Litteratur Världen sedd med svenska ögon


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

115
LITTERATUR
VÄRLDEN SEDD MED SVENSKA ÖGON
l denna översikt recenseras
följande böcker:
Jussi Anthal: England inifrån
(Bonniers)
Sven Auren: Fransk metamorfos (Wahlström & Widstrand)
Kaj Björk: Från de Gaulle till
de Gaulle (Tidens)
Agne Hamrin: Italienarnas Italien (Bonniers)
11</adeleine Kats: Taggig frukt
– att leva i Israel (Bonniers)
Tor S. A.hman, Gunnar Schalin
och Leif Söderström: En delad värld, Världspolitisk atlas
(Gen.stabens Litogr. Anstalt
och Utrikespolitiska institutet)
Sven öste: Vietnam -krig utan
hopp (Bonniers)
Ännu för en fem–sex år sedan räknades det som ett axiom bland tidningsmän oeh bokförläggare, att den
svenska allmiinheten hyste föga intresse för världspolitiken och för
främmande Hinders problem. De som
påstod detta, grundade denna tes pi\
landets geografiska läge, den långa
fredsperiod som Iandet åtnjutit och
dessutom den neutrala utrikespolitiken.
Det verkar som om den svenska
likgiltigheten för världen befinner sig
i avtagande, och läsarnas uppmärksamhet börjar mer och mer rikta sig
mot händelserna utanför rikets gränser. Åtminstone får man den uppfattningen, att den ovanligt rika flod av
böcker som behandlar främmande
länders samhällsstruktur, värderar
skeendena där och orienterar om förändringarna, är ett bevis på att den
djupfrysta inställningen till isolationismen och den självupptagna provinsialismen håller på att tina. Tack
vare sällskapsresorna till utlandet och
den så ofta utskällda effekten av
massmedial – TV.
Frankrike, som särskilt har negligerats av den på de anglo-saxiska
Hinderna inriktade svenska publiken,
ger nu temat för två böcker. Sven Auren har redan tidigare med sina böcker och tidningsartiklar bevisat, att
han inte endast väl känner, utan även
förstär fransmännen och Frankrike,
vilket inte är så lätt som man skulle
kunna tro. Hans nya bok, »Fransk metamorfos» (Wahlström och Widstrand)
underrättar åskådligt och övertygande om de djupgående förändringarna
inom det franska ekonomiska livet
och dess inverkan på den ganska förstelnade franska samhällsordningen.
En rad av utsökta reportage ger lä-
saren en bild av ett nytt Frankrike
i begynnande, och skildrar intelligent
vilka problem som uppkommer i samband med omvandlingen. I ett utmärkt slutkapitel skildras den franska
allmänhetens relation till dc Gaulle
116
och gaullismen, med kunnighet och
sinne för fransmännens psykologi.
Kaj Björk, riksdagsman, f. d. chefredaktör, f. d. internationell sekreterare i den socialdemokratiska partistyrelsen och för närvarande rådgivare vid utrikesdepartementet har
också publicerat en bok om Frankrike, men en helt och hållet annorlunda än Sven Aurens. Boken »Från
de Gaulle till de Gaulle» (Tidens förlag) är ingalunda ointressant och saknar inte heller förtjänster. Synd bara
att författaren försummade att skriva
en undertitel, som hade upplyst läsaren om att boken handlar om det
franska socialistiska partiets historia
mellan 1945-1958. För Kaj Björk är
nämligen alla ekonomiska, politiska
och världspolitiska händelser i Frankrike och i samband med Frankrike
endast en bakgrund för skildringen
av de franska socialisternas personoch klickstrider inom partistyrelsen,
partikongressen och Socialistiska Internationalen. Ä ven om Kaj Björks politiska horisont verkar att vara begränsad, är han ingalunda okritisk mot
den roll de franska socialisterna spelade i fjärde republikens uppkomst
och fall. Särskilt negativt inställd är
han mot den franske socialistledaren
Guy Mollet – för övrigt med all rätt.
Jussi Anthal, Expressens Londonkorrespondent, har skrivit en lättläst
och välupplagd bok om England. Boken, som heter »England inifrån»
(Bonniers) handlar inte så mycket
om politik, författaren riktar sin blick
på vardagslivet och det engelska samhällets för utlänningar ofta oförenliga
uppenbarelse. Det är en nästan förpliktande tradition bland svenska
skribenter, att använda en sentimental
ton om England, och att med en överseende mild sarkasm beskriva allt
ologiskt, alla kuriositeter och orättvisor som det engelska livet är så rikt
på. Jussi Anthal går inte i samma
spår, han belyser pietetslöst hur föråldrade många av det engelska samhällets institutioner är, och är inte
övertygad om, att ett engelskt under
skall ske inom den närmaste framtiden. En kritisk inställning, men författaren ger god grund för den med
konkreta exempel.
