Magnus Nilsson; Demokratiskt sinnelag i verkligheten
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MAGNUS NILSSON:
DEMOKRATISKT SINNELAG I
VERKLIGHETEN
I
augusti ringer Mats Wingborg upp
mig. Han ljuger forstås och säger
att han heter något annat och att
han skriver uppsats om moderatemas politik for södra Mrika. Det hela
gäller en insändare om UNITA och kriget i Angolajag hade skrivit i Gaudeamus
1987. Han ställer några svamliga frågor
som knappast skulle vara användbara på
universitetet, ens på den institution som
släpper igenom sådant som Kristina
Boreus uppsats om högerns nätverk (den
var undermålig, den nya avhandlingen
har jag ännu inte läst).
Kontentan av mitt svar var att det var
rätt att stödja UNITA då, men att det visade sig att Jonas Savimbi inte höll måtten när han väl fick sin demokrati och
förlorade valet. Sånt händer.
Söt bok
Resultatet dyker senare upp i boken Hö-
gerns skuld utgiven av TLM. Wingborg
skriver att jag aldrig reviderat min uppfattning trots att jag haft möjlighet som
redaktör for Timbres tidskrift Smedjan.
Jag är visserligen inte redaktör for SmedHögerns skuld – detr svetrska högern och demokratitr.
Anna-Lena Lodenius, Mats Ringborg m fl. TLM
Special 1994.
jan men visst har jag haft möjlighet att
skriva några rader om att UNITA spårat
ur och inte längre har mitt stöd. Så är det
nämligen.
Boken Högerns skuld är nästan lite söt.
71 normalglesa små sidor och i runda
slängar 35 citat. De fem forfattama har
alltså skrivit i snitt drygt 14 sidor var, med
hjälp av ytterligare sex personer i redaktionen. Ändå finns det inget personregister. Per Ahlmarks bok Vänstern och
Tyranniet är på drygt 270 sidor varav över
åtta är personregistret.
Detta om kvantiteten. Det finns också
minst en kvalitativ skillnad. Det tunna
materialet måste till viss del vantolkas for
att passa syftet. Moderaten Bo Siegbahn
citeras ur SvD 1968. Han spekulerar
kring i vilken mån det grekiska samhället
är stabilt nog for att bära en demokrati.
Citatet kommenteras av forfattama ”Huruvida ett land förtjänar demokrati eller
inte blir(…) en definitionsfråga” (sid 29,
min kursivering). Siegbahn använder
dock i det citerade avsnittet inga värdeomdömen av den typen. Och så vidare –
en utförlig genomgång är gjord av Kay
Glans den 2 oktober i SvD.
Det som finns kvar av högerns skuldbörda är möjligen tystnaden och ibland
otydligheten.
SVENSK TiDSKRIFT 345
Förhållande till arvet
Överhuvudtaget finns inga hyllningar till
diktaturer av den typ som vänstern har
ägnat sig åt. Detta beror inte på att hö-
gern saknar ett auktoritärt och antidemokratiskt arv, eller på att inga medlemmar eller aktiva fåreträdare någonsin
varit omdömeslösa, utan på att högern
tagit itu med detta. Att Margaretha af
Ugglas och en del andra moderater talat
hos Ungsvenska Klubben är naturligtvis
graverande – ungefår på samma sätt som
att LO lät bekosta ett porträtt av Anton
Nilsson när han fyllde 100. Hade Per
Ahlmarks bok handlat om nästan okända
människor som blev revolutionärer vid
tiden får fårsta världskriget hade den nog
inte orsakat en av de senaste tio årens
mest omfattande debatter. Det hade varit
inte varit upprörande, det hade varit en
politisk anekdot i klass med att moderater
håller arrfårande får folk som blev antiserniter ungefår samtidigt med Adolf Hitler.
Den moraliska skillnaden är inte vilket
arv man kan tänkas ha. Schyman är inte
ansvarig får stalinismen och Pol Pot. Carl
Bildt kan inte ta åt sig äran får den västerländska marknadsliberalismen och demokratiska traditionen. Det som är moraliskt
klandervärt eller beundransvärt är fårhållningssättet till historien.
