Litteratur Seriös, kapriciös, singuliär
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Litteratur
GUNNAR UNGER:
Seriös, kapriciös, singuliär
Svenska akademin ville ihågkomma Franz
Berwald med en medalj och en minnesteckning och valde att göra detta det år då ett sekel förflutit sedan hans död. Uppdraget att
skriva minnesteckningen gick till Ingvar Andersson. »Detta må tjäna som ursäkt för mitt
tilltag att utan fackkunskaper, endast som musikälskare (som det hette på Berwalds tid) sÖ·
ka beskriva vår störste kompositörs liv och
verk.»
Så säger Ingvar Andersson i efterskriften
till sin bok Franz Berwald (Norstedts). Ursäkten är överflödig. Om inte Ingvar Andersson till hela sitt väsen vore flärdfriheten själv,
skulle den nästan verka kokett. I själva verket
har han sällsynt goda förutsättningar för uppgiften. Dels är han en av våra främsta historiker och levnadstecknare – hans glänsande biografi över Erik XIV är i sitt slag oöverträffad
– dels är han inte bara, som han gör gällande,
musikälskare, utan också en framstående musikkännare, som under mer än en mansålder
intresserat sig bland annat för just Berwald.
Ingvar Andersson har också mycket riktigt löst
uppgiften på ett föredömligt sätt; »tilltaget»
har resulterat i ett levande, fängslande, intagande porträtt av Berwald, som gör denne all
rättvisa både som människa och musiker. I ett
behändigt format på knappt trehundra sidor
har författaren med den tränade historikerns
säkra handlag sammanfattat Berwalds-forskningens rön samtidigt som han givit dem en
genomtänkt och genomförd personlig tolkning
och berikat dem med åtskilliga egna uppslag
och en mångfald av värdefulla synpunkter.
»Vår störste kompositörs liv och verk …»
Var han den störste? Och var han vår? Den
senare frågan är enklast att besvara. Berwald
tillhörde en känd och vittutgrenad tysk musikersläkt. Men han var född i Sverige av föräldrar, som var svenska medborgare och själv
kände han sig alltid, trots långvariga vistelser
i utlandet, helt och fullt som svensk. Ingvar
Andersson understryker f ö – mer än många
andra Berwaldkännare – det nordiska för att
inte säga det svenska draget i hans musik.
Var han också vår störste? Författaren besvarar som framgått den frågan med ja och mer
än så: han tillerkänner Berwald en internationell position i rang med de störste, som ett
med orätt bortglömt eller rättare förbisett B
mellan Beethoven och Brahms.
Att Berwald var en stor symfoniker är obestridligt och likaså att han komponerat förstklassig kammarmusik. Däremot får man nog
säga att Ingvar Andersson en aning överanstränger sig när han söker försvara Berwald
som operakompositör. Berwald åstadkom
många goda operanummer, men inga goda
operor; hans musikdramatiska sinne var uppenbarligen föga utvecklat. Men antingen han
nu är vår störste kompositör eller icke råder
ingen tvekan om att han är den originellaste.
Kanske sammanhänger det i viss mån med att
han praktiskt taget var autodidakt som kompositör. Han komponerade mer än de flesta
kolleger efter sitt eget huvud, hans tondiktning är, som Ingvar Andersson elegant formulerar det, med begagnande av några av
Berwalds mest kända opusbeteckningar, »Ömsom seriös och kapriciös, alltid singuliär>>. Det
var detta singuliära drag, denna egensinniga
egenart som stötte bort många och gjorde att
hans musik aldrig blev i egentlig mening populär, vilket i sin tur tvingade honom att under långa tider ägna sig åt för en musiker så
aparta sysselsättningar som att förestå ett ortopediskt institut i Berlin resp ett glasbruk
och ett sågverk i Norrland.
Han var en musikalisk särling och Ingvar
Andersson finner beröringspunkter mellan honom och andra samtida särlingar, främst Berlioz och – Almqvist! Men jämförelsen med
Berlioz bär – vilket Ingvar Andersson själv är
den förste att inse – lika litet som jämförelsen
med Almqvist särskilt långt. Den stolta självkänslan och självständigheten har de gemensamt, liksom virtuositeten och produktiviteten,
men Benvald har ingenting av lidelsefullheten,
den mörka glöden, disharmonin och demonin
hos Berlioz – och Almqvist. Han levde, som
Andersson skriver, i harmoni med tillvaron.
476
»Viriliteten och behärskningen i hans väsen och
hans konst medförde väl också sin begränsning
och stängde honom ute från vissa sidor av det
mänskliga: från dess kaotiska och nattliga
drag. Han var sanningskär, uppriktig, renhå-
rig, äkta, trofast» och Ingvar Andersson tilllägger: »- det var avsaknaden av dessa egenskaper, som gjorde Richard Wagner till ett
världsnamn». Det är vad man reverenter talat
skulle kunna kalla en åsnespark; förbluffande
för att komma från en så balanserad bedömare. Wagner blev knappast ett världsnamn bara genom avsaknaden av dessa egenskaper –
tillgången till den egenskapen att han råkade
vara en genial musiker, spelade sannolikt också en viss roll. Men det ger en del av föridaringen till att Berwald icke blivit något världsnamn. Han var utan tvivel ett snille, men han
var inget geni. Eller för att citera Ingvar Anderssons avslutande, aromatiska karakteristik:
»Det vin, som Berwalds musik i sina bästa
stunder bjuder själen är torrt, elegant, av stor
finess; det har visat sig tåla lång lagring och
vinna på den.»
