänsklig hand
kan vara fullkomligt kan man tala om det här.
*
Martin P. Nilsson, Grekisk religiositet. Sthlm. Gebers förlag,
1946. 227 s. Kr. 7: 50.
Redan med titeln anger författaren, att hans nu utkomna grekiska
religionshistoria avviker från vad vi vanligen finna i framställningar av grekisk religion, som ju mestadels bruka bestå av redogörelser för de särskilda gudomligheterna och deras kulter. Icke heller uppehåller sig författaren så mycket vid de stora författarnas
och filosofernas religion utan bokens syfte anger han vara »att framställa den religiösa världsuppfattningen och livsåskådningen i dess
växlingar genom tiderna».
Inom ramen för denna plan har författaren givit en ytterst fängslande, frisk och okonventionell, i bästa mening populär skildring
av grekisk religion. Läsaren besväras inte av någon not- eller diskussionsapparat, men har överallt ett livligt intryck av en suverän
behärskning av det oerhörda detaljstoffet, förvärvad under ett livslångt studium av ämnet, som krönts av det monumentala, överallt
i världen med enstämmigt lovord mottagna verket Geschichte der griechischen Religion (ingående i Miillers Handbuch der Altertumwissenschaft). Det var en lycklig ide av författaren att vid sidan av
detta skänka oss denna översiktliga framställning i mera populär
form.
Själva dispositionen ger en god föreställning om det originella sätt,
på vilket ämnet här behandlas. Av de tre kapitlen behandlar det
första »grekisk religion i äldre tid» i 7 avsnitt: l. Extatiska och
mystiska strömningar, 2. Lagiskheten, 3. Rättvisan, 4. Apollons lag,
5. Känn dig själv!, 6. Hybris och nemesis, 7. Gudomen. Härpå följer
»Upplösningen», som behandlas i följande avsnitt: l. Patriotisk religion, 2. Individualistisk religion, 3. Kritiken, 4. Konflikten, 5. Den
äldre hellenistiska tiden, och tredje kapitlet »Nybildning» innehåller:
l. Förutsättningarna, 2. Den nya världsbilden, 3. Kraftläran, 4. Astrologien, 5. Monoteismen, 6. Transcendentalismen, 7. Ockultism och teosofi, 8. Mysteriereligionerna, 9. Folktron, 10 Religionens demonisering, 11. Den sociala sidan.
Det är, såsom framgår av denna summariska innehållsöversikt, de
145
-.·,
Litteratur
stora sammanhangen, som belysas i Martin P. Nilssons bok, men inte
i på måfå uppdragna linjer utan direkt efter källorna. Lika auktoritatiYa äro också de många träffande paralleller författaren gör med
senare tidsströmningar. Yad författaren t. ex. har att säga om »en
omvändelse icke blott av den enskilda människan utan också av hela
mänskligheten» ger en god föreställning om hans förmåga att i
några träffande ord prägla en stor allmängiltig sanning: »En sådan
omvändelse inträffade i antiken. När en människa ser sin föreställnings- och tankevärld slås i spillror och sitt hopp grusas, stiga tillbakaträngda makter upp ur själens skrymslen, som leda henne in
på en ny väg. En ny religiös erfarenhet kan plötsligt kasta ett nytt
ljus över hennes tillvaro. Mänsklighetens omvändelse sker icke på
en gång; den kräver en lång tid, ty det som ändras är hela den
andliga atmosfären, ur vilken alla dc enskilda immpa den anda, som
medvetet och ännu mer omedvetet bestämmer deras liv:-;syn och
världsåskådning, deras handlande oeh tänkande.»
Allt som allt en lärorik, stimulerande oeh tanke,-äekande bok om
ett stort kulturfolks religions uppkomst, växande, avtynande oeh död.
Den lär oss också bättre att förstå kristendomen och den religiösa
värld, vari vi leva.
