Magnus Nilsson: Fallet Fredriksson var inte unikt

Har vi anledningen att tro att Benny Fredriksson behandlades unikt slarvigt och illvilligt av journalisterna? Självklart inte. Fallet råkade bara explodera i ansiktet på Åsa Linderborg. Men hon var inte den ende som skrev utan att kolla fakta eller försöka nyansera.   

Benny Fredrikssons bittra öde har med rätta uppmärksammats. Nu senast i boken “Den siste teaterdirektören” av Johan Hilton. Fallet behöver knappast rekapituleras för SvT:s läsare. 

Det intressanta är att alla som diskuterar fallet verkar utgå från att Aftonbladets behandling av Fredriksson var unik. 

Men så är det förstås inte.   

Människor drabbas dagligen av att journalister ljuger, slarvar, överdriver. Så har det varit i decennier. 

En bekant till berättade hur hon som ung kvällstidningsjournalist på 80-talet drevade mot en annan teaterdirektör. De äldre kollegorna på tidningen gav henne rådet att ringa runt till teaterns medarbetare och tidigare medarbetare och låta dem uttala sig anonymt. “Ring vid sjutiden på fredagar eller lördagar, då är folk ofta småfulla och pratar gärna”.  

Resultatet var enorma mängder skvaller som publicerades utan kontroll. Andra media hängde på och vidarebefordrade uppgifterna. Efter ett par veckor avgick teaterdirektören. Min kompis fick stående ovationer av kollegorna på redaktionen. 

Hade hon inte talat med någon som var positiv också stödde teaterdirektören? Självklart hade det funnits sådana röster, men de citaten publicerades aldrig. 

Benny Fredrikssons fall uppmärksammas för att han begick självmord. 

Men motsvarande sker återkommande. Och det sker medvetet. Klart det går att kolla fakta och låta även nyanserande röster komma till tals. 

Just nu skyller journalisterna på “klickjournalistiken”. Men exakt samma sak har hänt i decennier. Långt innan någon hade hört talas om några “klick”.  

Det är helt enkelt maktmissbruk.  

Magnus Nilsson är redaktör och kommunpolitiker (m) i Solna