Väsentligt mindre viiigrundad iir
den ytterst skarpa kritik som Sven
öste riktar mot Amerika och amerikanarnas politik i Vietnam. Författaren är utan tvivel en begåvad utrikesreporter, kunnig och intelligent,
men när det gäller analys och bedömning blir han ofta subjektiv och därför opålitlig, och dessa negativa egenskaper genomtränger hela hans bok:
»Vietnam – krig utan hopp?» (Bonniers). Förra året publicerade öste
en bok om neger- och fattigdomsproblemet i USA och målade dem med
ytterst dystra färger. Nu, i förordet
till den nya boken, förkunnar han att,
»lysande framsteg har gjorts på områden där jag för ett år sedan såg
mörken, och det är en erkännansvärd
hederlig rättelse men ger upphov till
en känsla, att kanske skall Sven öste
nästa ;lr återkalla även sina konstatcranden om Vietnam.
Ja, författaren har på sin palett
bara två färger, svart för allt vad amerikanarna gjort och vitt för Vietcongs
och Nord-Vietnams alla handlingar.
Han drar falska paralleller mellan
Algeriet och Syd-Vietnam, betecknar
den syd-vietnamesiska regeringen som
en med polisterror arbetande tyranni,
samtidigt som han glömmer att berätta om kommunistregimens tyranneri
i Nord-Vietnam. öste är naiv, när han
flera gånger påpekar att den s. k. Befrielsefrontens ledning till sin majoritet består av icke-kommunister, trots
att han vet hur kommunisterna använde samma fronttaktik i alla östeuropeiska länder, och att det t. ex.
i öst-Tyskland och Polen fortfarande
existerar icke-kommunistiska partier
– på papperet. En lika tillgjord naivitet är det, när han skriver att det
inte alls är säkert, att Vietcong vill
förena Syd-Vietnam med det konuuunistiska Norden, och att Hanoi skulle
vara oavhängigt från Kina.
Ibland går denne »tmge arge man»
så långt, att han visar viss förståelse
för att Vietcong »avlägsnar», d. v. s.
mördar skollärarna och sjukstugornas
personal. Sådana och liknande tankegångar gör, att boken ofta verkar mer
som en propagandabroschyr än som
en objektiv och kritisk skildring.
Svårare är det att recensera Madeleine Kats’ bok om Israel, därför att
boken egentligen inte handlar om judestaten, dess politiska eller ekonomiska situation, utan om författarinnan själv. Den unga journalissan, som
hon själv beskriver det, led under sin
uppväxttid av komplex för att hennes
far var jude. Hon revolterade mot att
av vissa kamrater betraktas som annorlunda, samtidigt som hon själv
kände sig annorlunda, därför att hennes far och farföräldrar var judar.
För att avreagera sig dessa virriga
känslor till Israel, anslöt hon sig till
en grupp invandrare och blev sänd
till en vänstersocialistisk kibbutz för
att lära sig hebreiska och betala för
uppehället med halvtidsarbete. Hennes, mestadels negativa, upplevelser
där skildras detaljerat i »Taggig frukt
– att leva i Israel» (Bonniers), ofta
personligt och skickligt skriven, ibland
omoget och ologiskt. Hon syndar genom felet att av dessa erfarenheter
dra slutsatser om hela Israel och
t. o. m. om själva judendomen, trots
att hon själv vet, att inte mer än åtta
procent av israeliterna tillhör kibbutzerna, och av dem är högst tjugofem
vänstersocialistiska. Vissa recensenter
skrev om boken, att den är en debattbok, men ingen debatt följde; det
finns nämligen ingenting att debat- 117
tera om man inte vill blanda sig i författarinnans privatliv och privata
känslor. Men boken är, som en självbekännelse, värd att läsa.
Det är alltid en fröjd att läsa en
bok eller en artikel av Agne Hamrin,
och den känslan blir säkert de uppfyllda av, som läser hans senaste alster »Italienarnas Italien» (Bonniers).
I denna, även till det yttre vackra
bok, ger författaren en helhetsbild av
det italienska samhället, dess institutioner och funktion. Det gäller här
allvarliga ting, som familjens, politikens, kulturens och religionens värld,
den ekonomiska utvecklingen, seder
och oseder, patriotism och nationalism. Trots det är inte boken tröttande, för Agne Hamrin skriver med en
klar och logisk stil, och ur varje rad
lyser författarens djupa humanism
igenom. »Italienarnas Italien» låter oss
göra bekantskap med ett land och
ett folk, vilket turisterna och korttidsresenärerna annars aldrig skulle
ha möjlighet att lära känna. Sådana
böcker tjänar verkligen det stora ändamålet, att föra Europas folk närmare till varandra.
Till sist skall här nämnas med lovord ett verk, som är ett synnerligen
nyttigt hjälpmedel för alla, som sysslar, eller börjar syssla med världspolitikens frågor. »En delad värld, Väridspolitisk atlas», publicerad av Generalstabens Litografiska Anstalt i samarbete med Utrikespolitiska Institutet.
För de lätt överskådliga och väl markerade kartorna står Leif Söderström,
den koncisa och objektiva texten är
skriven av Tor S. Åhman och Gunnar
Schalin. Världspolitisk atlas har nu
kommit ut i sin andra och utvidgade
upplaga, vilket också bevisar påstå-
endet i denna artikels inledning: den
svenska allmänhetens intresse för
yttervärlden är i tilltagande.
L. H.