Magnus Nilsson: Vem är värd 50 miljoner om året?
En VD för något av de stora börsföretagen i Sverige tjänar med bonus i runda slängar 50 miljoner per år. Amerikanska VD:ar kan tjäna uppåt en kvarts miljard.
LO brukar varje år göra ett indignationsnummer kring VD-lönerna och jämför då de bäst betalda VD:arna med en vanlig industriarbetares ersättningar, snarare än den genomsnittlige VD:s som lär ligga kring 50 000 i månaden.
Men de högsta ersättningarna väcker förstås både avund, förundran och en motiverad filosofisk fråga: Är någon verkligen värd 50 miljoner, eller 250 miljoner?
Varför tjänar inte en bra kirurg, sjuksköterska eller lärare i närheten av de pengarna? De förefaller ju göra enorm nytta och ha stort ansvar.
Bra fråga.
Men varför ställer vi inte samma fråga när det gäller fotbollsspelare. De bästa spelarna, Neymar, Ronaldo, Benzema, ligger på samma fantasinivåer som topp-VD:arna.
Svaret är enkelt.
Vi ser ju att de bästa fotbollsspelarna är bättre än sina konkurrenter. Till och med den som inget vet om fotboll märker omedelbart att de är överlägsna. Det liknar magi.
Vi har också lätt att förstå att hundratals miljoner människors önskan att se dem spela kan resultera i enorma mängder pengar som helan branschen tar del av. Toppspelarna ser förstås till att få en ordentlig hacka. Det är relativt transparent.
VD:arnas verksamhet och egenskaper som ger dem topplönerna är inte synliga på samma sätt. Till att börja med förefaller de göra samma sak på jobbet som stora delar av medelklassen om än i tjusigare miljö. Sitter framför en dator, pratar i mobiltelefon, läser PM, sammanträder. De reser mycket i jobbet, men det gör ju servicetekniker också. Och många människor har extremt långa arbetsdagar. Visserligen är hårt arbete ofta kombinerat med bra löner, men det handlar om en eller ett par miljoner per år. Inte 200 miljoner.
Vad vi inte ser är den fullständigt unika arbetsförmåga som de flesta topp-VD:ar har.
Det är tjejer och killar, mest killar, som pluggar på KTH och Handels, samtidigt som de tränar triathlon, jobbar extra på en fondkommissionär, spelar i studentorkestern och skriver spex. Vid trettio har de disputerat, gift sig, fått två barn och haft ett par prestigejobb med exakt rätt profil för det mål de har att bli börs-VD:ar vid 40. De jobbar inte bara 14 timmar per dygn, de jobbar koncentrerat med exakt rätt saker och gör sällan eller aldrig ett slarvfel. De har också en mental och fysisk robusthet som gör att de är friska och inte blir utbrända.
De är personer som ligger längst ute i svansarna på ett antal normalfördelningskurvor. Personer som är en på miljonen. Exakt som en toppidrottare i en riktigt stor internationell sport.
Värdet för aktieägarna är att dessa personer, de bästa av dem, löper mindre risk att göra misstag. Misstag som kan kosta miljarder i aktievärde och kanske företagets existens. Dessutom, köper du den bästa killen kommer inte din konkurrent kunna köpa honom. Ett par hundra miljoner på marginalen för den bästa personen är då ingen stor sak. Visst, alla är felbara. Gud ger inga garantier. Men det kan ses som en sorts försäkringspremie. Risken att något blir fel är mindre, och blir det fel kanske det är mindre allvarligt och rättas till fortare och smartare.
Men det där syns inte för gemene man lika tydligt som överlägsenhet på fotbollsplan. Den som inget vet om fotboll ser ändå skillnaden, men den som inget vet om företagande och ekonomi har inte en chans att se någon skillnad mellan VD:ar.
Det är därför en sån som Guillou kan avfärda direktörer som “räknenissar” och bli tagen på allvar av åtminstone några kvällstidningsläsare. Men han skulle inte kunna ifrågasättas Ronaldo som nån som “kan kicka lite boll”. Ingen utanför Aftonbladets kultur- och ledarredaktioner skulle gå på det.
Vad som inte heller syns är hur liten andel företagsledarna ofta får av det värde de skapar. En av de första stora indignationsvågorna över en VD-bonus var när Percy Barnevik fick en miljard. Men han hade bidragit till att öka ABB:s värde med 100 miljarder. Aktieägarna slängde åt honom en ynka procent!
En invändning är att toppdirektörerna är en liten krets och ofta är vänner. Men det gäller även för fotbollsspelare och MMA-fighters. Det betyder inte att någon får något gratis när det verkligen gäller.
Till sist är frågan om det moraliska rättfärdigandet av VD-lönerna oundviklig. Är någon verkligen “värd” dessa fantasisummor?
Svaret är ur en synpunkt nej. De har ju inte ens en rimlig chans att konsumera upp pengarna. Så vad skall de ha dem för?
Å andra sidan är frågan meningslös eftersom vi knappast kan hitta ett bättre svar på den än att en persons värde i pengar är vad de får betalt på marknaden.
Magnus Nilsson är redaktör och kommunpolitiker (m) i Solna