Magin i verkligheten

Terry Pratchett upphöjde verkligheten till magi, en förmåga som förmodlingen hjälpte honom att fortsätta skriva in i det sista.

”Terry Pratchett Hat” by Myrmi – Pratchett Himself. Licensed under CC BY-SA 2.0 via Wikimedia Commons

På en gigantisk sköldpadda som simmar fram genom universum står fyra enorma elefanter. På deras ryggar vilar Skivvärlden, en platt värld befolkad av en fascinerande samling karaktärer. En av de bästa är Döden, den kanske mest hjärtevärmande av litteraturvärldens alla liemen. Förra veckan, 12 mars, mötte Döden till slut sin skapare när författaren Terry Pratchett lämnade oss efter åtta års kamp mot Alzheimers.

Genren fantasy är fantastiskt mångfacetterad. Den går att dela in i oräkneliga underkategorier som flyter samman i en enorm väv av magi, fantasivarelser, tider och platser. Men ändå återvänder den ständigt till den evinnerliga kampen mellan gott och ont. En ond makt som av en eller annan orsak vill insvepa världen i kompakt mörker utmanas av en mer eller mindre charmerande underdog med lite för hög igenkänningsfaktor. Åtminstone är det kutym att arméer av mörkervarelser i de sista kapitlen möter sitt öde i en episk slutstrid.

Men Pratchett är sin genres antihjälte. Inte ens i Men at Arms ryms någon episk slutstrid, trots titelns militära anspelning. Ondskefulla makthavare lyser med sin frånvaro. Istället handlar Skivvärlden-böckerna om uppfinnare, smågudar, poliser, finansmän, trainee-häxor och bedragare. Gott och ont hamnar i skymundan för samhällsutveckling, såsom byggandet av den första järnvägen, undersökande journalistik och kampen mot urban kriminalitet.

Medan en majoritet av hans kollegor verkar hämta sin inspiration ur myter, sagor och religioner, verkar Pratchett främst inspireras av verkligheten. Givetvis finns myterna kvar, men de är bara delar av berättelsen. Ibland utgör de temat i en hel bok, som i Witches Abroad där en intet ont anande häxa utnämns till god fe och lämnas med ett svårhanterligt magiskt spö utan instruktionsbok. Ibland glimtar de bara förbi i händelseförloppet. Men det är den verkliga världen som utgör fundamentet.

Ofta tolkas de fyrtio böckerna om Skivvärlden först och främst som en fantastisk, svidande parodi på världen vi lever i. I lika hög grad är de dock en lovsång till den. Pratchett upphöjde på sitt sätt verkligheten till magi, en förmåga som nog hjälpte honom att fortsätta skriva in i det sista. Även när hans muskler slutade samarbeta skrev han vidare med hjälp av en diktafon och sin trogne assistent Rob Wilkins. Han fortsatte att göra magi av en verklighet som för honom blev allt svårare.

Oändligt mycket kan skrivas om Terry Pratchett. Hans briljanta formuleringskonst, det starka engagemanget i rätten till dödshjälp och den envisa kampen mot Alzheimers är alla värda att nämna. Men viktigast av allt är hans böcker. I Reaper Man skriver han att ”ingen är död på riktigt förrän de krusningar han skapar i världen dör bort”. Själv skapade han inte bara krusningar utan vågor. Åttiofem miljoner böcker på trettiosju språk. Terry Pratchett har charmat alldeles för många läsare för att någonsin dö på riktigt.

Blanche Jarn läser freds- och konfliktvetenskap vid Lunds Universitet. Hon skriver ibland i Norrköpings Tidningar och är krönikör i Jönköpingsposten.