Försvarat tvångsomflyttningar
Högern har ingen Pierre Schori, ingen
kramar Pinochet på bild och hyllar honom som den som bringat ordning och
välstånd till Chile. Högern har ingen Birgitta Dahl som av politiska skäl fårsvarat
tvångsomflyttningar av människor och
fårnekat folkmord långt efter det att de
blivit allmänt kända. Högern har ingen
Ingvar Carlsson som entusiastiskt framhåller att diktaturer kan skapa ekonomiskt välstånd lika väl som demokratierna. Och medan Gudrun Schyman
med sin bakgrund i Marxist-Leninistiska
Kampfårbundet accepteras som ordfå-
rande i ett riksdagsparti och tros på sitt
ord när hon säger sig alltid ha varit övertygad demokrat, kommer Anders Klarström aldrig att bli ordfårande i Moderaterna.
Kultursida till vänster
Den dagliga debatten har också tydligt
visat skillnaderna i demokratisk övertygelse i handling. Ta som exempel några
av högerns eller socialliberalismens massmedier. På Svenska Dagbladet accepterar
ledningen utan vidare att kultursidan ställer sig en bra bit till vänster om tidningens linje. Artikelserien i våras om kapitalismen och marknadsekonomin dominerades av skribenter som var i grunden
misstänksamma och avvisande mot
marknaden. Ahlmark recenseras av en
person som själv är angripen i boken.
Den nya samhällsdebattavdelningen
redigeras av Anders Björnsson. Han är
inte borgerlig i någon rimlig mening.
Kamrat Recensent
I Dagens Nyheter är bilden likartad.
Tankar som framfårs på kultursidan
skulle med rätta fårefalla smått sinnesjuka
346 SVENSK TIDSKRIFT
på ledarsidan – till exempel att det bara
beror på ideologiskt motiverad ovilja att
staten inte löser arbetslösheten med hjälp
av nystartade, statliga företag. TLM:s bok
smeks så härligt av Stefan Jonsson i recensionen den 30 augusti.
När Timbros Smedjan skall skriva om
Faurisson köper Timbros VD Mats Johansson in en artikel av Olof Buckard.
Artikeln är forvisso mot Faurisson men
tar också chansen att trampa på yttrandefriheten. Buckard är en intelligent och
hårdfor vänsterextremist. Klart han tar
chansen att ge sig på ytterligare en sak
han ogillar.
Exemplen kan mångfaldigas. Motiveringen är ju i allmänhet att dessa personer
visserligen inte har rätt politiska åsikter
men att de är duktiga. I allmänhet är det
också rätt. De är ofta kvalificerade personer.
Grindvaktsposter
Men motsatsen förekommer däremot
inte. Tror någon att Mtonbladet skulle
beställa en artikelserie om Socialismens
ideer av Lorentz Lyttkens, Mattias
Bengtsson och några till, med Anders
Wijkman som vänsteralibi? Eller att Arbetet regelbundet skulle låta Christian
Gergils skriva spaltmeter om vad han
ville, inklusive litteraturhistoria och socialantropologi? Att kulturvänstern någonsin skulle överge principen om att låta
högerlitteratur recenseras av meningsmotståndare men själva ta hand om sina
vänners böcker till vänster? Eller gå med
på att det är acceptabelt att kända
moderater far anställning på viktiga
grindvaktsposter därfor att de har goda
kvalifikationer?
Nej. Självklart inte.
Vad beror då till sist skillnaden på? Beror den på att Mats Svegfors, DN:s styrelse eller Timbros Mats Johansson är
korkade eller politiskt naiva? Qohansson
är min chef. Om någon anser att han är
politiskt naiv men att jag är för feg for att
skriva detta må det vara hänt. Det är
mycket man far leva med)
Liberal övertygelse
Här ser vi i stället en borgerlig, demokratisk övertygelse i verkligheten. Det är
den dominerande liberala högerns övertygelse om att det finns andra synpunkter
än de politiska. Och att den öppna och
mångfaldiga debatten har ett värde.
Baktanken är naturligtvis att man till
sist skall vinna opinionen for sin egen
sak, att en öppen debatt gynnar den egna
sidan. Men den övertygelsen är ju inte
särskilt underlig.
Den öppna frågan är om det är sant.
Det vore möjligen mer effektivt att utestänga alla med vänsteruppfattningar så
gott det någonsin går. Men å andra sidan
– hur ofta har ökad polarisering lett till
det önskade resultatet?