146
SOCIOLOGI I ETT NÖTSKAL
Av professor K. ROB. V. WIKMAN, Aba (Stocklwlm)
En svensk vetenskapsman har kallat sociologien för »samhällsforskningens kärndisciplin». Uttrycket saknar icke fog. Sociologiens rötter gå rakt ned i filosofien, närmast i den del av filosofien, som vi
kalla praktisk filosofi, historiens filosofi eller samhällsfilosofi. Detsamma kan man dock även säga om en rad av vetenskaper, vilka utkristalliserats ur 1700-talets samhällstänkande. Man började vid denna
tid metodiskt samla fakta om samhällen, institutioner och seder och
jämföra dessa med varandra. Man ville icke endast vidga kunskapen om dem, man ville också undersöka deras uppkomsthistoria och
upptäcka regelbundenheten i det sociala skeendet. Denna regelbundenhet sökte man förklara dels ur den yttre »naturomgivningen», dels
ur människans andliga beskaffenhet, hennes »känslor>> och hennes
välförstådda >>intresse>>. Till dessa förklaringsgrunder lades underhand den historiska och den biologiska »utvecklingens». Härmed var
vägen för 1800-talets samhällsfilosofiska och -vetenskapliga tänkande och även för sociologien banad. Comte skapade en allmän
samhällsteori och gav den ett namn. I denna teori ingick alla de
filosofiska värdedisciplinerna, icke blott moral-, rätts- och religionsvetenskaperna utan också ekonomi och estetik.
Den enorma tillväxten av erfarenhetsstoff har emellertid gjort de
flesta av dem till självständiga vetenskaper, utan att de därför helt
förlorat sambandet med den allmänna samhällsteorien och med den
praktiska filosofien. ställningen har med tiden blivit den, att vi fått
två med varandra sammanflätade grenar av sociologi, en som företrä-
desvis ägnar sig åt förändringarna i de enskilda, kulturellt högre stå-
<’nde samhällena, och en annan, som huvudsakligen sysslar med allmänmänskliga och bestående samhällsföreteelser och därvid särskilt
tar sikte på dc mindre sammansatta grupperna och primitiva kulturförhållanden. Någon bestämd gräns mellan dem kan man ur den allmänna samhällsteoriens synpunkt icke draga. Sociologien måste lika
väl undersöka det bestående som förändringarna i samhällslivet; det
ena förutsätter det andra.
Durkheim intar en central plats icke allenast i den franska utan
även i den allmänna sociologiens historia. Han har lärt oss, att sociala verkningar skola förklaras ur sociala orsaker och att samhällets värdebildning vilar som ett tvång över individen. Hans sociologi
visar, att både historia och etnologi lämnar oss material till utforskandet av samhällsföreteelsernas natur och verkningar, att arkaiska
och primitiva samhällsförhållanden kunna belysa moderna och sammansatta former av samhällsliv, att samhällsföreteelserna äro allmänmänskliga. Man kan med fog göra invändningar mot den Durk- 141
..
…- ·•
Litteratur
heimska teoriens »sociologism», hans lära om »det sociala medvetandet» och de sociala företeelsernas »tvång» (la contrainte sociale). Men
detta hindrar inte att dess teoretiska och praktiska problemställning
ligger till grund för all sociologi. Den Durkheimska sociologien är
framför allt en humanistisk sociologi, som utövat och alltid kommer
att utöva ett inflytande på vetenskapen om kulturen och särskilt pii
historien i dess oändligt många förgreningar.
Rene Mauniers lilla »Inledning till sociologien», som numera i
översättning av Rolf Lagerborg utkommit på svenska (Natur och
Kultur), har alla de förtjänster, som mästarens vetenskap besitter.
(Även översättaren är en lärjunge av Durkheim.) Men <len har
också dess fel, låt vara i starkt förminskad skala. När det gäller en
liten elementär inledning kan dock detta aldrig bli huvudsaken. Det
är inte svårt att leta upp andra dylika inledningar med vida större
fel. I ett sådant arbete äro definitioner, tradition och principer, inte
den uttömmande översikten huvudsaken. Och som inledning för Manniers lilla bok rakt in i sociologiens klassiska tradition. Med fransk
reda och klarhet lägger den fram sociologiens vetcuskavsbegrepp, ger
en utmärkt översikt av de sociala gruppbildningarna – ett ämne
som författaren utförligare behandlat i »Essai sur les groupments
soeiaux», 1929 –, avhandlar i stora drag sociologi1ms arbetssätt och
ger slutligen, företrädesvis ur den franska vetenskapens synpunkt,
en historisk framställning av sociologien.
