Litteratur Evelyn Waughs krigstriologi

240
LITTERATUR
EVELYN WAUGHS KRIGSTRIOLOGI
Det ligger något lika oemotståndligt
som oavsiktligt komiskt över våra dagars tal om ”arga unga män”. Man kan
få det intrycket att arga unga män är
en företeelse, som på något egendomligt sätt är speciell att inte säga unik
för tiden efter andra världskriget, att
det aldrig tidigare i mänsklighetens
historia har funnits några arga unga
män. Vad som gör terminologin alldeles särskilt löjeväckande är att den
kommit att präglas just i England, där
”arga unga män” blivit ett slags hedersbeteckning för John Osborne –
”Se dig om i vrede” – och hans likasinnade och efterföljare. Den läsande
allmänhetens minne måste vara mycket kort – däri inbegripet kritikernas.
Ty vad är egentligen Osborne & Co.
jämfört med Evelyn Waugh? Vad är
deras vrede i jämförelse med hans?
Pjoller. En så arg ung man som han
var på 30-talet får man förgäves leta
efter i våra dagars England.
När det gäller satir måste man i engelsk
litteratur gå tillbaka till Swift för att
finna samma förening av friskhet och
furia som hos Waugh, samma dräpande ironi. De har även andra beröringspunkter. De är bägge konservativa,
bägge katoliker, de kämpar bägge för
sin tro och för sina traditioner. Men
inte bara detta: de har också, på sätt
och vis, samma litterära teknik. Om
man läser exempelvis Swifts odödliga,
fruktansvärda ”A modest proposal. ..”
eller varför inte ”Gullivers resor” så
finner man i dem samma skenbara
frånvaro av anklagelser och indignation som hos Waugh. Man möter samAv GUNNAR UNGER
ma stramt tyglade, aldrig uttalade bitterhet, förakt och vämjelse, som sublimerad till en art av galghumor får utgöra den osynliga men hela tiden förnimbara resonansbottnen för en alltigenom indirekt, men därför inte
mindre förödande samhällskritik.
Det är en teknik, som Waugh med
framgång tillämpar i flertalet av sina
30- och 40-talsböcker alltifrån debutboken ”Decline and fall” men kanske
med den allra mest skakande effekten
i ”A handful of dust” detta mästerverk
av kvävd förbittring, av moralisk upprördhet transformerad i litterärt understatement. I viss mån en särställning
intar ”Brideshead revisited” – av
många ansedd som Waughs främsta
bok – en livsåskådningsroman, beslö-
jad av tillbakablickande vemod, en bekännelseskrift, där Waughs katolska
tro för första gången kommer till tydligt uttryck och som oförtjänt kommit
i skuggan av Graham Greenes mer
spektakulära alster. Den litterära position Waugh med dessa böcker uppnått
som en av samtidens intressantaste
och originellaste engelska författare –
och vid sidan av T. S. Eliot den ende
verkligt betydande konservativa diktaren i det anglosaxiska språkområdethar han sedan dess lyckats bibehålla.
Han har efter andra världskriget såvitt
jag vet bara skrivit en bok, som inte är
i paritet med föregångarna, den bok
som på sin tid kom Herbert Tingsten
att – ytterst orättvist – avfärda
\Vaugh som en andra klassens underhållningsförfattare. Det är ”The ordeal
of Gilbert Pinfold”. Bortsett från det
lysande inledningskapitlet, som ger en
på en gång självironisk och självmedveten bild av berättaren-författaren
och hans plats i samtida engelsk litteratur, är det en bok som berör en obehagligt. Det är mindre en roman än en
sjukjournal och man tycker att den
alkoholskadade berättarens hallucinationer borde ha fått vara hans privatsak – i synnerhet som det är hans
alter ego Evelyn Waugh, som för pennan.
Huvuddelen av efterkrigstiden har
Waugh emellertid ägnat åt ett magnum
opus, en romanserie från och om
andra världskriget. Den första delen
hette ”Men at arms” och Waugh tillkännagav att han tänkte sig att den
skulle vara första ledet i en triologi.
