Löntagarfondsstriden var en kamp om språket

Något nytt löntagarfondsförslag kommer sannolikt inte att dyka upp inom överskådlig tid. De som hatar fria marknader och valfrihet hittar emellertid alltid nya vägar till att begränsa och inskränkta människors frihet. Och det börjar alltid i språket, skriver Lars Anders Johansson.

Opinionsbildning handlar till stor del om makten över språket. Under den kulturdebatt som fördes i början av 1980-talet, och som inte så litet liknade den kulturdebatt som förts de senaste två åren, myntade Lars Gustafsson begreppet problemformuleringsprivilegiet. Den som åtnjuter privilegiet att formulera vilka problem som skall behandlas i samhällsdebatten har så gott som vunnit debatten redan på förhand.

Detta var något som Sture Eskilsson, då informationschef vid Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) var medveten om när han 1971 drog upp riktlinjerna för näringslivets opinionsbildningsinsatser i en promemoria riktad till SAF:s ledning, men som sedermera läckte ut i pressen och orsakade en intensiv debatt, där vänsterdebattörerna ville få det till att företagen vill styra medborgarnas åsikter.

Promemorian, som i dag när PR-byråer och kommunikationskonsulter är vardagsmat i alla politiska läger knappast skulle ha väckt något större uppseende, hade sin bakgrund i den kraftiga vänstervridning som skett i den svenska debatten under 1960-talets senare hälft och som Eskilsson insåg riskerade att komma att utgöra ett reellt hot mot äganderätten och det privata företagandets villkor i vårt land. Löntagarfondsförslaget skulle komma att visa att han hade rätt.

Hur kommer det sig då att socialdemokratiska arbetarpartiet och LO, som redan 1917 valt att göra sig av med sin revolutionära falang, valde att ansluta sig till en så radikal reformagenda som löntagarfonderna – en ekonomisk politik som till och med det italienska kommunistpartiet avfärdat som för extrem?

Det går att hänvisa till abstrakta storheter som ”tidsandan” – men faktum är att radikalismen inte alls speglade uppfattningen hos den breda allmänheten. Borgerligheten vann riksdagsvalet 1973 – mitt under den period som brukar beskrivas som ”vänstervågen”. När en liten grupp radikala studenter skapade rabalder genom att ockupera sitt eget kårhus i Stockholm 1968 var det borgerlig majoritet i kårfullmäktige.

Med löntagarfonderna är det ännu tydligare. Det fanns i själva verkat aldrig någon bred uppslutning bakom förslaget. Inte ens inför det ödesdigra löntagarfondsvalet 1982 fanns någon majoritet för löntagarfondsförslaget. Den socialdemokratiska valsegern kan snarast anföras till andra faktorer, framförallt sysselsättningspolitiken, som avgjorde valutgången, liksom det faktum att få medborgare – den intensiva debatten till trots – förstod vad förslaget i själva verket gick ut på.

Monica Zetterlunds enkätsvar i Kindaposten den 30 augusti på frågan ”Vad skulle du vilja göra med förslaget till löntagarfonder?” är förmodligen representativt för hur många svenskar kände:
– Genomför det. Vi har haft en bra utveckling i Sverige både under Per-Albins och Erlanders regeringar så jag litar på Socialdemokraterna i det här fallet också.

Före löntagarfondsstriden hade den marxistiska ideologin fått stort genomslag, om kanske inte i den politiska praktiken så i det politiska språket. Begrepp som ”övervinster”, ”alienation” och ”ekonomisk demokrati” förekom frekvent i det politiska samtalet, dit de förts in från högskolor, universitet och kultursidor.

Även om opinionsundersökningarna visade att en majoritet av svenskarna var emot fondförslaget och att den minoritet som tog ställning för fonderna var mindre än den grupp som ansåg sig veta för lite för att kunna ta ställning så litade många på Socialdemokraterna i kraft av dessas långa regeringsinnehav.

Radikaliseringen av arbetarrörelsen innebar således ett fjärmande från väljarkåren som var möjlig enbart tack vare det ackumulerade förtroendekapital som byggts upp framförallt under Erlanders regering, men också tack vare den yttersta vänsterns oproportionerligt stora inflytande över akademi och media. Någon har beskrivit inrättandet av TV2 1969 som att ett förstamajtåg gick vilse och marscherade in i TV-huset vid gärdet.

Samma utveckling skedde vid den mängd av nya kulturinstitutioner som inrättades vid den enorma expansionen av den statliga kulturpolitiken efter 1974-års kulturpolitiska reform. Att den yttersta vänstern valde att etablera sig vid de mediala, akademiska och kulturella institutionerna var ett led i en medveten strategi, av den västtyske studentledaren Rudi Dutschke beskriven som ”den långa marschen genom institutionerna”, inspirerat av den italienske socialisten Antonio Gramscis tankar om kulturell hegemoni.

Genom att kontrollera de institutioner som styr över språket och tänkandet kan man i förlängningen styra över samhället. Med stöd från ledarsidor, kultursidor och TV-redaktioner kunde de radikala falangerna inom LO och Socialdemokratin vinna mark. En liknande tendens ser vi idag när Stefan Löfvén har att tackla ett krympande parti som genom att förflytta sig längre och längre åt vänster, till exempel i debatten om vinster i välfärden, fjärmar sig från väljarkåren.

