Litteratur Propaganda utan hets

57
LITTERATUR
PROPAGANDA UTAN HETS
I Danmark har nyligen givits ut en
bok med titeln »Den illegale Presse
1940-1945. En antologi.» Boken är
sammanställd av fyra redaktörer –
Leo Buschardt, Albert Fabritius, Morten Ruge och Helge Tönnesen -, som
alla enligt förlagsreklamen har arbetat med ockupationstidens historia. De
har av naturliga skäl kommit att syssla med den illegala pressen, dess uppkomst och framväxt samt dess betydelse för den danska motståndsrörelsen. Boken är försedd med ett förord
av dr phil. Jörgen Haestrup, en forskare som har vigt hela sin vetenskapliga verksamhet åt studiet av dansk
historia under de fem ockupationsåren, främst motståndsrörelsen. I en
inledning gör så de fyra redaktörerna ett kort sammandrag av de händelser, som ledde fram till att det överhuvud skapades en illegal press och
beskriver dess utveckling. Bokens huvuddel – drygt femhundra sidor –
ägnas åt citat ur olika illegala tidningar. Man har valt en kronologisk disposition av stoffet, och man har koncentrerat sig på de första åren, då
pressen ännu inte hade något större
omfång. Det synes vara välbetänkt,
eftersom den första perioden, fram
till den 29 augusti 1943, då den danska regeringen upphörde att fungera,
är den intressantaste. Det är under
den tiden som de illegala tidningsorganisationerna byggs upp; sedan tycks
det gå av bara farten. Några siffror
Av fil. mag. GUNNAR BARKE
kan belysa utvecklingen: år 1940 utkom 1 200 exemplar, men 1945 – till
början av maj- inte mindre än drygt
tio miljoner exemplar. Sist i boken
presenteras närmare de i texten citerade tidningarna.
I förordet diskuterar Jörgen Haestrup orsaken till att en illegal press
uppstod, och han finner förklaringen
– inte speciellt överraskande kanske
– i det förhållandet, att den tyska
ockupationsmaktJ’n omedelbart den 9
april införde ett slags indirekt censur, som skulle tjäna dubbelt syfte:
dels skulle den tyska propagandan
lämnas fritt spelrum, dels skulle all
fri nyhetsförmedling förhindras. Resultatet blev en »abnormt skaerpet nyhedshunger» och en allmän misstro
till den officiella nyheten. Man visste
att den var censurerad men kanske
inte exakt i vad avseende den hade beskurits. Så blev i stället den illegala,
ocensurerade nyheten guld värd, och
otvivelaktigt hade den illegala pressen en god marknad.
I det korta förordet hinner Haestrup givetvis inte göra några finare
distinktioner. Han ger en allmänt hållen och egentligen tämligen starkt generaliserad bild av förhållandena.
Man torde nog kunna ifrågasätta, hur
många det var som i början av ockupationen vågade sätta lit till de anonyma publikationer som på olika vä-
gar spreds till befolkningen.
I inledningen får man mer exakta
58
besked om den illegala pressens allmänna villkor, arbetsmetoder och utveckling. Utgångsläget torde ha varit
förvirrande för de flesta danskar.
Danmark hade ju inte kunnat bjuda
något nämnvärt motständ den 9 april,
och följden blev att Tyskland och
Danmark formellt inte befann sig i
krig med varandra. Den danska regeringen uppmanade från början befolkningen att vinnlägga sig om ett värdigt uppträdande mot tyskarna; nå-
gon öppen opposition kunde inte tilllåtas. Regeringen beflitade sig om att
upprätthälla »Ro og Orden». Även på
detta område visar utvecklingen det
oförenliga i de tyska önskemålen: å
ena sidan ville tyskarna inkräkta så
litet som möjligt på den danska friheten, medan de å den andra ville
förhindra en antitysk agitation, som
ju faktiskt blev följden av en fri debatt. Först försökte man fä danskarna
att frivilligt avstå frän en dylik agitation, men snart nog tvingades ockupationsmakten till alltmer drastiska
åtgärder: offentliga möten var tidvis
och demonstrationer helt förbjudna,
kända publicister och talare tvingade
till tystnad.
