Löfven är den som bäst förstår näringslivet

Behovet att förklara företagens sätt att fungera, deras behov och vilken nytta de gör är minst lika stort idag som för 40 år sedan. Det menar Janerik Larsson, som nyligen utkommit med boken De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget.

Det är nu närmare 40 år sedan jag började arbeta med en opinionsbildning som haft ett och samma syfte sedan dess: att förklara näringslivets avgörande betydelse för välståndet, att vårt välstånd skapas varje dag i företagen. Näringslivet är det verkliga allmänintresset, även om det finns politiker som tror att de har denna roll.

På 1980-talet fanns det en stor misstro mot företagen. Vänstervågen från det sena 60-talet hade visserligen lugnat sig under 70-talet, men i löntagarfondsfrågan kom striden att handla om själva grunden för den fria företagsamheten, marknadsekonomin och det privata ägandet.

Idag är företagens betydelse brett accepterat på ett helt annat sätt än i början av 80-talet. Men ett begrepp förblir främmande: begreppet ”vinst”.

Det paradoxala i svensk politik är att den partiledare som bäst förstår begreppens innebörd är den socialdemokratiske partiledaren. Man kan inte ha varit ordförande i IF Metall utan att verkligen förstå näringslivets och marknadsekonomins fundamenta.

I Tommy Möllers och Margit Silbersteins En marsch mot avgrunden skildras på ett mycket intressant sätt den stora klyftan inom det socialdemokratiska partiet. I grunden handlar den fortsatt om synen på näringslivet, även om den frågan inför den socialdemokratiska partikongressen förvirrats grundligt av diskussionen om ”riskkapital”.

Här är oförståelsen för ”vinst” central. Det företag som bygger ett sjukhus ska givetvis gå med vinst, eftersom ägarnas riskkapital ska förräntas och företaget ska utvecklas för att kunna prestera än bättre i framtiden. Men ett företag som till exempel utbildar ska – enligt den förvirrade socialdemokratiska debatten – inte gå med vinst trots att detta företag lever på samma skattebetalarpengar som byggföretaget. Utbildningsföretagets vinst ses som ”onödig”, som ett sätt att ta resurser från andra, angelägna uppgifter. Detta är helt absurt och jag är övertygad om att Stefan Löfven undrar över vilket politiskt dårhus han hamnat i.

Det som allra mest upprör vinstkritikerna är ”riskkapital”. Min bok De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget (Ekerlids) är ett anspråkslöst försök att förklara vad ”riskkapital” och ”riskkapitalister” är. Det jag som lekman allra mest slogs av när jag under arbetet med boken intervjuade ett stort antal personer verksamma i den så kallade riskkapitalbranschen var hur mycket gemensamt dessa företag har med det övriga näringslivet. De stora ”riskkapitalföretagen” är förvisso i regel mer specialiserade, ofta mer effektiva, inte sällan mer resursstarka än vad svenska folket i allmänhet nog tänker på när de hör ordet ”företag”.

Men drivkrafterna, den underliggande logiken och betydelsen för samhällsekonomin är den samma. Därför är också de angrepp vi nu ser på riskkapital i grunden angrepp på marknadsekonomin som sådan.

I debatten ser jag samma missförstånd och vantolkningar återkomma igen och igen. Låt mig bemöta några av dem.

1. Allt kapital i alla företag är riskkapital. Det svenska begreppet ”riskkapital” är i grunden helt stolligt, men nu är det så inarbetat att jag inte vet hur man ska få en ändring till stånd. ”Venture capital” är ena delen av riskkapitalföretagandet. Dessa företag arbetar med att utveckla nya, ofta IT-baserade eller på andra sätt teknikrelaterade företag, ”Private equity” arbetar med att utveckla mogna, etablerade företag som behöver den grundliga omvårdnad som bland annat privata ägare och riskkapitalföretag svarar för. Ofta handlar private equity-företagens uppgift om att hjälpa till till exempel vid generationsskiften eller då möjligheter till snabb expansion föreligger.

2. Det kapital som förvaltas av venture capital och private equity kommer oftast från stora finansiella institutioner till exempel livsförsäkringsbolag. Svenska företag har gynnats av ett stort inflöde av sådant internationellt kapital som gått via venture capital- och private equity-företagen. Frågan hur lönsamma sådana investeringar är diskuteras av forskarna, men ur mitt perspektiv handlar det mest om ett sätt för stora institutionella investerare att sprida risker. Avkastningen är för det mesta bättre än till exempel via börsbolagsägande. I min bok intervjuas flera av dessa investerare som förklarar sitt perspektiv.

3. Finns det anledning för politiker i olika länder att ändra till exempel skattesystemet för dessa företag? Det pågår en debatt om detta bland annat i USA. Jag tycker att det i grunden är en ganska ointressant fråga. Politikerna lagstiftar och företagen anpassar sig till lagstiftningen. Däremot är det mycket lätt att förstå att fonderna som samlar in olika investerares kapital är ”skattskrivna” till exempel på de brittiska kanalöarna. Där är skattesystemet stabilt och servicen i form av banker, advokater etc god. Här finns ingen risk för politiska hugskott. De vinster som olika investerare gör beskattas i respektive hemland.

4. Torun Nilsson uttryckte i en kommentar till min bok (Dagens Industri 15/3) oro för att denna affärsmodell ska bli alltför betydelsefull: ”Det är svårt att föreställa sig plats för utveckling av mobilsystem, magsårsmedel eller nya Ikea i så målstyrda bolag.” Det är en besynnerlig invändning. Venture capital-företagen arbetar just med sådana utvecklingsprojekt. Att private equity arbetar med att utveckla mogna företag visar ju bara att det behövs olika sorters ägande.

5. Varför har inte fler private equity-företag på senare år gått till börsen? Inte heller det är ett mysterium. Börsen har sedan finanskrisens start varit mycket volatil och det är föga förvånande att private equity-företag sålt sina portföljbolag till andra private equity-företag. Då gör man transaktionen i en sluten men mycket transparent miljö där fundamenta avgör – inte en stundom smått hysterisk börskursutveckling.

De närmare 40 år jag arbetat med opinionsbildning för näringslivets intressen har handlat mycket om pedagogik. Att förklara företagens sätt att fungera, deras behov och vilken nytta de gör. Behovet av att förklara är minst lika stort idag, men utmaningarna är andra. Knappast någon tvivlar nu på att marknadsekonomi är det enda möjliga ekonomiska systemet, desto fler ser just den del av näringslivet som kallas ”riskkapitalföretag” som främmande och rentav destruktiv.

I början av globaliseringsdebatten gjorde Johan Norberg en fantastisk insats för att förklara det som händer i världsekonomin. De globaliseringskritiska rösterna i Sverige hade växt sig betydligt starkare om inte han så snabbt och bedövande effektivt slagit deras argument i spillror. Det är inte utan att jag då och då under arbetet med min bok i mitt stilla sinne tänkt: Johan Norberg, var är du nu när näringslivet så väl behöver din pedagogiska förmåga?

Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv och har nyligen utkommit med boken De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget.

Läs mer om kapital och företagande:
Vinstförbud i mataffären (19/10 2012) av Janerik Larsson
Det sunda ägandet måste stärkas (25/1 2013) av Hans Rothenborg och Fredrik Segerfeldt
Nya moderaterna blev Nuonmoderaterna (22/2 2013) av Mattias Lundbäck
Det ordnar sig (om Olof Stenhammars memoarer) (11/1 2013) av Per Heister