Lyssna på Lavrov

Rysslands utrikesminister skräder inte orden när han låter DN intervjua honom i Moskva. Därför bör vi lyssna på vad han säger, menar Amanda Wollstad – men inte göra som han vill.

”Om Sverige går med i Nato kommer vi att vidta nödvändiga åtgärder”

Hur är ”våra militärers, försvarsministeriets och generalstabens sak.”

Rysslands hårdföre utrikesminister Sergej Lavrov skräder sin vana trogen inte orden när han låter sig intervjuas av DN. I sak är det egentligen inte heller någonting nytt som uttrycks. Rysslands åsikter om ett presumtivt svenskt Natomedlemskap har varit kända länge. Lika så landets så inställningen till de övriga forna sovjetstaterna.

Vad som är nytt är att man – Lavrov talar för Ryssland, om det råder inga tvivel – utrycker sig så tydligt i en av Sveriges största morgontidningar. Kampanjen har börjat på riktigt. Vi, liksom de baltstater som inte ”uttrycker tillräcklig tacksamhet” gentemot Ryssland för sin dyrköpta självständighet, ska veta vår plats.

Lika talande som Lavrovs klarspråk är hur DN väljer formulera sin frågor.

”Oroar sig Moskva över den närmare relationen mellan Sverige och Nato?”

”Vad blir Rysslands motåtgärder om Sverige beslutar sig för att gå med i Nato?”

Att Ryssland har rätt att planera motåtgärder är givet, likväl att deras inställning till vårt eventuella Natomedlemskap är någonting vi måste fråga om och – implicit – rätta oss efter.
Det är såhär vår självständighet kringskärs. Inte med kulor och krut, utan med ”vänskapliga” råd om vilken väg vi bör välja. Råd som det framgår mycket tydligt att vi inte har råd att ignorera.

Att hävda att Ryssland inte utgör ett hot förefaller allt svårare när de utlovar militära repressalier om vi inte gör som vi blir tillsagda, till och med för de aningslösa svenska Natomåtståndarna. Snarare kommer inringningsargumentet att börja luftas igen. Klart att Ryssland känner sig hotade när Nato rycker allt närmare.

Återigen avslöjar man sin syn på suveränitet och självbestämmande: det är förbehållet de stora, starka staterna. Baltikum ska, precis som Lavrov säger, visa tacksamhet så länge de får styra sig själva. Det är en ynnest Ryssland ger dem, så länge det passar. Att Estland, Lettland och Litauen skulle ha rätt att söka sina egna allianser och samarbetsformer har inte föresvävat den självutnämnda fredsrörelsen. I deras värld är vi alla blott brickor i stormakternas spel.

Men Nato expanderar inte. Fria och självständiga länder ansöker i laga ordning om medlemskap. Ska de nekas det, som en eftergift mot den granne de i samarbete med andra vill skydda sig mot?

Det finns saker man måste våga, om man vill behålla någon form av medmänsklighet.

Att stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och självstyre är en av dem. Att inte offra grannarna till kvarterets mobbare för att själv komma undan lite lättare.

Det är därför vi behöver ett försvar, civilberedskap, beredskapslager.

Därför att så länge vi – och våra styrande – vet att dricksvattnet sinar på några dagar om importen av de kemikalier vattenverken använder inte kan importeras, att sjukhus och vårdboenden står handfallna om medicinerna slutas köras ut med lastbil, att affärerna hyllor töms på en helg om det IT-baserade logistiksystemet skulle klappa samman, då räcker det med att andas om repressalier för att få oss att backa. För att få oss att mildra en formulering, skjuta upp en ansökan, låta bli att stå upp för en än värre utsatt granne.

Och det är därför vi måste hörsamma Lavrovs varningar – och intensifiera våra sommarbeten. Med Finland, med Norge och Danmark, med Baltikum och Polen, med USA, och med Nato. Därför att ensam inte är stark, därför att kampen står mellan frivilliga sammanslutningar och solidaritet – och våld, hot och den starkes rätt

Därför att Ryssland aldrig någonsin kan tillåtas diktera våra allianser och vår utrikespolitik.