SvENsK TtDSKRI FT 347
DEMOKRATISKT SINNELAG I
VERKLIGHETEN
I
augusti ringer Mats Wingborg upp
mig. Han ljuger forstås och säger
att han heter något annat och att
han skriver uppsats om moderatemas politik for södra Mrika. Det hela
gäller en insändare om UNITA och kriget i Angolajag hade skrivit i Gaudeamus
1987. Han ställer några svamliga frågor
som knappast skulle vara användbara på
universitetet, ens på den institution som
släpper igenom sådant som Kristina
Boreus uppsats om högerns nätverk (den
var undermålig, den nya avhandlingen
har jag ännu inte läst).
Kontentan av mitt svar var att det var
rätt att stödja UNITA då, men att det visade sig att Jonas Savimbi inte höll måtten när han väl fick sin demokrati och
förlorade valet. Sånt händer.
Söt bok
Resultatet dyker senare upp i boken Hö-
gerns skuld utgiven av TLM. Wingborg
skriver att jag aldrig reviderat min uppfattning trots att jag haft möjlighet som
redaktör for Timbres tidskrift Smedjan.
Jag är visserligen inte redaktör for SmedHögerns skuld – detr svetrska högern och demokratitr.
Anna-Lena Lodenius, Mats Ringborg m fl. TLM
Special 1994.
jan men visst har jag haft möjlighet att
skriva några rader om att UNITA spårat
ur och inte längre har mitt stöd. Så är det
nämligen.
Boken Högerns skuld är nästan lite söt.
71 normalglesa små sidor och i runda
slängar 35 citat. De fem forfattama har
alltså skrivit i snitt drygt 14 sidor var, med
hjälp av ytterligare sex personer i redaktionen. Ändå finns det inget personregister. Per Ahlmarks bok Vänstern och
Tyranniet är på drygt 270 sidor varav över
åtta är personregistret.
Detta om kvantiteten. Det finns också
minst en kvalitativ skillnad. Det tunna
materialet måste till viss del vantolkas for
att passa syftet. Moderaten Bo Siegbahn
citeras ur SvD 1968. Han spekulerar
kring i vilken mån det grekiska samhället
är stabilt nog for att bära en demokrati.
Citatet kommenteras av forfattama ”Huruvida ett land förtjänar demokrati eller
inte blir(…) en definitionsfråga” (sid 29,
min kursivering). Siegbahn använder
dock i det citerade avsnittet inga värdeomdömen av den typen. Och så vidare –
en utförlig genomgång är gjord av Kay
Glans den 2 oktober i SvD.
Det som finns kvar av högerns skuldbörda är möjligen tystnaden och ibland
otydligheten.
SVENSK TiDSKRIFT 345
Förhållande till arvet
Överhuvudtaget finns inga hyllningar till
diktaturer av den typ som vänstern har
ägnat sig åt. Detta beror inte på att hö-
gern saknar ett auktoritärt och antidemokratiskt arv, eller på att inga medlemmar eller aktiva fåreträdare någonsin
varit omdömeslösa, utan på att högern
tagit itu med detta. Att Margaretha af
Ugglas och en del andra moderater talat
hos Ungsvenska Klubben är naturligtvis
graverande – ungefår på samma sätt som
att LO lät bekosta ett porträtt av Anton
Nilsson när han fyllde 100. Hade Per
Ahlmarks bok handlat om nästan okända
människor som blev revolutionärer vid
tiden får fårsta världskriget hade den nog
inte orsakat en av de senaste tio årens
mest omfattande debatter. Det hade varit
inte varit upprörande, det hade varit en
politisk anekdot i klass med att moderater
håller arrfårande får folk som blev antiserniter ungefår samtidigt med Adolf Hitler.
Den moraliska skillnaden är inte vilket
arv man kan tänkas ha. Schyman är inte
ansvarig får stalinismen och Pol Pot. Carl
Bildt kan inte ta åt sig äran får den västerländska marknadsliberalismen och demokratiska traditionen. Det som är moraliskt
klandervärt eller beundransvärt är fårhållningssättet till historien.