Den s. k. förhandlings- eller samarbetspolitiken, som regeringen så-
lunda tvingades till, hade säkerligen
just då, 1940, stöd i den övervägande
största delen av befolkningen. Det
fanns dock danskar som protesterade,
även om det måste ske i tysthet. Redan i juni 1940 utkom den första illegala tidningen, »Anonymt Blad», maskinskrivet i ungefär 30 exemplar. Inte förrän på hösten 1941 organiserades mer fasta grupper som sysslade
med underjordisk upplysningsverksamhet, och 1942 blev den illegala
pressen en faktor att räkna med. Då
hade alla de stora och betydelsefulla
tidningarna kommit i gång – Land
og Folk, det kommunistiska partiets
tidning, Frihedsstötten och De frie
Danske, två konservativa tidningar,
och Frit Danmark, som gavs ut av en
grupp vars medlemmar kom frän alla
politiska partier, frän kommunisten
Aksel Larsen till högermannen John
Christmas Möller.
De olika grupperna hade naturligtvis hela tiden stora svårigheter att
kämpa mot. Det fanns för det första
ingenting förberett för en underjordisk verksamhet, och man fick långsamt söka sig fram till en lämplig organisationsform. Man hade frän början en ytterst bristfällig teknisk utrustning, man hade besvär med ekonomien, och det var svårt att finna
ett bra gömställe, där man i någotsä-
när lugn och ro kunde trycka sina
alster.
Det är att märka att den illegala
pressen vände sig inte bara mot ockupationsmakten, utan även i nästan lika hög grad mot regeringen, framför
allt mot Erik Scavenius, som oftast
fick klä skott för förhandlingspolitiken. Scavenius var utrikesminister
frän juli 1940 och blev även statsminister hösten 1942. Den ursprungligen
väsentliga uppgiften för den illegala
pressen blev så att på allt sätt motverka den tyska propagandan och
samtidigt göra folket psykologiskt berett att göra ett aktivt motstånd, vänja det vid tanken på sabotage mot ockupationsmakten. Det man ville uppnä var en definitiv brytning med tyskarna, så att Danmark kunde inrangeras bland de allierade i kampen
mot nazismen.
En sådan brytning kunde dock
knappast åstadkommas enbart med
hjälp av illegal press. Man fick gripa
till kraftigare medel; i slutet av är
1942 började sabotagen få en sådan
omfattning, att den blev besvärande
för både regeringen och tyskarna. Må-
let nåddes i augusti 1943. Då hade
oron i landet stigit så våldsamt, att
regeringen inte längre kunde behärska situationen, tyskarna övertog den
utövande makten och införde undantagstillstånd. I den lagliga regeringens ställe trädde Danmarks Frihedsråd in, en sammanslutning av representanter för de största motståndsgrupperna.
Det är inte utan att man vid läsningen av inledningen sätter en del
frågetecken i kanten. Man kan svårligen värja sig mot tanken att den illegala pressens betydelse övervärderas,
och man ställs inför frågan: hur uppstod egentligen den danska motståndsrörelsen? De fyra redaktörerna tänker sig tydligen utvecklingen ungefär
så, här starkt schematiserad: år 1940
fanns det ett litet fåtal danskar, som
kände att man måste göra motstånd
på något sätt, och den möjlighet, som
stod till buds, var i stort sett endast
att protestera i tal och skrift. Eftersom censuren förbjöd öppen debatt,
tvingades man att arbeta med illegal
press. De grupper, som bildades för
att utföra detta, kunde sedan vartefter
vidga sin verksamhet, de kunde sätta
i gång sabotagen, som blev motståndsrörelsens andra vapen. Om tidningsgruppernas egna medlemmar inte själva sysslade med sabotage, kom dessa grupper i alla fall att i inte
ringa mån tjäna som rekryteringsställen för kampen mot ockupationsmakten. slutsatsen blir, att motståndsrö-
relsens ursprung var upplysningsverksamhet, den illegala pressen – från
den utgick alla danska initiativ.
Är nu detta med sanningen överensstämmande? Togs verkligen inga
andra danska initiativ för en kamp
mot ockupationsmakten?
