Magnus Nilsson; Det europeiska bruket
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILL SIST
MAGNUS NILSSON:
D ET EUROPEISKA BRUKET
E
n gång i tiden styrdes vår arbetstid av solens upp och nedgång och jordaxelns raglande
genom universum. En viss
flexibilitet, således, men på naturlagamas
villkor.
Vid industrialismens intåg kom kravet
på exaktare tidspassning. Klockorna började titta ned på oss från de offentliga byggnaderna, rovan blev statussymbol.
Armbandsuret slog igenom under forsta
världskriget. Infanterisergeanten som ligger
och väntar på att stormelden skall ta slut
kan inte gräva i sina leriga uniformsfickor
efter fickuret.
Kortare arbetstider
Den mognande industrialismen ställde än
ökade krav på tidspassning. När det lö-
pande bandet drog i gång måste alla vara
där, annars måste bandet stannas.
Processindustrin kräver ännu mer, om
processen inte fortgår forstörs ofta insatsvarorna.
Mot kapitalägamas önskan om högt utnyttjande av realkapitalet stod arbetamas
krav på kottare arbetstider. Åtta timmars
sömn, åtta timmars arbete och åtta timmars
fritid var ett tidigt krav. Genom sambandet
mellan fack, arbetsgivareorganisationer
och stat kom de åtta timmarna att normeras. Åtta timmar är heltid, fårre än så deltid
och fler timmar är övertid. Kravet på sex
timmars arbetsdag är radikalt.
Fria yrken
Sakta men säkert har tiden och själva arbetet kommit att bli synonymer. I sådana
yrken som inte direkt kan utvärderas betyder att ”jag har arbetat i dag” samma
sak som att ”jag har varit på min arbetsplats i dag”. Och arbetsgivaren kan bara
begära just tiden, inte produktion och
framfor allt inte kvalitet.
Undantagen är två. Dels de fina undantagen, de så kallade fria yrkena. Författare
och konstnärer forväntas inte passa tider.
För dem är det i sin ordning att ta betalt for
134 SvENsK Tios KRIFT
vad de producerar. Dock rru\ste den osä-
kerhet som ligger i att eventuellt inte
kunna producera eller inte kunna sälja
alstren kompenseras med olika ersättningar
från ”samhället”.
Full på jobbet
Det mindre fina undantaget är företagarna.
De förväntas förvisso inte heller passa tider.
Däremot är det inte i sin ordning att de far
betalt för vad de producerar; då har de skapat ”profit” eller ”övervinster”. Deras
enda existensberättigande är att de ”kan
skaffa fram jobb”.
Hela arbetsmarknadslagstiftningen och
vår syn på arbetslivet är präglat av detta.
Företagama är ett nödvändigt ont. De är
i minoritet och köper majoritetens tid.
De har därför rätt att kräva tidspassning,
annars måste ju bandet stanna eller den
stora kokningstanken kallna. Däremot
tänks själva arbetsprocessen och resultatet vara frikopplat från den anställde.
Anställningsförhållandet innebär ytterligare rättigheter, framför allt tillledigheter med eller utan betalning. Men också
rätt att förtala arbetsgivaren offentligt
och vara full på jobbet. Att man anställer
någon för att man behöver ta en arbetsuppgift utförd har fallit i total glömska.
Så kommer det inte att vara i framtiden.
Utvecklingen går mot en arbetsmarknad
med olika företagare som säljer och köper
varor och gänster av varandra och till varandra. I ett sådant samhälle blir hel-, del-,
eller övertid irrelevanta begrepp. ”Timpenning” likaså. Visserligen kommer det
fortfarande att vara bekvämt att fakturera
per timme, men om resultatet inte motsvarar förväntningarna på så eller så många
timmar gör man det bara en gång.
Sjuk ellerpå krogen
Men som vanligt strävar facket emot. Riktiga arbeten skall inte kunna ersättas av
entreprenörer. ”Riktiga arbeten” betyder i
fackets terminologi att någon tills vidare
passar tiden 20 gånger i månaden mot avtalsenlig lön. Inte att något produceras.
Tjänstesamhället tas som ursäkt för att
slippa produktivitetskrav:
”Det går inte att effektivisera att springa
med bäcken eller servera ett glas öl på
samma vis som man kan effektivisera varuproduktion.”
Möjligen inte, men alla som legat sjuka
eller suttit på några olika krogar i sitt liv vet
att det går att göra väldigt mer eller mindre
effektivt…
Synen på arbetsmarknaden förefaller tyvärr att vara likartad i hela Europa.
I vitboken talas om arbetsdelning, det
vill säga arbetslösheten skall botas genom
att man delar på den arbetstid som finns.
Gärna med bibehållen lön anser facket,
som tror att om man delar på arbetstiden
räcker den till mera löner.
Europa som ett jättelikt bruk eller processindustri. Några ta köper de andras tid
mot pengar och en knippe andra rättigheter.
Men ljuset kommer från väster. I USA
har de låg arbetslöshet. För där vet man att
om man delar på lönerna så räcker de till
mera arbetstid. Och om man låter marknaden sköta fördelningen duger lönerna till
och med som drivkraft för tillväxt.
