Magnus Nilsson: Skillnaden är att Tintin tar risker
Seriefiguren Tintin var förvisso journalist, men han satt inte i den mysiga värmen på en redaktion och försökte rädda världen genom pompösa ledarartiklar och förakt mot oliktänkande.
Hergé, den belgiske serietecknaren som skapade figuren Tintin, avled den 3 mars för 40 år sedan.
Egentligen hette han Georges Prosper Remi och föddes 22 maj 1907. Men Hergé är namnet alla känner till.
Tintin har förgyllt miljoner människors barndom.
Nästan alla har läst albumen utan att reagera över det rätt märkliga persongalleriet och vildsinta äventyren. Men varför skulle man fundera över det? Serier utmärks av sådant som talande ankor i sjömanskostym, superhjältar med existentiell ångest och andra mycket udda inslag.
Självklart innehåller Tintin-albumen tidstypiska skildringar av andra nationaliteter och etniska grupper. Men läser man lite noga ser man att böckerna generellt beskriver människor som rätt löjliga figurer. Belgare, exempelvis tvillingdetektiverna Dupond och Dupont, är knappast idealiserade. Egentligen är det förutom skurkarna och Tintin själv bara Kung Ottokar och den estniska piloten Piotr Szut som verkar vara normalbegåvade och inte ha något direkt löjligt karaktärsdrag.
Tintin själv är en hygglig prick som saknar sexliv och pratar med sin hund. Och konstigt nog har ingen reagerat över att kompanjonen sjökaptenen Haddock är grovt alkoholiserad. Hans tvångsmässiga supande utsätter både honom och omgivningen för livsfara och leder till återkommande anfall av delirium. Kaptenens missbruk och fruktansvärda humör är ryggraden i böckernas humor.
Hur som helst. Som alla hjältar är Tintin dådkraftig och reagerar över orättvisor och övergrepp.
Det föranledde DN:s Erik Helmersson att fantisera om att Tintin i dag skulle ha kallats ”godhetsknarkare” av ”näthögern”. Som om seriefiguren Tintin skulle vara unik i att stå upp för de svaga. Och att detta i så fall skulle provocera “näthögern”.
Men Helmersson talar i egen sak och blandar ihop två fenomen.
Tintin skulle förstås inte ha avfärdats som godhetsposör (vilket är den bättre termen i sammanhanget). Varken då eller nu.
Populärkulturen är ju proppfull med berättelser om hjältar som hjälper de svaga och förtryckta mot övermakten. Robin Hood, Kurosawas Samurajen, otaliga västernfilmer och så vidare. Förmodligen en av de vanligaste, om inte det vanligaste, temat.
Men ingen anklagar Robin Hood eller Clintans Pale Rider för att vara ”godhetsposörer”.
Och det beror på att karaktärerna gör något och själva tar risker. De är faktiskt goda (om vi nu bortser från att de är fantasifigurer).
Den pejorativa termen ”godhetsposör” (eller ”knarkare”) är reserverade för folk som inte agerar själva. De tar inga risker eller ens kostnader.
De poserar med sina fina åsikter för att ge intryck av att vara bättre än andra och vinna några stilpoäng i samhällsdebatten.
Såna finns det förvisso gott om i populärkulturen.
Men Helmersson talar i egen sak därför att han och hans kollegor är exempel på just detta.
Det finns i själva verket en hel klass av välmående posörer som i huvudsak bor i områden där det inte bränns bilar eller förnedringsrånas, som utan att ta några som helst risker skyltar med sina tjusiga åsikter.
Men framför allt har de ägnat sig åt att förakta, mobba och fördöma dem som haft en mer realistisk inställning till sådant som invandring, brottsbekämpning, bidrag, försvar och ordning och redan i skolan.
Godhetsposörerna gillar förstås inte kritik och gör sitt bästa för att utmåla dem som ifrågasätter till intet förpliktande moraliserande varmluft som att de tycker illa om “godhet” snarare än hyckel.
Men det är en skillnad på att vara god och posera som god. Framför allt om det senare kombineras med lagoma doser nedlåtande kommentarer om dem som inte höll med.
Magnus Nilsson är redaktör och kommunpolitiker (m) i Solna