Lyxliv vid avgrunden i Tirana
Snart är det 30 år sedan Berlinmuren föll och de andra diktaturerna i Östeuropa successivt kollapsade. Det innebär att det blivit länge sedan även för oss som var vuxna redan då och kunde följa händelserna dag för dag. Inte minst julen med Rumäniens ”revolution” var en speciell upplevelse. Att det hunnit gå trettio år innebär också att det är viktigt att hålla minnet av hur livet i de stater där vänsterpartiets broderpartier styrde fungerade i praktiken levande. När riksdagens nya vice talman från Vänsterpartiet nästan oemotsagd tillåts förfalska historien i direktsändning behövs det någon som påminner om livet på andra sidan Östersjön, i diktaturerna som vi då trodde skulle bestå för evigt.
En av de som gjort en insats för att vi inte ska glömma är Aftonbladetjournalisten och författaren Peter Kadhammar. Hans bok om diktaturen i Enver Hoxhas Albanien – ”Vi som var så lyckliga – Liv och död i en kommunistisk diktatur” (Natur & Kultur, 2017) – är en sådan värdefull påminnelse om livet i det gamla, andra Europa. Det Europa vi sällan besökte, inte visste så mycket om och enligt många inom det statsbärande partiet även i vårt land, dessutom inte borde kritisera på allvar.
Kadhammars bok börjar med ett antal stycken om livet inom eliten i Tirana. Läsaren får inte särskilt mycket hjälp med att ta sig in i sammanhanget. Den oinvigde får gissa lite innan det senare blir mer uppenbart hur personer, organisationer och händelser hänger ihop. Då framstår det extrema Albanien som en ganska normal socialiststat. Eliten lever ett isolerat liv präglat av privilegier och kontakter med omvärlden som vanliga medborgare bara kunde drömma om. Man lyssnar på västerländsk musik och läser förbjudna böcker och bär kläder från Italien och Paris. Även i de värsta diktaturer finns det en vardag som i många stycken påminner om vår egen.
Samtidigt präglas även elitens liv av den ombytlige och paranoide Hoxhas terror, som även drabbade de närmaste regelbundet och ibland oväntat. Inte heller diktatorns närmaste medarbetarna gick säkra. Antingen var någon alltför framgångsrik och utgjorde ett hot vilket ledde till utrensning och ofta avrättning av den berörde och minst förvisning och fattigdom för dennes närmaste. Eller så misslyckades någon med en uppgift och blev syndabock och gick samma öde till mötes. Andra gånger räckte det med att vara på fel plats och passa som offer för årets kampanj mot påstådda klassförrädare eller spioner. Så här levde den albanska eliten under diktaturens alla år. I Albanien förblev förtrycket blodigare än i de andra europeiska broderländerna. Mer Nordkorea än Ungern.
Albanien förklarar delvis hur Nordkoreas avskyvärda regim kan överleva. Det kostar väldigt mycket att göra uppror och elitens privilegier passiviserar många av de som annars kunde ha agerat till försvar för sig själva eller sina medmänniskor.
Albanien är bara ett av många exempel på hur elitens liv ofta levdes på kanten till avgrunden. Trots detta är det både fascinerande och skrämmande att följa författarens beskrivning av hur ingen reagerar. Några få hoppar av men det får skrämmande konsekvenser för både vänner och släktingar som blir kvar. För det mesta försöker man glömma hustrur, makar, flickvänner och barndomsvänner som fallit i onåd. Livet fortsätter som om ingenting hänt, trots att grannar försvunnit eller beundrade musiker och lärare plötsligt deporterats till ödsligt belägna hålor i norr eller söder.
Självbevarelsedriften leder till passivitet men i Hoxhas bisarra låtsasparadis var det ingen livförsäkring. Även den mest försiktige kunde sluta framför en exekutionspluton eller förvisad till ett liv fyllt av slavarbete, isolerad från umgänge och civilisation. Hur någon kunde framställa detta totalitära fängelse som något annat än avskräckande är i grunden obegripligt. Ändå vet vi att även Albanien under en tid hyllades av delar av den extrema vänstern, ofta som Kinas ståndaktige och rättrogne lillebror i Europa.
Vi får aldrig glömma. Både för deras skull – de som led och dog under det socialistiska oket – och för vår egen. Ronald Reagan påminde om det i sitt avskedstal – demokratin måste vi kämpa för varje dag. Utan kunskap om historien kan vi förlora den kampen.
Mats Fält är förtroendevald för M i Tyresö kommun