SvENsK TmsKRIFT 135
MAGNUS NILSSON:
D ET EUROPEISKA BRUKET
E
n gång i tiden styrdes vår arbetstid av solens upp och nedgång och jordaxelns raglande
genom universum. En viss
flexibilitet, således, men på naturlagamas
villkor.
Vid industrialismens intåg kom kravet
på exaktare tidspassning. Klockorna började titta ned på oss från de offentliga byggnaderna, rovan blev statussymbol.
Armbandsuret slog igenom under forsta
världskriget. Infanterisergeanten som ligger
och väntar på att stormelden skall ta slut
kan inte gräva i sina leriga uniformsfickor
efter fickuret.
Kortare arbetstider
Den mognande industrialismen ställde än
ökade krav på tidspassning. När det lö-
pande bandet drog i gång måste alla vara
där, annars måste bandet stannas.
Processindustrin kräver ännu mer, om
processen inte fortgår forstörs ofta insatsvarorna.
Mot kapitalägamas önskan om högt utnyttjande av realkapitalet stod arbetamas
krav på kottare arbetstider. Åtta timmars
sömn, åtta timmars arbete och åtta timmars
fritid var ett tidigt krav. Genom sambandet
mellan fack, arbetsgivareorganisationer
och stat kom de åtta timmarna att normeras. Åtta timmar är heltid, fårre än så deltid
och fler timmar är övertid. Kravet på sex
timmars arbetsdag är radikalt.
Fria yrken
Sakta men säkert har tiden och själva arbetet kommit att bli synonymer. I sådana
yrken som inte direkt kan utvärderas betyder att ”jag har arbetat i dag” samma
sak som att ”jag har varit på min arbetsplats i dag”. Och arbetsgivaren kan bara
begära just tiden, inte produktion och
framfor allt inte kvalitet.
Undantagen är två. Dels de fina undantagen, de så kallade fria yrkena. Författare
och konstnärer forväntas inte passa tider.
För dem är det i sin ordning att ta betalt for
134 SvENsK Tios KRIFT
vad de producerar. Dock rru\ste den osä-
kerhet som ligger i att eventuellt inte
kunna producera eller inte kunna sälja
alstren kompenseras med olika ersättningar
från ”samhället”.
Full på jobbet
Det mindre fina undantaget är företagarna.
De förväntas förvisso inte heller passa tider.
Däremot är det inte i sin ordning att de far
betalt för vad de producerar; då har de skapat ”profit” eller ”övervinster”. Deras
enda existensberättigande är att de ”kan
skaffa fram jobb”.
Hela arbetsmarknadslagstiftningen och
vår syn på arbetslivet är präglat av detta.
Företagama är ett nödvändigt ont. De är
i minoritet och köper majoritetens tid.
De har därför rätt att kräva tidspassning,
annars måste ju bandet stanna eller den
stora kokningstanken kallna. Däremot
tänks själva arbetsprocessen och resultatet vara frikopplat från den anställde.
Anställningsförhållandet innebär ytterligare rättigheter, framför allt tillledigheter med eller utan betalning. Men också
rätt att förtala arbetsgivaren offentligt
och vara full på jobbet. Att man anställer
någon för att man behöver ta en arbetsuppgift utförd har fallit i total glömska.
Så kommer det inte att vara i framtiden.
Utvecklingen går mot en arbetsmarknad
med olika företagare som säljer och köper
varor och gänster av varandra och till varandra. I ett sådant samhälle blir hel-, del-,
eller övertid irrelevanta begrepp. ”Timpenning” likaså. Visserligen kommer det
fortfarande att vara bekvämt att fakturera
per timme, men om resultatet inte motsvarar förväntningarna på så eller så många
timmar gör man det bara en gång.
Sjuk ellerpå krogen
Men som vanligt strävar facket emot. Riktiga arbeten skall inte kunna ersättas av
entreprenörer. ”Riktiga arbeten” betyder i
fackets terminologi att någon tills vidare
passar tiden 20 gånger i månaden mot avtalsenlig lön. Inte att något produceras.
Tjänstesamhället tas som ursäkt för att
slippa produktivitetskrav:
”Det går inte att effektivisera att springa
med bäcken eller servera ett glas öl på
samma vis som man kan effektivisera varuproduktion.”
Möjligen inte, men alla som legat sjuka
eller suttit på några olika krogar i sitt liv vet
att det går att göra väldigt mer eller mindre
effektivt…
Synen på arbetsmarknaden förefaller tyvärr att vara likartad i hela Europa.
I vitboken talas om arbetsdelning, det
vill säga arbetslösheten skall botas genom
att man delar på den arbetstid som finns.
Gärna med bibehållen lön anser facket,
som tror att om man delar på arbetstiden
räcker den till mera löner.
Europa som ett jättelikt bruk eller processindustri. Några ta köper de andras tid
mot pengar och en knippe andra rättigheter.
Men ljuset kommer från väster. I USA
har de låg arbetslöshet. För där vet man att
om man delar på lönerna så räcker de till
mera arbetstid. Och om man låter marknaden sköta fördelningen duger lönerna till
och med som drivkraft för tillväxt.
SvENsK TmsKRIFT 135