GUNNAR UNGER:
Seriös, kapriciös, singuliär
Svenska akademin ville ihågkomma Franz
Berwald med en medalj och en minnesteckning och valde att göra detta det år då ett sekel förflutit sedan hans död. Uppdraget att
skriva minnesteckningen gick till Ingvar Andersson. »Detta må tjäna som ursäkt för mitt
tilltag att utan fackkunskaper, endast som musikälskare (som det hette på Berwalds tid) sÖ·
ka beskriva vår störste kompositörs liv och
verk.»
Så säger Ingvar Andersson i efterskriften
till sin bok Franz Berwald (Norstedts). Ursäkten är överflödig. Om inte Ingvar Andersson till hela sitt väsen vore flärdfriheten själv,
skulle den nästan verka kokett. I själva verket
har han sällsynt goda förutsättningar för uppgiften. Dels är han en av våra främsta historiker och levnadstecknare – hans glänsande biografi över Erik XIV är i sitt slag oöverträffad
– dels är han inte bara, som han gör gällande,
musikälskare, utan också en framstående musikkännare, som under mer än en mansålder
intresserat sig bland annat för just Berwald.
Ingvar Andersson har också mycket riktigt löst
uppgiften på ett föredömligt sätt; »tilltaget»
har resulterat i ett levande, fängslande, intagande porträtt av Berwald, som gör denne all
rättvisa både som människa och musiker. I ett
behändigt format på knappt trehundra sidor
har författaren med den tränade historikerns
säkra handlag sammanfattat Berwalds-forskningens rön samtidigt som han givit dem en
genomtänkt och genomförd personlig tolkning
och berikat dem med åtskilliga egna uppslag
och en mångfald av värdefulla synpunkter.
»Vår störste kompositörs liv och verk …»
Var han den störste? Och var han vår? Den
senare frågan är enklast att besvara. Berwald
tillhörde en känd och vittutgrenad tysk musikersläkt. Men han var född i Sverige av föräldrar, som var svenska medborgare och själv
kände han sig alltid, trots långvariga vistelser
i utlandet, helt och fullt som svensk. Ingvar
Andersson understryker f ö – mer än många
andra Berwaldkännare – det nordiska för att
inte säga det svenska draget i hans musik.
Var han också vår störste? Författaren besvarar som framgått den frågan med ja och mer
än så: han tillerkänner Berwald en internationell position i rang med de störste, som ett
med orätt bortglömt eller rättare förbisett B
mellan Beethoven och Brahms.
Att Berwald var en stor symfoniker är obestridligt och likaså att han komponerat förstklassig kammarmusik. Däremot får man nog
säga att Ingvar Andersson en aning överanstränger sig när han söker försvara Berwald
som operakompositör. Berwald åstadkom
många goda operanummer, men inga goda
operor; hans musikdramatiska sinne var uppenbarligen föga utvecklat. Men antingen han
nu är vår störste kompositör eller icke råder
ingen tvekan om att han är den originellaste.
Kanske sammanhänger det i viss mån med att
han praktiskt taget var autodidakt som kompositör. Han komponerade mer än de flesta
kolleger efter sitt eget huvud, hans tondiktning är, som Ingvar Andersson elegant formulerar det, med begagnande av några av
Berwalds mest kända opusbeteckningar, »Ömsom seriös och kapriciös, alltid singuliär>>. Det
var detta singuliära drag, denna egensinniga
egenart som stötte bort många och gjorde att
hans musik aldrig blev i egentlig mening populär, vilket i sin tur tvingade honom att under långa tider ägna sig åt för en musiker så
aparta sysselsättningar som att förestå ett ortopediskt institut i Berlin resp ett glasbruk
och ett sågverk i Norrland.
Han var en musikalisk särling och Ingvar
Andersson finner beröringspunkter mellan honom och andra samtida särlingar, främst Berlioz och – Almqvist! Men jämförelsen med
Berlioz bär – vilket Ingvar Andersson själv är
den förste att inse – lika litet som jämförelsen
med Almqvist särskilt långt. Den stolta självkänslan och självständigheten har de gemensamt, liksom virtuositeten och produktiviteten,
men Benvald har ingenting av lidelsefullheten,
den mörka glöden, disharmonin och demonin
hos Berlioz – och Almqvist. Han levde, som
Andersson skriver, i harmoni med tillvaron.
476
»Viriliteten och behärskningen i hans väsen och
hans konst medförde väl också sin begränsning
och stängde honom ute från vissa sidor av det
mänskliga: från dess kaotiska och nattliga
drag. Han var sanningskär, uppriktig, renhå-
rig, äkta, trofast» och Ingvar Andersson tilllägger: »- det var avsaknaden av dessa egenskaper, som gjorde Richard Wagner till ett
världsnamn». Det är vad man reverenter talat
skulle kunna kalla en åsnespark; förbluffande
för att komma från en så balanserad bedömare. Wagner blev knappast ett världsnamn bara genom avsaknaden av dessa egenskaper –
tillgången till den egenskapen att han råkade
vara en genial musiker, spelade sannolikt också en viss roll. Men det ger en del av föridaringen till att Berwald icke blivit något världsnamn. Han var utan tvivel ett snille, men han
var inget geni. Eller för att citera Ingvar Anderssons avslutande, aromatiska karakteristik:
»Det vin, som Berwalds musik i sina bästa
stunder bjuder själen är torrt, elegant, av stor
finess; det har visat sig tåla lång lagring och
vinna på den.»