Den danska motståndsrörelsen hade
förmodligen inte blivit effektiv, om
den inte dels blivit försedd med vapen, dels fått kontakt med utlandet.
Dessa synpunkter synes helt ha glömts
bort i inledningen. Där talas om tidningsgruppernas underjordiska verk- 59
samhet såsom det första tecknet på
motstånd, och de blev förutsättningen
för all övrig aktivitet.
Nu är dock förhållandet knappast
så enkelt och entydigt. Det fanns andra krafter som tidigt arbetade på att
skapa en underjordisk organisation.
I maj 1940 tog redaktören i Berlingske
Tidende, Ebbe Munck, kontakt med
den danska generalstabens underrättelseavdelningen. Det danska försvaret
hade nämligen i stort sett lämnats intakt vilket möjliggjorde att den danska
underrättelsetjänsten kunde fortsätta
verksamheten. Man kom överens om
att officerarna skulle insamla och
mikrofilma informationer om de tyska militära förhållandena i Danmark.
Mikrofilmerna skulle sedan via Stockholm sändas till England. I oktober
samma år installerade sig Ebbe Munck
officiellt som Berlingske Tidendes
korrespondent i Stockholm, och han
kom alltså att tjäna som förbindelseman mellan officersgruppen i Köpenhamn och det i London sommaren
1940 upprättade Special Operations
Service, SOE, vars uppgift det var att
stödja och hjälpa eventuella motståndsrörelser i Europa.
Vilken betydelse för den danska
motståndsrörelsen fick sedermera detta danska initiativ? Ebbe Munck var
en av dem som menade, att man måste
visa omvärlden, kanske framför allt
England, att det i Danmark fanns kretsar eller personer, som ansåg att kapitulationen den 9 april hade varit
vanhedrande för landet, och han menade också, att det underrättelsearbete, som han startade, från en blygsam
början kunde växa ut till en insats,
som kunde krediteras Danmark vid
ett kommande fredsslut. Han räknade
alltså med en engelsk seger. I London
var man givetvis inte sen att inse det
värdefulla i detta initiativ. Kontakten
mellan officersgruppen i Köpenhamn
och SOE i London kan sägas vara eta- 60
blerad från och med senhösten 1940,
och den vidmakthölls sedan hela kriget igenom.
Redan i de första förhandlingarna
mellan Ebbe Munck och engelsmännen framhävdes från engelsk sida, att
det vore nödvändigt att så snart som
möjligt få i gång sabotageverksamhet
i Danmark. I London rekryterades tidigt bland de där boende danskarna
personer, som vore villiga att först
underkasta sig commandoutbildning
och sedan med fallskärm kastas ner
»någonstans i Danmark», ta kontakt
med eventuella motståndsgrupper eller själva skapa sådana, och så få till
stånd ett effektivt motståndsarbete.
Engelsmännen försåg dessa motståndsgrupper med sprängmedel och
annan för sabotageverksamhet nödvändig materiel. De grupper det här
är fråga om är alltså i många fall de
tidigare nämnda motståndsgrupperna.
Ett annat – helt naturligt – resultat av Ebbe Muneks initiativ var, att
man fick en kontinuerlig förbindelse
via det neutrala Sverige mellan motståndsrörelsen i Danmark och SOE
i London. De s. k. illegala routerna
var en nödvändig förutsättning för
kontakten mellan Danmark och England, och därmed för motståndsrörelsen. Före augusti 1943 hade dessa router en tämligen primitiv prägel, men
i samband med den tyska aktionen
mot de danska judarna i oktober 1943
startades med syfte att rädda judarna
över till Sverige helt reguljära men
fortfarande illegala router mellan
Danmark och Sverige. Den viktigaste
var den mellan Ebbe Munck i Stockholm och Köpenhamn.