Mauniers skrift har i Frankrike upplevt åtskilliga omtryckningar,
den senaste mig bekanta 1938 (Felix Alcan). Att dess företal är daterat 1929 skämmer den icke. Vem som helst kan finna, att den i noter och bibliografi inte upptar senare arbeten, inte ens förf:s eget
stora verk »Sociologie coloniale» (i 3 bd) från åren 1932-1942. Men
detta är knappast någon större skönhetsfläek, när det gäller en bok
av detta slag. Att franskt synsätt oeh franska källor dominera ligger
helt i sakens natur (eljest bruka tyska, engelska eller amerikanska
källor dominera). ’rack vare detta förhållande har författaren varit
i stånd att bättre lägga fram sociologiens »förhistoria», än annars
brukas i detta slags böcker.
Maunier står ingalunda främmande för den nya epok i sociologiens historia, som vid mitten av 20-talet sätter in i amerikansk sociologi – med den socialpsykologiska behaviorismen -, men han
står delvis ännu kvar i den biologiska utvccklingssociologicn. Senfödda antievolutionister kunna måhända finna detta vara ett fel. l
verkligheten synes den biologiska synpunkten på sociala företeelser
i färd med att i nya former träda fram. Varför skulle väl samhällets företeelser vara helt lösgjorda från livsföreteelsernas rytmiska
oeh cykliska sammanhang~ Sitt historiska intresse saknar evolutionismen i varje fall icke. I Durkheims soeiologiska uppfattningssätt spelade den doek aldrig en aygörande roll.
Rolf Lagerborgs översättning sluter sig nära till originalets form
oeh uttryek. En del gallieismer störa inte nämnYärt. Saken synes
vara den, att översättaren, som ju är en förnäm kännare av fransk W’-
tenskap och franskt språk, inte alltid kommit sig för att tänka sig in
142
Litteratur
i översättarens roll och tillräckligt sovra den svenska språkdräkten.
Detta och endast detta förklarar, att uttryck sådana som »mystiska
(i st. f. metafysiska) behov», »ting» (i st. f. nyttigheter), »helgdagar>’
(i st. f. högtider), »konstruktörer» (i st. f. samhällsomskapare) kunna
verka förvillande, om man inte har originalspråket som nyckel till
dem. För övrigt får man i viss mån även taga Rolf Lagerborgs personliga uttrycksform och stil i betraktande. Å ven om översättningen
vidlådes av en del ojämnheter, så har den dock förtjänsten att inte
vara någon dussinvara av det slag, som man nuförtiden ofta möter,
särskilt i böcker, som överflyttats från amerikansk engelska.
Förlaget, som kostat på sig att trycka även noterna, bibliografien
och sakregistret, bör få sin särskilda eloge. Det är inte ofta en utländsk vetenskaplig författare åtnjuter denna förmån. Det bör slutligen anmärkas, att förlaget gjort sitt bästa att föra arbetet up to
date. Detta har skett genom en kort efterskrift, i vilken fil. kand.
Knut Pipping infört en framställning av fältsociologiens allmänna
metoder, särskilt sådana dessa utvecklat sig i Förenta staterna. Härtill har en lista över nyare sociologisk litteratur anslutits. Förf. anmärker dock, att »den som vill använda sig av de amerikanska metoderna hos oss måste gå fram med mycken urskillning och varsamhet och bör särskilt komma ihåg, att den historiska bakgrunden spelar en betydligt större roll hos oss i våra mindre rörliga samhällen».
Den lilla varningen tyckes mig vara fullt på sin plats, när det gäller
att angripa problemen i svensk sociologi.
Vi sakna i allmänhet sociologiska böcker av detta slag »för vetgiriga och nyfikna», som Maunier riktar sig till. Delvis beror detta
på bristen på universitetsundervisning i ämnet. Steffens lilla bok
»Sociologien» (1915) är inte längre användbar i undervisningen. Ginsbergs »Sociologi» (i svensk översättning 1936, originalet av 1934) är
föga lämplig som inledning till ämnet. Mauniers skrift fyller därför en lucka. Men, de som använda detta lilla verk, få komma ihåg,
att det inte är skrivet för slarviga läsare och de, som nyttja det vid
undervisningen, böra vara på det klara med att det måste fyllas ut
och kommenteras. Det är bara första början till ett vetenskapligt
studium av ett ämne, som mer än andra pockar på samtidens uppmärksamhet.