Efter den andra delen, ”Officers and
gentlemen”, meddelade han dock att
han hade tröttnat och tyckte att två
böcker kunde räcka. Pinfold, och annat, kom emellan. Nu har han i alla
fall samlat sig till en avslutande del,
”Unconditional surrender” och det är
man tacksam för. Den gör sviten till
ett fullbordat konstverk. – Det har
sitt kuriositetsintresse att jämföra
krigstriologin med Waughs första bok
”Decline and fall”. Som man erinrar
sig var huvudpersonen i denna bok,
Paul Pennyfeather, ett slags modern
Candide, en fin, hygglig, allvarlig, anständig ung man, som genom en serie
av de mest absurda kalamiteter – delvis manipulerade av hans stora kärlek
till en lika skön och charmfull som amoralisk dam – fullständigt oförskyllt
råkar ut för den ena katastrofen efter
den andra. Pennyfeather är, liksom
flera andra av Waughs ”hjältar”, en
föregångare till Guy Crouchback
”hjälten” i krigstriologin. Crouchback
är ungefär samma sorts människa som
Pennyfeather och blir även han, fast
på ett litet annat och mera medvetet
plan, berövad alla sina illusioner.
”Men at arms”, triologins inledande
241
del, är en i sin genre tämligen unik
företeelse. Alltsedan Remarque och
Renn utgav sina böcker från första
världskriget har det varit god ton i
fashionabla författarkretsar att skildra
militärlivd som ett helvete av ångest,
blod, svett och exkrement, en förtvivlans dödsmarsch mellan fältbordellen
och skyttevärnet. Det är en tendens,
som bara tilltagit med åren och som
kulminerat under andra världskriget;
ett typiskt exempel är Norman Mailers
groteska ”The naked and the dead”.
Man har haft ett lika skarpt öga för la
servitude som man vari blind för la
grandeur militaire. Med sin obestridliga lust att chockera gick Evelyn
Waugh i ”Men at arms” om inte precis
till motsatt ytterlighet, så dock ett bra
stycke på vägen. Han skildrar där de
första stadierna av den unge engelsmannen Guy Crouchbacks ”long loveaffair with the army”. Man får göra
bekantskap med en romanfigur, som
är till den grad otidsenlig att han trivs
i uniformen och – utan att ha några
dedicerade militära anlag eller böjelser – är intresserad av det militära
hantverket och road och tilltalad av
krigaryrkets konventioner och traditioner. Guy är kort sagt motsatsen till
skoskavsantimilitarist. Han finner sig
bättre till rätta i de ärorika hillebardjärernas gemenskap än i sin tidigare,
rotlösa ungkarlsexistens och sitt korta
misslyckade äktenskap – med en ung
dam, som inom parentes sagt har
många likheter med Pennyfeathers
fästmö – och erfar en både estetisk och moralisk tillfredsställelse av
den pliktbundna, formstränga, lagom
spartanska militära yrkesrutinen.
Därmed inte sagt att man i ”Men at
arms” möter något slags idealisering
av vad som med en uttrycksfull svensk
term brukar kallas ”lumpen” – ingenting kan vara mera främmande för
Waugh, med hans obarmhärtigt genomskådande psykologiska blick, hans
_·. ·.
242
fräna humor och sarkastiska temperament. Det är bara det att man för en
gångs skull får veta något om militärlivets positiva sidor och att de exkrementala visionerna inskränks till den
ogement rolika episoden oin Apthorpe
och hans ”dunderburk”. Ja, man får
t. o. m. lära känna en general som varken är sadist eller moron, utan helt enkelt en sjutusandjävlar till knekt, en
gammal huggvärja, för vilken kriget
alltjämt är bragd och äventyr, brigadgeneralen Ritchie-Hook, varsamt kalkerad på den legendariske och fragmentariske general Carton de Wiart.
Som omväxling och kontrast mot standardtypen av krigsböcker är verkligen
Waughs ”Men at arms” utomordentligt
uppfriskande i sin franka uppskattning
av militärlivets fördelar och behag.
Men Waugh vore inte den han är, den
störste satirikern bland nu levande
engelska prosaister, om han inte hade
låtit boken om Guy Crouchbacks kärleksförhållande till armen sluta med
ett misslyckat frieri. Efter långa månader i kaserner och utbildningsläger
under ”the phony war” får Guy äntligen ett efterlängtat tillfälle att under
sin idol Ritchie-Hooks befällukta krut
vid ett äventyrligt strandhugg på afrikanska kusten. Men ehuru ur individuellt-taktisk synpunkt framgångsrikt
blir raiden ur kollektivt-strategisk synpunkt misslyckad. Hjältedådet förvandlas till ett pinsamt fiasko och
Ritchie-Hook och Guy skickas till
krigsrätt i England.