Det sägs att vare sig Olof Palme, eller Kjell-Olof Feldt, aldrig gillade förslaget till löntagarfonder. Det politiska priset för en uppslitande strid inom arbetarrörelsen uppfattades emellertid som för högt och Palme valde att vika ned sig för att hålla ihop rörelsen. I viss mån kan man säga att han skjutit sig själv i foten genom att både i praktik och framförallt retorik göra stora eftergifter gentemot den radikala vänster som bredde ut sig i samhällsdebatten.

Förmodligen överskattade Palme, liksom många andra, vänsterns betydelse och gav dem ett inflytande som de aldrig skulle ha kunnat få av egen kraft, till exempel genom att förse dem med plattformar inom media och kulturlivet, men också genom den egna retoriken. Genom att Sveriges sittande statsminister excellerade i närmast poetiska utfall mot sina meningsmotståndare, som att beskriva barn på privata förskolor som ”Kentucky Fried Children” eller löntagarfondsmotståndarna som ”hatets och illviljans kolportörer” gav Palme sanktion till en radikalisering av språkbruket och debattklimatet som förmodligen inte skulle ha skett honom förutan. Därmed stärktes den lilla men högröstade radikala gruppens hegemoniska makt över tanken.

För den som företrädesvis sysslar med politikens ”hårda” ekonomiska aspekter kan den debatt som förs på kultursidorna ofta tyckas perifer. Dess indirekta inflytande över samhällsdebatten skall dock inte underskattas. Inte minst i en tid då de sociala medierna gör att en känslomässigt laddad kulturartikel, hur illa underbyggd den än må vara, tenderar att retweetas tusen gånger fler än aldrig så många vetenskapliga artiklar och rapporter i samma ämne. Från kultursidor och genusinstitutioner emanerar idéer om intersektionalitet och representativitet baserad på identitet, som sedermera kan ta sig konkreta uttryck i form av lagförslag om att staten skall bestämma hur privata företag skall sätta samman sina styrelser.

Löntagarfondsstriden, och inte minst dess kulmen i form av den gigantiska demonstrationen på Stockholms gator den 4 oktober 1983, kom att bli en vändpunkt i den svenska samhällsdebatten. I och med massdemonstrationen blev det omöjligt för den lilla men hårdföra gruppen av fondanhängare att upprätthålla bilden av löntagarfondsmotståndet som ett elitprojekt för direktörer och miljonärer. Därmed började så sakta radikalernas hegemoniska makt över tanken att rullas tillbaka.

Före löntagarfondsstriden hade den marxistiska ideologin fått stort genomslag, om kanske inte i den politiska praktiken så i det politiska språket. Begrepp som ”övervinster”, ”alienation” och ”ekonomisk demokrati” förekom frekvent i det politiska samtalet, dit de förts in från högskolor, universitet och kultursidor. Den historiematerialistiska världsbilden framställdes som vetenskap och dess språkbruk användes långt utanför de verkligt radikala kretsarna.

Efter löntagarfondsstriden upplevdes det marxistiska språkbruket inte längre som lika lockande, och successivt under 1980-talet började en mer marknadsorienterad världsbild och livsstil att breda ut sig, delvis tack vare de målmedvetna opinionsbildningsinsatserna som näringslivsorganisationerna bedrivit under det föregående årtiondet. Kampanjer som ”satsa på dig själv” hade måhända förhånats när de begav sig, men trots allt tillhandahållit en positiv motbild till den dystra beskrivning som eljest dominerade i samhällsdebatten.

Löntagarfondsdebaclet blev möjligt genom en rad samspelande processer: radikaliseringen vid universiteten under 1960-talet som spred sig till samhällsdebatten genom medierna och kulturlivet och som förstärktes av en statsminister som älskade att briljera med hätsk retorik utan att vara beredd på konsekvenserna av densamma, samtidigt som han gav sanktion till radikalernas världsuppfattning genom att hylla diktatorer i tredje världen. Detta i kombination med en splittrad borgerlighet som var oförmögen att stå upp för sin egen åskådning skapade grogrund för en maktfullkomlig fackföreningsrörelse att förverkliga sina megalomana ambitioner.

Något nytt löntagarfondsförslag kommer sannolikt inte att dyka upp inom överskådlig tid. De som hatar fria marknader och valfrihet hittar emellertid alltid nya vägar till att begränsa och inskränkta människors frihet. Och det börjar alltid i språket.

Idag har vi ett debattklimat där begreppet ”vinst” blivit synonymt med någonting fult och orättfärdigt, där det anses orättvist om ett företag inte har precis jämn könsfördelning i sin styrelse och där vissa debattörer avfärdas i debatten för att de har fel kön eller hudfärg. Det kan tyckas som perifera åsikter som främst figurerar på kultursidorna, men de påverkar språket och det som påverkar språket påverkar i förlängningen samhällsutvecklingen.

Lars Anders Johansson är kulturredaktör i Svensk Tidskrift och författare till boken ”Hatets och illviljans kolportörer. Om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970-2012” (Timbro, 2012).