TVÅ BÖCKER I KYRKO- OCH RELIGIONSHISTORIA
Avförste bibliotekarien, fil. d:r BROR OLSSON, Lund
Svenska kyrkans historia. Utg. av Hj. Holmquist och Hilding
Pleijel. Bd 6. Del 2. Neoiogien, romantiken, uppvaknandet.
1809–23. Sthlm. Sv. kyrkans diakonistyrelses bokförlag, 1946.
384 s. Kr. 12: 50.
Det är visserligen en jämförelsevis kort period i den svenska kyrkans historia, som professor Emil Liedgren behandlar i den nu ut- 143
.-
_…- ..
Litteratur
komna delen av det stora verket Svenska kyrkans historia. Men den
utförliga behandlingen, som kommit detta skede till del, motiveras
inte endast av att 1810-talet med rätta betecknats som ett av »de rikast orkestrerade» i vår andliga historia. Den av Liedgren behandlade perioden omsluter tillkomsten av det nya statsskicket, som krä-
ver sin utförliga behandling, eftersom prästerna såsom särskilt riksstånd hade att deltaga i överläggningarna därom; under denna period tillkomma nya kyrkliga böcker, katekes, handbok, koralbok och
psalmbok samt ett förkastat evangelieboksförslag 1823. Det var så-
lunda en verklig kyrklig nydaningsperiod, som satt outplånliga spår
i vårt folks religiösa liv.
Inom ramen för ovan angivna händelser tecknar Liedgren med
överlägsen behärskning av stoffet och en historisk stil, som har få
motstycken i vårt land, tidens kyrkliga liv. Till övervägande del är
det blott de bildade klassernas ställning till kyrkan, som blir föremål
för skildringen, men Liedgren har också lämnat en överraskande
fyllig bild av folkfromheten, som på sina håll i form av extatism
och folklig apokalyptik genombryter den eljest svala, lugna, rentav
tröga traditionalism, som fram till sekelskiftet förefaller ha varit
det normala i svenska folkets andliga liv. Allmänt är alltjämt deltagandet i den söndagliga gudstjänsten, och förknippningen mellan
andligt och världsligt är ännu påfallande stark. De fyllda svenska
kyrkorna tilldra sig uppmärksamheten från utländska resande, som
i sina respektive hemländer, där sekulariseringen gjort större framsteg, samlat andra erfarenheter. Men det tycks inte vara alldeles
riktigt, att i detta fall inga klagomål förspordes från Göteborgs stift,
innan väckelsen började. I den i Göteborg utgivna tidskriften »Söndagsbladet. W eckoskrift till befordrande af sann praktisk christendom och moralitet», vilken publikation väl får anses särskilt ha tagit
sikte på Göteborgs stift, behandlas vid ett par tillfällen den allmänna
gudstjänsten. I en artikel 1812 nr 4 ff. ».Är närvarande tids kallsinnighet emot den offentliga gudstjensten hedrande och gagnelig för
vårt tidehvarf eller icke~» lämnas följande mycket expressiva skildring av den låga kyrkobesökarefrekvensen (nr 6): »Huru användes
söndagen nu förtiden~- Gån in i Herrans hus! Där skolen I finna
tomhet och dödstystnad. Ensam sitter där på sin bänk kanske en
gubbe, den sista, men förmurknade grenen av en frommare släkt,
som ännu icke hunnit bortföras av allmänna farsoten. Var äro alla
de andra~ Vilka viktiga göromål kunna förhindra dem~ Ack, antingen släpa de hemma, för att samla ännu mera av denna världens
mammon, eller hava de valt behagligare, bullersammare nöjen …»
Hur överlägsna samtliga partier i boken än äro, är det självklart
att höjdpunkten i Liedgrens framställning ligger i redogörelsen för
psalmboksarbetet. Liedgren kan här anknyta till sitt eget tidigare,
banbrytande forskningsarbete. Själv framstående. psalmdiktare och
med ett fint öra för den svenska psalmens egenart tecknar Liedgren
tillkomsten av 1819 års psalmbok och särskilt Wallins insats, men
med opartisk uppskattning även av andras del däri. Det kan inte
annat än glädja en älskare av Hedhorns psalmer, att dennes origi- 144
Litteratur
nella insats i psalmboksarbetet, redan framhållet av fosforisterna,
nu vederbörligen understrykes – Hedhorn var inte bortskämd med
erkännande och man gläder sig åt varje smula, som kommer honom
till del, om också senkommen. Det börjar bli mer och mer klart, att
Hedhorn var den verklige nydanaren av den svenska psalmen, vilket inte minskar Wallins storhet.