Det blev den första besvikelsen i
Gnys kärlekshistoria med armen och
om fortsatta och värre besvikelser
handlar de följande romanerna. ”Men
at arms”, som av den ledande engelska
kritiken hälsades som ett mästerverk
och sin upphovsmans bästa bok efter
den redan klassiska ”Brideshead revisited”, fick här hemma ett tämligen
snävt mottagande, och detsamma blev
fallet med fortsättningen ”Officers and
gentlemen”. Man beklagade sig över att
Waugh tappat humöret, att han verkar
grinig, sur och oinspirerad och att
sinne för komiska effekter svikit honom. I den mån man kan läsa innantill måste man finna dessa förebråelser
oförklarliga. Redan upptakten till
”Officers and gentlemen”, där Guy
återvänder till London och sin gamla
klubb Bellamy’s under ett blitzanfall,
som förmår flygmarskalken Beech –
han hade olyckligtvis råkat bli invald
under slaget om Storbritannien då
”the Air Force was for a moment almost respectable” – att ta betäckning
under ett biljardbord hör i fråga om
situationskomik till det yppersta
Waugh åstadkommit. Och i fortsättningen visar sig Waugh på höjden
av den tidigare nämnda satiriska teknik, som han första gången utbildade till fulländning i ”A Handful of
dust” och som är lika effektiv som skoningslös i sin skenbara objektivitet
och oberördhet. Porträttet av den
falske hjälten Trimmer-Mc Tavish, en
i alla avseenden ömklig pultron, som
av reklamskäl upphöjts till nationell
idol, eller av tjänstedjävulen major
Hound, som faller samman, när han
kommer till fronten, är bland Waughs
oförglömliga skapelser och visar bäst
att han inte förblindats av någon militärromantik.
I ”Officers and gentlemen” får man
vara med om hur Guy Crouchback blir
rehabiliterad och utbildas till commando-officer i ett förband, som under befäl av den likaledes rehabiliterade Ritchie-Hook, vilken hela tiden
som ett slags magnifik Don Quijote
skymtar i bakgrunden, skickas först
till olika delar av Afrika och slutligen
till Kreta. På Kreta, där ”Hookforce”
skall få sitt elddop i kampen mot tyskarna, inträffar handlingens peripeti.
Waugh, som själv under kriget var en
djärv och framgångsrik commandoofficer, vet vad han talar om och faller, trots sin påtagliga sympati för
militärlivet, inte för frestelsen att
skönmåla verkligheten. Landstigningen på Kreta blir en katastrof. Underrättelsetjänsten har klickat; när Guy
och hans förband kommer fram håller
de engelska trupperna redan på att
evakuera ön, men commando-styrkorna får order att stanna kvar, betäcka
återtåget och ge sig till fånga. I scener
av hallucinatorisk skärpa skildrar
Waugh det kaos, som uppstår när de
brittiska överlevande från slaget om
Kreta, utmattade av blodförlust, sömnbrist, svält och ändlösa dagsmarscher
skall söka utrymma ön, förföljda av
det tyska flygets bomber och kulsprutekärvar. Katastrofen blir inte bara
militär, utan också moralisk. Den av
Guys officerskolleger, som han själv
beundrar mest, ”kvintessensen av England, mannen Hitler inte tagit med i
räkningen”, den elegante gentiemannaryttaren Ivor Claire, lämnar sin trupp
i sticket för att sauvera sitt eget liv.
Guy, vilken själv såsom genom ett under blir räddad, är den ende som sitter inne med beviset för Claires desertering och trogen den militära hederskodex, som han lärt sig sätta högre än
något annat, beslutar han sig för att
anmäla Claire. Men just som han står
i begrepp att göra det, kommer underrättelsen om att den tysk-ryska pakten
brutits och att England och Sovjetunionen blivit bundsförvanter. Då faller
Guys hela världsbild i stycken, han
tycker sig inte längre ha några normer
att hälla sig till och han river sönder
ordern, som utgör beviset mot Claire.