Försvarat tvångsomflyttningar
Högern har ingen Pierre Schori, ingen
kramar Pinochet på bild och hyllar honom som den som bringat ordning och
välstånd till Chile. Högern har ingen Birgitta Dahl som av politiska skäl fårsvarat
tvångsomflyttningar av människor och
fårnekat folkmord långt efter det att de
blivit allmänt kända. Högern har ingen
Ingvar Carlsson som entusiastiskt framhåller att diktaturer kan skapa ekonomiskt välstånd lika väl som demokratierna. Och medan Gudrun Schyman
med sin bakgrund i Marxist-Leninistiska
Kampfårbundet accepteras som ordfå-
rande i ett riksdagsparti och tros på sitt
ord när hon säger sig alltid ha varit övertygad demokrat, kommer Anders Klarström aldrig att bli ordfårande i Moderaterna.
Kultursida till vänster
Den dagliga debatten har också tydligt
visat skillnaderna i demokratisk övertygelse i handling. Ta som exempel några
av högerns eller socialliberalismens massmedier. På Svenska Dagbladet accepterar
ledningen utan vidare att kultursidan ställer sig en bra bit till vänster om tidningens linje. Artikelserien i våras om kapitalismen och marknadsekonomin dominerades av skribenter som var i grunden
misstänksamma och avvisande mot
marknaden. Ahlmark recenseras av en
person som själv är angripen i boken.
Den nya samhällsdebattavdelningen
redigeras av Anders Björnsson. Han är
inte borgerlig i någon rimlig mening.
Kamrat Recensent
I Dagens Nyheter är bilden likartad.
Tankar som framfårs på kultursidan
skulle med rätta fårefalla smått sinnesjuka
346 SVENSK TIDSKRIFT
på ledarsidan – till exempel att det bara
beror på ideologiskt motiverad ovilja att
staten inte löser arbetslösheten med hjälp
av nystartade, statliga företag. TLM:s bok
smeks så härligt av Stefan Jonsson i recensionen den 30 augusti.
När Timbros Smedjan skall skriva om
Faurisson köper Timbros VD Mats Johansson in en artikel av Olof Buckard.
Artikeln är forvisso mot Faurisson men
tar också chansen att trampa på yttrandefriheten. Buckard är en intelligent och
hårdfor vänsterextremist. Klart han tar
chansen att ge sig på ytterligare en sak
han ogillar.
Exemplen kan mångfaldigas. Motiveringen är ju i allmänhet att dessa personer
visserligen inte har rätt politiska åsikter
men att de är duktiga. I allmänhet är det
också rätt. De är ofta kvalificerade personer.
Grindvaktsposter
Men motsatsen förekommer däremot
inte. Tror någon att Mtonbladet skulle
beställa en artikelserie om Socialismens
ideer av Lorentz Lyttkens, Mattias
Bengtsson och några till, med Anders
Wijkman som vänsteralibi? Eller att Arbetet regelbundet skulle låta Christian
Gergils skriva spaltmeter om vad han
ville, inklusive litteraturhistoria och socialantropologi? Att kulturvänstern någonsin skulle överge principen om att låta
högerlitteratur recenseras av meningsmotståndare men själva ta hand om sina
vänners böcker till vänster? Eller gå med
på att det är acceptabelt att kända
moderater far anställning på viktiga
grindvaktsposter därfor att de har goda
kvalifikationer?
Nej. Självklart inte.
Vad beror då till sist skillnaden på? Beror den på att Mats Svegfors, DN:s styrelse eller Timbros Mats Johansson är
korkade eller politiskt naiva? Qohansson
är min chef. Om någon anser att han är
politiskt naiv men att jag är för feg for att
skriva detta må det vara hänt. Det är
mycket man far leva med)
Liberal övertygelse
Här ser vi i stället en borgerlig, demokratisk övertygelse i verkligheten. Det är
den dominerande liberala högerns övertygelse om att det finns andra synpunkter
än de politiska. Och att den öppna och
mångfaldiga debatten har ett värde.
Baktanken är naturligtvis att man till
sist skall vinna opinionen for sin egen
sak, att en öppen debatt gynnar den egna
sidan. Men den övertygelsen är ju inte
särskilt underlig.
Den öppna frågan är om det är sant.
Det vore möjligen mer effektivt att utestänga alla med vänsteruppfattningar så
gott det någonsin går. Men å andra sidan
– hur ofta har ökad polarisering lett till
det önskade resultatet?
SvENsK TtDSKRI FT 347