Lyckan i att skapa ett värde
Ser du en motsättning mellan att vara lycklig och att tjäna pengar är det förmodligen bara för att du inte är särskilt bra på det senare. Henrik Jönsson skriver om ett fiktivt men omhuldat motsatsförhållande.
Jag satt på en större affärsmiddag i Dubai när min svenska bordsdam plötsligt inflikade: ”Ni talar mycket om era bolag. Jag har prioriterat att vara lycklig i stället.”
Det är rimligt att anta att vårt samtalsämne misslyckats med att engagera bordsgäster utan koppling till våra verksamheter, men man bör även vara införstådd med att middagens hela syfte var att utröna förutsättningarna för gemensam affärsverksamhet, inte att äta halstrade pilgrimsmusslor och tala om våra känsloliv.
I artighetens namn svävade min svarsreplik under ett par perplexa sekunder i rymden, men slog ytterst ned på sanningens altare: ”Fröken får ursäkta, men det där är rent nonsens.”
”I kunnen icke tjäna både Gud och Mammon”, är ett bibelcitat vilket i sammanhanget kan tjänstgöra som exempel på hur självuppoffrandet som moraliskt ideal ännu genomsyrar stora delar av vår västerländska samhällsbildning.
Endast i ljuset av långvarig kulturell betingning blir det möjligt att förstå hur denna typ av artificiellt upprättad dikotomi så flagrant kan framhållas som en naturlag: Lycka eller Pengar.
Jag är personligen helt utan invändningar rörande hur människor väljer att organisera sina liv, så länge de skänker mig samma respekt tillbaka. Simma med delfiner, starta en non-profit surdegsteater eller bli näst bäst i världen på att bygga pyramider av skalbaggar. Whatever floats your boat.
Däremot är min entydiga erfarenhet att det svartvita perspektivet Lycka/Pengar – i förlängningen Moral/Omoral – är kontraproduktivt oavsett vad en person väljer att ägna sig åt. Konstatera absurditeten i omvänd argumentation: ”Jag har valt att driva bolag i stället för att vara lycklig. Så är det bara.”
Min subjektiva bild av tillvaron låter i stället göra gällande att en hel grupp faktorer och deras balans avgör utfall för både lycka och produktivitet i samspel.
Fysisk hälsa är en. Att åtnjuta privilegiet att vara vid rimligt sunda vätskor är ett fundamentalt värde oavsett i vilken riktning man önskar styra sin aktivitet.
Engagemang är en annan. Att finna relevans i sin gärning och därigenom hitta inspiration att upprätthålla den långvariga aktivitet som i allmänhet krävs för att nå goda resultat.
Resurser är en tredje. Att säkra tillträde till kapital och material som står i paritet till den gärning man är kapabel och villig att utföra.
En alltför drastisk obalans mellan dessa tre tenderar att vara problematisk, vilket i sin absurda komik möjligen kan illustreras enligt följande:
Bristande hälsa:
”Ja, vi hade ju tunga investerare och en bra idé, men vår arbetsmetodik föranledde dessvärre plötslig död, så projektet slutfördes aldrig.”
Bristande engagemang:
”Jovisst badade vi i tillgångar och hade suverän personal, dessvärre var alla införstådda med vår strävans totala futilitet, så vi upplöste naturligtvis genast samarbetet.”
Bristande resurser:
”Vi var ju ett superpassionerat gäng, men dessvärre var samtliga luspanka och helt oförmögna att samla in pengar. Ytterst blev det ohållbart att hålla våra möten i ett träsk, så arbetsgruppen avvecklades.”
Det går tretton på dussinet av engagerade människor utan driv att generera resurser nog för att praktiskt kunna genomföra sina visioner. För en del av dessa är det en populär fritidssysselsättning att angripa en metafysisk fiende i form av ”systemet” vilket de uppfattar vara riggat emot dem när omedelbar behovstillfredsställelse ej tillhandahålls – i stället för att kavla upp ärmarna och börja lösa resursproblematiken.
Låt mig understryka följande: Det föreligger ingen global konspiration syftande att begränsa människor. Få människor är intressanta nog att investera resurser i att rigga system mot, en sådan världsbild indikerar möjligen i stället en ej obetydlig narcissism. Ekonomisk stabilitet, räntor och tillväxt existerar för att de fungerar.
Om din bild av lycka omöjliggör skapande av kapital är det en begränsande vanföreställning det står dig fritt att underhålla, men jag betackar mig för ett samhälle där denna förnuftsvidriga analysmodell oemotsagd tillåts grassera.
I synnerhet när den tillämpas på mig – när jag betalar middagsnotan.
Henrik Jönsson är entreprenör och företagsledare