I denna episod, som egendomligt nog
knappast uppmärksammats av den
svenska kritiken, finner man otvivelaktigt nyckeln till hela boken, ja till
hela triologin. Guy minns hur när han
fick nyheten om den rysk-tyska pakten två år tidigare ”ett årtionde av
skam tycktes ända i ljus och förnuft,
då Fienden stod tydlig för ens syn,
243
väldig och avskyvärd, blottad på all
förklädnad, den moderna tiden i vapen”. (Hur avslöjande är inte enbart
denna formulering för katoliken och
toryn Waughs världsåskådning!) ”Nu
upplöstes denna hägring och efter två
års pilgrimsfärd till illusionernas Heliga Land var han tillbaka i den gamla
tvetydiga världen, där tappra vänner
visade sig vara förrädare och hans
fädernesland i missgreppens tecken
leddes till vanära.” Med andra ord
hittills hade alla politiska linjer varit
rena, alla moraliska konturer klara
och krigarens kall en ädel och ridderlig uppgift, ja i själva verket den enda
värdiga. Men nu försänktes världen i
kompromissens otydliga halvljus och
ingen kunde längre fordra att officerare också skulle vara – gentlemän.
Alla gentlemän är numera mycket
gamla, det blir bokens ironiska sens
moral. Crouchback återvänder till England och till sitt avhållna hillebardjärregemente, men hans kärlekssaga med
armen har lett till en desillusion så
djup att den varar för alltid.
I den avslutande delen, ”Unconditional surrender”, går Guys desillusion
mot sin fullbordan, när han i inledningskapitlet ser ”Stalingrads svärd”,
Englands gåva till den ryske tyrannen
utställt i Westminster Abbey och beundrat av en ändlös, ringlande kö av
bedragna människor. Men några ord i
ett avskedsbrev från Guys döende far
– en av de mycket gamla gentlemän,
som ännu fanns kvar och som är en av
de mest minnesvärda bifigurerna i
Waughs brokiga porträttgalleri – ger
Guy den tro, som bär honom genom
alla besvikelser: ”The Mystical Body
doesn’t strike attitudes and stand on
its dignity. It accepts sufferings and
injustice. It is ready to forgive at the
first hint of compunction … Quautitalive judgements don’t apply. If only
one soul was saved that is full compensation for any loss of face.” Följ- 244
akUigen samtycker Guy, utskrattad av
sina vänner, till att återförena sig
med sin förlupna hustru – en andlig
syster till Margot Metroland i ”Decline
and fall” – när hon väntar barn med
den vedervärdige Trimmer och i brist
på abort behöver en far till detta barn.
Följaktligen accepterar han med fördragsamhet när han som liaison-officer i det titoistiska Jugoslavien misslyckas i sina försök att rädda en grupp
judiska flyktingar och nödgas bevittna
hur hans gamle idol Ritchie-Hook blir
dödad under en fullständigt absurd
militär skenfäktning. Följaktligen tar
han det som en försynens prövning
när hans hustru faller offer för en
V-bomb och han ensam får ta hand
om den son, som har Trimmer till far.
Av referatet att döma skulle man
kunna tro att det rör sig om en katolsk
uppbyggelseskrift och i grund och
botten gör det nog också det Men samtidigt är boken en satir, liksom de föregående, mildare, men därför inte
mindre mordisk och full av kostliga
typer- episoden med onkel Peregrine
som uppvaktar den trolösa mrs Crouchback och gärna själv skulle gift sig
med henne hör till Waughs bästa ingivelser. Och han förnekar sig inte,
när han med en ironisk grimas helt
oförmodat låter boken få en happy
end som den värsta victorianska missroman, där var och en får sin och alla
lösa trådändar fångas in och sammanflätas till ett helt. Det är som om han i
sista stund räckte ut tungan åt sig själv
– och åt läsaren. Man förstår att en
rad av Englands ledande kritiker anser Waughs triologi vara den bästa
skildringen från andra världskriget i
engelsk skönlitteratur. Och man ser
med förväntan fram mot varje ny bok
av denne arge gamle man, vars utsökta
stilkonst, förbittrat satiriska samhällsskildring och djupt reaktionära livssyn utgör en så tilltalande kombination.