Med verklig glädje tar man del av denna väl avvägda, språkligt
fint nyanserade teckning av vår kyrkas historia. Aldrig synes C. Fr.
af Wingårds av Liedgren blygsamt citerade yttrande: »Var bleve
något fullkomligt, om ingen ville begynna med det ofullkomliga>’
vara mindre på sin plats än här. Så långt något av mänsklig hand
kan vara fullkomligt kan man tala om det här.
*
Martin P. Nilsson, Grekisk religiositet. Sthlm. Gebers förlag,
1946. 227 s. Kr. 7: 50.
Redan med titeln anger författaren, att hans nu utkomna grekiska
religionshistoria avviker från vad vi vanligen finna i framställningar av grekisk religion, som ju mestadels bruka bestå av redogörelser för de särskilda gudomligheterna och deras kulter. Icke heller uppehåller sig författaren så mycket vid de stora författarnas
och filosofernas religion utan bokens syfte anger han vara »att framställa den religiösa världsuppfattningen och livsåskådningen i dess
växlingar genom tiderna».
Inom ramen för denna plan har författaren givit en ytterst fängslande, frisk och okonventionell, i bästa mening populär skildring
av grekisk religion. Läsaren besväras inte av någon not- eller diskussionsapparat, men har överallt ett livligt intryck av en suverän
behärskning av det oerhörda detaljstoffet, förvärvad under ett livslångt studium av ämnet, som krönts av det monumentala, överallt
i världen med enstämmigt lovord mottagna verket Geschichte der griechischen Religion (ingående i Miillers Handbuch der Altertumwissenschaft). Det var en lycklig ide av författaren att vid sidan av
detta skänka oss denna översiktliga framställning i mera populär
form.
Själva dispositionen ger en god föreställning om det originella sätt,
på vilket ämnet här behandlas. Av de tre kapitlen behandlar det
första »grekisk religion i äldre tid» i 7 avsnitt: l. Extatiska och
mystiska strömningar, 2. Lagiskheten, 3. Rättvisan, 4. Apollons lag,
5. Känn dig själv!, 6. Hybris och nemesis, 7. Gudomen. Härpå följer
»Upplösningen», som behandlas i följande avsnitt: l. Patriotisk religion, 2. Individualistisk religion, 3. Kritiken, 4. Konflikten, 5. Den
äldre hellenistiska tiden, och tredje kapitlet »Nybildning» innehåller:
l. Förutsättningarna, 2. Den nya världsbilden, 3. Kraftläran, 4. Astrologien, 5. Monoteismen, 6. Transcendentalismen, 7. Ockultism och teosofi, 8. Mysteriereligionerna, 9. Folktron, 10 Religionens demonisering, 11. Den sociala sidan.
Det är, såsom framgår av denna summariska innehållsöversikt, de
145
-.·,
Litteratur
stora sammanhangen, som belysas i Martin P. Nilssons bok, men inte
i på måfå uppdragna linjer utan direkt efter källorna. Lika auktoritatiYa äro också de många träffande paralleller författaren gör med
senare tidsströmningar. Yad författaren t. ex. har att säga om »en
omvändelse icke blott av den enskilda människan utan också av hela
mänskligheten» ger en god föreställning om hans förmåga att i
några träffande ord prägla en stor allmängiltig sanning: »En sådan
omvändelse inträffade i antiken. När en människa ser sin föreställnings- och tankevärld slås i spillror och sitt hopp grusas, stiga tillbakaträngda makter upp ur själens skrymslen, som leda henne in
på en ny väg. En ny religiös erfarenhet kan plötsligt kasta ett nytt
ljus över hennes tillvaro. Mänsklighetens omvändelse sker icke på
en gång; den kräver en lång tid, ty det som ändras är hela den
andliga atmosfären, ur vilken alla dc enskilda immpa den anda, som
medvetet och ännu mer omedvetet bestämmer deras liv:-;syn och
världsåskådning, deras handlande oeh tänkande.»
Allt som allt en lärorik, stimulerande oeh tanke,-äekande bok om
ett stort kulturfolks religions uppkomst, växande, avtynande oeh död.
Den lär oss också bättre att förstå kristendomen och den religiösa
värld, vari vi leva.
146