Man ser alltså, att det är frågan om
två betydelsefulla initiativ: dels det
som leder fram till en illegal press
och interna danska motståndsgrupper, som så småningom kan utvidga
sin verksamhet till att omfatta även
sabotage, dels Ebbe Muncks, som ger
Danmark den oundgängliga nödvändiga kontakten med England. Det är
självfallet omöjligt att göra en inbördes värdering av dessa båda initiativ,
och man skall heller inte försöka sig
på någon sådan. Dc är beroende av
varandra. De interna danska motståndsgrupperna skulle förmodligen
ha stått sig slätt i kampen mot ockupationsmakten, om dc hade haft endast ordet som vapen. Utan möjlighet
till sabotage i stor omfattning hade
de knappast kunnat nämnvärt oroa
tyskarna. Å andra sidan hade SOE
inte kunnat uträtta så mycket, om det
i Danmark inte hade funnits en organisation – om än något löslig i
början – som kunde utnyttja den
engelska materiella hjälpen. I varje
fall hade det tagit längre tid att få i
gång ett rcsultatgi vande motstånd, om
man från London hade varit tvungen
att först bygga upp motståndsgrupper.
Men om man ändå vill försöka fastställa, när och hur den danska motståndsrörelsen började, så kan man
inte utan fog påstå, att ursprunget
snarare är den danska generalstabens
illegala underrättelseverksamhet, helt
enkelt därför att den kommer först i
tiden.
Det kan förtjäna att påpekas, att den
danska motståndsrörelsen själv på sin
tid hade en viii nyanserad uppfattning om frihetskampens ursprung. I
en broschyr, som våren 1943 sändes
ut av Frihcdsrådet, kan man under
rubriken »Hvorledes blev Frihedsrö-
relsen til ?» bland annat läsa att det
kunde ha skett på det sättet, »at to
gode Venner engang i 1940 eller 41
blev enige om, at ’der maatte göres
noget’. I eet Tilfälde var hermed Spiren lagd til et underjordisk Frihcdsblad, i et andet til en Sabotagegruppe,
i et tredie til en Gruppe, der fik Forbindelse med England.» Dessa olika
grupper växte så i kampen för det gemensamma målet samman i en organisation. Broschyren i fråga är citerad in extenso i boken »Den illegale
Presse».
Man skulle sålunda ha önskat, att
de fyra redaktörerna hade uttalat sig
mindre kategoriskt om den illegala
pressens betydelse för motståndsrö-
relsen, detta så mycket mer som denna press ännu inte blivit föremål för
en tillfredsställande undersökning.
Om man nu kan ställa sig kritisk
mot vissa punkter i inledningen, så
betyder det naturligtvis inte, att boken i sin helhet skulle vara utan värde. Tvärtom utgör den en spännande
läsning. Det man främst fäster sig
vid när man läser utdragen ur den
illegala pressen under de fem hårda
åren, är den lugnt sakliga ton, som
Om förvaltning
61
präglar artiklarna. Författarna har
uppenbarligen strävat efter att på ett
avgörande sätt skilja sig från den samtida tyska och dansk-nazistiska minst
sagt skräniga propagandan, och de har
lyckats alldeles utmärkt. Detta framstår som en än stöt·re prestation, då
man betänker att de tvingades arbeta
under psykologiskt sett stundom ytterst svåra förhållanden. Man kan också våga en förmodan, att en tydligt demagogisk agitation sannolikt inte skulle ha fått samma slagkraft; de danska
läsarna skulle ha varit misstänksamma mot en sådan. Denna nyktra realism, välgörande fri från billighetspropaganda, är den danska illegala
pressens adelsmärke.
Brännande och olöst framstår alltjämt frågan om de demokratiska
statsskickens förvaltningsformer. Man fann snart, att en författning
utan svårighet lät sig förändra, under det att förvaltningen med dess
mångskiftande, på långvarig praxis vilande väsen ej utan uppenbart men kunde sönderbrytas eller tvärt ombildas. Själva byråkratismen såsom sådan utgör dock ingen motsättning till demokratismen. Intet är så demokratiskt sinnelag behöver hindra sin man från
att, i ämbetets utövning, visa kännemärkena å fullödig byråkratism.
Men den utpräglade demokratien vill, såsom värdig avläggare av
fursteabsolutismen, underlägga sig förvaltningen och fostra den till
sin blint lydige tjänare. Att förvaltningen härmed ne_dsjunker till ett
redskap i ett partis händer bekymrar föga, ty enligt dogmen representerar varje demokrati »folket».
Svensk Tidskrift 1926